Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

MEDIEMÖTE I morgon inleds världens största tidningskonferens, World Association of Newspapers årliga seminarium, på Svenska Mässan i Göteborg. Drygt 1 700 redaktörer och mediechefer från 100 länder debatterar och håller firmafest. Fast frågan är hur starka skäl det finns att fira, med en ökande framtidsoro och med fortsatt allt dystrare rapporter om tillståndet för pressfriheten.

De allra tyngsta tidningscheferna i världen saknas när kung Carl XVI Gustaf på måndag officiellt inviger WAN-konferensen i Göteborg och delar ut priset Den gyllene frihetspennan till kinesen Li Changqing, men det är ändå en ganska imponerande manifestation av mediemakt på plats.

Pnomh Penh Post och Pressklubben i Nepal är båda representerade, liksom en lång lista av tidningschefer från ett av världens mest expansiva tidningsländer, Indien, en imponerande stor delegation från Nigeria och ett 15-tal mediechefer från Förenade Arabemiraten.

Det är första gången som Sverige står som värd för det här jätteevenemanget och det sparas inte på resurserna: både Volvo-chefen, Ikea och midnattssolen är inhyrda som attraktioner och den svenska tryckfrihetsförordningen, med drygt 250 år på nacken, lyfts fram som en global förebild (vilket kan vara bra att tänka på för alla de politiker i riksdagen som alltmer aggressivt är framme och hackar på den.)

Tre frågor står i fokus på konferensen: pressfriheten, digitialiseringen och ungdomarna. Den förstnämnda är naturligtvis den viktigaste, ideologiskt sett: inte minst med fokus på Kina och det aggressiva förtrycket av yttrandefriheten där (mer om detta på bloggen i morgon). Men för de mediechefer som inte kommer från länderna med störst demokratiskt underskott är det möjligen de andra två som de lär anteckna mest ifrån.

Några frågor som de har med sig är:

• Ska man strunta i kidsen, som ändå bara kollar Youtube-klipp och MSN:ar och istället satsa på att inte tappa de äldre generationerna av tidningsläsarna, i takt med att de blir allt mer digitala?
• Hur multimediala ska tidningarna egentligen bli (det finns en universal rädsla i salongerna inför att internet egentligen bara är ett sätt att ge bort huvudprodukten gratis) och hur långt ska man driva integrationen på redaktionerna, så att journalisterna kan arbeta med mer än en medieform?

I en svensk forskningsrapport som presenteras under konferensen, från Ingela Wadbring, Josefine Sternvik och Lennart Weibull på Göteborgs universitet, konstateras det att Sverige är världens fjärde mest tidningstäta land, där det fortfarande går att tjäna mycket pengar på att ge ut en betald, regional dagstidning.

Men problemen finns även här, med snabbt fallande upplagor och i det faktum att tidningsföretagen, enligt en färsk enkät från Tidningsutgivarna, enbart lyckas lägga beslag på en tion-del av alla reklamköp på internet.

Betydligt mer,
kanske dubbelt så mycket, går till sökjätten Google. De är inte med på konferensen, där det istället ska diskuteras olika sätt att hantera konkurrensen från dem.
Det är ett av kardinalfelen som tidningsbranschen just nu gör: att fokusera för mycket på sina egna fönster mot publiken och alldeles för lite på de fönster som publiken faktiskt använder sig av. Men jag är inte säker på att det kommer att stå i centrum för debatten i Göteborg.

Läs också Roy Greenslade på The Guardian, som bloggar från WAN-konferensen.

Martin Jönsson

WEBB-TV Sveriges Television och aftonbladet.se kämpar nu en hård kamp om vem som kan kalla sig störst på webb-tv. I fjol var Aftonbladet störst, sedan gick SVT om i början av året, men i april gick Aftonbladet om på nytt. Och nivåerna är allt högre.

Att få fram statistik över webb tv-tittandet på företagsnivå är inte helt lätt. Men efter trägna förfrågningar har jag ändå lyckats få fram de siffror som finns. Sedan bör man ta dem med en nypa salt, eftersom mätningen inte nödvändigtvis täcker in precis allt.

Men så här ser det ut om man visar hur många miljoner webb tv-starter svt.se och aftonbladet.se haft i år:

SVT hamnar på ett snitt på 18,9 miljoner visningar per månad, Aftonbladet på 18,5.
Tillväxten är snabb: i fjol hade SVT i snitt 14,2 miljoner, året dessförrinnan 8,5.

