Annons

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

SEMESTERSUMMERAT: TV8 fortsätter att skärpa sin profil som
näringslivets favoritkanal. Varför tennis ska ingå i det utbudet är
dock inte helt givet.

Det är inte så många som ser varje
enskilt program i TV8, men kanalen har ändå etablerat sig starkt det
senaste året som en av de viktigare nischkanalerna. Räckvidden har
ökats genom att kanalen tagit plats i allt fler kanalpaket:
penetrationen, dvs hur många som teoretiskt sett kan se kanalen, är nu
48 procent, vilket placerar TV8 bland de 15 mest spridda kanalerna. Det
är också ungefär där den ligger om man ser till tittarsiffrorna:
tittartidsandelen i vår har placerat kanalen bland de 14-16 största.
(Läs mer hos mätföretagetMMS)

TV8:s viktigaste varumärkesstyrka

är som seriös prat-tv. Kanalen ses inte längre som en smal högerkanal
som visar Fox TV, utan om den har en profil för tv-publiken så är det
som nischad samtals- och fördjupningskanal. Visst, lite Bert Karlsson
och Fredrik Virtanen har höjt graden av populism, men även de
programmen har faktiskt samtalen som sin styrka – i synnerhet Virtanen,
som efter en tafflig start byggt sig ett givet varumärke på samma sätt
som Knesset gjorde på ZTV-tiden. Det var inte heller så vackert att se
i början, men Virtanen har – precis som Luuk på den tiden – lärt sig
efter hand och är i dag överlägsen i sin genre av snäv
medieklass-talkshow.

Ännu tydligare är profilen
dock i
politik- och ekonomiprogrammen, som Världen i fokus, Sverige i fokus,
Finansnytt och Adaktusson. Några gäster runt ett ståbord, initierade
samtal och lite omvärldsöversikt. Ingen sensation, men enkelt,
effektivt – och faktiskt något som kompletterar den allt torftigare
samhällsbevakningen i public service. På försommaren utsågs TV8:s
Finansnytt till det bästa ekonomiprogrammet i TV, före både A-ekonomi
och TV4:s Ekonominyheterna, i Financial hearings/Hallvarsson &
Halvarssons affärsmedierankning, vilket var en viktig prestigevinst
för kanalen.

I höst kommer TV8 att fördjupa den profilen.
Programmet Sverige i fokus, med tidningen Fokus som medfinansiär, läggs
ner efter att inte lyckats nå mer än 35 000 tittare som mest. Istället
lanseras ett längre börsinriktat magasin varannan vecka.

Allt
detta är logiskt i kanalens allmänna profilarbete. Men jag har
fortfarande inte lyckats smälta fredagens besked – som jag fick på
plats i tennisens Båstad – om att TV8 köpt rättigheterna till Davis Cup-tennisen
under tre år, framför näsan på SVT, som därmed tappade ännu ett
klassiskt sportevenemang. Hur mycket SVT-sportchefen Albert Svanberg
bryr sig om det är dock oklart: SVT har på senare tid placerat
sändningarna i SVT24, som bara är marginellt större än TV8, och de har
knappast varit någon stor tittarsuccé. Men ändå: på marginalen är det
ytterligare en spik i TV-sportens kista.

Vad åttan ska med
tennisen till är mer oklart. Visst, kanalen kan behöva några få
rättigheter som kan dra storpublik till kanalen vid enstaka tillfällen
för att på så sätt bygga tittarsiffror på samma sätt som TV6 och Kanal
9 gjort med Champions League-fotboll, EM-kval och elitseriehockey. Men
SÅ många tittare drar inte Davis Cup, inte ens när Sverige nu lämnat
kvalträsket och är med och slåss i semifinalssammanhang.

Men TV8 kanske anser

att tennisen är så starkt kopplad till näringslivet att det är på de
meriterna matcherna platsar i kanalen? Tidigare har man ju sänt
America’s Cup-seglingar och lite golf skulle säkert heller inte sitta
fel. Efter att ha tillbringat ett par dagar i Båstad i veckan, där man
snubblar över lika många börsdirektörer som backslickbrats från Stureplan, är det lätt att ryckas med i ett sådant resonemang.

Men
jag tror ändå att TV8 tänker fel. Eller framför allt: dess ägare
Viasat. Köpet av Davis Cup-rättigheterna innebär att koncernen nu
pytsar ut sina olika sportsändningar över sex olika tv-kanaler. Lite i
de renodlade Viasat Sport-kanalerna, lite i trean, sexan och åttan.
Varför inte istället göra som man gjort i Danmark och bygga en stor,
renodlad sportkanal – helst i samarbete med någon annan aktör, för att
hålla nere rättighetskostnaderna. TV-tittarna skulle garanterat gilla
det.

* * * * * * *

Sveriges bästa tv-skribent,

Expressens outtröttligt nålvasse Anders Björkman, skriver i dagens
tidning (ej på nätet) en briljant kommentar om de mestadels meningslösa
tv-sändningarna från ett Almedalen som inte ens bastionen av tillresta
journalister lyckats uppbåda någon entuaism ifrån. Några få
pliktskyldiga sammanfattningar av olika miljö- och medieutspel har det
blivit, men annars är det som Björkman skriver: egentligen är det en
veckas betald semester för alla inblandade.

