Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

MOBILA MEDIER Kommer mobilen att få sitt stora genombrott som mediekanal 2009, så att alltfler får som vana att använda den för att ta till sig nyheter? Visst, det är mycket som talar för det. Bara inte mobilanvändarna är upptagna med annat. Som att lära sig blåsa in tonerna till Stairway to heaven eller Santa Claus is coming to town.

Det är en bit kvar innan mobil-telefonen etablerat sig som en del av svenskarnas vardagliga medievanor. Enligt de siffror som redovisades i SOM-institutets årsbok i somras är det fortfarande bara 7 procent som använder mobilen för att läsa nyheter någon gång per månad – och bara 2 procent som gör det varje dag.

Den snabba tillväxten för smarta, datorliknande telefoner som Iphone borde naturligtvis skynda på den utvecklingen ordentligt. Både genom att webbsurfandet blir så mycket lättare och genom att medie- företagen skräddarsyr sitt innehåll för de här telefonerna, dels med specialanpassade mobil-sajter, dels med nedladdnings-bara nyhetsapplikationer.

Aftonbladet, New York Times och BBC har alla särskilda Iphone-applikationer – och häromveckan kom nyhetsbyrån AP med sin nyhetstjänst, i en uppdaterad version. Och fler lär förstås följa, i takt med att Iphone och dess konkurrenter tar marknadsandelar.

Men nyhetstjänsterna för en ojämn kamp mot annat, mer lockande innehåll. Om man tittar på vad som toppar listorna över de mest nedladdade Iphoneapplikationerna just nu, oavsett om det gäller gratis eller betalinnehåll, så hamnar alla former av nyhetstjänster långt ner på listan, slagna av framför allt spel och nyttighetstjänster av varierande karaktär

I topp på betallistan, till ett pris av sju kronor, ligger just nu en av de mer bisarra Iphone-applikationerna, som släpptes för bara tre veckor sedan: telefonflöjten Ocarina.

Genom att blåsa in i telefonens mikrofon uppstår, med den här tjänstens hjälp, toner. Bildskärmen blir en greppbräda med fyra knappar, så att man kan skapa 16 olika toner, dessutom i olika skalor.

Men det stannar inte där. Flöjtapplikationen innehåller också en nätverksdel, där man kan lyssna på andra flöjtspelare, från olika delar av världen, som en enda stor, global – och lätt falskspelande – musikfamilj.

I ett särskilt diskussionsforum utbyter användarna sedan noter och tips om hur man kan spela.

Självklart har Ocarinafebern gjort avtryck även på Youtube. Där finns redan hundratals filmer på Ocarinaspelande Iphone-användare, för den som känner att de inte kan leva utan att höra en telefonflöjtversion av Kumbaya, Amazing grace, Over the rainbow eller Stilla natt. Eller, för de mer avancerade: ledmotivet till tv-serien Lost. På forumet för Ocarina-spelare finns också tabulatur för ett 100-tal julsånger, för den som vill förgylla den kommande julhelgen musikaliskt.

Som illustration av nätverkseffekten och konvergensen mellan olika medier och användarskapat innehåll är det onekligen ett intressant exempel. Och en underhållande fluga, tills något ännu mer galet kommer och tar över. Men kanske visar det också att det inte är nyhetssändningar som kommer att stå först i kön för vad användarna vill ha sin mobiltelefon till i framtiden.

Martin Jönsson

NÄTSATIR Hur gör man parodi på något som redan från början är helt bisarrt? Webbmagasinet Slate försöker, men når inte ända fram.

Korrigerad

Videon där Alaskas guvernör Sarah Palin intervjuas framför en pågående avlivning av kalkoner, strax efter att hon själv benådat en stackare, är naturligtvis en av kandidaterna till årets Youtube-klipp, med mer än en halv miljon visningar så här långt (läs hela storyn om händelsen här). Det är inte bara kontrasten mellan benådning/slakt som får hakorna att falla, utan också en del eleganta detaljer: som när hon kallar valkampanjen för ”brutal”, samtidigt som en kalkon lämnar jordelivet, eller när hon, ett antal kalkonliv senare, avslutar med det käcka tillropet ”I’ll probably provoke criticism for this too, but at least this was fun!”.