Hur de andra stora webb tv-aktörerna ligger till vet vi inte. Enligt inofficiella uppgifter har TV4 runt 10 miljoner visningar per månad. Vad Youtube har kan vi bara gissa, men rimligen ligger det i nivå med SVT och Aftonbladet; kanske till och med högre.

Enligt den senaste webb tv-enkäten från mätföretaget MMS har tittartiden för webb-TV ökat med 115 %. på ett år. Den genomsnittlige svensken 16-65 år tittar på webb-TV
15 minuter om dagen. Två av tre ser på korta webbklipp minst en gång per vecka, och en av sju tittar på längre tv-program på nätet minst en gång per vecka.

Martin Jönsson

WEBBINTÄKTER Tidningsföretagen har bara lyckats kapa åt sig en bråkdel av annonsmarknaden på nätet – och ökar mindre än marknaden i stort. Så stort är dagspressbranschens misslyckande på webben.

Många tidningsföretag har varit tveksamma att satsa på nätet eftersom de inte sett tillräckligt många exempel på hur tidningsföretag tjänar pengar på nätet. Och så går resonemanget hela cirkeln runt.

Jag träffade några av dem för en knapp månad sedan, på ett par lokaltidningar. Då ställdes frågan: ”när tror du att det går att tjäna pengar på nätet?” Mitt svar, något häpet, var: för flera år sedan.

Så här är det ju:
reklaminvesteringarna på nätet står för 15,1 procent av hela reklamkakan. Omsättningen är högre än för tv, högre än för alla landsortstidningar tillsammans. Några tjänar alltså väldigt mycket pengar på nätet. Om det inte är tidningsföretagen är det knappast nätets fel, utan snarare tidningskoncernernas, eftersom det visar på deras oförmåga att utveckla nya affärsidéer och kapitalisera på sitna starka varumärken i nya kanaler.

Men tidningsdirektörer landet runt. åtminstone påfallande många av dem, hävdar fortfarande att det inte går att få ihop någon bra affärsmodell. Därför hummar de nu belåtet när det kommer statistik från Tidningsutgivarna om att ”internet fortfarande bara bidrar med några procent” av tidningsbranschens intäkter. Det var väl det vi visste, skorrar de möjligen: det där internet är inget att förlita sigt på.

Under tiden räknar andra, nya medieföretag hem 90 procent av hela webbmarknaden: de 43 dagstidningssajter som är med i TU:s undersökningen omsätter bara 10 procent. Deras ökningstakt i fjol var dessutom lägre än tillväxten för webbreklamen i stort: 31 procent mot 36, enligt TU.

Det är ett underbetyg åt företagen och ett problem som borde stå överst på alla bolagens agendor. Inte ett skäl för direktörerna att klappa sitt papper ett tag till och gratulera sig till att inte ha lagt ner alltför mycket pengar på webbsatsningarna.

Martin Jönsson

INDIREKT SPONSRING I morse kom Riksrevisionens brett emotsedda granskning av ”regler och rutiner för indirekt sponsring inom SVT”. Det är en smått kafkaesk skrivelse, där revisorerna å ena sidan konstaterar att de inte har några invändningar, men å andra sidan säger att det aldrig går att hålla koll på vem som finansierat vad. Vilket är ett annat sätt att säga att deras egen granskning saknar faktiskt värde.

Förvirrande? Absolut. Och det är därför aktörerna på marknaden nu har lilla julafton när det gäller att tolka det som sägs. Enligt SVT är revisorernas rapport en ”seger” och ett bevis på bolagets oberoende. Konkurrenten TV4s vd Jan Scherman anser dock att rapporten på ett närmast sensationellt sätt slår fast att SVT är ett kommersiellt bolag.Och Sveriges Annonsörers vd Anders Ericson säger att han ”inte hunnit läsa rapporten”, men att han ”vet” att otillåten indirekt sponsring förekommer.

Så låt oss försöka reda ut begreppen. Vi börjar med vad revisorerna granskar, nämligen den indirekta sponsringen. Det är inte de reklamliknande sponsringsskyltar som visas vid idrottsevenemang och Melodifestivalfinaler. Det är inte heller floran av reklamloggor som förekommer när fotbollsspelare och andra intervjuas framför sponsorsskyltar.

