Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

REKLAMINVESTERINGAR Tyckte ni att det var ovanligt mycket reklaminslag i TV-programmen i somras? Det var i så fall helt korrekt: under kvartalet hade tv-reklamen en oväntat kraftig tillväxt, efter en period av stagnerande tillväxt.

I sin prognos för 2008 räknade Institutet för reklam- och mediestuder att reklaminvesteringarna i Sverige skulle öka med 3,1 procent. Under första kvartalet blev ökningen 3 procent, vilket inte ändrade den prognosen, Men under andra kvartalet ökade investeringarna med oväntat höga 5,2 procent, trots allt dystrare signaler om konjunkturläget. På halvårsbasis blev tillväxten därmed 4,2 procent, vilket gör att helåret kan komma att bli något ljusare än väntat för många medieföretag.

Mest fortsätter internet att öka, förstås: plus 25 procent. Det mest överraskande lyftet står dock tv-reklamen för, med tvåsiffrig tillväxt. Exakt hur mycket TV4:s nya reklamvillkor (som tillåter dem att sända lika mycket reklam per timme som TV3/Kanal 5) bidrar till detta framgår inte av mätningen, men rimligen bidrar de en hel del , liksom förstås sändningarna från fotbolls-EM, med pauserna sprängfyllda av reklam.

Bland förlorarna unde rkvartalet finns storstadstidningarna, där investeringarna minskade med 3,8 procent. Kvällspressen ökade något, men inte så mycket som man skulle kunna tro med tanke på fotbolls-EM: de snabbt fallande upplagorna har uppenbart påverkat även annonsörsviljan.

Så här såg fördelningen av reklamkakan ut andra kvartalet 2008 (2007 inom parentes):

* Dagspress 28 % (29)

* TV 16,1 % (15,2)

* Internet 13,5 % (11,2)

* Direktreklam 12,4 % (13.3)

* Tidskrifter 8,4 % (8,8)

* Gratispress 8,3 % (9,1)

* Utomhus 3,4 % (3,2)

* Radio 2,3 % (2,3)

* Övrigt 7,6 % (7,9)

Läs också:

10/6 Allt utom nätet slog i tillväxttaket

Martin Jönsson

PRESSTÖD Efter den stenhårda kritiken från de oberoende remissinstanserna viker sig regeringen och gör ett totalt lappkast om förändringarna i presstödssystemet. Nu är det tillbaka till det ursprungliga riksdagsbeslutet som gäller – och om EU skulle ha synpunkter på det får man ta den striden den dagen.

Att kommentera de olika turerna om presstöd är alltid lika komplicerat när man arbetar för ett av de två tidningsföretag som får mest presstöd – och som därmed har mest att vinna på att förbli i ett status quo.

Men dagens besked från kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (i en debattartikel på SvD Brännpunkt) om att regeringen tvärvänder om presstödet är så spektakulärt att det självklart måste kommenteras. Helt plötsligt släpper regeringen kravet på ett avskaffande av det särskilda storstadsstödet på 48 miljoner per år till SvD och Skånska Dagbladet. Istället ställer den sig bakom det beslut som riksdagen klubbade 2006, med ett oförändrat system i stort – minus en handfull miljoner till storstadstidningarna – och höjt stöd till de mindre landsortstidningarna

Det som framför allt gjort att kulturdepartementets förslag till krympt presstöd föll är följande:

* att det så snabbt uppdagades att det inte fanns stöd för påståendet om att det var EU-kommissionen som krävde en förändring, utan att det snarare var kulturministern och tjänstemän på departementet som själva drev linjen om minskat stöd för storstadstidningarna. Att så är fallet framgår också av kulturministernas debattartikel i dag, där hon nu skriver att ”2006 års riksdagsbeslut nu borde kunna genomföras utan invändningar från kommissionens sida”, vilket står i bjärt kontrast till vad hon hävdat under hela det senaste årets presstödsdebatt.

* att oberoende remissinstanser som Presstödsnämnden, Konkurrensverket och JK Göran Lambertz alla tvärsågade deparmentspromemorian för att den helt saknade en grundlig konsekvensanalys när det gäller mångfalden på medieområdet.


