X
Annons
X

Mölstads vinblogg

Mikael Mölstad

Mikael Mölstad

Rapport från Pernod-Ricards spritrum del två. I Korea dricker man Soshu i alla sammanhang. Som drink, aperitif och till maten. Soshu är så populär att det har blivit världens mest sålda enskilda spritsort. Den säljer alltså mer än Bacardi-rom – även om det inte är något man stöter på i taxfree-butikerna på flygplatsen.

Koreansk Soshu-sprit är inte så alkoholstark – men desto mer populär.

Soshu görs på ris och håller en alkoholhalt på runt 25 procent. Doften är söt och karamellig och i bakgrunden finns en varierad doft med frukt och riskaraktär. Mycket annorlunda.

Med tanke på friidrotts-VM, som just nu pågår i Korea, kanske försäljningen har dragit iväg ännu mer denna vecka. Vem vill inte ha med en flaska Soshu hem som souvenir?

 

Om Vinbloggen



Välkommen till Mikael Mölstads blogg om framförallt vin men även om mat och annan dryck.


Här skriver jag om vad jag som händer här hemma och ute i världen – trender och nyheter.


Är det något du tycker jag ska ta upp min på min blogg – eller kanske i en krönika?


Mejla på: mikael.molstad@svd.se.


Jag har skrivit om vin i tjugofem år, bland annat som skapare av En värld av vin.


Jag arbetar också med mat - och dryckeskvalitet i kombination med service i mitt arbete som grundare och redaktionschef på restaurangguiden White Guide.


Sedan 2005 medverkar jag regelbundet med vintips och krönikor i Svenska Dagbladet.

Mikael Mölstad

Jag har upplevt en märklig spritsort. I veckan var jag hos Pernod-Ricards sensorikchef Per Hermansson som visade mig det heliga spritrummet. Där finns hundratals flaskor prydligt uppradade i en labbmiljö. Det handlar om referensflaskor av all världens sprit som behövs för att bedöma och jämföra nya produkter.

Pernod-Ricards spritrum innehåller ett otroligt referensbibliotek av all världens spritsorter.

Per Hermansson tog mig villigt på en doft-resa till Kinas storsäljare Baijiu (som egentligen är ett namn på sprit rent allmänt). Detta är kinesernas verkliga favoritsprit som enligt Hermansson säljer mer än all vodka i hela världen. Med andra ord mycket.

Det finns Baijiu av olika kvalitéer. Den billigaste kostar bara några kronor och den dyraste flera tusen.

Baijiu görs på vete, hirs, ris och majs som mältas och sedan får jäsa till en ölstark brygd i jordgravar med en speciell vildjäst, Jordgravarna är upp till 1 500 år gamla och innehåller därför mycket spännande mikroorganismer som ger smak och doft. Brygden destilleras sedan till en alkoholstyrka från 38 upp till 60 volymprocent.

Doften var otroligt spännande. Först frånstötande likt illaluktande bonvax – men där fanns också rikligt med mogen frukt och asiatiska kryddor i bakgrunden. Varje sniff bjöd på något nytt. En upplevelse.

Mikael Mölstad

Det är ingen hejd på vilka spritblandningar som finns på Systembolaget. I mitt jobb för Svenskan behöver jag inte prova öl och sprit. Det tackar jag för. Inte för att det är ointressant men för att mina provningsövningar på Systembolaget då skulle vara i flera dagar – varje gång.

Men faktum att jag ändå kollar in öl- och spritsorterna som kommer – och ibland provar jag en del. De finns ju uppställda på samma sätt som vinflaskorna, vid samma tillfälle.

Nu i oktober lanseras t ex flera bra whisky från Irland och Skottland och spännande Rhum från Paraguay och Trindidad. Mindre kul är de konstiga godisvarianter av sprit som ständigt dyker upp. Jag vet inte varför Systembolaget köper dem – men det kanske är diskriminerade att inte göra det.

Bols Foam Cocktail Pack är godissprit i skumform. Hur kul är det?

Det lustigaste i den vägen är Bols Foam Cocktail Pack. Kommer i oktober. Det är alltså små flaskor som ger ett spritskum med sötslirig smak av banan, svartavinbär eller apelsin.

Tanken är väl att man ska kunna fixa smarriga godiscocktails och få till den där skummiga toppen som bartender grejar med lite äggvita i blandningen. Vad det är som ger skummet i Bols Foam Cocktail Pack har jag inte tagit reda på.

Bols Foam Cocktail Pack är ett bra exempel på en totalt onödig produkt.

 

Mikael Mölstad

En salig blandning av länder och vinstilar. Just nu är det en intensiv provningssäsong på Systembolaget. Vi provar bland annat de nya vinerna som kommer 1 oktober. Det handlar om 58 viner totalt varav 23 vita och 35 röda. Dessa buteljer och boxar får nu chansen ett helt år på att etablera sig i Systembolagets ordinarie sortiment. Det handlar om att de ska sälja tillräckligt mycket under denna tid.