Fun? Ja, det har alla politiska kommentatorer och satiriker också tyckt. Eller som magasinet Slate skriver: ”Someday, we may all tire of Sarah Palin, but we´re nowhere near that point yet”.

Slate driver extra med henne genom att göra enparodi på klippet. ”Hemliga outtakes”, utlovar de, vilket visar sig vara samma intervju, men med blodiga filmklipp inlagda som bakgrund, från ”Fargo” till Monty Python.

Men Slate borde inte ens ha försökt. De borde ha känt igen satirisk perfektion när de såg det.

Martin Jönsson

STORA JOURNALISTPRISET Jag har aldrig kallat mig själv medieexpert och tänker inte börja nu. Jag hade samtliga fel på mina gissningar om vem som skulle vinna Stora Journalistpriset. Men jag är rätt nöjd med juryns val.

Framför allt ett: att ge Lukas Bonniers hederspris till Sydsvenskans Karen Söderberg är ett av de bästa valen man gjort i den klassen. Hon är den klokaste och mest inspirerande redaktör jag någonsin träffat; högt respekterad av alla de redaktioner hon jobbat på. Efter en lång karriär på bland annat DN kom hon till Sydsvenskan, där hon blev en redaktionschef som – när hon slutade – lämnade ett stort tomrum efter sig. Sedan har hon varit tidningens Köpenhamnskorrespondent, gästprofessor i journalistik på JMG och nu utrikeschef på Sydsvenskan.

Mina spådomar om vinnare var fel i alla kategorier. Jag trodde att Aktuellt-nestorn Jarl Alfredius skulle få Lucke-priset som tack för lång och trogen tjänst och i övriga kategorier var jag lika fel på det.


Årets avslöjande trodde jag skulle gå till Uppdrag gransknings avslöjande om svartstädjobb på hamburgerrestauranger, men – som jag skrev här – om jag fick välja hade jag valt HSB-storyn som Jens Mikkelsen/Johan Wessman gjorde för Sydsvenskan. Och så blev det: den vann. Vilket är en fet revansch för Mikkelsen, vars förra stora avslöjande, om MKB, aldrig ens blev nominerat.

Årets berättare trodde jag var självskrivet för den nyskapande SVT-serien Klass9A. Men juryn valde att belöna en traditionell kvalitetsberättare: SR:s Susanne Björkman

Årets förnyare trodde jag att Västerbottens-Kuriren skulle bli, men juryn var så grym att den skickade hem VK:s Ingvar Näslund som förlorare för andra året i rad. Istället vann, otippat för mig men mycket välförtjänt, DN-frilansen Fredrik Strage med sin Youtube-lista. Honom försökte jag nominera redan i det här inlägget, så det protesterar jag sannerligen inte mot. Han har lyckats göra bra journalistik av webbinnehåll, utnyttja läsarinteraktiviteten till ny journalistik – och kombinera det visuella med det textmässiga på ett sätt som helt klart var förnyande.

Segern för honom tar också lite udden av mitt påstående om att Stora journalistpriset är en för mossig institution. Åtminstone tillfälligt. Men priskommittén har en hel del kvarf att bevisa framöver.

Läs också:

20/11 Stora journalistpriset är för mossigt

30/10 De vinner Stora journalistpriset (tror jag)

Martin Jönsson

PRISBELÖNT I kväll kommer en webbsatsning att belönas med Stora journalistpriset, för första gången på sju år. Alltid något. Men fortfarande håller den här delen av journalistetablissemanget alla former av sociala medier på armlängds avstånd. Det gör att priset blir allt mindre relevant , när det gäller att spegla utvecklingen i medievärlden så som den faktiskt ser ut. Att inte ens ha med bloggosfärens betydelse för FRA-debatten som en nominering visar hur snäv och otidsenlig juryns definition av journalistik är.