* att ett sänkt presstöd bara kunde bli verklighet om reklamskatten samtidigt avskaffades; något som finansminister Anders Borg tydligt sagt nej till. Reklamskatten blir kvar tillsvidare – och då gör regeringen bedömningen att det är bättre att begrava presstödsfrågan än att riskera att den blir en mediepolitisk kvarnsten runt halsen.

Den fjärde faktorn handlar om den svaga positionen inom regeringen för både kulturministern och alliansens särskilda grupp för mediepolitiska frågor. Vad de säger på de mediepolitiska området har uppenbart väldigt begränsad betydelse, eftersom det är först när frågorna lyfts upp på partiledar- och finansministernivå som de viktiga besluten fattas. Vilket är intressant både för dem som spekulerar i att kulturministern blir en av dem som ryker först vid nästa ommöblering i regeringen – och för dem som gissar om vad som ska hända kring public service, efter den utredningsprocess som varit. Svaret är tydligt: vad som helst kan bli resultatet, när partiledarna sagt sitt. Tills dess är allt öppet.

Finns det då anledning att fira dagens besked? Nej, knappast, mer än möjligen för de resultatansvariga på SvD och SkD. Fortfarande är det så att presstödet är ett otidsenligt och ologiskt system, som skulle förtjäna en genomgripande och konstruktiv översyn från grunden, tillsammans med en mer grundlig översikt av alla former av statliga mediestöd. Att det hafsförslag som kulturdepartementet försökte hetsa igenom under falska premisser nu begravts är bra och rimligt. Men mångfaldsproblematiken och statens roll i det blir kvar.

Läs också:

15/6 Polemik om presstödet

29/6 Det mesta blir sig likt i mediepolitiken

28/3 Ännu en halvmesyr om presstödet

Martin Jönsson

SPONSRING Ingen har väl kunnat undgå att upptrappningen för nästa års Melodifestival inletts, åtminstone i kvällspressen. Och nu börjar även sponsringskontrakten trilla in. Men det kan bli sista gången som det finns några sponsorer i SVT i det här sammanhanget.

I går rapporterade Dagens Media att Delicato klivit in som sponsor för 2009 års Melodifestival. Företaget satsar 2-3 miljoner på att få synas i rutan och för att få använda Melodifestivalens namn på förpackningar och i all marknadsföring kring tävlingen. Andra klara sponsorer är Aftonbladet, Statoil, Telia och Extra. För så är det ju: schlagern är ett kommersiellt jättejippo, som SVT utnyttjar så mycket de kan, tillsammans med de lokala tävlingsorterna och samarbetspartners som Live Nation.

Men det finns de som har synpunkter på det: till exempel public service-utredaren Rose-Marie Frebran. Om en månad går remisstiden på hennes utredning ut och då får vi se vad de olika remissinstanserna säger om hennes förslag att strama åt sponsringsaktiviteten ordentligt – och nästa vår väntar sedan regeringens besked i frågan, när propositionen om public service ska läggas fram.

Frebran vill sätta en maxgräns på 20 sponsrade sportevenemang per år och helt avskaffa sponsringen kring Melodifestivalen-finalen och finalomgångarna i Eurovision Song Contest. Denna sponsring har tillåtits eftersom schlagerjippot är ett arrangemang inom EBU, European Broadcasters Union. Men Frebran tycker inte att SVT:s skäl att sponsra just detta är tillräckligt starka, ”mot bakgrund av den ökade kommersialiseringen i allmänhet och Melodifestivalen i synnerhet”. Detta riskerar att skada SVT:s oberoende varumärke, menar hon, Hon kritiserade också SVT:s sidoverksamheter, med försäljning av filmer, leksaker, kläder etc, och anser att detta ”av den omfattning och karaktär att den riskerar att skada SVT:s varumärke som representerar public service som ett fritt, oberoende och icke-kommersiellt alternativ”.

Så: 2009 kanske blir sista året med schlagersponsorer i rutan. Delicato och de andra får smida medan järnet är varmt.


