Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE-UTREDNINGEN, DEL 3: Så, vad ska man säga om dagens public service-utredning? Efter att nu ha läst hela är spontanomdömet: utmärkt, men egentligen ganska onödig.

På ena sidan av mitt
skrivbord ligger två public service-utredningar från 2005. Den ena togs fram av
en parlamentarisk kommitté och tog upp villkoren för public service-bolagen i
stort kommande tillståndsperiod. Den andra skrevs av ensamutredaren Ulf Larsson
och ägnade sig helt åt finansieringen av public service.

På andra sidan av mitt
skrivbord ligger dagens färska public service-utredning, av kristdemokraten och
(snart) landshövdingen Rose-Marie Frebran.

Det är tre år och fem
månader mellan dem. Det är inte mycket i utredningssammanhang.

Det är inte heller
mycket som skiljer dess slutsatser åt. Det här sades, bland annat, 2005:
bolagens oberoende bör stärkas, detaljstyrningen minska, tillståndstiden förlängas
till sex år, sponsringen i SVT bör vara mer restriktiv och tv-licensen bör
ersättas av en medieavgift, med direktfinansiering, utan att pengarna ska
passera runbdradiokontot och budgetprocessen.

I dag sades, som jag rapporterat tidigare, nästan samma sak. Okej, ”medieavgift” har bytts
ut mot ”public service-avgift” och restriktiviteten när det gäller
sponsringen har blivit mer tvingande. Men annars är likheterna slående. Bolagen
bör finnas kvar som i dag, avgiftsfinansieringen likaså och politikerna ska, så
långt det går, hålla fingrarna i styr.

Den utredning Rose-Marie
Frebran har gjort har tagits fram på kortare tid och är på många sätt en
utmärkt sammanfattning av läget och villkoren för public service. Men
huvudintrycket när jag läst den är ändå att den är ett stort slöseri med
utredningsmedel. Och det var vi några stycken som befarade redan när den
tillsattes.

Så: varför denna
utredning? Jag kan, fortfarande, bara se en rimlig förklaring: att regeringen
ville köpa sig tid. Visst, det sker stora förändringar i medielandskapet som
beslutsfattarna bör ha kunskap om, men det motiverar inte en hel
utredningsprocess. Snarare blev utredningen till för att regeringen skulle
vinna ett år. Nu behöver allianspartierna – läs partiledarna – inte bestämma sig
förrän våren 2009 om vad man vill göra med public service. Låta det vara i
princip som det är, enligt de båda utredningar som nu finns på bordet – eller
förändra? Den diskussionen har de hittills inte velat lyfta upp på alliansnivå,
varken före eller efter valet. Nu har de fram till mars 2009 på sig: då ska
poropsitionen vara klar.

Det kan fortfarande bli
drastiska förändringar. Både moderaterna och folkpartiet driver ju den frågan i
sina mediepolitiska program, med förslag på avskaffande av licensen, införande
av public service-fonder och ett betydligt snävare definierat public
service-uppdrag. Även kd och c har har varit inne och tassat på den här sortens
förändringar, även om de inte vill gå lika långt.

Men det mesta
tyder
just nu på att regeringen inte
kommer att anamma de omvälvande tongångarna från partiprogrammen. Ett skäl är
att de fortfarande står rätt långt ifrån varandra i enskilda frågor och
sannolikt inte vill riva upp regeringsfreden för den här frågan, ett annat att
de insett att det är betydlig svårare att regera som förvaltare av något så
känsligt som public service än vad det är att i opposition föreslå den ena
radikala förändringen efter den andra.

För svenskarna gillar ju
sitt public service, trots allt gnäll på licens, bristen på dansbandsmusik i
radion, svordomar i barnprogram eller Jarl Alfredius slipslöshet. Enligt en
undersökning från SOM-institutet som jag redovisade tidigare i våras anser alltfler svenskar att licensen är värd pengarna. När det gäller uppfattningen om olika kanaler rankas SVT dessutom generellt högt: 77 % har ett ganska/mycket positivt intryck av SVT 1, för SVT 2 är siffran 73 % , för Kunskapskanalen 57 % och för Barnkanalen och SVT24 är den 50 %. Det kan jämföras med siffran för TV4 som är 76 %, för TV3 46 % och för Kanal 5 som är 55 %.

Att ändra för mycket i public service
riskerar alltså att slå tillbaka mot regeringen. Därför tvekar de.

Det mest intressanta i
Rose-Marie Frebrans utredning – kanske rentav värt pengarna trots allt – är
hennes resonemang om hur kommersiella Sveriges television kan och bör vara.

När det gäller
innehållet har hon i princip inga begränsningar. Hon stämplar inte vissa
program som ”kommersiella” respektive ”public service” (som kulturministern
gjorde när hon hävdade att ”Sopranos” egentligen inte var public service”).
Snarare betonar hon vikten av att SVT är bra på bred, folklig underhållning,
hur kommersiell den än kan tyckas vara – och ser ”public service” som ett
helhetsvarumärke snarare än en etikett man kan sätta på enskilda program.

