Därför vinner gratiskulturen på nätet

NÄTTIDNINGAR Betala för redaktionellt innehåll på nätet? Över hela världen hörs ett unisont: nej, tack.

Tisdagen den 18 september dubbades snabbt ”Dagen Då Betalmodellen på Internet dog”. Detta sedan New York Times meddelat att man med omedelbar verkan avbryter ”experimentet” NY Times Select, som innebar att vissa texter och tjänster på nätet endast var tillgängliga för de som var beredda att betala åtta dollar i månaden. Nu är det alltså åter fritt fram för dem som vill läsa tidningens berömda kolumnister, som Maureen Dowd, Thomas L Friedman, Gail Collins och Paul Krugman.

Varför skrotar då NY Times sin Select-tjänst? Den har trots allt lockat 227 000 prenumeranter per månad som mest och genererat runt tio miljoner dollar i intäkter om året. Pengar som behövs när pappersupplagan rasar: i den senaste mätningen minskade NYT med nära 2 procent till drygt 1,1 miljoner sålda ex.

Det enkla svaret är att det är för lite folk och pengar: knappt två procent av de 13 miljoner som besöker sajten varje månad – och när kostnaderna för webbhantering och kundadministration är inräknade blir vinsten inte så stor. Den bedömning Times-ledningen nu gör är att det är betydligt bättre ekonomi att ha sajten helt öppen, vilket driver mer publik och ökar annonspotentialen.

Men det finns fler förklaringar. En är att webbpubliken inte längre beter sig som förr. Då gick man in på en sajt, kollade vad som verkade intressant och gjorde sitt val. I dag kommer många, kanske rentav de flesta, in via olika omvägar: via sökträffar på Google, via länkar på Facebook eller bloggar, eller via ett rss-flöde i en nyhetsläsartjänst. Och om de hamnar på en låst del av sajten, där det krävs betalning, försvinner de direkt, utan att ta del av några andra sidor. En tredje förklaring är att det är alldeles för lätt att kringgå spärrarna. Inloggningslösenord finns på vilka bloggar eller diskussionsforum som helst; det tar inte många sekunder att leta rätt på.

Läsarna ser helt enkelt inte tidningarna på nätet som nyhetsbutiker, där de ska betala för det de läser, utan som löpsedlar och katalysatorer för diskussioner. Pengarna, de får dras in via annonser och sponsring. Punkt slut.

I Sverige är det framför allt Aftonbladet som tappert försöker etablera en betalmodell, mot alla internationella trender, med sin Plus-tjänst, för bland annat krönikörer, tester och en del kändismaterial. I april i år inleddes en storsatsning för att få så många som möjligt av sajtens fyra miljoner besökare i veckan att hosta upp 19 kronor. Efter en månad hade 80 000 nappat, efter fem månader är de uppe i 118 400.

Sajtens chefredaktör Kalle Jungkvist skojade till det lite i torsdags när han på sajten påstod att Plus därmed är Sveriges femte störste prenumererade dagstidning; större än Dagens Industri. Vilket onekligen är att jämföra äpplen med vattenmeloner, eller något, med tanke på att Plus är en nischad tilläggstjänst för 19 kronor/månad, vilket är mindre än vad ett lösnummer av DI kostar.

Plus ger i dag Aftonbladet drygt 2 miljoner i månaden i intäkter. Man behöver inte vara direktör på New York Times för att inse att det inte räcker.

Läs också:
18/9 New York Times ger upp betalmodellen på nätet
8/8 Snart kan ännu mer bli gratis på nätet