Läs också:

30/6 SVT får bakläxa för sponsringen

Martin Jönsson

DAGSPRESS Bonnier har tappat förstaplatsen på listan över de tidningskoncerner som tjänar mest pengar i Sverige. Ny etta: Stampengruppen, med familjen Hjörne som huvudägare. I fjol stod de för mer än en fjärdedel av det totala branschresultatet.

Under flera år har Stampen varit drivande i omstruktureringen av den svenska landsortspressen, först med köpet av Centertidningar, sedan med fjolårets stora upprensning av det krångliga korsägandet bland landsortstidningarna – och strategin har sedan fullföljts, med det slutliga övertagande av VLT-koncernen.


Jätteaffären förra våren
gjorde att Stampen gick förbi Bonnier Newspapers såväl räknat i upplagor som i omsättningen och när statliga Presstödsnämnden i dag kom med sin årliga sammanställning över Dagspressens ekonomi visade det sig att Stampen är störst även räknat på nedersta raden.

Förvärven och en fortsatt stark tillväxt gjorde att Stampengruppen ökade sitt resultat med 215 miljoner till 511 miljoner. Bonnier ökade, trots fortsatta jätteförluster för City, sin vinst med 93 miljoner till 486 miljoner, men fick ändå se sig passerat.


Trea på vinstlistan i fjol var familjen Anders NWT-koncern med Helsingborgs Dagblad, med 324 miljoner i vinst och en nettomarginal på hisnande höga 35 procent. Två företag hade en ännu högre marginal, men i de fallen handlade det om stora reavinster efter försäljning av fastigheter och minoritetsposter (Dalarnas Tidningar) och stora finansnetton (Norrköpings Tidningar).

Totalt sett landade de undersökta tidningsföretagen på en nettomarginal på 9,4 procent i fjol, vilket är lägre än rekordåret 2006, men ändå den näst högsta marginalen under de 31 år mätningarna gjorts.

Någon lönsamhetskris handlar det alltså inte om i svensk dagspress, åtminstone inte sett till förstatidningarna i landsorten. Men det finns dissonanser i glädjelåten: upplagorna föll med 2,8 procent och annonstillväxten stannade på 2,7 procent, vilket är lägre än reklammarknaden i stort. Lönsamheten är också väldigt ojämnt fördelad: de tre mest lönsamma koncernerna drar in mer än hälften av hela Tidningssveriges vinst.

2008 då? Ja, på många sätt blir det ett väldigt viktigt år för tidningsföretagen. Om upplageraset fortsätter samtidigt som annonsmarknaden bromsar in lär situationen snabbt bli betydlig kärvare, i synnerhet för de företag som inte lyckats bygga starka webbverksamheter som kan kompenserna för sjunkande tidningslönsamhet.

Martin Jönsson

REKLAM Två stora aktuella reklamkampanjer har en sak gemensamt: de återanvänder slitna idéer.

Jag har alltid undrat hur reklambyråer lyckas hålla ansiktsuttrycken i styr när de presenterar en stor och spektakulär kampanj utifrån idéer som lånats direkt från andra reklamsammanhang. Och jag undrar det igen när jag ser Ikeas stora Mångfalds-kampanj (från Forsman & Bodenfors) och Volkswagens kampanj för nya Passat CC (DDB).

Mångfald är det tema
Ikea valt för både katalog och övrig kommunikation denna höst. På stortavlor syns ansikten gjorda av en mosaik bestående av hundratals små Ikeaprodukter. Vilket är exakt samma grepp som TV4 använde sig av – fast då med tv-ansikten – när de gjorde en stpr utomhuskampanj för ett par år sedan. Och TV4 var naturligtvis inte heller först: detta har förekommit i dussintals olika reklamsammanhang eller på tidningsförstasidor. Som till exempel den här intill där tidskriften The Nation gjorde ett Bushporträtt med samma teknik.

Det kreativa greppet är alltså lånat. Då återstår frågan om identiteten med Ikea och budskapet blir tillräckligt unik för att kompensera det. Inte om ni frågar mig: jag tycker mest den är intetsägande.

