Martin Jönsson om reklam & medier
Martin Jönsson
Martin Jönsson
SEMESTERSUMMERAT: Hur tre public service-bolag kan bli två, hur Metro ska klara sig undan splittring och hur presenter till läsarna verkligen kan fungera.
I veckan råkade Expressens ledarsida göra en liten lapsus: man illustrerade en kritisk artikel om Utbildningsradion med en bild på SVT:s vd Eva Hamilton (läs mer hos Resumé), när man rimligen borde bildsatt den med UR:s vd Christina Björk.
Hamilton svarade genast och skällde ut tidningen, men passade också på att göra ännu ett mediepolitiskt utspel om att hon inte skulle ha det minsta emot att ta över UR:s produktionsverksamhet.
När Hamilton var relativt ny som SVT-vd höll hon rätt låg profil i diskussionerna om, eventuella public service-sammanslagningar och sade defensivt att det ”inte var något hon skulle ha en åsikt om”, men sedan några månader är hon väldigt rak när det gällert just UR. Att hon vill inkorporera stora delar av deras verksamhet framgick både på vårens Stockholm Media Week och i en intervju i Sydsvenskan i juni.
SVT:s expansionsiver är så djärv att de kommer att presentera ett konkret förslag till public service-utredaren Rose-Marie Frebran, som har ett tydligt uppdrag att lägga fram ”förutsättningslösa” förslag på hur de olika public service-bolagens verksamhet ska bli mer kostnadseffektiva och bättre samordnade. Detta i förhoppningen om att Frebrans utredning, som blir startskottet för den politiska diskussionen om 2009 års public service-beslut, ska innehålla detaljerade avsnitt om ett möjligt SVT-övertagande av Utbildningsradions verksamhet.
Den här sortens öppen krigföring mellan public service-bolagen är extremt ovanlig, men också logisk, så som situationen är just nu. Att löpa linan ut och argumentera för en total sammanslagning av alla public service-bolagen är Hamilton alldeles för smart för; det skulle hon inte vinna något på, eftersom politikerna inte lär vara redo för ett så drastiskt beslut. Men UR är ett möjligt byte, som Hamilton nu tar öppen strid om – och UR:s vd Björk försvarar sig än så länge ganska svagt, med kommentarer som ”Hon är bara ute efter våra resurser”. Eh…ja. Och hon har rätt starka argument om varför.
Vad vore då poängen med att låta SVT äta upp UR? I första hand handlar det om effektivitet. Många ifrågasätter varför vi måste ha ens två public service-bolag, men varför det måste vara tre är en ännu bättre fråga. UR har visserligen en särpräglad verksamhet, med andra intressenter än SVT, men det räcker inte som svar på varför det behövs en separat ledning, ett eget tv-hus och en egen produktionsapparat spridd över landet.
Väldigt mycket av det som UR gör skulle SVT kunna hantera själva, i synnerhet som bolagen redan delar på projektet Kunskapskanalen. Möjligen skulle distributionen, som jnu är väldigt speciell, kunna ligga kvar som en egen verksamhet, men produktionen skulle SVT utan problem kunna ta hand om. Den är ändå till stor del projekt- och produktionsbolagsbaserad och om SVT tog in den skulle det onekligen skapa bättre möjligheter för att bygga upp en starkare extern produktionsbolagsmarknad, med mer långsiktig produktionsverksamhet.
Ytterligare ett skäl för att låta SVT ta över är att UR är en så anonym
organisation. Den har i åratal kämpat för en egen distributionskanal,
utan att lyckas – och har knappast lyckats hitta nya tittarskaror via
projektet Kunskapskanalen. Styrkan ligger istället helt i
skolverksamheten och den institutionaliserade
folkbildningsverksamheten. Det är onekligen en kärnuppgift i public
service. Att förflytta den till SVT vore helt rätt signal. Återstår att
se om kd-utredaren Frebran är så djärv att hon vågar föreslå det.
Men UR är inte bara tv. Bolaget producerar ungefär lika mycket radio som tv. Därför vore det högst relevant att veta hur SR:s vd Kerstin brunnberg ser på saken. Kan hon tänka sig ett UR styrt av SVT? Eller skulle det rubba storleksbalansen inom public service-sfären för mycket? Svaret kommer sannolikt först under utredningsarbetet, men det vore onekligen intressant att veta.