Till skillnad från tillfälliga nyheter levereras hela tiden nya flaskor eller boxar när de tar slut på Systembolagets hyllor.

Bland de nya vinerna i oktober finns nästan alla vinländer representerade – från klassiska européer till Nya Världens mer marknadsanpassade varianter.

Många viner att prova blir det. Just denna provning måste därför göras under två dagar.

Vi provar också nya årgångar av viner som redan ligger på det ordinarie sortimentet. Denna gång är det hela hundra viner som ska provas. En grannlaga uppgift. Oftast känner jag till dessa och då gäller det att få en känsla om vinet blivit bättre eller sämre i sin nya upplaga.

Allt kommer att avslöjas om lite mer än en månad.

 

Mikael Mölstad

Gewürztraminer är en märklig druva. När jag började min heltids vinkarriär för snart 25 år sedan blev jag fascinerad över viner gjorda på druvan Gewürztraminer. Ett vin med så blommig rosenaktig doft – men med bara lite örtig krydda och låg syra var något jag inte stött på tidigare. Ingen syra, ingen speciell fruktighet och en doft av rosor. Vad ska man en sådan dryck till?

I Alsace där jag känner mig hemma efter mina femton år i Schweiz är det en klassisk dryck till gåslever. Nu är inte gåslever längre någon favoritmat – mycket på grund av etiska skäl. Men till ankleverpastej passar den minst lika bra. Och eftersom detta följdes av kräftor så tog jag Gewürztraminer med in i kräftsörplandet innan jag övergick till omgivningens förväntningar på snaps och öl.

Vem kunde tro att kräftor och Gewürztraminer kan ingå i samma vänkrets?

Det märkliga är att en Gewürztraminer kan matcha även kräftor. Det är inte så att den gifter sig med det aromatiska kräftspadet – men den tillför sin speciella doft till att göra kräftupplevelsen alldeles speciell. Och jag gillar det.

Jag provade standard-Gewürztraminer från Trimbach och Arthur Metz och de är väl så bra båda två. Det är ingen idé att satsa på någon dyrgrip.

Jag har tidigare tyckt en en halvtorr Riesling är en bra ledsagare till dessa skaldjur. Men nu är jag villig att prova Gewürztraminer flera gånger.

 

Mikael Mölstad

Det är gott med gamla viner. Diebolt-Vallois tillhör en av de trevligaste och bästa producenterna bland de mindre husen i Champagne. I Sverige är det många som gillar dem. Vid ett besök nyligen fick jag möjlighet att prova en raritet: en flaska från 1953. Det var till och med innan den nuvarande Diebolt-Vallois var grundat.

Jacques Diebolt, som skapade vinhuset, hade i god tid ställt buteljen upp och ned så att fällningen samlades vid korken. Detta var nämligen en odegorgerad flaska (som vi säger i branschen…). Det betyder att den rara champagnen har legat på fällningen sedan 1954. Med viss vånda fick vi beskåda hur Jacques Diebolt degorgerade den 58-åriga buteljen inför våra ögon.

Med en speciell tång lirkade Jacques Diebolt upp den 58-åriga flaskan och lät fällningen spruta ut.

Med ett mycket svagt pys åkte korken ut och en skvätt champagne med gamla jäsrester följde med. Jacques Diebolt hade väntat sig ett visst poff – och trodde att buteljen var tämligen död. Men så fel han hade.

Gyllengult med små bubblor kvar. En upplevelse i varje droppe.

Visserligen var det inte mycket bubblor kvar. Men doften och smaken var helt fantastisk: nötchoklad, honung och citronskal. Ja, det smakade som en Grand Cru Montrachet från 1980-talet. Ingen sprittande syra men ändå lite bubblor till en början.

Det var en härlig upplevelse för en luttrad vinskribent.

Mikael Mölstad

Tack för tipset! I fredags skrev jag om en svensk Wine Crime-deckare som om det var något nytt i världshistorien. Det var det naturligtvis inte. En påpasslig svenskan-läsare påpekade snabbt att hela denna genre uppfanns av en tysk vid namn Paul Grote. Om denna tyske mångsysslare var först ska jag inte svära på. Men har har hållit på ett antal år.

Tysken Paul Grote har gett ut sex wine crime-böcker. Men var han först med böcker i denna genre?

Hans första bok hette ”Tod in Bordeaux”. Den handlar om en tysk vinhandlare, hans bäste vän, en fransk vinhandlare, och förstås ett mystiskt mord. Efter det har ytterligare fem ”wein krimi” utkommit. Den senaste hette ”Der Wein des KGB”. Här kan du läsa mer om Paul Grote.

