WAN 2008: Bland inspiratörer och skygglappar

WAN-KONFERENSEN Världens största tidningskonferens är inne på fjärde och sista dagen i Göteborg och det börjar bli dags att summera. Kanske så här: det har varit en del framtidsångest, en stor del inspiration – och alltför många helt vita fläckar.

De vita fläckarna först. En tillställning som en WAN-samling blir i sig en illustration till ett av branschens stora problem: slutenheten. De inslag som berört medievärlden utanför de traditionella dagstidningsföretagens domäner har varit alldeles för lätt räknade. Som jag skrev i går: inte ens gratistidningarna finns med i den här gemenskapen, ännu mindre några sociala medier.

På många sätt har det varit som en tidsresa, tillbaka till en tid där de traditionella medierna ensamma styrde marknaden och det finte fanns någon parallell medievärld, med sociala medier, bloggar, communities och nyhetsdelning. Ja, det talades på sina håll om användarskapat innehåll, men då enbart ur tidningarnas perspektiv: det saknades nästan helt diskussioner om publikens nya verklighet, med dess helt nya krav på delaktighet och transparens och hur man måste förhålla sig till detta, exempelvis genom att släppa på sitt traditionella kontrollbehov och låta läsarna bestämma mer hur, var och när de vill ta del av medieinnehållet -. och i vilken utsträckning de vill medverka.

Istället fanns programpunkter som ”Control your content!”, där WAN-ordföranden Gavin O’Reilly försvarar organisationens mångmiljonsatsning på att utveckla protokollet ACAP, Automated Content Access Protocol, ett regelverk för att styra hur sökmotorer kan indexera en sajt. ACAP är i grunden ett sätt att blockera sökmotorer som Google för att kunna bedriva nyhetsaggregering – och ja, det är precis så vansinnigt som det låter. Att blockera trafik är det sista mediebranschen borde ägna sig åt: i ett läge där många sajter får 30-50 procent av sina besök via externt sök borde de snarare välkomna detta och lägga allti fokus på att kapitalisera på de träffar man får, genom att se till att träffsidorna blir så attraktiva som möjligt.

WAN:s fientlighet mot sökmotorerna är inte den enda konstighet organisationen ägnar sig åt. på Göteborgs-konferensen har dess ledning konsekvent också försökt trumma in budskapet om att 1) papperstidningsbranschen mår strålande, tack så mycket! och 2) att det där med nätet inte är mycket att ha i julgranen. O’Reilly ville inte ens kalla webben för en mediekanal likvärdig tidningen utan mässade istället ”Forget digital” och hävdade att ekonomiska satsningar på webben i princip var bortkastade. ”They have been a profound mistake”, ryade han, till alla som ville höra på.

Och det var en del. På ett av seminarierna, i morse, talade en tysk journalist om dagstidningarnas jobbiga ”tvångsäktenskap” med nätet – och möttes av spontana applåder…

* * * * * *
Men: helhetsbilden är inte lika utvecklingsfientlig och papperskramande. Framför allt inom ramen för parallellkongressen i World Editor’s Forum har det funnits gott om inspirerande exempel på hur tidningsföretag lyckats utveckla och modernisera sina tidningar, både genom att tänka nytt kring kärnprodukten – med mer magasinsliknande tänkande, både vad gäller presentation och målgrupper – och genom att tänka kreativt på nätet.

Här är några av dem (och missa inte innovatören Juan Antonio Giners snabba checklista för förändring: finns här):

* Riita Merilainen på Helsingin Sanomat som pratade om tidningens hyperlokala community Oma Kaupunki. Hon pratade om att journalister inte bara ska vara vakthundar (watchdogs), utan också ledsagarhundar (guide dogs), med ambitionen att hjälpa sina läsare. ”Vi journalister har varit alldeles för rädda för nära möten med våra läsare, på riktigt, och distanserat oss från dem. Det har vi inte råd med”. (Läs mer om Oma Kaupunki här) och även om Östersunds-Postens satsning på hyperlokala sajter)

* Edward Greenspon på kanadensiska Globe and Mail, som går på tvärs mot den nordamerikanska upplagekrisen, bland annat genom att satsa på fördjupande, magasinsinriktade helgtidningar. Greenspon har slängt ut börstabellerna ur papperstidningen och är på väg att göra detsamma även med tv-tablåerna och satsar istället på riktigt bra guidande och fördjupande läsning. Greenspon talade om att frigöra sig från rasslet av nyheter det gångna dygnet och istället ställa sig läsarnas relevanta frågor och attackera nyckelfrågorna som uppstår i nyhetsflödet, presenterat på ett kreativt sätt. En liknande inställning hade Jose-Manuel Fernandez på portugisiska Publico, med daglig, aktuell fördjupningsdel av magasinstyp.

* Juan Senor på Innovation in Newspapers som pratade om vikten av att tidningarna blir bättre på att välja. ”80 procent av nyheterna kan tryckas in på 20 procent av utrymmet, sedan bör de resterande 80 procenten av tidningens spalter ägnas åt att fördjupa sig mer i de 20 procent som är de viktigaste nyhetsberättelserna”

En annan av konferensens inspiratörer och hjältar är Axel Håkansson, reporter på Medievärlden, som direktsänt det ena seminariet efter det andra, via Bambuser. Något stativ fanns inte i budgeten, så han har suttit längst fram med mobiltelefonen i ett stadigt handgrepp timme efter timme. Resultatet är en utsliten skjortärm, möjligen världens första fall av Bambuser-armbåge och en massa tv-inslag, som kan ses här.

Nu är WAN slut för min del. Nästa år hålls konferensen i indiska Hyderabad.

Fler inlägg från WAN:
4/6 20 sätt att döda en tidning
4/6 Miljön är tidningarnas tysta huvudvärk
3/6 Normännen har mest reklam på nätet
3/6 Som om gratistidningarna inte fanns
2/6 Nyhetsutmattade ungdomar ställer nya krav
2/6 Tidningsbranschen viftar bort krisstämplen
1/6 18 dödade journalister – på ett halvår
31/5 Få skäl att fira på tidningarnas firmafest

Fler bloggar från WAN:
Roy Greenslade på The Guard
ian
Anna Serner på TU