Vad – och vilka – har förnyat journalistiken mest de senaste fem åren? Om man tror att priskommittén för Stora journalistpriset sitter inne med kunskap i det ämnet skulle svaret kunna se ut så här, med utgångspunkt från vilka som tagit hem kategorin Årets förnyare de senaste fem åren:

* Erik Fichtelius, för sin dokumentärserie om Göran Persson)

* Carl Tofft, SVT, för programmet Musikministeriet

* Zanyar Adami, för tidskriften Gringo.

* Marcos Hallberg, Jonas Franksson och Olle Palmlöf, SVT, för programmet CP-magasinet.

* Karin af Klintberg och Fredrik Lindström, för programmet Värsta språket.


Inget ont, absolut inget, om dessa journalister och de insatser de belönades för, som i många fall innebar en verklig förnyelse av stelnade berättarformer och metoder. Men med tanke på den totalt genomgripande förändring som medielandskapet – och journalistiken – genomgått under denna period känns det onekligen lite udda att det är två saker som saknas i den här uppräkningen.


Det ena är internet. Och det gäller inte bara klassen Årets förnyare. Av de 20 Stora journalistpris som delats ut de senaste fem åren har inte ett enda gått till en renodlad nätsatsning. Man måste gå tillbaka till 2001, då det fanns en särskild nätkategori, för att hitta en sådan. Visst, webben har varit en viktig del av helheten för många av de där 20 vinnarna. Fichtelius-serien om Persson utnyttjade exempelvis nätet skickligt när det gällde att göra bortklippt material tillgängligt – och göra det möjligt för folk att se korta klipp i olika kategorier, för att ta ett exempel. Men jag skulle knappast beskriva det hela som ett nätprojekt i första hand.

Det andra är publiken. Nästan alla vinnare av Stora journalistpriset de senaste fem åren, inte bara i förnyarkategorin, är typiska exempel på den gamla modellen av medier och journalistik, som i grunden bygger på den klassiska modellen med en sändare (medierna) och en mottagare (publiken), utan särskilt mycket interaktion däremellan. Det är klassisk massmediestruktur modell 1.0, där journalisterna själva samlar in material, filtrerar, tolkar och berättar – och publiken tar emot, eller på sin höjd kommenterar i efterhand.


Det kan mycket väl vara Stor Journalistik, värd ett pris. Men det är en lång väg från hur medielandskapet ser ut i dag, med en myllrande masskommunikation, allt starkare sociala medier – och en journalistik som även den blivit alltmer präglad av interaktivitet, ökad transparens och strömmar av användarskapat material. Medierna har moderniserats, om än motvilligt och senfärdigt på sina håll. Men Stora journalistpriset som institution har, åtminstone fram till i dag, hållit ett krampaktigt grepp om den gamla gatekeeper-rollen för journalistiken och därför förblivit väldigt traditionellt, och analogt.


Detta kan man förstås rycka på axlarna åt. Men om det speglar synen på publikens betydelse – och på hur morgondagens journalistik ska utformas – är det mer bekymmersamt. Om samspel med publik och sociala medier inte ges samma status som det traditionella murvelhantverket kommer det att bromsa utvecklingen mot en mer modern och transparent journalistik, där man förstår – och välkomnar – att publiken också kan bidra och ibland till och med prestera bättre och mer relevant journalistik än det egna yrkesskrået.

Det är min absoluta övertygelse att problemen i dagens mediebransch aldrig kan lösas enbart av medierna själva. Det måste ske i ett tydligare samspel med publiken och de sociala medierna, både innehållsmässigt och utförandemässigt. Journalistikens förnyelse är en alldeles för viktig fråga att enbart lägga i händerna på journalisterna”, konstaterade jag när jag i fjol var inbjuden för att prata om ”medievärlden utanför Operaterrassen” just vid utdelningen av Stora journalistpriset (läs en sammanfattning här). Jag pratade då om den beröringsskräck för internet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet som funnits alltför länge i stora delar av de traditionella medierna – och att det är ett av mediebranschens största problem, eftersom det gör oss mindre relevanta i publikens ögon.