Men när det gäller detta
helhetsvarumärke är hon desto mer restriktiv när det gäller kommersialiseringen.
Som jag skrivit tidigare är hon skarpt kritisk mot SVT:s bristande
restriktivitet när det gäller både sponsrade sändningar och sidoverksamheter
som försäljning av olika produkter.

Brett och folkligt, men
strikt icke-kommersiellt: sådan är utredarens bild av public service. Jag måste
säga att jag gillar det.

Läs också:

30/6 SVT får bakläxa för sponsringen

30/6 Snudd på jackpot för public service-bolagen

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE-UTREDNINGEN, DEL 2 I en utredning som mest innehöll gamla bekanta förslag fanns det åtminstone ett konkret och nytt besked: Sveriges Television går får långt med sin jakt på sponsringsintäkter. Hälften av de sponsrade programmen måste bort, hävdar public service-utredaren Rose-Marie Frebran.

Uppdaterad

Frebran är ingen vän av detaljreglering, konstaterade hon själv – och föreslår bland annat att det omstridda 55-.procentsmålet om hur mycket tv- och radioproduktion som ska ske utanför Stockholm ska tas bort.

Men på en punkt vill hon ha mer detaljreglering och det gäller SVT:s sponsring, där SVT-ledningen får en tydlig knäpp på näsan för att den inte följt de skrivningar om restriktivitet som fanns med i den förra propositionen om public service.

Frebran vill inte ta bort SVT.s möjlighet att sälja sponsringsskyltar utan anser att det behövs för att delfinansiera dyra sportsändningar. Däremot vill hon sätta en maxgräns på 20 sponsrade evenemang per år. Det innebär en dryg halvering mot 2007, då SVT hade 50 sponsrade evenemang (och detta under ett rätt magert sportår). Det kan slå hårt mot SVT, inte bara intäktsmässigt, utan framför allt därför att de kommer att nekas köpa in fler stora sportevenemang, eftersom det ofta finns som ett krav vid tv-visningar att det ska kunna visas sponsorsskyltar.

Även den särskilda sponsringen av Melodifestivalen-finalen och finalomgångarna i Eurovision Song Contest bör tas bort, föreslår Frebran. Denna sponsring har tillåtits eftersom schlagerjippot är ett arrangemang inom EBU, European Broadcasters Union. Men Frebran tycker inte att SVT:s skäl att sponsra just detta är tillräckligt starka, ”mot bakgrund av den ökade kommersialiseringen i allmänhet och Melodifestivalen i synnerhet”.

Det är raka – och väldigt välkomna besked. Sponsringen och de kommersiella krumbukterna kring de här sändningarna har länge varit en pinsamhet för SVT. Man har tänjt på gränserna; sålt sponsringsskyltar med samma krämarmentalitet som kommersiella tv-.bolag, skapat särskilda programformat som glider på reglerna för att kunna delfinansiera via sponsring – och bidragit till att bygga upp en genomkommersiell jippoindustri kring Melodifestivalen tillsammans med bolag som Eventum och EMA/Live Nation, med sponsorer som ibland fått synas i rutan och ibland bara i kulisserna. Bolag som Telia och Statoil har gjort stor sak av att vara schlagersponsor och satsat stora resurser på att profilera sig under de här veckorna.

Detta är inte ”restriktivt”, hävdar Frebran. Istället bidrar det till en ökad kommersialisering och riskerar att skada SVT:s oberoende varumärke. SVT-ledningen värjar sig och hävdar att de följer reglerna i sändningstillståndet, men inte behöver vara mer moraliska än så.

Det kan möjligen medföra att SVT tappar Eurovision Song Contest-finalen till TV4, om sponsorerna kräver att få finnas med även fortsättningsvis. TV4, som numera är en fullvärdig medlem av EBU, fick blodad tand när de snodde Nobelsändningarna från SVT och skulle säkert gärna lägga beslag även på ESC – precis som de också är med och bjuder på vinter-OS i Sotji.

I utredningen kritiserar Frebran också SVT:s sidoverksamheter, med försäljning av filmer, leksaker, kläder etc. Jag skrev om detta i våras i samband med att SVT och Lindex hade gemensamma reklamutskick för sin nya barnkollektion:

”Att bilda allians med en stor klädkedja i reklamutskick är onekligen en aning märkligt i nuvarande läge. Eller för att tala klarspråk: osedvanligt dålig tajming. Det var ju bara några månader sedan SVT rullade ut en stor kampanj i de egna kanalerna där de värnade vikten av att inte utsätta barnen för reklam i tv. Det var en av de saker som särskiljde den ”fria televisionen” i SVT, hävdade Eva Hamilton. Men försök förklara skillnaden mellan en reklambroschyr för ”fria” Fem myror-tröjor och en för ”kommersiella” Svamp-Bob Fyrkant-linnen för en femåring. Jag är inte ens säker på att jag förstår den och jag är ändå 44.”

