Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PRISBELÖNT I kväll kommer en webbsatsning att belönas med Stora journalistpriset, för första gången på sju år. Alltid något. Men fortfarande håller den här delen av journalistetablissemanget alla former av sociala medier på armlängds avstånd. Det gör att priset blir allt mindre relevant , när det gäller att spegla utvecklingen i medievärlden så som den faktiskt ser ut. Att inte ens ha med bloggosfärens betydelse för FRA-debatten som en nominering visar hur snäv och otidsenlig juryns definition av journalistik är.

Vad – och vilka – har förnyat journalistiken mest de senaste fem åren? Om man tror att priskommittén för Stora journalistpriset sitter inne med kunskap i det ämnet skulle svaret kunna se ut så här, med utgångspunkt från vilka som tagit hem kategorin Årets förnyare de senaste fem åren:

* Erik Fichtelius, för sin dokumentärserie om Göran Persson)

* Carl Tofft, SVT, för programmet Musikministeriet

* Zanyar Adami, för tidskriften Gringo.

* Marcos Hallberg, Jonas Franksson och Olle Palmlöf, SVT, för programmet CP-magasinet.

* Karin af Klintberg och Fredrik Lindström, för programmet Värsta språket.


Inget ont, absolut inget, om dessa journalister och de insatser de belönades för, som i många fall innebar en verklig förnyelse av stelnade berättarformer och metoder. Men med tanke på den totalt genomgripande förändring som medielandskapet – och journalistiken – genomgått under denna period känns det onekligen lite udda att det är två saker som saknas i den här uppräkningen.


Det ena är internet. Och det gäller inte bara klassen Årets förnyare. Av de 20 Stora journalistpris som delats ut de senaste fem åren har inte ett enda gått till en renodlad nätsatsning. Man måste gå tillbaka till 2001, då det fanns en särskild nätkategori, för att hitta en sådan. Visst, webben har varit en viktig del av helheten för många av de där 20 vinnarna. Fichtelius-serien om Persson utnyttjade exempelvis nätet skickligt när det gällde att göra bortklippt material tillgängligt – och göra det möjligt för folk att se korta klipp i olika kategorier, för att ta ett exempel. Men jag skulle knappast beskriva det hela som ett nätprojekt i första hand.

Det andra är publiken. Nästan alla vinnare av Stora journalistpriset de senaste fem åren, inte bara i förnyarkategorin, är typiska exempel på den gamla modellen av medier och journalistik, som i grunden bygger på den klassiska modellen med en sändare (medierna) och en mottagare (publiken), utan särskilt mycket interaktion däremellan. Det är klassisk massmediestruktur modell 1.0, där journalisterna själva samlar in material, filtrerar, tolkar och berättar – och publiken tar emot, eller på sin höjd kommenterar i efterhand.


Det kan mycket väl vara Stor Journalistik, värd ett pris. Men det är en lång väg från hur medielandskapet ser ut i dag, med en myllrande masskommunikation, allt starkare sociala medier – och en journalistik som även den blivit alltmer präglad av interaktivitet, ökad transparens och strömmar av användarskapat material. Medierna har moderniserats, om än motvilligt och senfärdigt på sina håll. Men Stora journalistpriset som institution har, åtminstone fram till i dag, hållit ett krampaktigt grepp om den gamla gatekeeper-rollen för journalistiken och därför förblivit väldigt traditionellt, och analogt.


Detta kan man förstås rycka på axlarna åt. Men om det speglar synen på publikens betydelse – och på hur morgondagens journalistik ska utformas – är det mer bekymmersamt. Om samspel med publik och sociala medier inte ges samma status som det traditionella murvelhantverket kommer det att bromsa utvecklingen mot en mer modern och transparent journalistik, där man förstår – och välkomnar – att publiken också kan bidra och ibland till och med prestera bättre och mer relevant journalistik än det egna yrkesskrået.

