Anders R Olsson blundar i bloggosfären

BLOGGAR Institutet för Mediestudier har givit ut en liten skrift om webbjournalistik och bloggar. En bitvis läsvärd, bitvis häpnadsväckande enögd historia.

Medierevolution eller inte medierevolution? Institutet för mediestudier låter tre skribenter granska nätet som publiceringsform i den nyutgivna ”Journalistik, nätet och maktens ordningar”.

Medieforskaren Michael Karlsson har granskat hur mycket interaktivitet det egentligen finns på de stora svenska mediesajterna. Andelen artiklar med länkar och kommentarsmöjlighet har blivit betydligt fler det senaste året; däremot finns det försvinnande få möjligheter för läsarna att bidra till rapporteringen med annat än artikelkommentarer – och ännu inte särskilt många läsarverktyg, som direkta bloggflöden och nyhetsdelningsmöjligheter.

IT-forskaren och historikern Lars Ilshammar driver flera teser, men framför allt den om att ”det offentliga samtalets svällande bredd i multimedialiseringens kölvatten är en chimär”. Det är mest samma röster och samma frågor i alla fall, anser han. Ilshammar hävdar också att internet fortfarande är en ”marginell företeelse” ur ett vardagslivsperspektiv, som – ”till skillnad från medier som radio och tv inte infogas i de dagliga rutinerna på något självklart sätt”.

Ursäkta, men hur då: marginell företeelse? Enligt Mediebarometern 2006 lägger svensken 53 minuter per dag på internet, att jämföra med 22 minuter för en morgontidning, 20 minuter för böcker, 14 för tidskrifter och 10 för kvällstidning. Enligt samma källa är 65 procent av svenskarna inne på nätet varje dag, att jämföra med 75 procent för radiolyssnandet. Inte infogat i de dagliga rutinerna? Vad kräver Ilshammar för siffror för att inse att nätet via bredbandsexplosionen blivit just den folkliga och breda mediekanal som det tidigare bara pratats om?

Det allra tokigaste i skriften är dock avsnittet där bloggskeptikern Anders R Olsson, frilansjournalist och tryckfrihetsdebattör, skriver om vilken eventuell roll bloggarna kan spela som komplement till journalistiken. Den som läst Olsson tidigare, till exempel här, vet att det inte är någon stor roll, enligt hans sätt att se på saken. Hans favorittes är ju denna: ”Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd/…/Bloggare
kan däremot aldrig påverka något ideologiskt viktigt, det vill säga
journalisters nyhetsvärdering, vinklar eller en rapportering som blir
missvisande genom orimligt faktaurval.”

I sin nya artikel medger Olsson dock att bloggandet kan komplettera ”den riktiga” journalistiken på ett par sätt. Dels som tempohöjare, som när Magnus Ljungkvist var först med nyheterna om handelsminister Borelius, dels som utrymme för ”extramaterial”, som i Carl Bildts eller kanske till och med denna blogg. Ett tredje sätt är ”som kanal för journalistik i särskilt smala nischer”.

Och här krävs det ett längre citat för nu blir det riktigt halsbrytande:

”Skribenter kan i en blogg rapportera inom udda eller särskilt smala ämnesområden. Jag har aldrig stött på något svenskt exempel, men sådana kan mycket väl finnas”.

Eftersom en av de stora styrkorna med bloggosfären, utöver det faktum att det öppnar för nya röster, är just att den innehåller så mycket nischad specialkunskap, känns Olssons försäkran om att han ”aldrig stött på något svenskt exempel” som det slutliga beviset på att han surfar sig igenom det svenska blogglandskapet med ögonen stängda. Om han haft dem öppna hade han rimligen fått syn på nischade teknikbloggare som Henrik Torstensson, som i fem år gjort precis det Olsson efterlyser, eller en lång rad mat- och modebloggare, som tagit initiativet när tidskrifterna på området fortsatt sova sin webbsömn.

Bloggosfären har många sidor. Men den nischade fackkunskapen, djupare än de traditionella mediernas, är en av de mest intressanta. Att hävda att den inte finns gör diskussionen något märklig.

Läs också:
29/5 ”Ablogggningen” i medierna bara en myt
13/3 Beröringsskräcken för bloggar är märklig