Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

NY BOK När Barbro Alvings dagboksreferat från Berlin-OS åter blivit tillgängliga har mycket av kritiken handlat om att hon inte var tillräckligt hård i sitt fördömande av den nazistiska propagandaapparaten. Men det finns fler skäl att läsa dem.

”Dagbok från Berlinolympiaden 1936” innehåller texter som på många sätt är klassisk svensk journalistik, som även gav henne det stora publika genombrottet.

En stor del av recensionerna, som den här från SvD, har dock varit noga med att påpeka att ”visst saknas det analys i Bangs texter från Berlin. Hon ser, noterar, registrerar och rapporterar. Goebbels floskler får därmed stå oemotsagda”. Det konstateras att Bang raljerade och ironiserade friskt, vilket beskrivs som en tidsspegel, i en tid då ”nazismens ritualer uppfattades som löjeväckande och befängda, inte som hotfulla.”

Allt det är lätt att hålla med om, i retrospekt. Det tyckte även Bang själv, som flera gånger själv uttryckte tveksamhet till delar av dagbokstexterna, som alltför naiva.

Men: det är knappast det man tänker mest på vid en genomläsning i dag. Då slås man istället av något annat: den språkliga briljansen, det enastående sinnet för detaljer och – inte minst – förmågan att berätta det mest väsentliga genom att vända blicken åt andra håll än dit alla andra tittar.

Jag kan bara komma ihåg en svensk reporter som haft samma förmåga att överträffa sig själv i varje ny lakonisk formulering och det var Slas, varenda gång han skrev om boxning.

Ett kort smakprov bara. Och det är, möjligen, en slump att det råkar bli boxning den här gången också:

”Nu blir det en japan även i min ring, det är lille Ri. Den andre är en finne den här gången också. I första ronden går Ri i golvet, men han lyckas ta sig upp igen, vad han nu skall uppe och göra. Det smäller så det hörs hem till Tokyo när finnen får in slagen och Ris ansikte blir mer och mer päronformat. Han slängs hur som helst mellan repen, men hr Suovio från Suomi blir också trött, nu står de lutade mot varandra som två hus i Gamla Stan. Publiken ryter och visslar, det är gement otäckt, men otroligt spännande och vore det inför tiden skulle jag fått uppleva det vördnadsvärda begreppet knockout.

Men Ri står envist på sina ben, fast de är som bomull och slår som i vatten tills den välsignade gonggongen går och räddar det lilla som är kvar.

Jag tycker bättre om simhopp.”

72 år gammal kvalitet. Läs och njut.