Nej, det enda som Riksrevisionen tittat på är de program som SVT köpt in från produktionsbolag och som produktionsbolaget i sin tur fått delfinansierat via sponsorer. Där är knäckfrågan huruvida SVT betalat marknadsmässigt pris för programmet. Om de fått det är allt tillåtet. Men om produktionsbolaget sålt billigt till SVT och kompenserat det med sponsorspengar är det otillåtet, grovt beskrivet.

Redan där blir det dock
problem. Riksrevisionen slår fast att det i många fall är svårt för SVT att 1) avgöra om det finns smygsponsorer och 2) kunna avgöra om priset är marklnadsmässigt. Och för Riksrevisionen och Granskningsnämnden är det direkt omöjligt, slår rapporten fast. ”För att kunna bedöma om priset är marknadsmässigt behöver Granskningsnämnden någon typ av jämförelsematerial/…/men nämnden har ingen rätt att få del av prisuppgifter från programföretag i andra länder.”

Det går alltså inte att avgöra om otillåten indirekt sponsring förekommit, eftersom granskarna inte kan granska affärsuppgörelserna fullt ut – och för att de inte kan tolka de siffror de eventuellt får fram. Endast om sponsorerna är öppna med all information blir det möjligt att säga om fel har begåtts, är slutsatsen. Vilket ju är ett goddag yxskaft i sammanhanget, eftersom sannolikheten att detta skulle inträffa är minimal.

Revisorerna konstaterar därför att de regler som regeringen infört när det gäller den indirekta sponsringen därför är mer eller mindre meningslösa – och ”inte tillför något nämnvärt ytterligare skydd”.Restriktionerna i sändningstillståndet bör därför avskaffas.

Som en följd av denna hopplösa granskningssituation har Riksrevisionen inget att anmärka på. Men att tolka det som ett ”friande” av SVT är onekligen att ta i. Det som sägs är helt enkelt att vi får förlita oss på SVT:s goda vilja att vårda sin integritet.

Sakfrågan då? Förekommer det otillåten smygfinansiering av public service? Svaret är att ingen vet helt säkert, sannolikt inte ens SVT. Många intresseorganisationer, som Sveriges Annonsörer och Timbro, har varit tvärsäkra på att det förekommer – och pekat på allt från UR-program till Melodifestivalen och Stjärnorna på slottet. Men de solklara fallen har ingen kunnat visa upp. Därför vet vi faktiskt inte.

Att produktplacering och formatsponsring generellt sett blir allt vanligare är dock helt klart – och eftersom samma produktionsbolag som arbetar för SVT även jobbar mot kommersiella kanaler, där sådant tillåts, finns det rimlig grund att anta att det sliras med integriteten emellanåt. Och det är inte alltid lätt ens för SVT att efterforska. I en del försöker de sannolikt inte ens, som just Melodifestivalen, där det råder en notorisk ohelig allians mellan tävlingsorterna, sponsorerna och SVT under kvaltävlingarna, dock utan att något syns i rutan.

I stort sett är dock dagens rapport en icke-händelse. Den gav oss ingen ny information – och den berör bara en liten del av sponsringsfrågan.

Nästa runda blir besvärligare för SVT: det är när public service.utredaren Rose-Marie Frebran ska ta upp den direkta sponsringen, alltså skyltarna i rutan. De är lättare att granska, eftersom där finns en regelrätt prislista – och där är det också lättare att fatta tydliga beslut, som att förbjuda SVT att sälja in den sortens skyltar.

Den rapporten kommer först om en månad och följs sedan av en inte4nsiv remissperiod. Den har SVT större skäl att frukta. Dagens rapport blir bara en parentes – intressant enbart för den som samlar på meningslöst utnyttjande av statliga utredningsmedel.

Martin Jönsson

MEDIEDEBATT I går kväll samlades ett 20-tal debattörer i Skatteskrapan i Stockholm, från Katrine Kielos och Jonas Morian till Karin Petterssonb och Susanna Popova, för att diskutera användarrevolutionen på internet och effekterna för det demokratiska samtalet. Här är ett inledningsanförande som jag höll, om de traditionella mediernas tveksamhet inför den digitala konkurrensen.