Rose-Marie Frebran förstår tydligen inte heller skillnaden. Hon tycker att ”SVT:s försäljning är av den omfattning och karaktär att den riskerar att skada SVT:s varumärke som representerar public service som ett fritt, oberoende och icke-kommersiellt alternativ”.

Mot bakgrund av det föreslår hon att sidoverksamheterna inom SVT bör ses över och regleras”.

Det är ytterligare en kraftig näsknäpp mot SVT:s kommersialisering. SVT:s vd Eva Hamilton tycker inte att det finns fog för kritiken, utan att det mest är en personlig uppfattning hos utredaren. Men hon är nog också medveten om att det finns ganska många politiker som redan är inne på Frebrans linje. Sannolikheten, eller risken, för att det blir en skärpning av SVT:s möjligheter att skaffa sig extraintäkter i nästa års proposition är därför ganska så hög.

Läs också:

30/6 Snudd på jackpot för public service-bolagen

22/2 SVT:s sponsring saknar fotfäste

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE-UTREDNINGEN För andra gången på tre år har regeringen utrett public service-bolagens villkor och framtid. Och den här gången blev det en utredning som på nästan alla viktiga punkter tillgodoser önskemålen från public service-företagen.

När korttids-kulturministern Cecilia Stegö-Chiló hösten 2006 halverade tillståndstiden för public service-bolagen såg många det som en signal om att alliansregeringen skulle göra ett rejält omtag i mediepolitiken, med kraftiga förändringar – läs nedskärningar – för SVT, SR och UR. Det kan det fortfarande bli, i teorin, eftersom en proposition om public service kommer först i mars 2009. Men beskeden från alliansens mediegrupp på DN-debatt i går i kombination med dagens utredning om public service från kristdemokraten Rose-Marie Frebran är sannerligen inget som public service-ledningarna behöevr oroa sig särskilt mycket för.

istället kan man nästan tala om en jackpot för vd:arna Eva Hamilton och Kerstin Brunnberg och faktiskt även UR:s Christina Björk.

* De slipper skattefinansiering med ökat politikerinflytande och får behålla tv-licensen, även om den döps om till public service-avgift och ska gälla alla sätt som man kan se tv på, dvs även via datorn.

* Bolagen blir momspliktiga och får därmed möjlighet att dra av momsen på produktionskostnader, vilket gynnar ekonomin vid utläggning på externa bolag och vid samarbete mellan bolagen.

* Det blir direktfinansiering av bolagen, så att licenspengarna går direkt till bolagen från Radiotjänst, utan omvägen via rundradiokontot och budgeten

* Det blir ingen stor sammanslagning av bolagen, vilket åtmisntone gläder Brunnberg och Björk.

* Detaljregleringen minskar: bland att försvinner det omstridda kravet på att 55 procent av innehållsproduktionen ska ske utanför Stockholm.

* Det föreslås inte någon avsmalning av public service-begreppt, som kulturministern antytt, utan betonas istället att det ska finnas bredd på innehållet och att program som görs i kommersiella kanaler också ska kunna förekomma i public service.

* Tillståndstiden för bolagen föreslås förlängas till sex år, vilket skulle innebär att nästa avtal gäller 2010-2015.

* Regeringen ska inte längre tillsätta ordförande för SR, SVT och UR, utan den makten föreslås läggas på ägarstiftelsen. Därmed minskar risken för partitrogna tillsättningar som Marika Ehrenkrona på SR och Lars Engquist på SVT.

På några få punkter får public service-cheferna inte som de vill. En gäller momssatsen: de ville ha 12 procents momssats, men Rose-Marie Frebran förordar 25 procent, för att undvika problem inom EU om särbehandling av public service-bolagen. För att public service-avgiften inte ska behöva höjas med 25 procent för tittarna föreslås ett extra anslag från riksdagen för att utjämna skillnaderna. Det gör att det ekonomiska oberoendet blir något mindre än bolagen önskat, men i beaktande av det ökade oberoendet på andra områden är helheten ändå positiv för bolagen.

Ett annat bakslag, dock väntat, är att den årliga uppräkningen av anslagen spikas till 2 procent, istället för den indexuppräkning som Hamilton/Brunnberg föreslagit. I synnerhet nu är inflationen skenar innebär detta ekonomiska påfrestningar för bolagen – och krav på ytterligare besparingar och effektiviseringar.


Dessa saker lär bolagsledningarna protestera mot i dag, när utredningen ska kommenteras. Men de lär inte ta i alltför mycket: de vet mycket väl att detta är snudd på en drömutredning, i synnerhet utifrån de farhågor som fanns när tillståndstiden halverades och utredningen tillsattes,.

Den stora frågan är därför vad som kommer att hända i den politiska processen. Det är inte givet att regeringen följer utredarens förslag till punkt och pricka: det såg vi förra gången det presenterades public service-utredningar; då kastades i princip hela utredarens finansieringsförslag i papperskorgen.

Men första ronden gick helt klart till public service-bolagen, inte till dess kritiker.

