Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

BLOGGDEBATT Då var det dags igen: tunga debattörer
rynkar förakfullt på näsan åt blogosfären. Statsvetaren och professorn Bo
Rothstein slår hårdast och kallar bloggandet för en ”kloakbrunn” som
lett till förslumning av det offentliga samtalet.

I Obs i P1 i tisdags var
litteraturkritikern Mikael van Reis väldigt avfärdande mot bloggen som
medieform (hör inslaget här) och i dag är det Bo Rothstein som
hårdsluggar mot bloggosfären, i en debattartikel i Göteborgs-Posten (läs
den här – och missa inte artikelkommentarerna.)

Artikeln verkar vara
föranledd av att ett antal bloggare uttryckt sig på ett sätt om Rothstein som han ogillar angående en debattartikel han skrivit. Han skriver bland annat så här:

”Reaktionen från nyliberala bloggare består till en stor del av en uppsjö av förolämpningar medan sakargumenten lyser med sin frånvaro. Till exempel nyliberale debattören Mattias Svensson som på sin blogg har följande som huvudargument: Bo Rothstein, sug min kuk.”

Det låter ju inte så bra. Men om man läser Svenssons inlägg ser man att det inte riktigt var så grovt. Så här börjar Svenssons inlägg:

””Det här är montern för kultur och kraftuttryck. Bo Rothstein sug min kuk. Det var kraftuttrycken, nu hade jag tänkt tala om varför Bo Rothstein behöver mer kultur.”Den inledningen hade jag funderat på till lördagens framträdande i Kraft & Kulturmontern på bokmässan. Fast nu gick jag direkt på Rothsteins taskiga tajming i att skylla oss nyliberaler för tystnad angående den ekonomiska krisen, och det kulturmagasin som hade kunnat bespara honom genansen.”

Och sedan följer ett inlägg som är mestadels sakrgumenterande. Kanske inte något som platsat på GP debatt, men knappast någon grov kränkning.

Men Rothstein känner sig uppenbarligen kränkt och smutskastad. Det har han sin fulla rätt till. Problemet blir när han gör kopplingen till hela bloggosfären och hävdar att detta är ”legio”, vilket naturligtvis är en grov överdrift:

”Man kan i ljuset av detta fråga vilka konsekvenser för demokratin som bloggandet leder till. Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.”

Rothstein ogillar alltså det som sägs och hur det sägs. Men det blir närmast parodiskt när han sedan levererar följande slutsats:

”bloggar har en självrefererande logik som innebär att man bara kommunicerar med likasinnade och utestänger alla former av kritisk reflektion av de egna ståndpunkterna. Bloggandet bidrar därmed till en ökad fragmentering och cyberbalkanisering av det politiska samtalet som mera tar formen av monologer än öppen diskussion.”

Hela grejen med det utvidgade samtal som bloggandet lett till är ju faktiskt precis det omvända: att det inte bara handlar om likasinnade, med gräddfil till kultursidor och debattsidor, utan att alla har möjlighet att ta sin plats i diskussionen. Självreferande? Visst kan det vara så, det var även van Reis inne på när han talade om bloggandet som en spegel att reflektera sig själv i. Men den egotrippen delar bloggarna onekligen med de flesta elitdebattörer; i synnerhet de som känner sig hotade av att det dyker upp nya, oetablerade röster och lägger sig i debatten.

Det Rothstein missar är framför allt följande:

1. Det stora demokratiska värdet med bloggande och sociala medier är att alla har en möjlighet att uttrycka sig. Sedan kommer inte allt som uttrycks att vara vackert, subtilt och elegant – demokratiyttringar är inte alltid det – men det förtar inte det grundläggande demokratiska värdet.

2. Hat och kränkningar kan ta sig många uttryck, inte bara på nätet. Men bloggande under eget namn står inte för den värsta delen: snarare är det något som tenderar att självsanera sig alltmer efter hand.

Jag försvarar inte personangrepp, om Rothstein nu drabbats av sådana. Men det förvånar mig att han använder det som grund för att spy galla på hela den användarskapade medierevolution som bloggandet faktiskt innebär.

Jag hoppas att någon, till exempel GP:s kulturchef Gabriel Byström, skickar sin debattör ett ex av Clay Shirkys ”Here Comes Everybody” i julklapp. Jag tror att han kan behöva det.

Läs också kommentarer till Rothsteins inlägg på Knuff.