Det finns ingenstans som skepsisen inför digitala medier i allmänhet och sociala medier i synnerhet är så påtaglig som i journalistkåren.

Det hjälper inte hur mycket siffror vi än redovisar över att svenskarna nu lägger dubbelt så mycket tid på nätet som på dagstidningsläsande. Eller att det är betydligt fler svenskar som är inne på nätet varje dag än vad som läser en betald dagstidning.
Eller att det är fler som ser på webbtv en vanlig dag än vad som lyssnar på P3. Eller att GP/Stampen nu har fler besökare på sina community-sajter än på stora gp.se.
Eller tillväxten för sociala sajter, antalet bloggar, antalet rss-läsare vilket annat mått vi visar upp över användarrevolutionen på nätet. (Läs en ny intressant rapport om expansionen för sociala medier här, via Anders Mildner)

Det kommer, ändå,
att talas lite föraktfullt om digitala medier som ”nya medier”, där ”ingen fortfarande kunnat visa hur man ska tjäna pengar på det”. Som om journalister någonsin tidigare brytt sig om sina företags affärsmodeller. Och det kommer, fortfarande, att talas om sociala medier som ”amatörjournalistik”, utan värde.

Detta trots att nätet i dag, våren 2008, omsätter lika mycket pengar som alla landsortsidningar tillsammans.

Jonas Bonnier, vd för Bonnierkoncernen, sade i en intervju med amerikanska Advertising Age att tidskriftsföretagen ”inte måste vara på nätet” och att annonsörerna, nu när den värsta webbhajpen ”gått över”, skulle bli bättre pålästa som reklamköpare och söka sig mer till traditionella medier, som tidskrifter. Nätet kunde, enligt honom, vara ett komplement för annonsörerna. Bara för sakens skull kan man påpeka att detta komplement första kvartalet i år omsatte nästan dubbelt så mycket som alla tidskrifter tillsammans.

Svansen viftar på hunden, alltså. Men en del hundar förnekar fortfarande att de ens har en svans.

Och i grunden tror jag att det handlar om att många inte kan förstå nätet och den parallella medievärlden eftersom det inte ser ut som medier brukar göra. Förr var det lätt att identifiera en konkurrent, den satt i ett tidningshus några meter bort. I dag syns inget kontor alls.

Det går heller inte för medier att förstå hur en 15-årig tjejs modedagbok eller en privat blogg som läses av högst 12 personer kan vara en konkurrent till en tidning eller tidskrift som kommit ut i 150 år. Clay Shirky, medieprofessorn som skrivit Here comes everybody, beskriver det bra i sin bok: vi förstår det inte ftersom det ju faktiskt inte är traditionellt content, lika lite som ett telefonsamtal är det.

Det är inte till
för oss, betyder inget för oss. Men det betyder otroligt mycket för dem som utnyttjar nätet som sitt uttrycksmedel, och som sin kommunikationsform.
Enbart möjligheten att själv styra sin kommunikation – eller hur man tar till sig medieinnehåll – har ett stort värde för individen och får därför ett stort värde även ur ett demokratiskt persprektiv.

En av mina favoritbloggare, norska Kristine Lowe, skrev i ett inlägg förra veckan att om man ska gifta sig, gör man det hellre med en bloggare än med en journalist. Journalisten är nämligen ett kontrollfreak, som vägrar låta andra komma till tals och som ska bestämma allt om hur sammanhanget ska se ut. Men en bloggare delar generöst med sig, kreddar andra och visar respekt. En schystare person att dela livet med, helt enkelt.

Det ligger väldigt mycket i den lilla vardagsanalysen. nOrden respekt och ödmjukhet har inte mycket att hämta i den skjutjärnsromantiska konsekvesneutrala aditionella journalistrollen. Och det är bland annat därför de traditionella medierna fått så stora problem.

Amerikanska Society for professional journalists, en verklig gammelmedial bastion, har inlett utbildningar där bloggare och citizen journalists får betala för att lära sig the tricks of the trade. Inte helt förvånande har mottagandet bland bloggarna varit svalt. Och det har inte fallit redaktörerna in att de kanske är de själva som borde vara studenter och bloggarna utbildare, på just det här området.

