Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PAPPERSTIDNINGSPROBLEM Ökad konjunkturoro och allt snabbare förändringar i mediekonsumtionen får papperstidningspessimisterna att bli alltmer svartsynta. Men det finns grader i helvetet och – trots allt – hopp om framtiden.

I sin bok The Vanishing Newspaper (standardverket framför andra när det gäller tidningsindustrins problem i USA) gjorde medieprofessorn Philip Meyer ett omskrivet räkneexperiment: genom att extrapolera kurvan över de fallande tidningsupplagorna kom han fram till att den sista amerikanska papperstidningen kommer att tryckas första kvartalet 2043.

Det var för optimistiskt,
hävdade en panel på World Economic Forum i Davos i veckan. Där hävdade debattörer som Paul Saffo på Stanford och Peter Schwartz på Global Business Network att papperstidningens död, åtminstone i USA, kommer att inträffa redan under nästa decennium. Recessionsoro och nya medievanor gör att många stora papperstidningar lär vara borta redan 2014, hävdade de.

David Simon
, manusförfattaren bakom de senaste årens allra bästa amerikanska tv-serie The Wire, var ungefär lika dyster i sin omskrivna artikel i Washington Post i måndags. ”Vad fan var det som hände?” undrade Simon retoriskt – och frågar sig, i rubriken,
”Isn’t the news itself still valuable to anyone?” Han kritiserar resursslakten på hans egen Baltimore Sun, precis som han tidigare kritiskt skildrat den sjunkande kvaliteten i medierna i The Wire.

Hans attacker har väckt en hel del reaktioner i tidningsbranschen: läs några hos Poynter, Romenesko, Slate och Guardian. Och de sätter ytterligare fokus på själva kärnfrågan: vad som händer med kvaliteten i medierna när pappersupplagorna störtdyker – framför allt i USA och Storbritannen, men med ras som Expressens minus 12 procent i höstas uppenbart även här hemma – och intäkterna på nätet fortfarande har 14-15 år kvar (om man ska tro Rebekah Wade på The Sun) innan de kan kompensera för de fallande pappersintäkterna.

I USA sker just nu nedskärningar brett över hela mediefältet, påspätt av recessionsoron, och analyserna för 2009 är mörka. Försäljningsrykten varvas med varsel: senast var det Metros amerikanska editioner som ska minska antalet anställda med 27 personer. Los Angeles Times färske chefredaktör James O’Shea vägrade acceptera nedskärningarnas omfattning där och fick själv sparken, efter bara ett halvår.

Den bild Dagens Nyheters
debattredaktör Mats Bergstrand ger i inledningen till sin antologi ”Hotat revir” (Juridisk Reportagebyrå) är inte heller särskilt ljus. (Läs Andreas Ekströms recension av boken i Sydsvenskan här)

Bergstrand skriver
att det inte bara handlar om ett minskande intresse för dagstidningar, utan om ett minskande intresse för nyheter över huvud taget Han saknar de ”gemensamma nyhetstorgen” och dömer ut den ytliga nyhetszappningen i allt snabbare medier. Men han kritiserar också själva journalistiken och dess glidning mot agendastyrd åsiktsjournalistik, som göder både politiker- och medieförakt. Denna glidning har, enligt Bergstrand, skett på bekostnad av ambitionen att vara en exklusiv nyhetsproducent.

Slutsatsen är dyster: ”Vi ser en övergång från en form (papperstidningen) till en annan (nätet), som visar sig svårare att finansiera. Mindre pengar brukar betyda färre journalister vilket, allt annat lika, betyder sämre journalistik”.

Kanske, men inte
nödvändigtvis. Om tidningsföretagen enbart möter de sämre tiderna och det sviktande läsarintresset med sparpaket av osthyvelskaraktär går det oftast ut över kvaliteten. Men det dagstidningarnas utsatta situation kräver är snarare något annat: en insikt om varför publiken lägger mer tid på nätet och en verklig förnyelse av det man erbjuder i olika mediekanaler, för att återigen bli mer angelägen. Och det måste inte alltid sluka mer resurser, däremot kräver det tydliga val och insikter. Som att en dagstidning inte längre kan räkna med att vara läsarnas primära nyhetskälla i det allmänna händelseflödet, utan att den måste gå länge än så, både när det gäller fördjupning och att sätta samtalsagendan.

De som kommer
att få det svårast när tidningsbluesen drabbar även Sverige på allvar är de mest allmänna, breda räckviddsmedierna – i synnerhet de som har stora och kostsamma organisationer. Det som är lättkopierat och allmänt spritt – som snabba, raka nyheter och lättviktigt underhållningsmaterial – blir i längden sannolikt omöjligt att ta betalt för.

Men i andra ändan av spektrat kommer det att finnas stora möjligheter att växa för de medier som är tydliga i sin inriktning, som agerar i samspel med sin publik och som kvalitetsmässigt höjer sig över mängden, i alla sina kanaler. Varje tidningsföretag måst sträva för att bli viktigare för sin publik – och det blir man bara om man stärker den egna särarten, inte genom att glida mot en allmän mittfåra av förväntade nyhetsleveranser.

Dystopi är alltså inte
det enda möjliga synsättet. Det enda som är omöjligt är att låtsas som att allt kan förbli som förr.