Jag avslutade mitt anförande med att hylla två av det årets nominerade i kategorin förnyare: Västerbottens-Kuriren för deras satsning på egna och andras bloggar och aftonbladet.se för deras Irakbevakning på nätet, där de utnyttjade blogg och chatt som redskap för att föra publiken närmare dem det rapporteras om. Två utmärkta exempel på digital utveckling och förnyelse. Men priskommittén tyckte inte att någon av dem höll måttet hela vägen fram.

I år finns tre webbsatsningar nominerade i kategorin Årets förnyare, så då är det ofrånkomligt att det -. för första gången på sju år – blir en webbvinnare. Någon av dessa tre handlar det om

* vk.se, för dess skickligt genomförda satsning på hyperlokalt innehåll med stor läsardelaktighet

* DN-frilansen Fredrik Strage, för hans briljanta Youtube-lista, som till stor del byggde på tips och kommentarer från läsekretsen

* Öppen redaktion på Aktuellt, som givit tittarna insyn i den redaktionella processen, genom att filma redaktionens diskussioner.

Jämfört med tidigare vinnare av priset är detta en liten revolution: öppenhet och transparens finns nu helt plötsligt med i vad som anses utgöra den bästa journalistiken.

Det är glädjande, även om de är extremt senkommet.

Nästa steg måste bli att också kunna släppa in icke-journalister i bloggosfären bland de nominerade. Journalistik är inte längre något skråhantverk, utan det finns bloggare och bloggportaler som med stor skicklighet och framgång ägnar sig åt de flesta av journalistikens uppgifter, från granskande och tolkning till urval och smart redaktionell presentation. Och mycket av den mest intressanta diskussionen om just journalistik och medieutveckling sker också i bloggform (som här) snarare än i fack- och branschpress

Om jag skulle summera med
ieåret 2007/2008 skulle bloggosfärens genombrott som agendasättare och opinionsbildare, med dess hantering av FRA-frågan, hamna på någon av de allra högsta platserna. Det innebar ett medialt paradigmskifte om något.

Och om juryn tycker att det är knepigt att nominera ett paradigmskifte eller en svårgripbar ”bloggosfär” hade det gått utmärkt att lyfta fram en av de personer som verkligen bidragit till en förnyelse för journalistiken: Johan Larsson, som skapare av bloggportalen Knuff. Utan Knuff som plattform för att fånga upp den mångförgrenade bloggdiskussionen om FRA hade inte de traditionella medierna och opinionsbildarna vaknat på samma sätt – och då hade årets hetaste inrikespolitiska debatt aldrig uppstått.

Det tycker jag är värt ett pris. Och om det inte passar in i prisets kriterier kanske det är dags att ändra på dem.

Läs också:

30/10 De vinner Stora journalistpriset (tror jag)

22/11 -07 Och vinnarna blev…

Här finns fakta om alla nomineringar och tidigare vinnare. Prisutdelningen på Operaterrassen i kväll kommer att direktsändas, bland annat här.

Om jag får rätt i mina gissningar kommer Uppdrag granskning, Klass 9A, Vk.se och Jarl Alfredius att ha störst skäl att jubla i kväll.

Martin Jönsson

DAGSTIDNINGSKRISEN Det är inte längre internet som lyfts fram som det största hotet mot dagstidningen på papper. Istället är det, ironiskt nog, papperet självt. De skenande papperspriserna riskerar att knäcka dagspressens kalkyler på vägen ner i lågkonjunkturen.