Det krävs en helt
annan förståelse för medielandskapet för att gammelmedierna ska fortsätta vara relevanta. De, vi, måste förstå att vårt innehåll inte längre är en slutprodukt, utan bara en första byggsten, på ett bygge som vi skapar tillsammans med publiken., Ibland hos dem, ibland hos oss, ibland på våra villkor ibland på deras.

Jag tror inte att man behöver oroa sig för journalistiken. Content, som vi sa på 90-talet, kommer alltid att vara viktigt.

Men innehållet är inte längre ensam kung. Som det konstateras i Shirkys bok: Now, communication is king. Content is just something to talk about.

Läs mer om debatten hos arrangörerna Fokus och Fiberoptic valley.
Se debatten via Bambuser.
Fler bloggar om debatten: Pär Henriksson och Jonas Morian.

Martin Jönsson

SPELREKLAM I årets mest storslagna reklamfilm härmar svenska fotbollslandslaget krigsscenerna ur ”Gladiator”. Och hela folket undrar nu unisont: vad tycker Maggan om det?

Maggan är förstås Margareta Winberg, nyvald ordförande i Svenska Spel, som symbol för statens nygamla ansvarstagande i spelpolitiken. Hon gjorde ett famöst utspel i en intervju i SvD Näringsliv i april där hon slog fast att ”de sociala frågorna varit dåligt kommunicerade hittills” och att ”det kan bli aktuellt att Svenska Spel sänder avskräckande tv-reklam som varnar för spelmissbruk istället för tvärtom, som nu”.

För så är det ju:
trots att Svenska Spel slänger in en ”Spela lagom”-logga då och då är det knappast återhållsamhet man tänker på när man tar del av deras marknadsföring. Snarare: skynda, skynda till spelbutiken, nätet eller närmaste Jack Vegas-automat.

Den kampanj som just nu rullas ut är årets mest kraftfulla och handlar förstås om fotbolls-EM. Eller ”Slaget om Europa”, som det heter i den statliga speljättens version. I en scen som parafraserar inledningen av Russell Crowe-rullen Gladiator står den svenska armén uppställd i en skogsdunge. ”Maximus”, Lars Lagerbäck, gjuter mod i mannarna, medan kejsaren, Lars-Åke Lagrell, följer händelserna från sin upphöjda position på hästryggen. och sedan inleds slaget, med fotbollar som katapultkulor över trädtopparna.

Det är en mäktig reklamfilm; rolig och rasande skickligt gjort, med landslagsstjärnorna sminkande som vi aldrig förr skådat dem.

Men är det socialt ansvarstagande nog för Winberg? En testosteronstinn krigsscen som eldar upp folket, utan tillstymmelse till varning för spelmissbruk?

Avgör själva.
Personligen tycker jag det är avskräckande nog att se Lagrell till häst, Anders Svensson i läderremmar och höra Lagerbäck tala officersengelska. Men man vill ju veta vad Maggan tycker.

Läs också:
20/4 Svenska Spels reklam är inte så lagom

Martin Jönsson

WEBB-TV Jag har skrivit det några gånger vid det här laget: SVT.s bästa gren just nu är webb-tv. I valet mellan det och all världens kunskaps- och andra nischkanaler vinner nätet enkelt. Och antalet visningar ökar snabbt.

Sveriges Television har haft en imponerande tillväxt på sin webb-tv de senaste tre åren.

2005 hade de 49 miljoner webb-tv-starter.

2006 var siffran 98 miljoner

2007 räknade de hem 150 miljoner.

Hittills i år (jan-apr) har de enligt färska publiksiffror från bolagets statistikavdelning haft 78 miljoner visningar, vilket – om det ligger kvar på samma nivå resten av året – skulle landa i en helårssiffra på drygt 230 miljoner.

Under våren har antalet webb tv-visningar på SVT Play faktiskt varit högre än vad BBC har på sin Iplayer (trots att Iplayer är betydligt snyggare och lättare att hitta i).

SVT berättar nu också vad det är folk tittar på på nätet. I april toppades listan av film/drama (27 %), följt av barnprogram (22 %) och underhållning (20 %). Nyheter står, trots lanseringen av nya klick-n-play-tjänsten PlayRapport, bara för elva procent av tittandet.

Möjligen skulle man kunna säga att tittarnixen på nätet är lite mindre public service än ång tv-tittandet, med en tydligare tyngdpunkt åt fiktion och underhållning. Men det beror mest på att det är vad SVT säljer in hårdast. Med mer utrymme för fakta- och samhällssatsningarna skulle sannolikt de också dra mer publik.

