Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

MEDIEDEBATT Är ”gamla” medier automatiskt finare än de ”nya”? Man skulle kunna tro att den frågan blivit irrelevant för flera år sedan, i takt med nätets explosiva tillväxt. Men det har den, dessvärre, inte.

Dagens heta debatt om bloggosfärens eventuella baksmälla har tydligt visat hur djup klyftan är mellan delar av den traditionella medievärlden och det jag brukar kalla den parallella medievärlden, med dess bloggar och läsarengagemang. Den kategoriska Kent Asp-beskrivningen av bloggosfären som en flopp är visserligen inte lika föraktfull som den här sågningen av bloggar, från Stora journalistpris-vinnaren Åke Stolt för några veckor sedan, men för att komma från en av våra ledande medieakademiker är den ändå märklig.

Men även inom den traditionella mediebranschen finns det en fortsatt djup klyfta, mellan gammalt och nytt – även om det inte är nyare än internet. Så sent som i helgen konstaterade Aftonbladets kultursida, en av de gamla mediernas tryggaste bastioner, att det är ett oskick av SVT och SR att hänvisa till nätet i tid och otid, med sitt gamla mantra om att ”det faktiskt är två miljoner svenskar som inte har dator hemma”.

Må så vara. Men i ett läge där 62 procent av svenskarna är inne på nätet varje dag (enligt Mediebarometern 2006) är det lätt verklighetsförnekande att fortsätta beskriva nätet som ”smalt” eller en kanal för ”unga högutbildade storstadsmänniskor”. I dag är nätet brett och folkligt och en av de största mediekanalerna jämte radio, dagstidningar och tv; det borde inte gå att blunda inför. Som jämförelse kan nämnas att 66 procent läser en betald eller gratis papperstidning varje dag. Skillnaden mellan de båda medieformerna är publikmässigt alltså marginell.

Ändå fortsätter förvånansvärt många journalister och andra medieproffs att negligera eller förakta nätet. Många webbjournalister kan vittna om hur de upplever att de automatiskt får lägre status än sina pappers-, radio- eller tv-kollegor och när många medieföretag nu lägger om sina organisationer, för att styra om mer resurser till den snabbt växande webben, sker det på sina håll under bistert knotande.

I Storbritannien
har den här diskussionen ställts på sin spets de senaste veckorna. Detta sedan den kommission om ”Multi Media Working” som journalistfacket NUJ tillsatt börjat komma med sina första slutsatser. En sådan fanns i den artikel som kommissionsledamoten Donnacha de Long skrev i facktidningen The Journalist, med rubriken ”Web 2.0 is rubbish”. Andra återfanns i intervjuer i tidningen (ej på nätet), där ledamöter i kommissionen beskrev webbjournalistiken i landet som en andra klassens journalistik – och därmed ett hot mot den mer kvalificerade traditionella journalistiken, genom att den ”stjäl jobb och resurser” (läs en sammanfattning av intervjuerna hos Press Gazette och kritiska kommentarer till dessa hos medieprofessorn Jeff Jarvis och Daily Telegraphs Shane Richmond).

Riktigt het blev debatten när legendariske redaktören (bland annat för The Times) och journalistprofessorn Roy Greenslade på The Guardian meddelade att han nu begär sitt utträde ur journalistfacket, på grundval av dess ”föraktfulla hållning gentemot webbjournalistiken”.

Greenslade skriver i ämnet igen i dag och avslutar med slutklämmen: ”I cannot, in all conscience, remain within a union I now regard, albeit
reluctantly, as reactionary. The digital revolution is here and I am
digital revolutionary.”

Reaktionärt vs revolutionärt? Man behöver inte ta till så drastiska uttryck. Men så länge ”traditionalisterna” förnekar nätets betydelse för journalistiken riskerar diskussionen att bli precis så polariserad.