Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

FÖRNYELSE När Stora Journalistpriset delas ut i kväll handlar en av kategorierna om Årets förnyare. Vilket är något av en ”contradiction in terms” för medierna, vars största problem i dag sannolikt är just den bristande innovationsförmågan.

När Tom Wolfe skrev förordet till The New Journalism för snart 35 år sedan (en reportagebibel för de flesta som kommer att sitta i salongen på Operaterrassen ikväll och hoppas på ett pris; åtminstone de manliga gästerna) konstaterade han att inte en enda av de journalister som medverkade i antologin närmade sig sitt uppdrag med någon som helst ambition att förnya; att skapa det som åtminstone kom att etiketteras som en ”ny journalistik”.

Det är inte så konstigt.
Journalister är inte så mycket för förnyelse. Generellt sett är vi en kår av ganska konservativa traditionalister, med en stadigt cementerad definition av hur bra journalistik ska se ut och en stor röd varningslampa för allt vad tekniska innovationer gäller. I synnerhet sådana som påverkar hur vårt eget arbete ska produceras och presenteras. Vilket på sitt sätt naturligtvis går att försvara: själva grundidén i vad som är bra journalistik har ju inte förändrats med tiden. Den handlar fortfarande framför allt om en sak: att berätta nya historier, på ett sätt som engagerar publiken, i ämnen som är viktiga och relevanta för dem

Eller säg så här:
journalistiken i sig behöver inte förnyas. Den behöver bara förbättras. Bli noggrannare och kunnigare. Mer angelägen. Engagera mer. Och här är tekniken – och nätets och mobilens nya möjligheter till nischning, snabbhet, visuellt berättande och interaktivitet – naturligtvis en enorm möjlighet.

Problemet är att alltför många, i journalistkåren och i medieföretagen, inte ser det så. Vilket resulterat i en alltför stark passivitet i de nya medierna när det gäller verklig utveckling och innovation. Vilket i sin tur resulterat i att publiken i dag lägger alltmer tid i den ”parallella medievärlden”, med bloggar, sociala medier och olika nätverk, och får en allt svagare relation till den ”traditionella medievärlden”. Och det är vårt problem; inte deras.

Man skulle kunna tänka sig att den här innovationsskräcken skulle ha försvunnit vid det här laget, när nätet nått tonåren, bloggar belönas som bra litteratur och för publicistiska avslöjanden. Till och med en gammal ärketraditionalist som Seymour Hersh hyllar ju numera de digitala tidningarna och dess interaktiva grannar som ännu mer fantastiska än de kräftgående papperstidningarna i USA.

Men det har den inte. Bara det senaste halvåret har det förekommit en lång rad uttryck för skepsis och till och med förakt för nätet i allmänhet och bloggar och sociala medier i synnerhet, från det svenska journalistetablissemanget. De går inte lika långt som den internethatande aktivistgruppen Internot (vars kampanjfilmer på Youtube kan beskådasexempelvis här – gör det, de är väldigt kul), men det är inte långt därifrån.

Några exempel:

Så här skrev Sydsvenskans krönikör och Stora journalistprisvinnare Åke Stolt i oktober: ”
Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på
internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och
lägger ut till allmänt beskådande”. (Han fick dock så mycket mothugg att han faktiskt reviderade sig själv en smula, i den här uppföljarkrönikan)

Och så här skrev debattören och tryckfrihetskämpen Anders R Olsson, i våras: Bloggare
kan aldrig påverka något ideologiskt viktigt/…/Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd.”

Det finns många fler exempel, både på hur journalister och mediemakthavare uttrycker en nedvärderande hållning gentemot nätet och där de sågar värdet i det publiken kan bidra med. Tidningsutgivarnas tillträdande vd Anna Serner fick till exempel en del av oss att höja på ögonbrynen när hon i september sågade läsarkommentarer på nätet och undrade : ”Vem är intresserad av vad folk tycker? Folk som tycker till har för mycket tid över”.

