Därför tvärvänder regeringen om presstödet

PRESSTÖD Efter den stenhårda kritiken från de oberoende remissinstanserna viker sig regeringen och gör ett totalt lappkast om förändringarna i presstödssystemet. Nu är det tillbaka till det ursprungliga riksdagsbeslutet som gäller – och om EU skulle ha synpunkter på det får man ta den striden den dagen.

Att kommentera de olika turerna om presstöd är alltid lika komplicerat när man arbetar för ett av de två tidningsföretag som får mest presstöd – och som därmed har mest att vinna på att förbli i ett status quo.

Men dagens besked från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (i en debattartikel på SvD Brännpunkt) om att regeringen tvärvänder om presstödet är så spektakulärt att det självklart måste kommenteras. Helt plötsligt släpper regeringen kravet på ett avskaffande av det särskilda storstadsstödet på 48 miljoner per år till SvD och Skånska Dagbladet. Istället ställer den sig bakom det beslut som riksdagen klubbade 2006, med ett oförändrat system i stort – minus en handfull miljoner till storstadstidningarna – och höjt stöd till de mindre landsortstidningarna

Det som framför allt gjort att kulturdepartementets förslag till krympt presstöd föll är följande:

* att det så snabbt uppdagades att det inte fanns stöd för påståendet om att det var EU-kommissionen som krävde en förändring, utan att det snarare var kulturministern och tjänstemän på departementet som själva drev linjen om minskat stöd för storstadstidningarna. Att så är fallet framgår också av kulturministernas debattartikel i dag, där hon nu skriver att ”2006 års riksdagsbeslut nu borde kunna genomföras utan invändningar från kommissionens sida”, vilket står i bjärt kontrast till vad hon hävdat under hela det senaste årets presstödsdebatt.

* att oberoende remissinstanser som Presstödsnämnden, Konkurrensverket och JK Göran Lambertz alla tvärsågade deparmentspromemorian för att den helt saknade en grundlig konsekvensanalys när det gäller mångfalden på medieområdet.

* att ett sänkt presstöd bara kunde bli verklighet om reklamskatten samtidigt avskaffades; något som finansminister Anders Borg tydligt sagt nej till. Reklamskatten blir kvar tillsvidare – och då gör regeringen bedömningen att det är bättre att begrava presstödsfrågan än att riskera att den blir en mediepolitisk kvarnsten runt halsen.

Den fjärde faktorn handlar om den svaga positionen inom regeringen för både kulturministern och alliansens särskilda grupp för mediepolitiska frågor. Vad de säger på de mediepolitiska området har uppenbart väldigt begränsad betydelse, eftersom det är först när frågorna lyfts upp på partiledar- och finansministernivå som de viktiga besluten fattas. Vilket är intressant både för dem som spekulerar i att kulturministern blir en av dem som ryker först vid nästa ommöblering i regeringen – och för dem som gissar om vad som ska hända kring public service, efter den utredningsprocess som varit. Svaret är tydligt: vad som helst kan bli resultatet, när partiledarna sagt sitt. Tills dess är allt öppet.

Finns det då anledning att fira dagens besked? Nej, knappast, mer än möjligen för de resultatansvariga på SvD och SkD. Fortfarande är det så att presstödet är ett otidsenligt och ologiskt system, som skulle förtjäna en genomgripande och konstruktiv översyn från grunden, tillsammans med en mer grundlig översikt av alla former av statliga mediestöd. Att det hafsförslag som kulturdepartementet försökte hetsa igenom under falska premisser nu begravts är bra och rimligt. Men mångfaldsproblematiken och statens roll i det blir kvar.

Läs också:

15/6 Polemik om presstödet

29/6 Det mesta blir sig likt i mediepolitiken

28/3 Ännu en halvmesyr om presstödet