Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

LICENSSTRID Veckans ord blev, något oväntat, public service-fonder. Men bortom diskussionen om finansieringsformer finns en viktigare fråga: om hur SVT, SR och UR lyckas leva upp till publikens kvalitetsförväntningar.

Förslaget om public service-fonder har folkpartister i riksdagen motionerat sig blå i ansiktet om, utan att få något större gehör för. Entusiasmen hos andra än partifränderna är kanske inte större nu, men frågan har i varje fall hamnat högre upp på agendan den här gången jämfört med tidigare utspel. Dels på grund av det politiskt pikanta i att folkpartiet försökte kuppa till sig initiativet i alliansens mediepolitik, dels på grund av att före detta SVT-profilen Lars Adaktusson veckan tidigare dammat av samma begrepp i sitt försök att presentera sin nya arbetsplats TV8 som en tänkbar mottagare av sådana fondmedel.

Hösten 2003 gjorde folkpartiet sitt största utspel om public service-fonder, då tio liberaler i riksdagen motionerade om att byta ut hela licensfinansieringen av public service mot ett fondsystem, som skulle finansieras genom utförsäljning av statliga bolag och årliga tillskott från koncessions- och nätavgifter. Resultatet skulle bli rena ymnighetshornet av kvalitetsresurser. Public service skulle få betydligt mer pengar – och samtidigt skulle de kommersiella bolagen också kunna få del av medlen.
Denna goda cigarr ratades dock av riksdagen. Samma resultat blev det i våras, när villkoren för SVT, SR och UR från 2008 skulle spikas. Förslaget om public service-fonder fanns då med i en reservation till betänkandet, men utan att någon annan nappade.

När idén dök upp på nytt i veckans mediepolitiska program för folkpartiet hade den krympt till en tummetott. Nu handlar det inte längre om att bära finansieringen av hela public service, utan om en extra pengapåse för särskild kvalitetsproduktion – nu nere i blygsamma 300 miljoner kronor om året, med hela etermediemarknaden som potentiella mottagare och staten som smakdomare i någon form, när pengarna ska fördelas.

Den sågades, mestadels, även denna gång. Men diskussionen väcker en intressant fråga: varför handlar debatten om public service så mycket om finansieringsformer – och så lite om publikens intressen?
Självklart har finansieringsformen betydelse, inte minst för graden av politisk styrning. I en Temo-undersökning i veckan, beställd av Radiotjänst, fastslogs att en majoritet av svenskarna fortfarande är mer positivt inställda till licensfinansiering än andra modeller.

Men undersökningen visar också att andelen som anser att de får mycket för licenspengarna sjunkit över tiden. Den trenden lär förstärkas av övergången till digital-tv, där alltfler tittare ställs inför direkta beslut om vad de vill ha för utbud och vad de är beredda att betala för det. Och av den självklara insikten att det inte bara är de licensfinansierade bolagen som levererar program av ”public service-kvalitet”.

Att leva upp till licensbetalarnas förväntningar är den stora framtidsfrågan för Eva Hamilton och hennes nya bantade ledningsgrupp på SVT. Inte hur pengarna hamnar i huset.

Fler bloggar