Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

TIDNINGSKRIS Begravningsstämningen ligger tung över de amerikanska dagstidningarna, vars problem blir alltmer akuta. Men att göra nätet och dess olika yttringar till det största hotet är bara ett säkert sätt att skynda på domedagen.[/caption][/caption]

Veckans måsteläsning för den som följer den nedåtgående spiral som är den amerikanska dagstidningsbranschen är nya numret av New Yorker, där Eric Alterman i ett långt reportage resonerar kring ”the death and life of the American newspaper.”

Sakinnehållet och exemplen är mestadels bekanta, för den som följt rapporteringen en tid: de har vi kunnat läsa förr hos Philip Meyer, The Economist, Charles M Madigan eller se iThe Simpsons.

Det är alltså totalmörker det handlar om: ”tidningsföretagen förlorar annonsörer, läsare, marknadsvärde och i vissa fall även känslan för sitt uppdrag, i en takt som ingen hade kunnat föreställa sig för fyra år sedan/…/tidningarna dör, bevisen finns överallt, och vad konsekvenserna i framtiden blir är svårt att överblicka”

Till stor del får tidningsföretagen skylla sig själva, konstaterar Alterman, helt korrekt. De levde för länge i en lukrativ snudd-på-monopolsituation, hade för stora och trögrörliga organisationer, tappade bort läsarnas behov – och var alldeles för långsamma att agera när det dök upp ny, digital konkurrens, från bloggar och slimmade nyhetstjänster som The Huffington Post.

Det som oroar Alterman mest är vad som ska komma i de stora tidningarnas ställe. ”Hur en internetbaserad nyhetskultur, utan de stora tidningsföretagens arméer av fotografer och reportrar, ska kunna sprida ljus över världens mörkaste platser är en fråga som vi kanske inte vill veta svaret på”.

Just där, i reportagets slutpunkt, blir bilden onödigt uppgiven – och alldeles för svartvit. Att göra bloggare och digitala nyhetskommentatorer till kvalitetsjournalistikens dödgrävare är en för enkel slutsats. Dagstidningarna kan inte beklaga sig över att andra surfar på deras nyhetsarbete: istället måste de själva bli bättre på att släppa in läsarna och bygga band med olika former av sociala medier. Och arbeta ännu hårdare med att höja kvaliteten och sin egen relevans.

Den bitterhet som anas i fonden av Altermans analys, lär ju knappast kunna vända utvecklingen.

Läs också:

21/2 Tickande bomber i tidningsbranschen

27/1 Blues för tidningsdystopiker

3/11Amerikansk kristerapi

Fler bloggar