Läs också:

30/4 Rapport leder i nyhetsfajten på nätet

15/4 Nu börjar kriget om webb tv-nyheterna
10/1 Året då nät-tv blev större än dvd-spelaren

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE Den senaste tiden har det varit högkonjunktur för alla SVT-belackare. Debattartiklarna har stått som spö i backen, med kritik mot Sveriges Television ur olika perspektiv. Just då kommer en undersökning som visar att svenskarna faktiskt är rätt förtjusta i sin public service-tv.

Andelen av svenskarna som tittar på Sveriges Television har aldrig varit lägre än under de första fyra månaderna 2008. Jag kan inte heller minnas att andelen kulturredaktörer och professorer som skrivit SVT-kritiska debattartiklar någonsin varit högre. SVT:s agerande när det gäller nedskärningarna, tittarjakten, Englas begravning och den nya utbudsstrategin har sågats jäms med fotknölarna i det ena utspelet efter det andra. Kommersialiseringen och ”infantiliseringen”, för att tala politikerspråk, har gått för långt – och ledningen har ”förverkat allt förtroende”, enligt särskilt upprörda debattörer.

I det läget presenterar SVT den årliga undersökningen om hur svenskarna ser på public service-kanalerna och tv-licensen. Den görs av SOM-institutet vid Göteborgs universitet och speglar uppfattningen hos svenskarna om tv-utbudet.


Siffrorna där är inte alls lika nattsvarta som tittarstatistiken och debattretoriken. Man kan till och med hävda att de utgör ett någorlunda starkt folkligt försvar för public service-utbudet.

Nyckelfrågan om huruvida tv-licensen är värd priset besvaras i och för sig fortfarande med ett nej. Men marginalen är mindre än den varit på sju år: nu är det ”bara” 51 procent som svarar nej på den frågan, mot 58 procent för tre år sedan. Samtliga åldersgrupper har faktiskt blivit mer positiva det senaste året – trots att de lägger allt mindre tid på SVT:s kanaler.


Den här paradoxen återspeglas också i frågorna om vilken uppfattning tittarna har om de olika kanalerna. SVT:s kanaler rankas generellt högt: 77 % har ett ganska/mycket positivt intryck av SVT 1, för SVT 2 är siffran 73 % , för Kunskapskanalen 57 % och för Barnkanalen och SVT24 är den 50 %. Det kan jämföras med siffran för TV4 som är 76 %, för TV3 46 % och för Kanal 5 som är 55 %.

Mer än varannan svensk har alltså en positiv uppfattning om Kunskapskanalen. Samtidigt lägger svenskarna bara 0,5 % av sitt tittande på just denna kanal. Hur ska man tolka det? Möjligen som avancerat hyckleri: vi kramar dokumentärutbudet när andra frågar, men korkar sedan upp vinet framför ”Frusna män söker kärlek” i femman?

Särskilt lustiga blir siffrorna när man undersöker de ungas attityd till SVT. Av 15-24-åringarna är 72 procent mycket eller ganska positiva till SVT:s kanaler. Samtidigt visar en parallell undersökning, från Mediebarometern (också vid Göteborgs universitet) att så få som 17 % i den åldersgruppen någonsin tittar på SVT. De lägger mer tid på trean, fyran, femman och sexan än de gör på all SVT-kanalerna tillsamman. Liknande mönster går att se även bland de som återfinns i den något äldre åldersgruppen.

Hur förklarar man detta? Kanske genom att konstatera att relationen till public service är komplex. Som idé har det ett grundmurat stöd, trots att det kostar pengar – och när SOM-institutet frågar vad det är folk gillar mest handlar svaren om dokumentärer, samhällsprogram, opera, teater och naturprogram. Men tittar, det gör vi i allt mindre utsträckning. Utom en kväll som denna, när det är Melodifestival.

Läs också:

18/5 Fichtelius vevar med budgetknytnävarna

12/5 En debatt som tappat alla proportioner

5/5 Fyran rycker allt närmare SVT

30/4 Kanske går gränsen för det privata just här

Martin Jönsson

REKLAM Politik är att stjäla. Åtminstone när det kommer till reklamen. Och det är inte särskilt smickrande för de byråer och kreatörer som står bakom kampanjerna.