* * * * * * * * *
Danske Per Mikael Jensen, han som tidigare hade det svårhanterliga globala chefredaktörsjobb som Sakari Pitkänen nu innehar, utsågs i veckan till ny vd för Metro. Inget dumt val: han har tidningens själ i blodet efter en tuff etableringsstrid i Danmark och verkar tänka som en modern mediechef. Men han har inte Pelle Törnbergs karisma och han har en uppgift framför sig som närmast tycks övermäktig. I korthet kan man beskriva den så här: övertyga aktiemarknaden om bolagets globala intjäningsförmåga, få bättre annonsutväxling på den globala närvaron och varumärkesstyrkan, hålla nere produktions- och distributionskostnaderna och samtidigt bygga starkare närvaro både på webben och med nischade specialtutgåvor.
Det är ett jobb värdigt en handlingskraftig dansk.
Och var så säker på att Jensen kommer att ha en fast hand när det gäller vad som gäller Metro Sverige. Han kan inte acceptera fortsatt skakiga siffror här: den svenska marknaden är alldeles för central som framgångsmodell.
* * * * * * * * *
Och så lite mer Murdoch. I morgon, måndag, kan det kanske bli ett
besked från Bancroftklanen om resultatet av omröstningen om NewsCorps
bud på Dow Jones. I veckan har amerikanska affärsmedier varit fyllda
med delrapporter om vilka falanger som väntas rösta ja (läs hos
Washington Post) och vilka som lär rösta nej (läs hos WSJ). Läs också en intressant analys i Business Week om vad som kan hända om det till slut blir ett nej till Newscorps bud. Analytikern Jon Fine målar upp ett antal olika scenarier och slutsatsen är att i princip vad som helst fortfarande kan hända: ett kursras, nya budgivare eller andra strukturlösningar. Det enda Fine inte tror på är att Murdoch gör som delar av ägarfamiljen vill och erbjuder ett ännu mer sockrat bud eller ett bud som ger vissa ägargrupper bättre villkor. Det verkar vara take it or leave it som gäller från Murdochs sida. Och jag tror fortfarande att Bancrofts får väldigt svårt att säga nej.
* * * * * * * * * *
Det är många som vill locka tidningsläsarna med presenter eller subventionerade sådana i dessa sommar- och upplagekristider – från Mail on Sundays Prince-utdelning till de svenska kvällstidningarnas filmfrossa. Jag är, som ni kanske noterat, högst tveksam till hur framgångsrik den här strategin är. och en sak är i varje fall helt given: man kan inte ge bort vad som helst. Som tidskriftsdrottningen Amelia Adamo konstaterat: läsarna blir allt mer kvalitetsmedvetna och allt mer kräsna när det gäller bonusgåvor och premier.
Därför är det intressant att se hur musiktidningarna, som drev på presentutvecklingen med bonusskivor redan i slutet av 90-talet, blivit alltmer noggranna med vad de erbjuder sina läsare. Det räcker inte längre att rafsa ihop några aktuella spår som skivbolag är beredda att betala för att få promotade: skivorna måste matcha läsarnas behov och helst vara unika. Bäst i klassen just nu är brittiska Uncut, som tryfferar sin senaste utgåva med en personlig mix av favoritspår från Bob Dylans radioshow. Helt rätt för målgruppen (medelålders män med lite för stora skivsamlingar och en klart ohälsosam relation till His Bobness) och jag noterar med viss förtjusning att en hel del spår sammanfaller med de samlingar jag själv sammanställde åt rootsklubben Woody i början av 00-talet. Och att samlingen med skicklig fingertoppskänsla innehåller det som dessvärre varit sommarens perfekta soundtrack: Sexsmith & Kerrs ”Raindrops In My Coffee”… SÅ bygger man läsarrelationer.
* * * * * * * * *
Till sist: Tjuvlyssnat är, på alla sätt, en ytterst älskvärd sajt, värd alla sina framgångar – och den fungerade även ytterst väl i bokform. Men jag förstår ärligt talat inte ett smack om hur Egmont resonerat inför utgivningen av tjuvlyssnandet i tidningsform. För fansen är detta skåpmat, kryddat med halvtaskiga teckningar. Som introduktion för nykomlingar måste det finnas mer kostnadseffektiva sätt. Rocky har visserligen visat att det går att göra tidskrifter som bryter mot gamla genreregler, men det här försöket gr jag inte många månader. 19 spänn är inte mycket, men ibland kan det ändå vara ett rån.