Räknade Persson med ett rent äreminne?

PERSSONS PROTEST Att Göran Persson mer eller mindre tar avstånd från SVT:s dokumentärserie väcker framför allt en fråga: vad hade han egentligen väntat sig?

I en debattartikel på SvD Brännpunkt i dag kommenterar Göran Persson för första gången SVT:s Ordförande Persson. Och hans dom är hård: serien är bara ytterligare ett exempel på ”mediernas snuttifiering av politiken”. Han hade hoppats på att SVT skulle bidra till en mer fördjupad diskussion om politikens processer. Men ”drivkraften att klippa, vinkla och
därefter spegla så många förment fientliga uttalanden som möjligt tog
över.”

Med andra ord: Persson tycker att SVT gjort en skandalklippning, där 100 timmars intervjuer förvandlats till mestadels pajkastning.

För den åsikten finns det möjligen ett visst fog. I klippningen har Erik Fichtelius och redigeraren Kjell Tunegård fastnat för en lång rad personkritiska utfall. En del högst relevanta även utifrån perspektivet att skildra vad som hände i politiken – till exempel mot Erik Åsbrink och Leif Pagrotsky – men andra mest intressanta för politiska skvallerkremlologer, som Perssons antipatier mot DN:s Henrik Brors.

Om detta kan man tycka mycket. Inte förrän hela materialet gjorts tillgängligt (en första chans finns den 25 april då SVTsläpper DVD:n med massor av extramaterial…) kan man dock se vad det var som valdes bort till förmån för alla dessa personpåhopp – eller om det i själva verket fanns ännu mer sådant, som filmades men klipptes bort.

Men det mest intressanta med dagens Perssonutspel är inte hur han uppenbart klipper vänskapsbanden med Fichtelius – med ett klart stänk av antingen bitterhet eller kalla fötter – utan frågan om vad Persson egentligen väntat sig. Ett äreminne? Fyra timmars statsmannamässig reflektion över sakernas tillstånd, utan något som skulle kunna tänkas slå tillbaka mot honom själv?

En så medievan person som Göran Persson måste rimligen ha förstått att allt han säger inför en rullande kamera någon gång kan komma att nå offentligheten. Han har säkert gjort väldigt medvetna avvägningar av vad han sade och inte sade, med det tydliga syftet att visa sin makt – även efter sin avgång. Att han skulle låtit sig invaggas i trygghet av den nära relationen med Erik Fichtelius låter helt enkelt inte troligt.

Alternativen är mer troliga. Det ena är att Persson känt sig säker på att dokumentären skulle bli mer statsmannaaktig eftersom han ansåg sig kontrollera relationen med Fichtelius och SVT. Det andra är att Persson ofta uttrycker sig så här bland journalister – men att han brukar klara sig undan att bli citerad. I så fall har Erik Fichtelius faktiskt gjort en berömvärd insats genom att lägga dokumentären på en så låg nivå.

Och ingen kan ju hävda annat än att Persson givits gott om möjligheter att slå tillbaka mot medierna. ”Herrugud vad jag har fått stå ut med”, säger han i en av extrafilmerna på svt.se. ”Medierna är snuskiga”, sade han i sista delen. Och i dag klipper han till med en attack som inkluderar hans ”hovfilmare” i det snusket. Om de hade en unik relation är den definitivt över nu.

Läs också:
26/3 Hur bevisar man att man inte är otäck?
23/3 Persson närmar sig 1,5-miljonstrecket
21/3 Öppenhet à la Sveriges Television
20/3 1,3 miljoner såg på Ordförande Persson
19/3 Inte ett ord om kritiken mot Persson-filmen
12/3 Perssonfilmen en helt liten industri
18/9 Fritt fram för Figges Persson-porträt