Martin Jönsson
PUBLIC SERVICE I dag håller regeringens public service-utredning sitt första möte. Av
dess uppdrag att döma ska den besvara alla de stora frågorna om public
service – och därtill förse bolagen med en tydlig framtidskarta. Men i
slutändan lär det, som vanligt, mest komma att handla om pengar.
Det vilar något snudd på övermänskligt över det uppdrag som regeringen lagt på public service-utredaren, förre kd-riksdagsledamoten Rose-Marie Frebran. På bara nio månader ska hon utföra ett utredningsarbete som på papperet är större än det som en parlamentarisk kommitté gjorde 2004-2005, med mer än dubbelt så mycket tid till sitt förfogande. Och på sjunde dagen ska hon vila.
Det finns ett par portalformuleringar i regeringsdirektiven som gör att utredningen i princip kan bli hur omfattande som helst. Utredningen ska bland annat redovisa ”vilka förändringar som behöver göras för att public service-företagen ska få bästa möjliga förutsättningar för framtiden”. Den ska också redovisa hur ”public service-företagen ska tillgodose allmänhetens behov i framtidens mediesamhälle”, vilket onekligen är frågor att grunna på ett par månader.
Därtill kommer en lång rad specifika frågor som utredningen ska ge svar på angående allt från tekniska plattformar, organisation, sparpotentialen inom hela public service-området och den hyfsat problematiska frågan om hur tv-licensen ska kunna ”utvecklas”. Enbart det sistnämnda ämnet ägnade en tidigare ensamutredare, generaldirektören Ulf Larsson, nyligen ett drygt år åt , utan att komma till mer konstruktiva förslag än att regeringen kastade nästan allting i papperskorgen.
Public service är ju inget lätt område att hantera – inte ens för en regering vars partier ägnat decennier åt att kritisera dess verksamhet, inriktning och storlek. Så fort det ska nås politisk enighet om verksamheten fastnar partierna i sina positioner – och i det faktum att det är ganska knepigt att i regeringsställning föreslå åtgärder som kan leda till minskad mångfald i medierna.
Att denna utredning skulle komma med alla viktiga lösningar förväntar sig därför ingen. Vad ska då regeringen ha den till? Det mest rimliga svaret är: för att vinna tid. När utredningen är klar i maj ska den ut på remiss, sedan finns nästan ett helt år till att använda för att – på partiledarnivå – ena de djupt splittrade regeringspartierna om en samsyn kring åtminstone vissa beslut gällande public service. Då, men först då, måste alliansen bekänna mediepolitisk färg, för att slippa få med detta som en fråga i nästa valkampanj. Och i det spelet är kulturministern ett rundningsmärke och utredaren på sin höjd en statist.
Hos public service-bolagen har ändå nervositeten varit påtaglig ända sedan korttidsministern Cecilia Stegö Chiló halverade tillståndstiden och det började talas om att den här utredningen – som enligt det tidigare riksdagsbeslutet egentligen bara skulle granska möjliga samordningsvinster mellan SVT, SR och UR – skulle få ett bredare uppdrag. Den nervositeten har sedan spätts på av diverse vaga uttalanden av kulturministern om att det är tveksamt om det är public service att visa ”Sopranos” och att public service-bolagen skulle kunna klara sig med betydligt mindre pengar.
Men någon slakt av verksamheterna lär det knappast bli. Både SR och SVT har i dagarna bombarderat utredaren med argument om att de snarare måste få ökade anslag; eller åtminstone återgå till 90-talsmodellen med en budget som automatiskt räknas upp med ett inflationsindex, för att undvika underfinansiering. De slåss också med näbbar och klor för att inte få en direkt skattefinansiering av verksamheten, vilket skulle ge finansdepartementet den yttersta, konjunkturberoende makten över anslagen. Och mycket tyder på att de kommer att bli nöjda: det mest sannolika är att utredningen modifierar formuleringarna kring ”tv-innehav” och gör det helt teknikoberoende; inte att den ritar om hela finansieringsmodellen.
Den enda som har skäl att vara verkligt orolig är UR:s vd Christina Björk. Det finns krafter inom alliansen som gärna skulle slå ihop alla tre bolagen – och SVT:s Eva Hamilton talar knappast däremot – men de är knappast i en majoritet och därför lär frågan inte ens luftas. Mer kan sannolikt vinnas genom frivilligt samarbete – kanske rentav med en gemensam webb för radio och TV? Att göra tre bolag till två vore däremot mer hanterligt – i synnerhet nu när Eva Hamilton nu så tydligt lobbar för att få inkorporera UR:s produktioner, och möjligen utlokalisera dem bort från Stockholm. UR:s oberoende är ändå rätt svårt att motivera: deras verksamhet skulle lätt kunna rymmas inom SVT:s paraply. Över huvud taget kan bolagen bli mindre som enheter – och köpa in fler tjänster externt, vilket gör dem mer flexibla.
Sådana frågor – och frågor som smygkommersialiseringen via utökad sponsring – kan utredningen borra ganska djupt i. Det den bör hålla sig helt ifrån är det som Lena Adelsohn Liljeroth pratade mest om när direktiven presenterades: att se till att varje program bolagen gör är i enlighet med public service-uppdraget. Den sortens detaljstyrning slutar alltid med att tillfälliga opinioner – som de senaste dagarnas krav på mer dansbandsmusik i radion – blir politiserade. Och det tjänar allmänheten sannerligen inte på.
Det är inte ett smalare, hårdare reglerat public service som behövs. Utan ett effektivare.
Läs också:
24/8 Hamilton vill ha mer pengar till SVT
15/8 Därför händer det inget, Adaktusson
31/5 Regeringen köper sig tid om public service
30/5 Hon får makten över public service