Till en del har de här bloggdissarna förstås rätt. Det finns mycket skit på nätet och i bloggosfären. Men det gör det i journalistiken också. Och journalistkårens självbild behöver ses över, det visar om inte annat gårdagens omskrivna undersökning från Medieakademin om svenskarnas syn på journalisternas moral. Journalister kan inte bara slå sig för bröstet och tala om den viktiga, livsnödvändiga och demokratifrämjande journalistiken, som ska värnas med tryckfrihet, meddelarfrihet och källskydd – och hävda att det bara är journalister som kan rapportera om något viktigt. Den bilden måste kompletteras med en lika högljudd och engagerad diskussion om de många bristerna i journalistiken, både etiskt och kvalitetsmässigt. Och om det faktum att läsarna, bloggarna och de sociala medierna faktiskt också kan bidra med en hel del när det gäller både avslöjande, berättande och förnyande.

Man behöver inte bli en Dan Gillmor och hävda, likt en Jon Landau på en Springsteenkonsert, att han sett mediernas framtid och att det var i gräsrots- och medborgarjournalistiken (som han skrev i bloggstandardverket ”We the Media”). Läs intressanta synpunkter om detta hos David Leigh i The Guardian).
Men jag är övertygad om att medierna och journalisterna både skulle vinna i trovärdighet och kunna höja kvaliteten på sitt journalistiska arbete om de hade en mer ödmjuk hållning inför det som skett i den parallella medievärlden. Hur den blivit alltmer professionell. Hur den blivit alltmer fördjupande. Hur den blivit alltmer kreativ och innovativ när det gäller klassiskt journalistiska arbetsmetoder som att gallra, sortera och erbjuda översikt.

Det är inte ”no journalism”, som alltför många redaktörer fortfarande hävdar eller tror. Det är snarare, faktiskt, en ”new journalism”. Men dess styrka ligger inte i att ersätta den gamla, utan i att komplettera den.

Den mest förnyande journalistiken kan mycket väl finnas på papper, fortfarande om tio år. Eller kanske i bokform, som vi sett många exempel på de senaste åren. Men om man inte utnyttjar de möjligheter som finns i teknik, bloggar och ökad publikinteraktivitet, missar man fantastiska möjligheter att utveckla även det journalistiska grundhantverket.

Två av de nominerade till Stora journalistpriset i kväll har bloggar och interaktivitet som en central del i sitt upplägg. Västerbottens-Kuriren gör det ganska traditionellt, men väldigt sympatiskt, genom att använda både läsar – och redaktionsbloggar för att skapa en ny diskussionsplattform. De såg inte, som en del högljudda journalister gjort angående Carl Bildts blogg, det som ett problem att politiker och andra makthavare får en plattform för att kommunicera direkt – utan snararare som något positivt, som fördjupar och skärper kraven på deras journalistik.

Aftonbladet gjorde det mer i nyhetsflödet och mer raffinerat, med sin Irakbevakning, där de utnyttjade blogg och chatt som redskap för att föra publiken närmare em det rapporteras om. Båda exemplen är lysande på hur journalistiken faktiskt kan förnyas och utvecklas.

Man kan bara hoppas på att deras synsätt blir mer utbrett. Det kommer journalistiken att vinna mycket på.

Journalistikens förnyelse är en alldeles för viktig fråga att enbart lägga i händerna på journalisterna.

Läs också:
22/11 Och vinnarna blir…
1/11 Inte bloggarnas baksmälla som är värst
30/10 Jodå, Fichtelius kan få pris för Persson
30/10 Vågar juryn nominera Persson-dokumentären?
29/10 Journalistföraktet mot nätet är märkligt
29/10 Baksmällan är nog värst i debattetablissemanget
3/10 Stenius sågas för sin bloggkritik
1/10 Om PO hatar bloggar lär hon få problem
5/9 Tidningsutgivarnas vd dissar läsarna
27/3 En förlegad syn på medborgarjournalistik
14/3 Bloggare bannlysta på journalistfesten
13/3 Beröringsskräcken för bloggarna är märklig
30/11 2006 Den gamla skolan tog hem prisen