Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

JOURNALISTGRANSKNING Välutbildade, från storstäderna, med tjänstemannabakgrund, svag mångfaldsrepresentation och en politisk uppfattning som är mer till vänster än genomsnittssvenskan. Så ser den svenska journalistkåren ut. Och deras största problem är att journalistiken är för ytlig.

Göteborgs universitet presenterade i veckan rapporten ”Den svenska journalistkåren” – en antologi om journalisternas bakgrund, utbildning, publikkännedom, syn på sig själva, politiska färg och ideologi.

Det är den femte stora journalistenkäten som gjorts, den senaste – Journalist 2000 – publicerades för sex år sedan. Eller stor och stor: den bygger på svaren från 1100 journalister, alla medlemmar i Journalistförbundet. Hela 19 procent av dem som svarat arbetar inom public service. Det är rimligt att anta att digitala medier, tidskrifter och kommersiella etermedier är kraftigt underrepresenterade – och att enkäten därför mer är ett tvärtsnitt av den ”gamla” journalistkåren, med stor andel landsortspress och public service, snarare än hela dagens yrkesfält.

Detta bör man ha i bakhuvudet när man tolkar enkätsvaren. Dels vilka det är som svarat, dels att de inte är så många i respektive grupp – och att den statistiska trovärdigheten blir rätt liten när man bryter ner svaren i för detaljerade kategorier och försöker tolka dem.

En tydlig bild
är att journalistkåren inte speglar samhället i stort. Men det har den aldrig gjort: samma bild har framträtt i de tidigare undersökningarna.

En stor skillnad har det dock blivit: numera är könsbalansen jämn inom kåren, med 50 procent kvinnliga journalister mot bara 42 procent för sex år sedan, med en kraftigt höjd andel (från 23 till 44 procents andel) även på arbetsledande positioner. Det är bara i de högsta chefsskikten – chefredaktörer och vd:ar – som det fortfarande råder en i det närmaste total manlig hegemoni.

Fortfarande är dock
tjänstemannafamilbakgrund, storstadsbakgrund och ”helsvensk” bakgrund kraftigt överrepresenterat bland journalisterna. Endast fem procent av de tillfrågade journalisterna är födda i något annat land, mot 15 procent för hela befolkningen.

Detta bekymrar dock inte journalisterna särskilt mycket. Endast 3,3 procent av kåren anser att ”kårens sammansättning” är det största problemet inom svensk journalistik. Som de största problemen rankas istället ytlighet, likriktning och förenkling, följt av tidspress och resursbrist.

På den intressanta följdfrågan: var finns problemen? svarar 50 procent ”journalistiken”, vilket anses vara något annat än journalisten själv, som bara anses stå för 23 procent av problemet. Arbetets förutsättningar är ett större problem. Sådan är självbilden: det finns många problem inom yrket, men journalisterna själva är det minsta. Att 80 procent av kåren anser att yrkesidealet är att granska samhällets makthavare, men att så få de facto gör det, är också en del av denna något märkliga självbild.

En mycket intressant fråga är den om hur journalisterna upplever konkurrenssituationen. Inom såväl lansortspress och lokalradio anser mer än 70 procent av journalisterna att det inte finns någon hård konkurrens. Det må vara sant ur en strikt företagsbemärkelse på orten – på de flesta orter finns inte konkurrerande tidningar – men det avslöjar också en stor aningslöshet inför den konkurrens som etablerats på nätet, både från andra medieföretag och från sociala medier och nätverk. Detta uppfattar inte journalisterna som konkurrens, trots att publiken och annonsörerna bevisligen gör det.

Ändå är det uppenbart att nätpubliceringar påverkat kåren. Till exempel är det betydligt fler än i tidigare undersökningar som anser att fler känsliga nyhetsuppgifter ska publiceras utan inskränkningar, till exempel namn på dem som begått eller misstänks för brott.

Sist då: den vanligaste frågan när det gäller journalistkollektivet, nämligen den om var de står politiskt. Så här, enligt Journalist 2005:

30 procent är socialdemokrater, 23 procent miljöpartister, 14 procent folkpartister, 14 procent vänsterpartister, 13 procent moderater, 4 procent centetrpartister ochy 2 procent kristdemokrater.

Och här har det hänt en del. 1989 var 31 procent vänsterpartister och totalt 68 procent sympatiserade med s+v+mp. I dag är totalsiffran ungef’är densamma, 67 procent, men med en kraftigt höjd andel miljöpartister och socialdemokrater.

Är då public service mer vänster än övriga medier, vilket det brukar hävdas ända sedan uttalandet om det där demonstrationståghet från 1968 som gick fel och hamnade i Radiohusets entré – och blev kvar? Svar: en aning. Totalt sympatiserar 71 procent av public service-journalisterna med s+v+-mp, mot 50 procent för hela befolkningen vid motsvarande tidpunkt.

Det är dock, ironiskt nog, inte 68-generationen bland journalisterna som är mest vänsterinriktade – de ligger snarare under genomsnittet i vänstersympatier – utan snarare de som är under 44 år.