Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

POLITIK 2.0 Politiker världen över har drabbats av Youtube-feber. Men vi bör vänta till efter nästa val innan vi vet om deras entusiasm över den ”nya” väljarinteraktiviteten är mer än en läpparnas bekännelse.

Demokraternas CNN/Youtube-debatt i Charleston, South Carolina, förra måndagen innebar kulmen på det senaste halvårets intensiva diskussion om vilken roll nätet i allmänhet och användarskapade sajter i synnerhet kommer att spela i nästa års presidentval i USA. Inför debatten uppmanades Youtube-besökarna att lägga upp sina egna filmer med frågor till kandidaterna, varav ett urval användes i debatten. Detta fick sajtens politikredaktör att hävda att debatten var ”den mest demokratiska någonsin” (läs mer hos Newsweek).

Han är inte ensam om att vara entusiastisk. I augustinumret av tidskriften Mother Jones ägnas tolv sidor åt politikens nya 2.0-era, med digitalt nätverkande, webbdebatter och Second life-seminarier, och sidorna är fyllda med nyfrälst tal om hur ”kollektivet kan förändra världen”. Howard Dean, som skrek sig ut ur den förra presidentvalskampanjen via ett populärt webbklipp, talar nu lyriskt om hur nätet är ”det viktigaste redskapet för att stärka demokratin sedan Gutenberg uppfann tryckpressen”.

Entusiasmen kring det som kallas för ”open source politics” är alltså stor, men den ekar också väldigt bekant från förr. Redan inför presidentvalet 2000 pågick en liknande boom för sajter som skulle möjliggöra ökat väljarengagemang – och boken som sålde mest just då var Clinton-rådgivaren Dick Morris ”Vote.com”, med undertiteln ”How Big-Money Lobbyists and the Media are Losing Their Influence, and the Internet is Giving Power Back to the People”. Men makten fastnade på vägen, den gången.

Och man behöver inte vara särskilt cynisk för att inse att det ur politikernas perspektiv mest handlar om nya sätt att nå ut för kampanjmakarna – och om möjligheten att runda de traditionella mediernas makt. Nätets nya användarskapade värld ritar om kartan, men partierna vill försäkra sig om att de bibehåller ett stadigt tag om pennan.