När branschtidningen Medievärlden i veckan gjorde en enkät med ett 30-tal svenska tidningsföretag om förväntningarna på 2009 var bilden väldigt tydlig. Annonsintäkterna minskar – de flesta tror på mer än fem procents nedgång – och kostnaderna ökar, i synnerhet när det gäller tidningspapper och distribution.

I USA når tidningspapperspriset den här månaden den högsta prisnivå den legat på under 13 år. Under året har priserna stigit med hela 30,5 procent, vilket naturligtvis är som att hälla syra i såren på en tidningsbransch som 2008 beräknas tappa upp mot en femtedel av sina annonsintäkter. Papperskostnaden har traditionellt utgjort ungefär en femtedel av de totala kostnaderna för de amerikanska dagstidningarna, men nu börjar pappersbalarna väga allt tyngre i resultaträkningarna. Det gör de i ännu högre grad på de växande tidningsmarknaderna i Asien, där papperet på sina håll står för två tredjedelar av de totala produktionskostnaderna.

I Europa har priset på tidningspapper legat lägre, som en följd av framför allt två saker: överkapacitet i produktionen och en billig dollar, som drivit upp importen från Nordamerika. Men under 2008 har papperstillverkarna dragit ner kraftigt på sin kapacitet. Maskiner och hela anläggningar har stängts i snabb takt, vilket lett till produktionsminskningar på hundratusentals ton.

Det har lett till besked om mycket kraftiga prishöjningar på tidningspapper, delvis grundat på den förbättrade produktionsbalansen och dollarpriset, delvis på stigande kostnader för både skogsråvara och el. I mitten av oktober meddelade Norske Skog att det hade för avsikt att höja priserna 2009 med ”mer än 15 procent” i Europa i genomsnitt och mer än 20 procent” i Storbritannien. Stora Enso följde snabbt upp och talade om ”signifikanta” prisökningar, i nivå med Norske Skog, medan Holmens vd spådde en ökning med 20 procent. Vilket i så fall skulle leda till att papperspriserna i Europa hamnar på ungefär samma nivå som i USA.

Papperstillverkarna behöver de här prishöjningarna, för att rädda sina marginaler. Men tidningsföretagen över hela världen kvider under de nya prislistorna. Vad det leder till? Sannolikt att tidningarna byter ner sig till sämre papperskvalitet och gör allt för att minska mängden papper, med indragna bilagor och färre sidor. Med minskande annonsvolymer ger det snabbt tunnare tidningar, vilket sänker efterfrågan på papper, vilket leder till ytterligare krav på minskad produktionskapacitet…och så är nedåtspiralen i full gång. Först lär den drabba gratistidningarna, som är extremt kostnadskänsliga i en svag annonskonjunktur, sedan hela branschen.

Branschanalytikern Philip M Stone på Follow the Media avslutar sin analys av läget på marknaden så här: ”En del dagstidningar har redan minskat på antalet utgivningsdagar. Hur många tidningar kommer att komma ut på måndagar om fem år? Hur många tidningar som i dag kommer ut fem-sex dagar i veckan kommer att vara ner på två-tre dagar? Hur många kommer över huvud taget att tryckas på papper?”

Martin Jönsson

BLOGGDEBATT Då var det dags igen: tunga debattörer
rynkar förakfullt på näsan åt blogosfären. Statsvetaren och professorn Bo
Rothstein slår hårdast och kallar bloggandet för en ”kloakbrunn” som
lett till förslumning av det offentliga samtalet.

I Obs i P1 i tisdags var
litteraturkritikern Mikael van Reis väldigt avfärdande mot bloggen som
medieform (hör inslaget här) och i dag är det Bo Rothstein som
hårdsluggar mot bloggosfären, i en debattartikel i Göteborgs-Posten (läs
den här – och missa inte artikelkommentarerna.)

