Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE Ska andra än Sveriges Television och Utbildningsradion kunna få vara med och dela på licensmedlen för tv-produktion? Ja, hävdar flera politiker. Men jag har fortfarande inte hört någon bra förklaring om varför.

Det faktum att olika kommersiella tv-bolag bjudits in till ett public service-seminarium för kulturutskottet har tolkats som en indikation om att regeringen kan tänka sig att låta fler bolag än SVT få del av public service-finansieringen – om de gör program som ”håller public service-kvalitet”. Det systemet finns redan i bland annat Storbritannien och det har , emellanåt, haft starka politiska förespråkare även här, framför allt inom folkpartiet.

Under ett halvt decennium har fp-företrädare föreslagit en ny form av public service-finansiering där licensen ersätts av ett system av public service-fonder. Grundkapitalet skulle tas in via utförsäljning av statliga bolag och årliga tillskott från koncessions- och nätavgifter. Resultatet skulle fördelas mellan både public servicebolagen och kommersiella bolag och garantera mer resurser till alla, som av ren marknadsmagi. Men inga andra har stöttat förslaget i riksdagen.

För drygt ett år sedan gjordes ett nytt försök, i partiets mediepolitiska program, där det talades om en fond på 300 miljoner kronor om året som skulle kunna komma hela tv-branschen till del, för att göra kvalitetsprogram. De enda som jublade då var TV4 och Bonnier, som tyckte att det lät som en utmärkt idé.

Sannolikt är det något liknande som spökar i kulisserna även denna gång. Finanseringen av public service ska ju finnas med som en huvudpunkt i Rose-Marie Frebrans utredning i juni – och då trycks det på från alla håll för att lyfta gamla kampfrågor.

Men tanken bakom denna nya finansieringsfördelningen är fortfarande dödfödd. Att staten ska agera smakdomare och bestämma vad som håller ”public service”-klass, i synnerhet för medel som är småpengar i sammanhanget, är ingen bra idé. Om riksdagen vill skärpa kraven på vad SVT ska göra i kvalitetsväg går det att göra via sändningstillståndet. Men att sprida resurserna på fler företag leder inte till något annat än urvattning. Något bra skäl till detta är svårt att hitta. Det är ju inte så att SVT är totaldominerande längre: i dag tittar bara en dryg tredjedel av svenskarna på SVT och siffran är på väg neråt.

TV4 hade en gång ambitionen att vara ”kommersiell public service”. Det ser man inte lika mycket av i dag, trots storsatsning på Kalla Fakta: sett till koncernens hela utbud, med åtta-nio nischkanaler, är det mer av en tv-produktionsfabrik, där kvantitet går före kvalitet, åtminstone på kultur-, samhälls- och dramaområdet – och om bolaget vill satsa mer på dyrsådan produktion har de i år en väntad vinst på uppemot en miljard att hämta resurserna från, så där skulle några statliga miljoner inte göra någon större skillnad.

Den större tv-aktör som gör mest ”public service-liknande” tv, åtminstone om man räknar fördjupande aktualitetsprogram dit, är TV8, ägd av Viasat. Den kanalen är nu under hård ekonomisk press från ägarna och måste gå med vinst, för att kunna leva vidare. Men även där finns andra finansieringskällor: åttan samarbetar redan i dag med ett stort antal mediebolag (DI, SvD, Resumé, Metro, Vi m fl) för att hålla nere sina produktionskostnader – och det förefaller väldigt märkligt att staten skulle gå in som en garant för att rädda den verksamheten om inte ägarna själv skjuter till medel.

Självklart är det många aktörer som gör ”public service”-liknande tv i dag; gränsen mellan kommersiell tv och SVT blir allt suddigare från båda hållen. SVT:s vd Eva Hamilton hävdar ändå att enbart SVT kan kalla sig public service, eftersom de har ”hela utbudet”.

Det ligger en del i det, förstås, även om skillnaden är mindre än Hamilton vill göra gällande. Och det skulle onekligen ligga i SVTs intresse att ytterligare renodla sin icke-kommersiella och fördjupande profil. Både för att förstärka den skillnaden och för att se till att den här sortens politiska förslag inte kommer längre än det skrivbord där de hör hemma.

Läs också:
28/1 -07 Prisvärd public service?

Fler bloggar