Ett parallell-exempel är den kampanj som just nu lagts ut för nya Passat CC. Både webbannonserna och tv-reklamen (som kan ses här) bygger på ett uppmärksamhetstest. I filmen och i bannerannonserna får man följa/se den nya bilmodellen. Vid sidan om denna promenerar en kvinna med en leopard i koppel på trottoaren. Och poängen är naturligtvis att den nya bilen är så spektakulär att man inte har ögon för någonting annat.

Detta upplägg bygger på ett klassiskt experiment om ”inattended blindness”, som finns i många versioner. Den mest berömda är en filmsekvens med en grupp människor – ett lag i svart, ett i vitt – som passar basketbollar mellan varandra. Publiken får i uppdrag att räkna hur många passningar det vita laget gör till varandra. Halvvägs in i filmen kommer en gorilla in mitt på planen, slår sig för bröstet och går ut. Men när man frågar publiken efteråt är det bara ett fåtal som sett gorillan: alla andra har varit så kncentrerade på sin uppgift att de missat den. Vilket naturligtvis är ett resultat fyllt av intressant symbolik.

Gorilla-testet har också använts i många reklamsammanhng. Bland annat gjorde London Transport en film häromåret – fast då med en Monnwalkande björn – för att påminna London-trafikanterna om att de bör se upp för oväntade inslag i trafiken.
Och nu är det alltså VW:s tur, fast med en leopard – och en betydligt mindre effektfull lösning.

Antalet bra originalidéer må vara begränsade, men ändå: reklam som bygger på efterapningar utan att tillföra tillräckligt mycket eget kan aldrig beskrivas som kreativa.

Martin Jönsson

PROFILERING Sveriges Television vill skapa en tydligare profil för sina huvudkanaler. Men allmänt sett denna höstupptakt kan man bara konstatera att det är trångt i mittgången, när allt fler kanaler väljer samma sorts profil.

Den här veckan kör TV8 hårt med sin kampanj för kanalens nya dramasatsning, under devisen ”Smartare underhållning”. Serier som ”Damages”, ”The Closer” och ”Absolute Power” ska, tillsammans med lite landslagfotboll, hotta upp den smådammiga aktualitets- och diskussionsprofilen som tidigare varit åttans varumärke

Smart? Inte så säker. Men möjligen förståeligt, eftersom kanalen har tuffa vinstkrav på sig och ännu inte lyckats få någt rejält tittarlyft med den gamla profilen, trots allt bättre marknadspenetration.

Samtidigt kommer en första signal från Nonstop Television om vd de ska hitta på med sitt förvärv av gamla Aftonbladet-fiaskot TV7. Som väntat är det bara kanalnamnet man behåller. Sedanblir det ny logga och ny profil, åtminstone under en övergångsperiod fram till den riktiga lanseringen senare i höst.

Vad profilen består av? ”En långfilm och en variation av underhållningsprogram”, hämtade ur Nonstops lager av halvgamla, hyfsat bra dramarullar.

Och jag har mycket svårt att tänka mig att detta ska räcka för att entusiasmera tv-tittarna. TV7:s varumärke är så djupt kört i botten efter de senaste årets repristuggande av arkivskrap att det blir en lång resa mot en tydlig profilering.

I synnerhet när det blir alltfler kanaler som verkar satsa på ungefär samma sak.

Läs också:

4/8 Tuff marknad för nya TV7

Martin Jönsson

KANALFLYTT I morgon baxar Sveriges Television över Bolibompa till Barnkanalen, för att tydligare separera profilen på bolagets tre huvudkanaler. Men oron är stor över att tittarna inte ska följa med utan fastna på vägen i de många kommersiella alternativen.


Barnen och pensionärerna utgör rygg- raden i public service-tittandet. När tittarna i andra åldrar i rask takt lämnat SVT för kommersiella alternativ har positionen bland 60-plussare och barn upp till de yngre tonåren förblivit väldigt stark. TV4 är klart störst i alla övriga åldersgrupper, från 15 till 59 år, men småttingar och äldre fortsätter att prioritera SVT1.