Kulturdepartementets
politiskt sakkunnige Carl-Johan Swanson var med i ett TV8-inslag om
mediepolitiken från Almedalen. Han tycker att kritiken mot bristen på
mediepolitiska beslut från den borgerliga regeringen varit orättvis.
Som ”bevis” presenterar han en (kort) lista
vad regeringen faktiskt gjort. Så här sade han, enligt Dagens Media:
”På åtta månader har vi gjort fyra stora saker. Vi har genomfört två
utredningsdirektiv, både för den kommersiella radion och för public
service. Sedan har vi tagit tag i frågan om digitala tv-sändningar i
marknätet, alltså Boxer-problematiken och sedan har vi tagit fram nya
reklamregler.”

Kort kommentar till den
verklighetsbeskrivningen: av dessa fyra ”stora” saker har EU stått för
de två viktigaste (tv-direktivet och upprivandet av Boxer.-monopolet),
i det ena fallet dessutom i rakt motsatt riktning mot vad regeringen
ville. De båda utredningsdirektiven hade Swanson själv kunnat skriva
ihop på några dagar i oktober om han velat: så vaga är de – och det
faktum att de dröjde åtta månader är bara ett tecken på
handlingsoförmågan i departementet, som en följd av den stora politiska
splittringen i allt som rör medier.

Att Swanson försvarar
departementet är självklart. Men facit av regeringens första
mediepolitiska riksdagsår är ändå pinsamt blekt: och framför allt i
avsaknad av allt som kan tänkas likna en egen politisk linje.

* * * * * * *

Var inne och kastade ett öga på den omdebatterade och kritiserade Metrobloggen en
månad efter premiären och noterade att det fortfaranade inte är möjligt
att starta en ny blogg. Det innebär att portalen bara varit öppet för
etablering i 36 timmar – och under den tiden har diskussionen mest
handlat om censur, upphovsrätt , dålig sajtstruktur och blygsamma
utbetalningar. Nu uppges 2 augusti som
ett nytt startdatum för den som vill blogga hos Metro. Det blir en
prövningens tid: om det inte blir bättre då kommer domen över Metros
bloggsatsning att bli obönhörligt hård.

* * * * * * * *

Ingen har väl missat att bloggaren Magnus Ljungkvist fått det första Nyhetspriset av
Politikerbloggen och PR-byrån Prime för årets medborgarjournalistiska
avslöjande, om Maria Borelius affärer. Hedersomnämnande gick till de
Forsmarksgranskande gymnasisterna Makan Amini, Hans Chen, Van Do och
Sebastian Mandrean och – väldigt välförtjänt – till den svenske
bloggorganisationskungen Johan Larsson, mannen bakom bland annat Knuff, Nyligen, Intressant och Bloggtips.

All heder åt vinnarna, även om jag själv tycker att Friktions Littorin-avslöjande egentligen var snäppet vassare. Men det mest intressanta med det nyinrättande Nyhetspriset är ändå hur Niklas Svenssons Politikerbloggen
så kort tid blivit en så viktig medieaktör. Satsningen på en daglig
tidning i Almedalen blev visserligen ett prakfullt journalistiskt
haveri, om man ska tro Vassa Eggen, men det går inte att förneka att själva sajten skapat sig en stabil digital plattform.

En
förklaring är förstås att forne Expressen-reportern Svensson vet precis
vilka knappar han ska trycka på för att få medieuppmärksamhet. Han har
ett enormt kontaknät, har pr-sinnet i blodomloppet, och lyckas alltid
väcka maximalt intresse för det sajten gör. Men det finns också
tillräckligt mycket substans på sajten för att makthavarna ska lockas
att medverka, som både aktörer och publik. Ett litet steg för
mediemångfalden – och ett bra exempel på hur man med rätt mediekunskap
kan göra rätt mycket med rätt små medel i dag.

* * * * * * *

Mediemakt:
Det är populärt att lista de största mediemakthavarna. Men The Guardians Media Guardian 100 har onekligen en annan dignitet än Resumés 99 Mediemäktigaste. Listtoppare: Googles Eric Schmidt, före Rupert Murdoch.

* * * * * * *
Sommarläsning: Pocketförlaget
har lanserat sig som en mjukpärmsvariant av Piratförlaget. Där släpptes
i veckan ”bloggboken med stort B”: Linda Skugges Blogg 2005-2007. Bläddrar mig igenom den på samma sätt som jag bläddrade mig igenom hennes förra dagboksvariant, Men mest av allt vill jag hångla med nån,
med nedslag på ämnen som lockar och fortsätter sedan att läsa fler
sidor än jag tänkt. Och jag kan inte låta bli att imponeras av hennes
benhårda konsekvens som mediepersonlighet under alla dessa år som gått
sedan hon satt moltyst på ett av tidningen Pops första redaktionsmöten
hemma hos AD:n Lasse Sundh. Ingen annan har lyckats identifiera sig så
totalt med så många livsfaser som Linda – och lyckats göra läsvärd
journalistik av det. Det var för läsartillvända journalister som Skugge
som begreppet 2.0 uppfanns. Man behöver inte gilla allt hon gör, men
man kan inte låta bli att bli beundra hennes sätt att transformeras med
tiden. Blogg 2005-2007 är ingen stor bok, men precis som Fredrik Virtanens Olyckligt kär i ingen speciell och Olle ” Mats Hård” Svalanders Konsten att förlora fungerar det digitala realtidsbabblet förvånansvärt väl i retroaktiv inbunden form.

* * * * * * *
Sommarlyssning:
countrypopdrottningen Kelly Willis har
slagit sig ihop med Chuck Prophet och levererat ett sommaralbum,
”Translated from love”, som får regnmolnen att skingras till och med på
Hallandskusten. Roligast: hennes version av Iggys/Bowies 30 år gamla
”Success”, med en orgelslinga så uppenbart lånad från Jimmy Cliffs
resebyråreklamlåt ”You can get it if you really want”.