Läs också:

29/6 Det mesta blir sig likt i mediepolitiken

25/5 Folkets television, trots allt

3/4 Politiska hot får Hamilton att samla styrkorna

24/3 Dödfödd idé att dela public service-potten

22/2 SVT:s sponsring saknar fotfäste

13/2 Tre kritiska röster om public service

14/11Utspelet lägger UR på slaktbänken

27/8 I dag inleds utredningen som ingen vill ha

31/5 -07 Regeringen köper sig tid om public service

30/5 -07 Hon får makten över public service

Martin Jönsson

UPPLAGESIFFROR Det börjar bli smått tjatigt att varje månad rapportera om kvällspressens ”nya upplagechock” eller ”ny bottennotering för kvällspressen”. Istället kan det vara läge att ställa frågan: varför?

Kvällstidningskoncernerna Aftonbladet och Expressen/GT/Kvp är just nu extremt lönsamma företag. De har lyckats utveckla sina digitala kanaler och dessutom utveckla nya affärsmodeller, via försäljning av DVD, böcker och CD. Men: själva kärnprodukterna går uselt.

Så här ser det ut, i korthet:

* I fjol tappade kvällspressen 6,6 procent i upplaga, vilket är mer än dubbelt så mycket som svensk dagspress i genomsnitt.

* Hittills i år har Expressens ras accelererat, till minus 9,3 procent i genomsnitt för januari-maj. Aftonbladet har bromsat fallet, till i snitt 2,7 procent i snitt.

* I maj tappade Expressen 9,1 procent, till 300 600 ex, och Aftonbladet 2,3 procent till 383 600 ex.

Fantasifulla informatörer som Expressen Irina Halling försöker förklara detta jätteras med följande förklaringar:

1) Nästan alla betalda papperstidningar i västvärlden minskar sin upplaga

2) Expressen tappade i maj eftersom de redovisade så bra siffror i maj i fjol, då Bond-kampanjen rullade

Det första är en sanning med stor modifikation. Ja, de flesta tidningsmarknader minskar, men det finns gott om undantag – och det är ytterst få i tidningar i hela världen som tappar så mycket i upplaga som Expressen gjort det senaste året.

Det andra är en direkt lögn: Expressen redovisade dåliga siffror även i maj i fjol, trots Bond. Det är snarare den sortens bortförklaring som man brukar ta till när man inte vill tala klarspråk. När förra sommaren innebar dålig försäljning bortförklarades ju det med dåligt väder, inget stort idrottsevenemang och en svag nyhetsperiod.

Men maj var sannerligen ingen dålig nyhetsperiod för kvällspressen. Tre ord: Engla, Fritzl och Zlatan. I normala fall borde detta innebära en mycket kraftig försäljningsökning, eftersom tragedier/brott och stjärnor/sport är det som i alla tider drivit kvällstidningarnas lösnummerförsäljning.

Istället blev det ett nytt jätteras, åtminstone för Expressen. Och då kanske vi närmar oss svaren på frågan.

Ett svar är: nyheterna har inte längre någon betydelse för försäljningen. De förmår inte lyfta försäljningen: får inte fådagarsköparna att köpa fler tidningar och lockar inte sällan- eller aldrig-köparna att välja tidningarna.

Ett annat är: kvällstidningarna har hamnat i den grav de grävt åt sig själva: ett alltför starkt beroende av sina försäljningsprodukter. Folk köper inte tidningen för tidningen, utanför DVDn. Eller för att uttrycka det enkelt: på en tidning som Expressen är det inte chefredaktören Otto Sjöberg som avgör tidningens framgång, utan snarare marknadschefen Mats Löthén.

Ett tredje är: grundkonceptet håller inte längre. Kvällspressens huvudmix av händelsenyheter och kändisar finns överallt, gratis i digitala medier, gratistidningar och etermedier – och allt färre är beredda för att betala för den allt mindre del av kvällstidningen som faktiskt är unikt, som opinionsmaterialet och sporten.

Det finns självklart fler delförklaringar, som exempelvis det minskande antalet försäljingsställen för kvällstidningarna. Men framför allt punkterna ovan borde bekymra kvällstidningsledningarna i väldigt hög grad – och leda till att de ser över själva konceptet i kvällstidningen,


Läs också:

8/6 Expressens nya upplagechock

Martin Jönsson

MEDIEPOLITIK Varje gång kulturministern eller de övriga mediepolitikerna i alliansen talar om reklamskatten de närmaste dagarna hoppas jag att de möts av en enkel och avgörande fråga: när?

Skrev övergripande om regeringens mediepolitiska ”utspel” (eller snarare skenmanöver) i morse, men det finns onekligen mer att säga, inte minst om reklamskatten.

Dagens Nyheters tyngsta nyhet i dag är ju sex år gammal. ”Reklamskatten avskaffas” står det på förstasidan. Ja, vi vet. Det beslutade riksdagen redan den 10 april 2002, drygt 30 år efter det att denna skatt infördes. Beslutet grundade sig på en utredning från 1997 som slog fast att reklamskatten var omodern och orättvis och klubbades av en klar riksdagsmajoritet. Dock med ett litet tillägg: avskaffandet ska ske ”med beaktande av de budgetpolitiska målen”. För att inte kommande finansministrar skulle kunna komma undan i all evighet gjordes dock tillägget att avskaffandet av skatten ”bör prioriteras” redan vid kommande budgetbehandling.