Men även i de här grupperna börjar särställningen bli allt bräckligare. En genomgång av tittarstatistiken hos mätföretaget MMS första halvåret 2008 visar att SVT1 två månader av sex förlorat förstaplatsen i tittarligan i den äldsta åldersgruppen till TV4.

Så här många minuter såg olika åldersgrupper på de största tv-kanalerna per dag i genomsnitt januari–juni 2008:

SVT1

3–14 år: 15 min

15–24 år: 8 min

25–39 år: 20min

40–59 år: 31 min

60+: 55,2 min


TV4

3–14 år: 13 min

15–24 år: 14,5 min

25–39 år: 29,5 min

40–59 år: 41min

60+: 44,5 min

Bland barnen behåller SVT alltså försprånget. Totalt sett lägger SVT1 beslag på en femtedel av allt de ungas tv-tittande. Bolibompa regerar.

Fram till och med i dag, alltså.

Hur det blir från och med i morgon vet inte ens vd Eva Hamilton. Hon vill gärna att transporten till Barnkanalen, eller SVTB som den döps om till efter klassisk byråkratlogik (vilken 6-åring lär säga: ”Pappa, kan du slå på SVTB, jag vill titta på Fåret Shaun?”), ska ske mer eller mindre automatiskt. Om det är programmen de unga är ute efter borde de kunna hitta dem även i en annan kanal.

Skräckscenariot i tv-huset är att de barnprogramsletande tittarna antingen ska ge upp när de inte hittar något i ettan, eller – vilket är ännu värre – stanna upp i zappandet på någon av de kommersiella kanalerna som visar barn-tv. Som trean, fyran, femman, Disney Channel, Disney Playhouse, Toon, Cartoon, Jetix eller Nickelodeon.

Tro mig, cheferna lär lusläsa tittar- statistiken under hösten för att se om det blir något sådant tapp – och om det blir det kan Bolibompadraken flyga tillbaka redan innan det är julkalenderdags.

Om SVT skulle förlora positionen som störst bland unga tittare vore det ju förödande. Kvalitativ barn-tv är ett av public service-televisionens viktigaste fundament. Och det räcker inte enbart att det finns: om barnen föredrar andra kanaler urholkas ett av de främsta skälen för SVT:s existens. I så fall skulle SVT enbart vara störst bland de äldsta tittarna – och knappt det, så som tittarsiffrorna utvecklas.

Det skulle innebära en marginalisering av SVT som skulle få Eva Hamilton att gnissla tänder. Tittarsiffror är förvisso inte allt, det är betydligt viktigare att sätta agendan och dominera vardagssamtalen. Men SVT kan inte bli hur litet som helst inom de områden de prioriterar mest; då skulle stödet för tv-licensen snabbt sjunka till nya bottennivåer.

Äldre tonåringar och unga vuxna är en sak, där har SVT mer eller mindre gett upp matchen sedan de blivit omsprungna av trean, fyran, femman och ibland sexan, men barnfamiljerna är och förblir en bastion för bolaget, dem får de helt enkelt inte förlora.

Så jag förstår om ni undrar: varför tar de den här risken? Kanske för att positionen som största tv-kanal och största tv-företag är viktigare för ledningen än vad den vill erkänna. Genom att slippa Bolibompa och ungdomsprogram kan ettan satsa mer på det breda och populära för alla de mogna tittargrupperna – och därmed ge TV4 en match.


Det är, förstås, ett vågspel. Därför ackompanjeras det av hängslen och livrem, med Bolibompa-repriser i övergångsfasen och en massiv reklamkampanj. Frågan är om det räcker.

Läs också:

21/8 Rekordet visar på hålet i SVT:s strategi

Martin Jönsson

WEBB-TV Det är mycket snack om flytten av Bolibompa just nu. Men tittarnas flytt till webben är en betydligt viktigare fråga för SVT:s framtid.



80 000 svenskar följde Stefan Holms misslyckade jakt på en OS-medalj via live-streamad webb-tv på svt.se i går. Det är en dryg miljon färre än de 1 245 000 som såg sändningen via vanlig tv, men ändå en ordentlig putsning av rekordet för direktsändwebb-tv (det förra kom när Mustafa Muhamed drog 54 000 tittare i Osaka-VM).