Artikeln verkar vara
föranledd av att ett antal bloggare uttryckt sig på ett sätt om Rothstein som han ogillar angående en debattartikel han skrivit. Han skriver bland annat så här:

”Reaktionen från nyliberala bloggare består till en stor del av en uppsjö av förolämpningar medan sakargumenten lyser med sin frånvaro. Till exempel nyliberale debattören Mattias Svensson som på sin blogg har följande som huvudargument: Bo Rothstein, sug min kuk.”

Det låter ju inte så bra. Men om man läser Svenssons inlägg ser man att det inte riktigt var så grovt. Så här börjar Svenssons inlägg:

””Det här är montern för kultur och kraftuttryck. Bo Rothstein sug min kuk. Det var kraftuttrycken, nu hade jag tänkt tala om varför Bo Rothstein behöver mer kultur.”Den inledningen hade jag funderat på till lördagens framträdande i Kraft & Kulturmontern på bokmässan. Fast nu gick jag direkt på Rothsteins taskiga tajming i att skylla oss nyliberaler för tystnad angående den ekonomiska krisen, och det kulturmagasin som hade kunnat bespara honom genansen.”

Och sedan följer ett inlägg som är mestadels sakrgumenterande. Kanske inte något som platsat på GP debatt, men knappast någon grov kränkning.

Men Rothstein känner sig uppenbarligen kränkt och smutskastad. Det har han sin fulla rätt till. Problemet blir när han gör kopplingen till hela bloggosfären och hävdar att detta är ”legio”, vilket naturligtvis är en grov överdrift:

”Man kan i ljuset av detta fråga vilka konsekvenser för demokratin som bloggandet leder till. Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.”

Rothstein ogillar alltså det som sägs och hur det sägs. Men det blir närmast parodiskt när han sedan levererar följande slutsats:

”bloggar har en självrefererande logik som innebär att man bara kommunicerar med likasinnade och utestänger alla former av kritisk reflektion av de egna ståndpunkterna. Bloggandet bidrar därmed till en ökad fragmentering och cyberbalkanisering av det politiska samtalet som mera tar formen av monologer än öppen diskussion.”

Hela grejen med det utvidgade samtal som bloggandet lett till är ju faktiskt precis det omvända: att det inte bara handlar om likasinnade, med gräddfil till kultursidor och debattsidor, utan att alla har möjlighet att ta sin plats i diskussionen. Självreferande? Visst kan det vara så, det var även van Reis inne på när han talade om bloggandet som en spegel att reflektera sig själv i. Men den egotrippen delar bloggarna onekligen med de flesta elitdebattörer; i synnerhet de som känner sig hotade av att det dyker upp nya, oetablerade röster och lägger sig i debatten.

Det Rothstein missar är framför allt följande:

1. Det stora demokratiska värdet med bloggande och sociala medier är att alla har en möjlighet att uttrycka sig. Sedan kommer inte allt som uttrycks att vara vackert, subtilt och elegant – demokratiyttringar är inte alltid det – men det förtar inte det grundläggande demokratiska värdet.

2. Hat och kränkningar kan ta sig många uttryck, inte bara på nätet. Men bloggande under eget namn står inte för den värsta delen: snarare är det något som tenderar att självsanera sig alltmer efter hand.

Jag försvarar inte personangrepp, om Rothstein nu drabbats av sådana. Men det förvånar mig att han använder det som grund för att spy galla på hela den användarskapade medierevolution som bloggandet faktiskt innebär.

Jag hoppas att någon, till exempel GP:s kulturchef Gabriel Byström, skickar sin debattör ett ex av Clay Shirkys ”Here Comes Everybody” i julklapp. Jag tror att han kan behöva det.

Läs också kommentarer till Rothsteins inlägg på Knuff.

Martin Jönsson

MEDIEFÖRTROENDE Svenskarnas förtroende för medierna är ganska stabilt. Lågt, men stabilt för dagspress och kommersiell tv, högt och stabilt för public service.

I dag presenterade Medieakademin sin årliga Förtroendebarometer, där Sören Holmberg och Lennart Weibull vid Göteborgs universitet låter TNS Gallup undersöka vilket förtroende svenskarna har för det sätt på vilket olika institutioner och verksamheter sköter sitt arbete.