Den politiska enigheten kring detta var snudd på total (läs den korta debatten och se röstningsprotokoll här). Alla partier utom moderaterna röstade för ett avskaffande enligt ovan. Moderaterna reserverade sig och ville avskaffa skatten omgående.

Men det blev inget avskaffande under den socialdemokratiska regeringen, vare sig 2002, 2003, 2004, 2005 eller 2006. Inte heller under alliansregeringen 2006, 2007 eller hittills under 2008. Frågan har alltså inte prioriterats, i strid med riksdagsbeslutet. Finansministrarna har fått säga nej, trots att statsfinanserna under den tid onekligen blivit starkare.
Det som skett är bara en justering och nedtrappning av skatten, 2006 och 2007. Därmed är nu tidskrifter, gratistidningar och dagstidningar likställda. Dessutom har skattesatserna sänkts och fribeloppet höjts, till 50 miljoner kronor. Men fortfarande betalar stora tidningar runt 10-75 miljoner vardera i reklamskatt varje år - detta samtidigt som direktutdelad reklam i brevlådorna är obeskattad, liksom tv-reklam.
Att reklamskatten bör avskaffas är alltså alla partier redan överens om. För moderaterna är det rent av en paradfråga, sedan många år. Att i det läget skriva en debattartikel där man inte anger någon bortre tidsgräns för avskaffandet är ett politiskt fattigdomsbevis. Regeringen måste avskaffa reklamskatten, annars följer de inte demokratin som riksdagsbeslutet innebär.
Därför måste politikerna, helst redan i morgon, kunna säga: när? Och helst besvara det med: i höstbudgeten. Annars kommer "utspelet" bara att slå tillbaks mot dem själva.
Den enda rimliga förklaring jag kan se till att kulturministern inte vågar sätta denna deadline är att hon inte är säker på att hon får Anders Borg på sin sida i budgeten. Därför gör hon i en debattartikeln en koppling till presstödet. Om inte reklamskatten kan tas bort till årsskiftet vågar hon sannolikt inte heller genomdriva förslaget om presstödet då heller.
Det finns ju en viss koppling mellan frågorna. I synnerhet om man tittar vilka som gynnas/missgynnas av de båda förslagen.
Vinnare på presstödsförslaget är: Bonniertidningarna (vars huvudkonkurrenter får det svårare) och de större andratidningarna i landsorten (som får sitt presstöd höjt). Förlorare är SvD och - i synnerhet - SkD.
Vinnare på reklamskattesförslaget är Bonniertidningarna (som betalar mest reklamskatt), SvD (som får viss ekonomisk kompensation för ett minskat presstöd)  och de större förstatidningarna i landsorten (som har mer än 50 mkr i reklamintäkter). Förlorare är egentligen bara de reklamkanaler som i dag är skattebefriade, eftersom deras konkurrensfördel försvagas.
Att genomföra presstödsförändringen utan reklamskatteändringen skulle missgynna framför allt SvD och de största landsortstidningarna. Att genomföra reklamskatteändringen men ej presstödet skulle missgynna de större andratidningarna, som skulle hamna i ett betydligt sämre konkurrensläge.Vilket är allvarligt, eftersom det är just dessa som blöder mest i dagsläget.
Och i båda scenarierna är det Skånska Dagbladet som förlorar mest. De riskerat att förlora 48 miljoner i presstöd (från 2013). Samtidigt har de så låga annonsintäkter att de inte gynnas särskilt mycket av reklamskattens avskaffning. Snarare missgynnas de indirekt av den, eftersom deras konkurrenter - de Bonnierägda Skånetidningarna - då slipper betala tiotals miljoner i reklamskatt.
Detta är något som centerledaren Maud Olofsson måste ta med i övervägandet när den här frågan hamnar på regeringens bord. Att kraftigt gynna Bonnier på bekostnad av centerpartiets största tidning är, förstås, en politisk risktagning som heter duga.
Läs också:
29/6 Det mesta blir sig likt i mediepolitiken

Martin Jönsson

MEDIEPOLITIK Efter ett och ett halvt år vid makten klargör kulturministern och regeringens mediepolitiska samarbetsgrupp för första gången en lite mer samlad bild om vad de vill med sin mediepolitik. Svaret är: att ändra så lite som möjligt, även på de områden där flera regeringspartier tidigare krävt mycket kraftiga förändringar.

”Paketet”, om man nu kan kan kalla det för det, presenteras i en debattartikel i Dagens Nyheter i dag: strategiskt nog en dag innan public service-utredningen, Rose-Marie Frebran, lär presentera sin utredning på samma plats.

Där presenterar Lena Adelsohn Liljeroth, Mats Johansson, Anders Åkesson, Helena Dyrssen och Dan Kihlström tre nyheter:

* Sveriges Radio ska även fortsättningsvis vara ett självständigt bolag

* Avgiftsfinansieringen blir kvar för public service

* Reklamskatten ska avskaffas

Detta är alltså vad som tagit ett och halvt år att enas om. Och inte värt att höja på ögonbrynen för särskilt mycket.

