Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

JOURNALISTFAVORIT Får ibland frågan om vem som är min journalistidol och svarar Gay Talese eller Jimmy Breslin eller någon sådan gammaldags amerikansk reportageikon. Men sedan läser jag en ny filmrecension av Anthony Lane och inser att det inte finns någon som slår honom.

Anthony Lane skriver om film – och en del annat – i tidskriften New Yorker, det har han gjort i drygt 15 år – och om man inte hinner eller orkar läsa hela New Yorker så är det klokt att i varje fall kolla om Lane skrivit något och genast slå upp det. Den som vill läsa en Best of Lane bör absolut skaffa sig ”Nobody’s perfect”, en samling som kom ut för fem-sex år, med massor av hans klassiker.

Den här gången, i New Yorkers första augustinummer som just nu finns i svenska tidningshyllor, skriver han om ”Mamma Mia!” (en kortversion finns här, hela i tidningen)

Jag har inte sett ”Mamma Mia!”, men har noterat att den mestadels fått väldigt välvilliga recensioner. Dock inte den här. Lane slaktar den, och nästan alla dess medverkande, men på ett sätt så att man får tårar i ögonen av skratt.

Ett exempel:

”The script is by Catherine Johnson, who also wrote the stage play on which it is based, although ”play” may not be the word. It was more like a theatrical kebab, onto which she skewered as many Abba songs as humanly possible.”

Och ett till:

”The legal definition of torture has been much aired in recent years and I take ”Mamma Mia!” to be a useful contribution to that debate”.

Recensionen är lång, elak och extremt välskriven, av en stilistiskt virtuos som har få övermän inom kulturjournalistiken. Och definitivt inga likar i Sverige. För honom har film en verklig dödssynd och det är att vara tråkig. Själv är han det aldrig.

Och det roligaste är att Lane verkligen inte är någon kultursnobb. Han älskar bra underhållningsrullar som ”Speed” och sågar pretentiösa road movies på löpande band.Han skiljer också på hur Abbas musik används i bra filmer, som Lukas Moodysons ”Tillsammans” och i den här.

Mer Lane: i senaste numret av New Yorker skriver han om OS i Peking. Det är, förstås, ohyggligt underhållande det också.