Faktum är Paul Grote också gjort en deckare i champagnemiljö. Ingen ska dock förringa att Kåre Halldéns champagne-deckare är den första på svenska. Och den är riktigt bra, kan jag påstå efter en nylig genomläsning.

 

Mikael Mölstad

Mycket har jag sett i vinlisteväg– men detta tar priset. Under mer än tio år har jag provat restauranger med tillhörande koll på menyer och vinlistor. Vinlistan har oftast varit ett antal snyggt presenterade A4-papper med vinerna uppställda på lite olika sätt. Men bara i text.

En del lyxkrogar har kostat på sig riktigt svulstiga historier inbundna i läderband med någon slags fyllning så att de känns som en nystoppad läderfåtölj.

I champagnehuvudstaden Épernay ligger krogen La Grillade där Christophe Bernard har tänkt till. Hans vinlista är tjock som en välpackad resväska. När den hamnade på bordet med en dov duns tänkte jag att detta kommer att ta tid.

På La Grillade har man gjort det enkelt för sig. Inga beskrivande texter bara en inklistrad etikett och ett pris.

Men så var det inte. Som du ser på bilderna så har Monsieur Bernard helt enkelt klistrat in alla etiketter på vinerna i vinkällaren. Mycket fiffigt – men det tar ju plats. Vinlistan såg därför ut att rymma all världens viner men visade sig innehålla mest champagne och i övrigt, som brukligt i Frankrike: mest Bordeaux och Bourgogne, hyggligt med Rhône och lite Loire – men inte så mycket mer.

Vi drack en fantastisk Chenin Blanc från Couly-Dutheil i Chinon i Loire. Couly-Dutheil är berömda för sin Clos de l’Echo. Ett underbart Cabernet Franc-vin.

Chenin Blanc från Loire är en av mina favoriter – och den får gärna komma från Couly-Dutheil.

 

Mikael Mölstad

Här känner man hela vinhistoriens vingslag. Ett stopp på vägen till mer bubblande franska trakter tog oss till Trier. Den vackra staden vid Moselfloden med säte för den pfalziska kurfursten. I slutet av 1700-talet bestämde denne att det bara fick planteras Riesling längs floden. Och se – det blev starten för Moseldalens världsberömmelse.

Här i Trier påminns man också om Europas vinhistoria. Trier är en gammal romersk provinshuvudstad grundad av Julius Ceasar. Utanför Reichsgraf von Kesselstatts anläggningar vid den magnifika domen i staden står en kopia av en skulptur från romartiden. Den föreställer ett romerskt vinskepp fullastat med vintunnor. En bild av detta skepp finns i alla mina vinskoleböcker.

Utanför Reichsgraf von Kesselstatts vinbutik och restaurang i Trier står en kopia av det berömda romarskeppet med vintunnor.

Det var nämligen romarna som satte igång hela vinodlingen längs Moseldalen. Floden blev en naturlig transportled. Det sägs till och med att Rieslingdruvan uppstod som en naturlig mutation i en Moselvingård redan på romartiden.

Allt det här kan man fundera på när man sippar på ett utmärkt glas Riesling feinherb på torget vid den nästan helt intakta stadsporten Porta Nigra. Priset per glas? 1,50 euro – knappt 14 kronor. De’ni.

 

Mikael Mölstad

Det är inte lätt att bryta ny mark. I veckan fick jag prova en raritet – ett svenskt rödvin från gissningsvis 1997 (det finns ingen årgångsbeteckning). Vinet heter Röd Calle och gjordes av Hässlö Vinmakare. Grundarna, Nils-Olof Wärnelius med sonen Calle, var riktiga föregångare i Sverige både med att göra vin på importerad vinmust och egna vinodlingar.

En av deras vinodlingar låg på sluttningen norr om Gränna, en annan nära Bäckviken på ön Ven. Jag var själv en av pionjärerna med vinodling i Skåne – men Nils-Olof Wärnelius var mig veterligen först, åtminstone på Ven.

Svensk vinhistoria från 1996-1997. Röd Calle var mig veterligen Systembolagets första svenska vin efter EU-inträdet.

Tyvärr tog sagan kring Nils-Olof Wärnelius och hans Hässlö Vinmakare slut 1999 med skattetvister och en konkurs som följd. Men Nils-Olof och sonen Calle ska dock hedras för att de varit föregångare med odling och vinifiering av vindruvor i Sverige. I modern tid.

Hur smakade då Röd Calle? Jo, alldeles utmärkt för att vara ett svenskproducerat vin med 14-15 år på nacken. Doften liknande gamla fikon och smaken påminde om inkokta jordgubbar. Syran var dock långt ifrån sprittande.

Men svensk vinhistoria är det i alla fall.