Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE Varför public service? Så lyder titeln på den antologi som Timbro ger ut den här veckan. Varför ännu en antologi om public service? Den frågan är knepigare att besvara.

Så värst mycket nytt blir det nämligen inte sagt i den här skriftsamlingen, som snarare kan ses om ett slags remissvars-uppvärmning inför Rose-Marie Frebrans utredning om public service. Alla särintressen har redan varit och knackat på Frebrans dörr och nu börjar de vända sig utåt, i en bredare opinionsbildning.

Men det mest intressanta inlägget skrivs, ironiskt nog, av en av de få som inte har en egen lobby-agenda: frilansjournalisten Jan Gradvall. Han utgår från sin erfarenhet som tv-fantast och tillfällig SVT-medarbetare och beskriver målande och lysande ett par väldigt påtagliga problem med i synnerhet Sveriges Television.

Ett är koloss-statusen. Säga vad man vill om SVT, men det är inte landets mest effektiva och flexibla produktionsapparat. Vilket Gradvall effektivt visar med en liten budgetberättelse om hur det gick till när han ansvarade för programmet Studio Pop för några år sedan. Det var lågbudget-tv i stil med ett normalt TV8-program: en programledare och tre tyckare på obekväma stolar, i en snyggt ljussatt studio. Men innan de ens hunnit betala timarvode till studiogästerna hade programmet interndebiterats till 200 000 kronor per halvtimmesprogram. Onekligen en intressant anekdot att ta till sig för dem (Juttan) som föreslår att SVT ska bli ÄNNU större, genom att slås ihop med SR.

Gradvalls andra exempel visar på ett av de andra grundläggande problemen med public service-tv: dess kommersiella sliranden när det gäller bland annat sponsringen. Och Gradvalls formulering är så klockren att jag lånar den rakt av:

”Det är lika många sponsorskyltar i SVT:s Melodifestivalen som i TV4:s Idol. Så vad är det exakt som gör att Melodifestivalen kallas public service medan Idol inte gör det? Vad vi har i dag i Sverige är alltså en sponsorfinansierad statlig television som vi dessutom måste betala för att få titta på. Läs gärna den meningen högt en gång till. Och bildsätt med Ulf Thoréns klassiska inslag med två rävar som försöker raska över Riddarfjärdens is, men hela tiden halkar på samma ställe.”

Briljant. Jag har hört SVT:s chefer försöka försvara sponsringsstrategin många gånger, utan att få fotfäste för sina resonemang. Och i fortsättningen lär jag se rävarna framför mig varje gång de gör nya försök.

Läs också:
13/2 Tre kritiska röster om public service