Det är min absoluta övertygelse att problemen i dagens mediebransch aldrig kan lösas enbart av medierna själva. Det måste ske i ett tydligare samspel med publiken och de sociala medierna, både innehållsmässigt och utförandemässigt. Journalistikens förnyelse är en alldeles för viktig fråga att enbart lägga i händerna på journalisterna”, konstaterade jag när jag i fjol var inbjuden för att prata om ”medievärlden utanför Operaterrassen” just vid utdelningen av Stora journalistpriset (läs en sammanfattning här). Jag pratade då om den beröringsskräck för internet i allmänhet och de sociala medierna i synnerhet som funnits alltför länge i stora delar av de traditionella medierna – och att det är ett av mediebranschens största problem, eftersom det gör oss mindre relevanta i publikens ögon.

Jag avslutade mitt anförande med att hylla två av det årets nominerade i kategorin förnyare: Västerbottens-Kuriren för deras satsning på egna och andras bloggar och aftonbladet.se för deras Irakbevakning på nätet, där de utnyttjade blogg och chatt som redskap för att föra publiken närmare dem det rapporteras om. Två utmärkta exempel på digital utveckling och förnyelse. Men priskommittén tyckte inte att någon av dem höll måttet hela vägen fram.

I år finns tre webbsatsningar nominerade i kategorin Årets förnyare, så då är det ofrånkomligt att det -. för första gången på sju år – blir en webbvinnare. Någon av dessa tre handlar det om

* vk.se, för dess skickligt genomförda satsning på hyperlokalt innehåll med stor läsardelaktighet

* DN-frilansen Fredrik Strage, för hans briljanta Youtube-lista, som till stor del byggde på tips och kommentarer från läsekretsen

* Öppen redaktion på Aktuellt, som givit tittarna insyn i den redaktionella processen, genom att filma redaktionens diskussioner.

Jämfört med tidigare vinnare av priset är detta en liten revolution: öppenhet och transparens finns nu helt plötsligt med i vad som anses utgöra den bästa journalistiken.

Det är glädjande, även om de är extremt senkommet.

Nästa steg måste bli att också kunna släppa in icke-journalister i bloggosfären bland de nominerade. Journalistik är inte längre något skråhantverk, utan det finns bloggare och bloggportaler som med stor skicklighet och framgång ägnar sig åt de flesta av journalistikens uppgifter, från granskande och tolkning till urval och smart redaktionell presentation. Och mycket av den mest intressanta diskussionen om just journalistik och medieutveckling sker också i bloggform (som här) snarare än i fack- och branschpress

Om jag skulle summera med
ieåret 2007/2008 skulle bloggosfärens genombrott som agendasättare och opinionsbildare, med dess hantering av FRA-frågan, hamna på någon av de allra högsta platserna. Det innebar ett medialt paradigmskifte om något.

Och om juryn tycker att det är knepigt att nominera ett paradigmskifte eller en svårgripbar ”bloggosfär” hade det gått utmärkt att lyfta fram en av de personer som verkligen bidragit till en förnyelse för journalistiken: Johan Larsson, som skapare av bloggportalen Knuff. Utan Knuff som plattform för att fånga upp den mångförgrenade bloggdiskussionen om FRA hade inte de traditionella medierna och opinionsbildarna vaknat på samma sätt – och då hade årets hetaste inrikespolitiska debatt aldrig uppstått.

Det tycker jag är värt ett pris. Och om det inte passar in i prisets kriterier kanske det är dags att ändra på dem.

Läs också:

30/10 De vinner Stora journalistpriset (tror jag)

22/11 -07 Och vinnarna blev…

Här finns fakta om alla nomineringar och tidigare vinnare. Prisutdelningen på Operaterrassen i kväll kommer att direktsändas, bland annat här.

Om jag får rätt i mina gissningar kommer Uppdrag granskning, Klass 9A, Vk.se och Jarl Alfredius att ha störst skäl att jubla i kväll.