På årets topplista har det inte skett några dramatiska förändringar: trenden är ungefär densamma som de senaste åren, med en svagt sluttande förtroendeutveckling, men inga stora ras.

Dagspressen ligger ungefär som Svenska kyrkan i förtroende: högre än facket, men lägre än storföretag och riksdag.

Så här ser resultatet ut för några av de undersökta företagen och institutionerna. Procentsiffran anger hur många som svarat ”ganska högt” eller ”mycket högt” på frågan om förtroende.

Ikea 78 %

Sveriges Radio 76 %

Sveriges Television 73 %

Universitet/högskolor 62 %

Volvo 62 %

Dagens Nyheter 58 %

Ëricsson 53 %

Radio/tv 52 %

TV4 47 %

Riksdagen 42 %

Storföretagen 39 %

Socialdemokraterna 36 %

Svenska kyrkan 34 %

Dagspressen 34 %

SAS 32 %

Facket 29 %

Moderaterna 29 %

EU-kommissionen 23 %

Politiska partierna 21 %

Folkpartiet 19 %

Skandia 19 %

TV3 17 %

Aftonbladet 16 %

Sverigedemokraterna 4 %

I år har barometern även undersökt förtroendet för ett antal personer. En av få i mätningen som ligger bättre till än sin organisation är Fredrik Reinfeldt, medan Ingvar Kamprad ligger på samma höga nivå som sitt Ikea. Övriga ledare, från public service-vd:arna till Ericsson-chefen, ligger betydligt lägre än sina företag.

Martin Jönsson

MEDIEKRITIK I dag gästar journalisten och författaren Nick Davies Sverige och Medieakademin i Göteborg. Hans bok ”Flat Earth news” från i våras går till hårt angrepp mot mediernas arbetsmetoder, låga kvalitet och beroende av pr-byråer

Vems ärenden springer journalistiken? Fråga Nick Davies, prisbelönt journalist, författare och Guardian-medarbetare, och svaret blir: spinn-doktorernas.

I sin bok redovisar han en undersökning av över 2000 artiklar i brittiska dagstidningar, som Guardian, Daily Telegraph, Times och Independent. Mer än 60 procent av dem baserades helt eller delvis på material från företag, informatörer och pr-byråer.

För mycket, tycker Davies – och det är naturligtvis lätt att hålla med om. Ett av mediernas stora problem är att de till för liten del är agendasättande med egna nyheter och till för stor del ägnar sig åt ”copy-paste-journalistik” (eller ”schimpansjournalistik” som Jan Gradvall brukar kalla det) med rapporter, utspel och releaser som grund, utan att tillföra egen kunskap, analys, historieberättande eller nya fakta. Att medier och pr-byråer och andra påtryckare lever i någon form av symbios är självklart: problemet är när det resulterar i en gräddfil in i medierna.

Men det är bara toppen på isberget, enligt Davies bok. Han anklagar också stora tidningar för att ägna sig åt mutor av poliskällor, låta sig manipuleras av politiker (inte minst i rapporteringen om irak-kriget), strunta i källkritik, lämna stora delar av världen i medieskugga – och dessutom sticka huvudet i sanden så fort bristerna i journalistiken kommer upp på debattagendan.

Det är en hård, kategorisk kritik han levererar, både mot lata, lydiga journalister och mot cyniska, ”nyttiga idioter” till redaktörer. Boken är läsvärd och värd att ta på allvar, men tenderar emellanåt att falla i just den f’älla han själv anklagar medierna för: att tro så hårt på sin arbetshypotes att alla andra uppgifter ignoreras eller förminskas.


Men hans värnande om kvalitet och transparens, som motsats till utslätad, meningslös rapportering och skråtänkande utan sjäkvkritik, är självklart värd att ta på allvar – och det kan bli en intressant diskussion i dag på Medieakademin, efter hans föredrag.