Jag skrev i samband med smygstarten av OS att ”det här kommer att bli ett webb tv-OS”. Och det har det blivit. Tekniken har, för det mesta, fungerat utmärkt. Det har gått bra att se live-tv via mobilt bredband på pendeltåget., om man så önskat, och utbudet har ju varit enormt, med allt de mest besatta gren-fanatikerna kunnat önska sig, via bonuskanalen Peking+.


Siffrorna ser ut så här:


* en topp på 80 000 i går när Stefan Holm hoppade höjd och flera sändningar med 25-30000 livetittare

* som mest 273 000 unika tittare under ett dygn på webb-tv:n, vilket också det är rekord

Mobilsatsningen har inte varit i närheten av sådana siffror, som virapporterat tidigare, men för live-tv på webben är det helt klart ett genombrott på bred front.

Och det är onekligen konstigt att SVT inte gör större affär av det. Istället håller de på att slå knut på sig själva i försöken att presentera den nya kanalstrategin för svenska folket, som om någon fortfarande brydde sig om kanaler i sitt tittande. Det ska kanalprofileras, färgkodas och flyttas Bolibompa, till stor vånda och med stor oro för att den trogna barnpubliken ska gå förlorad. Men genom att lägga så stor möda vid det finns stor risk att man glömmer bort att det faktiskt är publikens beteende som borde styra; inte tablåläggarnas önsketänkande.


Ledningen har bestämt att det ska finnas tre huvudkanaler, som ska få nästan alla programresurser: SVT1, SVT2 och SVTB (ex-Barnkanalen). Denna strategi presenterades i samband med en intervju jag gjorde med vd Eva Hamilton förra hösten. I den ställde jag frågan varför SVT inte såg svt.se som en huvudkanal, jämställd med de tre övriga. ”Så har vi inte tänkt”, svarade Hamilton – och visade att det, trots allt tal om att göra SVT:s innehåll tillgängligt var och när tittaren själv vill se det, fortfarande är en bit kvar innan webb-tv räknas som ”riktig tv” i SVT-huset.

Det är synd- och lite märkligt. Att satsa ännu mer på webben, som en verklig huvudkanal – med Bolibompa Play och allt det andra utbudet – är ju betydligt viktigare för tittarna än hur tablåläggarna fördelar programmen mellan SVT1, 2 och B, och vilken färg det är på kanalloggorna.

Läs också:

18/8 Minimalt tittande på OS i mobilen

6/8 Det här blir ett webb tv-OS

Martin Jönsson

PRISSÄTTNING New York Times har höjt sitt lösnummerpris i USA, till 1,50 dollar. Tidningsutvecklaren Juan Antonio Giner är kritisk: han tycker att tidningen borde vara mycket…dyrare.

Ni kan läsa Giners blogginlägg här. Han tycker att 5 dollar vore ett rimligt pris för en sådan kvalitetstegelstentill dagstidning som NYT: ”Kvalitetsinformation och ”rysk kaviar-journalistik” är inte gratis. En liten caffe latte kan inte få kosta mer än New York Times!”.

Observera att Giner inte säger något om webbupplagan: det är pappersprodukten NYT han tycker är underprissatt. Han har drivit den linjen länge: medieföretagen måste sluta skämmas för priserna på sina kvalitetsprodukter och skilja mer på den enklare och de mer kvalificera produkterna.

Jag har skrivit om den här åsikten tidigare, bland annat här:

””Kvalitetsjournalistik är en värdefull och undervärderad vara”, sade Financial Times vd John Ridding, i en kommentar till den senaste prishöjningen – och Business Weeks eminente mediekrönikör Jon Fine var nyligen inne på samma linje i en av sina krönikor. Läsarna kan vara beredda att betala lite mer för rätt erbjudande.”

