Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

MEDIEDEBATT I går kväll samlades ett 20-tal debattörer i Skatteskrapan i Stockholm, från Katrine Kielos och Jonas Morian till Karin Petterssonb och Susanna Popova, för att diskutera användarrevolutionen på internet och effekterna för det demokratiska samtalet. Här är ett inledningsanförande som jag höll, om de traditionella mediernas tveksamhet inför den digitala konkurrensen.

Det finns ingenstans som skepsisen inför digitala medier i allmänhet och sociala medier i synnerhet är så påtaglig som i journalistkåren.

Det hjälper inte hur mycket siffror vi än redovisar över att svenskarna nu lägger dubbelt så mycket tid på nätet som på dagstidningsläsande. Eller att det är betydligt fler svenskar som är inne på nätet varje dag än vad som läser en betald dagstidning.
Eller att det är fler som ser på webbtv en vanlig dag än vad som lyssnar på P3. Eller att GP/Stampen nu har fler besökare på sina community-sajter än på stora gp.se.
Eller tillväxten för sociala sajter, antalet bloggar, antalet rss-läsare vilket annat mått vi visar upp över användarrevolutionen på nätet. (Läs en ny intressant rapport om expansionen för sociala medier här, via Anders Mildner)

Det kommer, ändå,
att talas lite föraktfullt om digitala medier som ”nya medier”, där ”ingen fortfarande kunnat visa hur man ska tjäna pengar på det”. Som om journalister någonsin tidigare brytt sig om sina företags affärsmodeller. Och det kommer, fortfarande, att talas om sociala medier som ”amatörjournalistik”, utan värde.

Detta trots att nätet i dag, våren 2008, omsätter lika mycket pengar som alla landsortsidningar tillsammans.

Jonas Bonnier, vd för Bonnierkoncernen, sade i en intervju med amerikanska Advertising Age att tidskriftsföretagen ”inte måste vara på nätet” och att annonsörerna, nu när den värsta webbhajpen ”gått över”, skulle bli bättre pålästa som reklamköpare och söka sig mer till traditionella medier, som tidskrifter. Nätet kunde, enligt honom, vara ett komplement för annonsörerna. Bara för sakens skull kan man påpeka att detta komplement första kvartalet i år omsatte nästan dubbelt så mycket som alla tidskrifter tillsammans.

Svansen viftar på hunden, alltså. Men en del hundar förnekar fortfarande att de ens har en svans.

Och i grunden tror jag att det handlar om att många inte kan förstå nätet och den parallella medievärlden eftersom det inte ser ut som medier brukar göra. Förr var det lätt att identifiera en konkurrent, den satt i ett tidningshus några meter bort. I dag syns inget kontor alls.

Det går heller inte för medier att förstå hur en 15-årig tjejs modedagbok eller en privat blogg som läses av högst 12 personer kan vara en konkurrent till en tidning eller tidskrift som kommit ut i 150 år. Clay Shirky, medieprofessorn som skrivit Here comes everybody, beskriver det bra i sin bok: vi förstår det inte ftersom det ju faktiskt inte är traditionellt content, lika lite som ett telefonsamtal är det.

Det är inte till
för oss, betyder inget för oss. Men det betyder otroligt mycket för dem som utnyttjar nätet som sitt uttrycksmedel, och som sin kommunikationsform.
Enbart möjligheten att själv styra sin kommunikation – eller hur man tar till sig medieinnehåll – har ett stort värde för individen och får därför ett stort värde även ur ett demokratiskt persprektiv.

En av mina favoritbloggare, norska Kristine Lowe, skrev i ett inlägg förra veckan att om man ska gifta sig, gör man det hellre med en bloggare än med en journalist. Journalisten är nämligen ett kontrollfreak, som vägrar låta andra komma till tals och som ska bestämma allt om hur sammanhanget ska se ut. Men en bloggare delar generöst med sig, kreddar andra och visar respekt. En schystare person att dela livet med, helt enkelt.

Det ligger väldigt mycket i den lilla vardagsanalysen. nOrden respekt och ödmjukhet har inte mycket att hämta i den skjutjärnsromantiska konsekvesneutrala aditionella journalistrollen. Och det är bland annat därför de traditionella medierna fått så stora problem.

Amerikanska Society for professional journalists, en verklig gammelmedial bastion, har inlett utbildningar där bloggare och citizen journalists får betala för att lära sig the tricks of the trade. Inte helt förvånande har mottagandet bland bloggarna varit svalt. Och det har inte fallit redaktörerna in att de kanske är de själva som borde vara studenter och bloggarna utbildare, på just det här området.

Det krävs en helt
annan förståelse för medielandskapet för att gammelmedierna ska fortsätta vara relevanta. De, vi, måste förstå att vårt innehåll inte längre är en slutprodukt, utan bara en första byggsten, på ett bygge som vi skapar tillsammans med publiken., Ibland hos dem, ibland hos oss, ibland på våra villkor ibland på deras.

Jag tror inte att man behöver oroa sig för journalistiken. Content, som vi sa på 90-talet, kommer alltid att vara viktigt.

Men innehållet är inte längre ensam kung. Som det konstateras i Shirkys bok: Now, communication is king. Content is just something to talk about.

Läs mer om debatten hos arrangörerna Fokus och Fiberoptic valley.
Se debatten via Bambuser.
Fler bloggar om debatten: Pär Henriksson och Jonas Morian.