Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

INTERAKTION Mediebevakningen av World Economic Forum i Davos, där alla från Ban Ki-Moon till Magnus Böcker deltar, har varit milt sagt massiv. Men det finns bara en mediekanal som ingen vågar ignorera.


Vilken? Svaret är självklart Youtube. I december presenterade videosajten sin satsning på publikinteraktivitet i Davos under vinjetten ”The Davos Question, enligt samma mönster som man tidigare, tillsammans med CNN, gjort i primärvals-debatterna i USA.

Tittarna fick ställa en fråga på temat ”Vilken enskild sak anser du att länder, företag och individer måste göra under 2008 för att göra världen till en bättre plats?”.

De frågor som fått flest röster visades på storskärmar i Davos – och det fanns inte en makthavare som vågade gå förbi den mikrofon som ställde en Youtube-fråga.
Bono i U2 var, som väntat, en av de första som letade rätt på en Youtube-utfrågare. Efter den modesta introduktionen ”Hi, I’m Bono, I’m a rock star…of sorts” lämnade han sitt svar: se till att politikerna i första hand lever upp till de löften de redan givit. Om inte är lösningen inte att byta glödlampor, utan att byta ledare.

Att sajter som
Youtube får en så central roll i sådana här sammanhang, precis som de fått i det amerikanska presidentvalet, beror på en väl skolad modern mediehållning hos deltagarna. De har accepterat att det i sådana här sammanhang inte längre går att styra och regissera budskapen som förr och att användarskapade medier är nog så viktiga som CNN och Financial Times.

Allt kan filmas och rapporteras: inte bara via hundratals Youtube-filmer utan också via mikroblogginlägg på sajter som Twitter, där alla från demonstranter till debattdeltagare skickar digitala vykort. Ett sådant, från i torsdags kväll, rapporterade kort om vad Pakistans president Musharraf just sagt: instant journalism, om något.

Det är ett rätt underbart kaos att följa på nätet, men också – om man tillåts vara allvarlig – en högst reell del i en medial öppenhetsprocess. Transparensen är maximal och möjligheterna att delta, i någon bemärkelse, större än någonsin tidigare.

De Davosfilmer som finns på Youtube är av varierande kvalitet. Det tycks ibland handla lika mycket om starspotting som om att förmedla budskapen – och filmerna på Bono, Shimon Peres, Henry Kissinger med flera har självklart en hel del jippostatus.

Men det går inte att låta bli att reflektera över hur smart det vore av företag och politiker även i Sverige att anamma den hållning som fanns i Davos. Släpp in fler, låt fler rapportera och håll inte så hårt på de formella kraven. Att allt kan nå alla på alla tänkbara plattformar är, faktiskt, inte en dålig sak.