Att SR ska vara ett eget bolag finns det ju ett mycket solitt politiskt – och även publicistiskt – stöd för. Att slå ihop bolagen, som Christina Jutterström och innerst inne även Eva Hamilton vill, skulle medföra stora risker för mångfalden. Det hade därför ingen väntat sig att vare sig Frebran eller regeringen skulle föreslå. Men notera en sak: kulturministern nämner inte Utbildningsradion. Det lär innebära att det i morgon kommer att föreslås att UR ska ätas upp att SVT och att regeringen kommer att backa upp det förslaget.

Att tv-licensen blir kvar (vilket är den rimliga tolkningen av debattartikeln, även om formuleringen ”tar sin utgångspunkt i avgiftsfinansiering” är lite luddig) visar att public service-bolagen lyckats i sitt lobbyarbete för att inte öka den politiska inblandningen i finansieringen. Men det kan uppfattas som ett svek av många borgerliga väljare: både m och fp har ju öppet krävt ett avskaffande av tv-licensen och centern har också varit inne på den linjen. Om ingenting förändras med tv-licensen den här gången heller blir det andfra gången i följd som en statlig utredning om finansiering av public service leder till noll förändring – och då kan man onekligen konstatera att den frågan är färdigutredd.

Att reklamskatten ska avskaffas vet vi: det beslutade riksdagen redan 2002 och det skedde ett mindre förändringssteg i fjol. Att kulturministern tar upp detta betyder alltså ingenting, eftersom hon inte säger något om när. Men eftersom hon gör kopplingen till presstödet kan man ju gissa att förändringen kommer till 2009, när förändringarna i presstödet börjar gälla. Detta innebär följande:

* de landsortstidningar som då får höjt presstöd får en kraftigt förbättrad ekonomi

* de storstadsstidningar som då får kraftigt sänkt presstöd får en viss kompensation: större för SvD som har mer reklamintäkter, marginell för SkD, som har så låga annonsintäkter

* Bonniertidningarna (DN, Expressen, Sydsvenskan, Skånemedia m fl), som i dag betalar mest reklamskatt, får ytterligare ett ekonomiskt lyft av regeringen

Tre ”nyheter” av begränsat intresse med andra ord. Och eftersom det fanns så lite nytt att berätta ägnar kulturministern resten av artikeln åt att frisera verkligheten när det gäller den mediepolitik som hittills bedrivits. Så som hon beskriver saken har regeringen varit väldigt aktiv och föreslagit avskaffande av Boxers monopol, nya reklamregler för tv och avskaffat en politiska tilldelningen av sändningtillstånd. Sanningen vet vi: de två första frågorna har EU tvingat fram (reklamreglerna dessutom i direkt opposition mot regeringens ursprungliga vilja) och den tredje tog redan den förra regeringen initiativ till.

Faktum kvar står därför: regeringens mediepolitik präglas framför allt av två saker: passivitet och foglighet inför EU. Det ändrar inte dagens debattartikel på ett smack.

Martin Jönsson

TIDNINGSKRIS Den amerikanska dagstidningsbranschen behövde inte fler dåliga nyheter. Men de senaste siffrorna över annonsintäkterna det senaste kvartalet är de värsta hittills.

En positiv sak: intäkterna på nätet ökar fortfarande för de amerikanska dagstidningarna. Men ökningstakten avtar snabbt: första kvartalet i år var den bara 7,2 procent, mot 22 procent året före. Totalt sett ökar internetannonseringen i USA fortfarande snabbt, men tidningssajterna får nu en mindre del av kakan, medan sociala medier och andra aktörer tar allt större del.

Det stora problemet är dock att papperstidningarnas intäkter är i fritt fall. Eftertextannonseringen har minskat med 25 procent på ett år – eller drygt 6 miljarder kronor – enligt siffror från Paid Content Även övrig tidningsannonsering minskar, om än inte lika kraftigt.

Totalt sett minskar de sammanlagda pappers- och webbintäkterna för tidningarna med hela 13 procent eller nio miljarder kronor. Det är 14 procent av annonsmarknaden som gått upp i rök på bara ett år. I fjol var nedgången 7,9 procent, så krisen accelerar, onekligen.

Som Dean Singleton, en av de tyngsta tidningscheferna, konstaterade på WAN-kongressen nyligen: ”Alla kommer inte att överleva den här krisen, det måste vi acceptera”.

Martin Jönsson

FOTBOLLS-EM Det är inte bara svenska politiker som är förtjusta i övervakning. Även europeiska fotbollsförbundet Uefa har en liten FRA-djävul på axeln. Just nu ägnar den sig åt att försöka stoppa publikens egna filmer från fotbolls-EM.