Martin Jönsson

REKLAMSTATISTIK Tillväxten på den svenska reklammarknaden bromsade in tredje kvartalet, men den tvärdog inte. Och på nätet fortsätter tillväxten att vara urstark.

En ökning av reklaminvesteringarna med 20 procent under juli, augusti och september – och en total reklamandel på rekordhöga 16,2 procent.Så starkt står internet i kvartalsmätningen från Institutet för reklam- och mediestudier, som kom i dag. Nätet är därmed större som reklammarknad än både TV (13,9 %) och landsortspress (15,1%). Om man räknar ihop årets nio första månader har internet en reklamandel på 14,7 procent – och en ökningstakt på 22,5 procent.

Så här ser kvartalssiffrorna ut för övriga mediekanaler, jämfört med motsvarande kvartal:

Dessa minskade:

* utomhus -1 %

* kvällspress -1,1 %

* facktidskrifter -2,9 %

* morgonpress -3,9 %

* gratistidningar -6,2 %

* storstadspress -12,1 %

Dessa ökade:

* direktreklam +1,8 %

* landsortspress +2,1

* radio + 4 %

* tv +5,2 %

* populärtidskrifter+14 %

Totalt växte marknaden med 2,2 procent och efter nio månader ligger den på 3,7 procent. Men de siffrorna är förstås svåra att värdera: det var i september som bromsen slog till på allvar på många marknader, när finansmarknaderna gick helt överstyr. Därför är det redovisningen för fjärde kvartalet, som kommer en bit in på nästa år, som blir den riktigt viktiga indikationen på hur reklamkonjunkturen ser ut.

Av nätmarknadsföringen fortsätter banners/samarbeten att vara den klart största delmarknaden, med en tillväxt på 21 %. Sökordsmarknadsföringen växer ännu snabbare, +28%, men ligger fortfarande efter både banners och eftertextannonsering. Mobilmarknadsföringen är fortsatt marginell: bara 9 miljoner kronor under kvartalet, vilket ger en andel av reklamkakan på 0,1 %.

Läs också:

10/11 Rena vinstlotten för reklamradion

10/11 Ja, det var för mycket reklam under EM

Martin Jönsson

TIDNINGSKRISEN En av de mest utsatta amerikanska mediekoncernerna, klassiska Tribune-gruppen, blöder nu kraftigare än någonsin tidigare. Senaste kvartalet förlorade de en miljard, sedan ytterligare en femtedel av annonsintäkterna försvunnit.

Kommer Los Angeles Times och Chicago Tribune, två av USA:s största tidningar med en gemensam upplaga på drygt 1,3 miljoner, att överleva? Få vågar i dag svara ett tvärsäkert ja på den frågan.


Sam Zell, den kontroversiella fastighetskungen som för två år sedan tog över Tribune Company, konstaterar att företaget ”verkar i en finansiellt och ekonomiskt extremt besvärlig situation”. Detta sedan han rapporterat ett tredje kvartal 2008 med en jätteförlust för gruppen: minus en miljard kronor. Detta jämfört med en vinst motsvarande kvartal i fjol på 1,3 miljarder.

Intäkterna har minskat med 10,5 procent – och nästan hela raset kommer på tidningssidan (koncernen äger även en etermediagrupp och stora fastigheter, som Wrigley Field). Tidningsintäkterna minskade med 13 procent och annonsintäkterna med hela 19 procent.

Båda tidningarna har redan genomgått kraftiga sparpaket: senaste var det LA Times som meddelade att 75 personer på redaktionen skulle tvingas gå. Men sannolikt räcker inte detta, i det nuvarande krisläget.

Läs också:

29/10 Klassisk Boston-tidning ger upp papperet

26/10 Stålbad för dagspressen i finanskrisens spår

25/10 NYT:s recept för dagspressens överlevnad

20/10 Fler recept för dagspressens överlevnad

12/10 Recept för dagspressens överlevnad