Ni såg den möjligen i går: den socialdemokratiska annonsen som travesterade moderaternas pågående stora annonskampanj där de utgår från begreppet ”Nya moderaterna” .

Så här ser originalet ut:

Och så här såg kopian ut:

En rapp replik? Möjligen. Men samtidigt alldeles för typiskt för partiernas externa kommunikation, som handlar allt mindre om långsiktighet och strategisk kommunikationsvilja och desto mer om billiga poänger och att förstöra för fienden.När

Det är ju inte första gången som det stjäls. I förra valrörelsen fanns det otaliga exempel. Det började med att moderaterna/Storåkers gjorde en karbonkopia av socialdemokraterna/Acne Ceatives bild där många trängdes i en bil under rubriken ”Alla ska med”. Sedan snodde MUF Telenors kampanj ”Allt rött blir blått” – och slutligen snodde Alliansen partiloggorna från s, v och mp för att göra en kampanj om vad de olika blocken var överens om.

När partierna och deras
reklambyråer sänker sig till den nivån säger det en del om allvaret i budskapen. Den första som vågar säga nej till rippade budskap och lovar att stå för sin egen kommunikation får min röst. Åtminstone i reklamsammanhang.

Läs också:

17/9 -06 Storåkers kampanj blev valets tyngsta
5/9 -06 Kopiering är valets annonsmelodi

Martin Jönsson

MEDIEAFFÄR Familjen Hjörnes Stampen-koncern köper Sveriges största sportsajt, Svenska fans. Det kommer knappast överraskande: Stampen har steg för steg köpt in sig i den sociala medievärlden och sitter nu med en högintressant knippe sajter.

Korrigerad

Familjeliv, Bröllopstorget, Djungeltrumman, Odla, Myblock – och så nu juvelen i kronan, sportsajten Svenska Fans. Så ser Stampens sociala medieimperium ut i och med dagens förvärv.

Det är en ganska imponerande samling mötesplatser, med ett totalt besökartal på mer än 600 000. Därmed står Stampens inköpta communities snart för dubbelt så mycket trafik som modersajten gp.se.

Strategin är tydlig: genom förvärv av breda användarskapade sajter vill Stampen bygga ett nytt trafik- och intäktsben på nätet. Det kan dels kompensera det faktum att många av de Stampen-kontrollerande tidningarna varit ganska svaga på nätet – i fjol stod webben bara för 2 procent av koncernens intäkter, vilket är väldigt lågt – dels bidra till att föra in mer användarkultur på tidningssajterna.

I princip är det samma strategi som Schibsted under en lång tid ägnat sig åt, men Stampen kom in på marknaden senare och har därför haft det svårare att hitta sajter som är till salu till ett rimligt pris. Men de innehav som de har nu känns väl sammansatta: ungdom, sport, familj, fest, trädgård och hyperlokalt. Koncernen är på väg att skapa en communityjätte, med stora möjligheter att driva trafik mellan de olika sajterna.

Svenska Fans är i sig ett litet fenomen: stark gräsrotskänsla, högt nyhetstempo, myllrande interaktiv och visuellt stark (via Fan TV). Den har under sina åtta år tagit en position mittemellan de traditionella nyhetssajterna och communityvärlden och är nu, med runt 250 000 unika besökare per vecka, en av de 30 största sajter som rankas på webblistan Kia Index.

Vad Stampen fick betala? En rimlig gissning är 60-80 miljoner kronor för helägande av sajten. Är det rätt köpare? Ja, på många sätt. Dels har Stampen med sina många communities visat att man tar genren på allvar, dels signalerar man att sajten ska få behålla sin självständighet och profil. Det handlar inte om att sluka en populär sajt: däremot ser Stampen-ledningen säkert stora möjligheter att knyta ihop Svenska Fans med de många lokaltidningar, totalt ett 40-tal, som i dag ingår i koncernens samarbetsbolag Mkt media. På så sätt skyndar de på lokaltidningarnas steg in i den interaktiva världen och fördelar kostnaderna på fler bolag.

Stampen har lanserat hårda sparprogram på flera av sina tidningar, bland annat Hallandsposten/Hallands Nyheter och Promedia-tidningarna (VLT m fl). Med affärer som dagens visar de vad de vill använda de pengarna till.