Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE En frivillig prenumerationsavgift på public service
istället för en mer eller mindre obligatorisk tv-licens? Ursäkta, men
det är ett riktigt dåligt förslag.

SvD:s ledarskribent Per Gudmundson skriver i dag att
han hoppas på att public service-utredaren Rose-Marie Frebran ska ska
föreslå att tv-licensen avskaffas. Just finansieringen, eller ”hur
tv-licensen ska kunna utvecklas”, är en av de frågor hon ska titta på i
utredningen, som ska vara klar i maj 2008.

Det vanligaste

alternativ som diskuterats är en skattemodell, där finansieringen av
SVT, SR och UR helt enkelt blir en budgetfråga för regeringen, efter
någon form av direkt eller indirekt skattefinansiering. Gudmundson går
dock betydligt längre än så: han tycker att licensen är otidsenlig och
att den kan ersättas av en modell där ”man skulle kunna prenumerera på
public service, precis som man prenumererar på Canal Plus”.

Jag håller inte med.

Att licensen är otidsenlig är i och för sig korrekt. Med
tanke på den
omvälvande förändring vi just nu är mitt uppe i när det gäller
medievanorna, där tv,
dator och telefoni snabbt smälter samman, är det helt meningslöst att
ta betalt för ”tv-innehav”, vilket ju är vad licensen bygger på i dag.

Men att bara
ta betalt av dem som faktiskt tittar på SVT/UR och lyssnar på SR är en
ännu sämre idé. Det, om något, skulle öka risken för att public service
skulle flirta med tillfälliga publiktrender: om man vore helt beroende
av att få folk att öppna plånboken skulle utbudet bli mer korsiktig
styrt och därmed faktiskt mer ”kommersiellt”. Det public service
behöver är snarare det omvända: mer långsiktighet i finansieringen för
att kunna satsa ännu mer på det verkligt fördjupande.

Då är det
bättre att tala klarspråk kring vad tv-licensen är: en garanti för ett
public service-utbud, som inte bara styrs av kommersiella hänsyn.
Fortfarande finns det ju ett väldigt starkt folkligt stöd för public
service som idé, även om det faktiska tittandet på public service-TV
minskar snabbt och nu ligger runt en tredjedel av all tittartid.
Förtroendet för SVT och SR är fortfarande starkt: svenskarna tycks
vilja ha dem att tillgå, även om deras sändningar inte alltid är deras
förstaval.

Visserligen har
Gudmundson helt rätt när han
konstaterar att det i dag finns fler än SVT/SR som erbjuder ”public
service”-innehåll: den ökade nischningen av tv-marknaden har gjort att
det i dag finns gott om fördjupningsalternativ även utanför public
service. Men detta borde snarare användas som argument för SVT att
satsa ännu mer på verklig fördjupning, inte för politikerna att tvinga
in bolaget i en prenumerationsintäktsstyrd tvångströja.

Den som vill läsa mer i ämnet bör läsa boken Can the Market Deliver?,
som är en debattbok om licensfinansierad public service på den
brittiska marknaden. Den utgår från det förändrade medielandskapet och
frågan om ”public value”, med läsvärda inlägg av bland andra förre
BBC-ordföranden Gavyn Davies och Channel 4-direktören Andrew Graham.

I
boken redovisas bland annat en undersökning av hur mycket britterna
skulle kunna tänka sig att betala för BBC om det infördes en
prenumerationsmodell i linje med det Gudmundson föreslår. Resultatet
blev att 81 procent kunde tänka sig att betala lika mycket som dagens
licens uppgick till; sedan sjunker andelen snabbt i takt med att
prislappen stiger.

Om så många som 81 procent tycker att dagens
licenskostnad är rimlig verkar det inte finnas någon större poäng i att
gå över till en prenumerationsmodell, bara för att ha en modell med
total valfrihet för alla. Kostnaden i form av osäkerhet om
resurstilldelningen – och risken för ett mer kortsiktigt styrt utbud –
skulle ju drabba alla.

Läs också:
27/8 I dag inleds utredningen som ingen vill ha
31/5 Regeringen köper sig tid om public service
9/3 Fördjupningen är SVT:s överlevnadsfråga
9/3 TV-licensen förlegad, men svåravskaffad