Få värnar sina rättigheter så stenhårt som de stora fotbollsförbunden. Ju mer pengar de säljer tv- och webbrättigheterna för, desto hårdare försöker de slå ner mot alla som – enligt derras åsikt – kränker rättigheterna. Inför förra fotbolls-VM försökte Fifa begränsa alla tidningssajters möjligheter att visa bilder från matcherna och nu är det Youtube, Flickr och liknande sajter som står i blickfånget. [/caption]

Uefa försöker både stoppa de som lägger ut tv-klipp och de som tar egna filmer från arenorna, med hjälp av sina mobiltelefoner. Så här säger Uefas David farrelly till The Guardian: ”. It’s illegal. It’s piracy. If we see things damaging the image of the competition we will act accordingly.”

Skadar turneringen?
Hur då? Om Zlatan avgör mot Ryssland ikväll och ett svenskt fan filmar hans tip-tap-dans efter målet och lägger ut det på någon bild- eller filmsajt, exakt hur skadar det turneringen?

Uefa behöver se över sin världsbild och sitt kontrollbehov. Annars kommer de att stå vid skampålen som de sista som inte förstår den nya medievärlden.

Martin Jönsson

SOCIAL OPINIONSKRAFT Regeringens föreslagna övervakningslag är inte stoppad, men väl bromsad; på väg att åtminstone modifieras. Av centerpartisterna Fredrick Federley och Annie Johansson? Nej, om någon ska ta åt sig äran av att ha kastat grus i detta riskabla lagstiftningsmaskineri så är det den svenska bloggosfären.

Om jag ska peka ut en person som förhindrade ett snabbt Ja i riksdagen till FRA-lagen så är det Johan Larsson.

Vem? I bloggosfären är han välkänd och högt respekterad, i övriga Sverige förmodligen helt okänd. Johan Larsson är den som, utan uppbackning av några stora medieföretag, skapat de verktyg som behövs för att en enskild blogg ska kunna bli något mer än bara just en röst i mörkret. Han har skapat bloggportalen Knuff och ett antal filialer till den – och gjort det möjligt att få överblick av vasd som diskuteras mest på olika bloggar.

När det gäller FRA-debatten har Knuff i veckor, månader, varit den allra viktigaste plattformen. Här har alla inlägg i frågan lyfts fram, det har håliits nedräkning till riksdagsomröstningen och det har tydligt manifesterats att FRA-frågan är den viktigaste enskilda frågan på den politiska agendan just nu – trots att de traditionella medierna inte alls givit frågan lika stor tyngd. Andra sajter och enskilda bloggar – inte minst aktivistsajten Stoppa FRA-lagen – har varit viktiga, men det var Knuff som blev det samlande torget för debatten.

Och som spegel av det moderna
medieklimatet är det oerhört intressant. Jag var för några veckor sedan på en debatt om de sociala mediernas (eventuella) betydelse – Vem talar, vilka lyssnar? Läs mer här – där vissa debattörer, framför allt Susanna Popova, hävdade att det inte hjälpte att det nu finns möjligheter att göra sig hörd på nätet om det är för få som lyssnar och om kvaliteten på det sagda inte håller ”professionell mediekvalitet”.

FRA-bloggbävningen
, med tiotals, hundratals bloggkommentarer till varenda inläg i frågan, visar att Popova med flera har fel. Jag vet inte om Clay Shirky, som skrev den lysande Here Comes
Everybody
om massans nya möjligheter att bilda opinion, tänker skriva
en uppföljare till den, men om han gör det kan han avsätta minst ett
kapitel åt den svenska FRA-debatten, som exempel på att även okända skribenter, utan starka plattformar, kan bli tunga opinionsbildare, tillsammans med många likar.

Det är inte första gången som bloggosfären visar att den kan påverka det politiska skeendet och medieagendan – minns bloggaren Magnus Ljungkvists avslöjande om handelsminister Marie Borelius och bloggavslöjandet om Sven-Otto Littorins fejkexamen – men aldrig tidigare har det varit så tydligt att bloggosfären på egen hand kan sätta agendan.

I Boreliusfallet var ju
medierna redan på spåret, men när det gäller FRA har det helt och hållet varit bloggarna som drivit debatten. Som Anders Mildner konstaterade på sin blogg för en dryg vecka sedan: ”Tidningar och tv har bevakat frågan i så liten utsträckning att folk helt enkelt har missat att vi nu är mindre än en vecka från att införa ett otäckt och oåterkalleligt storebrorssamhälle. Ett sämre betyg för den samhällsbevakande journalistiken går inte att få i Sverige 2008. På nätet är det annorlunda. När jag skriver detta har Knuff registrerat 1358 inlägg om FRA.”

Efter Mildners brandfackla har gammelmedierna vaknat och de senaste dagarna har ingen som följt de traditionella medierna kunnat undgå FRA-frågan. Men låt oss fundera en stund över vad som hänt om inte bloggarna funnits. Då hade vi bara haft den traditionella bevakningen: några kritiska ledarstick, några analyser och artiklar om sakfrågan och det politiska spelet.

