Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PRESSETIK Självsanering eller rättslig prövning? DN:s chefredaktör
föredrar det senare, för att hålla medierna rena från grova övertramp.
Men varför inte både och?

Möjligen är det sommarstiltjens fel. I vilket fall som helst blev det
färre reaktioner än jag väntat på debattinlägget från Dagens Nyheters
chefredaktör Jan Wifstrand på DN Debatt
förra fredagen, där han sågade Pressens Opinionsnämnd (som han vill
lägga ner), visade förståelse för JK Göran Lambertz förslag om en ny
lag mot kränkningar av privatlivet och allmänt drev linjen att
publicisterna på landets redaktioner är alltför snabba med att
ryggradsmässigt avfärda alla diskussioner om lagändringar som
allvarliga hot mot tryckfriheten

Några dök dock upp: tryckfrihetsdebattören Åke Wredén sågar Wifstrand totalt (saknar länk), liksom Expressen och Torsten Carlsson
på Länstidningen Södertälje, som anser att Wifstrands faiblesse för
fler tryckfrihetsmål och färre prövningar i självsanerande nämnder
skulle leda till ”en amerikansk situation med advokater som ständigt jagar nya klienter för stämningar mot tidningarna.”

Själv tycker jag att Wifstrands artikel var högintressant: framför allt
därför att han väljer att gå ut i en öppen och generell debatt om
”medierna” (normalt brukar han bara vilja debattera sådant som rör DN
specifikt, medan mer allmänt mediekritiska diskussioner brukar avfärdas
som ”svepande”). Mediedebatten behöver lämna branschtidningar och
publicistklubbar och föras mer inför och tillsammans med allmänheten;
det är enda sättet att ta tillbaka det förtroende som medierna tappat.

I sakfrågorna håller jag med om somt, men långt ifrån allt. Liksom
Wifstrand skulle jag välkomna fler tryckfrihetsmål; att pröva var
lagens gränser går är i sig inget hot mot journalistik och tryckfrihet. Snarare håller det gränsdragningsdiskussionerna mer
levande – och kan driva fram en reell förändring på redaktionerna.

Det är dock svårt att driva ett sådant mål i dag: de
ekonomiska riskerna är för stora – och möjligheterna att
kunna få rättshjälp från samhället, exempelvis via JK, för att få
publiceringar prövade inför rätta, borde absolut utredas. Så som
ordningen är i dag krävs det ”särskilda skäl” och då blir varje
JK-agerande, som spelmålet mot Bo Strömstedt och Persbrandt-målet mot
Otto Sjöberg, alltför principiellt laddade.

Det man bör akta sig för är lagändringsförslag som seglar på opinioner
och populism, eller som bara är ogenomtänkta. JK:s Lex Caroline-förslag
(som jag tidigare skrivit om här)
är ett sådant. Självklart ska vi inte ha allvarliga kränkningar av
privatlivet i spalterna, men ett skydd mot sådana finns redan i dagens
lagstiftning: för detta behövs ingen ny lag – i synnerhet inte om det
finns risk att en sådan skulle kunna användas som underlag för
gränsdragning om vad medier får respektive inte för publicera för typ
av material, om exempelvis offentliga personer.

Den punkt där jag är mest oense med Wifstrand gäller dock inte de
rättsliga prövningarna, utan självsaneringen. Enligt Wifstrand är detta
en fråga som bäst hanteras på respektive redaktion, möjligen med
Allmänhetens pressombudsman som rådgivare. Jag tror inte att det
räcker. Ett regelverk och en branschgemensam prövning, som är lätt för
allmänheten att hantera och förstå, är viktigt för att branschen inte
bara ska ha lagtexten som gemensam lägstanivå. Snarare bör
självsaneringen stärkas och bli tydligare, öppnare och mer aktiv. Det
är ingen tryckfrihetsfråga, utan en förtroendefråga. Därför hör den
hemma i branschen och inte enbart i domstolarna.