Jag tror att det är snudd på omöjligt att ta betalt för nyhetsmaterial på nätet, om det inte är extremt specialiserat och helst databasbaserat. Jag är också övertygad om att gratistidningsutbudet kommer att vara fortsatta starkt, om än efter en viss normalisering på de mest övermättade marknaderna. Men: allt kommer inte att vara gratis – och de tidningar som håller högre kvalitet och har tydliga målgrupper kommer att ha väldigt goda möjligheter att faktiskt ta mer betalt i framtiden, om de spelar sina kort rätt.

Varför? Därför att medieutbudet i stort tenderar att bli allt mer likriktat, ”brus”-aktigt och svårt att orientera sig i. Att få precis det läsaren vill ha och behöver, rätt paketerat, blir en allt värdefullare tjänst.

Hur? Genom att arbeta mer med paketeringen och anpassa sig mer till läsarnas behov. Alla vill kanske inte ha tidningen hemburen alla dagar i veckan, en del vill ha digitala tilläggstjänster, extraprodukter, pdf-service eller andra former av leverans: att kunna vara så flexibel blir ett sätt för medieföretagen att kunna höja det totala priset man tar ut.

Men: det krävs naturligtvis också att den papperstidning man gör motsvarar behoven och tillför något utöver det som finns mer eller mindre fritt på webben. Annars slår priselasticiteten snabbt tillbaka i en rekyl: jag tror till exempel inte att Aftonbladet och Expressen bör överväga några prishöjningar de närmaste åren; det skulle kunna vara strået som knäcker lösnummerförsäljningens rygg, så som tidningarna ser ut i dag.

De mest intressanta exemplen på förmågan att kombinera högt abonnemangspris och gratis webbtjänster är Financial Times och Wall Street Journal, som är två av de dagstidningar i världen just nu som går bäst: upplagemässigt, webb-besöksmässigt och ekonomiskt. Båda är premiumprodukter och både har vågat höja sina prenumeratikons- och lösnummerpriser, samtidigt som de gjort allt mer material gratis tillgängligt på nätet.

En framtidsmodell, om ni frågar mig.

Martin Jönsson

JOURNALISTFAVORIT Får ibland frågan om vem som är min journalistidol och svarar Gay Talese eller Jimmy Breslin eller någon sådan gammaldags amerikansk reportageikon. Men sedan läser jag en ny filmrecension av Anthony Lane och inser att det inte finns någon som slår honom.

Anthony Lane skriver om film – och en del annat – i tidskriften New Yorker, det har han gjort i drygt 15 år – och om man inte hinner eller orkar läsa hela New Yorker så är det klokt att i varje fall kolla om Lane skrivit något och genast slå upp det. Den som vill läsa en Best of Lane bör absolut skaffa sig ”Nobody’s perfect”, en samling som kom ut för fem-sex år, med massor av hans klassiker.

Den här gången, i New Yorkers första augustinummer som just nu finns i svenska tidningshyllor, skriver han om ”Mamma Mia!” (en kortversion finns här, hela i tidningen)

Jag har inte sett ”Mamma Mia!”, men har noterat att den mestadels fått väldigt välvilliga recensioner. Dock inte den här. Lane slaktar den, och nästan alla dess medverkande, men på ett sätt så att man får tårar i ögonen av skratt.

Ett exempel:

”The script is by Catherine Johnson, who also wrote the stage play on which it is based, although ”play” may not be the word. It was more like a theatrical kebab, onto which she skewered as many Abba songs as humanly possible.”

Och ett till:

”The legal definition of torture has been much aired in recent years and I take ”Mamma Mia!” to be a useful contribution to that debate”.

Recensionen är lång, elak och extremt välskriven, av en stilistiskt virtuos som har få övermän inom kulturjournalistiken. Och definitivt inga likar i Sverige. För honom har film en verklig dödssynd och det är att vara tråkig. Själv är han det aldrig.

Och det roligaste är att Lane verkligen inte är någon kultursnobb. Han älskar bra underhållningsrullar som ”Speed” och sågar pretentiösa road movies på löpande band.Han skiljer också på hur Abbas musik används i bra filmer, som Lukas Moodysons ”Tillsammans” och i den här.

Mer Lane: i senaste numret av New Yorker skriver han om OS i Peking. Det är, förstås, ohyggligt underhållande det också.