Det bloggosfären bidragit med är att göra frågan personlig och påtaglig. Den har fått politikerna att inse att den nya politiska verkligheten är dubbelriktad, inte enkelriktad som tidigare. De politiker som använt sig av nätet för att föra ut sina budskap och profilera sig har märkt att den kommunikationen också innebär förpliktelser. Man blir, vilket medierna tvingats lära sig de senaste åren, omedelbart granskad, ifrågasatt och avkrävd konskevens och ansvar.

Om exempelvis Fredrick Federley inte lever upp till det han tidigare argumenterat för på sin blogg kan han räkna med att han, i varje kommande politisk fråga, kommer att mötas av bloggmothugg från läsare som inte är nöjda med hur han agerat i FRA-frågan. Och han vet, vid det här laget, att det är en opinion som har betydelse.

Ett halvdussin bloggare livebloggar från riksdagen, i går och i dag, om hur den frågan till slut landar. Deras bevakning är minst lika viktig som den som SVT, DN, SvD och andra traditionella medier har. Det inser nu de flesta (vilket inte minst framgår av den här listan, som visar vilka bloggar olika myndigheter besökt den senaste tiden)

Och det är, onekligen, en liten revolution

Martin Jönsson

CANAL PLUS-AFFÄREN Varför betalar Bonnierkoncernen tre miljarder – drygt 1,5 gånger omsättningen – för ett antal kanaler som tillsammans står för mindre än en procent av svenskarnas tv-tittande? Svar: därför att affären får en massa pusselbitar att trilla på plats när det gäller koncernens allt starkare särställning på den nordiska tv-marknaden.

På bara tre år har Bonnierkoncernen gått från att vara minoritetsägare i TV4, med en ägarandel på drygt 20 procent, till att totalt dominera den kommersiella svenska tv-marknaden. Genom en ägarkupp i flera steg blev Bonnier 2005-2007 ensamägare i TV4 och lyfte ut bolaget från börsen. Sedan har tillväxten varit explosionsartad, både när det gäller utbud och lönsamhet. Avskaffandet av bolagets koncessionsavgift och regeringens flipp-flopp om fyrans reklamregler, som gjorde det möjligt för TV4 att sälja 50 procent mer reklam, har lyft bolagets vinster till rekordnivå. I fjol blev det 628 miljoner i vinst; i år väntas det bli mellan 800 och 900 miljoner.

Hittills har TV4 mest använt sin starka ekonomi till att starta nya kanaler och fortsätta ta andelar på reklammarknaden. I årets första tertialrapport hävdade bolaget att de nu har en marknadsandel på hela 53 procent när det gäller reklam- och sponsringsintäkter.

Köpet av Canal Plus är en rejäl uppväxling: med det blir TV4-Gruppen marknadsledande även när det gäller dyra kanalabonnemang – och får totalt sett en särställning som knappt har sin like någonstans på mediemarknaden (det skulle i så fall vara ComHems och Boxers positioner inom sina respektive nischer av operatörsmarknaden). I dag får bolaget bara tolv procent av sina intäkter från betal-.tv; med Canal Plus-abonnemangen inräknat ökar den andelen drastiskt.


Dominansen kan mätas på olika sätt. Räknat i tittartidsandel blir TV4 nu större än Viasat och SBS tillsammans och rycker allt närmare målet att passera även SVT. Räknat i omsättning hamnar TV4 en bra bit över 5 miljarder och blir därmed störreän SVT. Men den verkliga maktpositionen skaffar man sig på innehållssidan.

* När det gäller filmrättigheter får Bonnier nu ett grepp om hela kedjan: från sitt biomonopol via SF till en oerhört stark position när det gäller filmrättigheter, både i de nya betalkanalerna, egna on demand-tjänster på nätet och TV4 Film.

* Lika stark blir positionen när det gäller sporträttigheter. TV4 får nu rätten till hela Allsvenskan, Serie A och Premier League och kan dessutom nu bjuda högt på alla stora idrottsrättigheter, i förvissningen om att de kan mjölka evenemangen på intäkter i många steg, från reklam och sponsring till olika abonnemangskostnader – nu med hela Norden som marknad.


SVT kan därmed, med största sannolikhet, vinka farväl till de flesta av de största idrottsevenemangen i framtiden. Fyrans möjlighet att kapitalisera på rättigheterna i fler led gör varje kommande budgivning till en mardröm för public service och Eva Hamilton. Även de flesta stora filmproduktioner och tv-serier lär passera fyrans bord först, innan övriga konkurrenter kan slåss om smulorna.


Formellt sett ska konkurrensmyndigheterna godkänna affären innan den är hemma. I Canal Plus sändningstillstånd hos Radio- och tv-verket står angivet att ägarförhållandena och inflytandet i C More Entertainment inte får ändras så att ägarkoncentrationen inom medierna ökar. Den skrivningen struntade myndigheterna dock i när det gällde Bonniers övertagande av hela TV4, så den kan nog konkurrenterna inte hoppas för mycket på. Jonas Bonnier och Jan Scherman lär få sin affär – och en unik dominans över den svenska tv- och filmmarknaden.


Läs också:

16/6 Canal Plus gör Tv4 till superdominant