Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

DYR-TV Det växande tv-kanalsutbudet har sitt pris. Den som vill ta del av alla de nya tv-kanalerna i marknätet behöver en ny digitalbox – och på sikt lär det krävas för alla.

Minns ni begreppet ”fri-tv”? Det var stort i debatten för ett par år sedan, när regeringen skulle sälja in digitaliseringen av marknätet till det svenska folket. Då löd det ungefär så här: Ja, ni måste skaffa en dyr digitalbox och acceptera vissa tekniska vardagsproblem, men å andra sidan kommer ni att få ett större och bättre tv-utbud.

Budskapet från dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky var tydligt: de kanaler som är gratis för alla har större chans att få tillstånd att sända i marknätet. Vilket ledde till att nästan en tredjedel av alla ansökningarna den gången var gratiskanaler och att det åtminstone blev några nya frikanaler: TV6, TV7, Voice, Axess och Kanal Lokal. Betydligt mindre än i andra länder som digitaliserat tv-marknaden. men alltid något.

Men det var då det. När Radio- och tv-verket i torsdags meddelade vilka kanaler som ska få sända i marknätet de kommande sex åren var det ingen som pratade om gratis tv-utbud. I en fotnot till verkets beslut konstateras lakoniskt att programbolagen själva bestämmer om kanalerna ska vara fria för alla eller kräva ett programkort.


Och med tanke på den benhårda konkurrensen på nischkanalmarknaden, som redan under förra tillståndsperioden slog ut kanaler som TV7 och BigTV, är det rimligt att anta att de flesta bolag vill försäkra sig som både reklam- och abonnemangsintäkter; i synnerhet i ett läge där tv-reklammarknaden nått sin kulmen.

Istället får tv-publiken ställa in sig på ännu dyrare tv. Merparten av de nya kanalerna får nämligen kravet på sig att sända i formatet MPEG4, som tillåter fler kanalplatser i samma sändarnät, men som också kräver att tittarna köper in nya digitalboxar.

Ironiskt nog finns en av de tidigare frikanalerna (Aftonbladets TV7) med bland dem som kommer att kräva en ny box redan från januari 2009, när kanalen får Games Network Sweden som ny ägare och byter innehållsfokus till spel av olika slag.

På lite sikt lär förändringen gälla alla kanaler: i samtliga de nya tillstånden finns en paragraf om att kanalerna ska ”sträva efter en övergång” till MPEG4, vilket innebär att samtliga 700 000 digitalboxar lär behöva bytas ut.

Och det finns fler brasklappar. Verket flaggar för nya tillståndsprocesser både när det gäller hd-tv-kvalitet och så kallade push-tjänster, för bland annat beställning av filmer. Vilket kan leda till fler generationsskiften i boxutbudet.

Fri-tv blev alltså dyr-tv. Den som är optimistiskt lagd kan hoppas att upprivandet av Boxers monopol ska leda till en viss prispress och möjlighet att välja friare i kanalutbudet. Men de flesta hushåll lär ändå kunna räkna med att den totala tv-kostnaden bara fortsätter att stiga.


Läs också:

27/3 Nu blir marknätet betydligt roligare

28/3 Hdtv skjuts ännu mer på framtiden

Martin Jönsson

TV-UTBUDET I går kom beskedet om vilka kanaler som får plats i marknätet under 2008: åtta nya rikskanaler och nio nya lokala fönster. Och nu finns även listan över vilka som inte var lika lyckosamma i tillståndsfördelningen.

Och på sitt sätt är den mer spännande läsning.Ladda ner pdf:en från Radio- och tv-verkets hemsida och studera hur myndigheten resonerat om vilka kanaler som ska få tummen upp och vilka som ska nobbas; det ger en intressant bild av läget.

Här är hela förlorarlistan:


Boomerang

Boxer Plus

C More Select

Canal + HD Mix

Canal + Sport 2

Discovery HD

Eurosport 2

Eurosport HD

Film2Home

Kanal 5 Film

Kanal Lokal Sverige

Kanal X/TV Gävleborg

MTV HD

Nonstop Entertainment

Nonstop Movies

Nonstop TV

Playhouse Disney

Senet TV

TV3 Film

TV4 Ava (arbetsnamn för ny lifestylekanal)

TV4 Guld

TV4 Komedi

TV4 Lokal

TV4 Science Fiction/TV4 Anytime

TV4 Sport2

TV4 XHD

TV1000 Family

TV1000 Nordic

Viasat Explorer

Viasat History

Viasat Nature/Crime

Voom HD

En del av dessa kanaler finns i dag via kabel och satellit, andra är bara på planeringsstadiet – och en del lär skrotas, när de inte passerade marknätsnålsögat den här gången.

Några mönster kan urskiljas bland dem som fått nobben.

1) Alla hdtv-kanaler får nej. Verket slår fast att utrymmet i frekvensnätet är för litet i nuläget – och eftersom det finns så många förslag på nya standardkanaler prioriterar man att ta in många sådana framför någon enstaka hdtv-kanal. Därmed bromsas marknaden effektivt för satsningarna på hdtv: den som vill ha tillgång till det får hålla sig till kabel/satellit. Först när merparten av kanalerna i marknätet bytt format till det mindre utrymmeskrävande MPEG4-formatet kan det finna splats för hdtv – men då kommer det att bli en ny tillståndsprocess. Och då pratar vi tidigast om 2010.

2) Alla kanaler med ”push-tjänster”, med till exempel filmer on demand: Boxers egen Boxer plus, Bonvers Film2home, TV4 Anytime mned flera. Det kräver nya tekniska lösningar för utsändning och att fler har boxar med inbyggd hårddisk – och även det vill RTVV hantera i en senare tillståndsprocess. Därmed försenas ännu en av de saker som ursprungligen lyftes fram som fördelarna med digital-tv: möjligheten att införa nya interaktiva tjänster.

3) Film och sport. Redan vid tillståndsutdelningen 2006 var det svårt för de rena film- och sportkanalerna att ta sig in i marknätet. Den här gången lyckades TV4 Sport och TV1000 beveka verket, men många liknande kanalförslag – bland annat TV3:s och Kanal 5:s filmsatsningar – fick nej.

4) TV4. Visst, de fick in Tv4 Sport, som redan blivit en av de starkaste nischutmanarna. Men annars har verket uppenbart gjort bedömningen att TV4 håller på att få en alldeles för stark dominans på den svenska tv-marknaden och att deras särställning bland de kommersiella kanalerna behöver balanseras. Därför blev det nej för sju av fyrans förslag.

Två kanaler har dessutom fått rött kort av Radio- och tv-verket för att deras ekonomi inte bedöms tillräckligt hållbar: bolagen Gloryline (Senet tv) och Interactive TV (Kanal X/TV Gävleborg).

Läs också:

27/3 Nu blir marknätet betydligt roligare

Martin Jönsson

TIDNINGSKRIS Begravningsstämningen ligger tung över de amerikanska dagstidningarna, vars problem blir alltmer akuta. Men att göra nätet och dess olika yttringar till det största hotet är bara ett säkert sätt att skynda på domedagen.[/caption][/caption]

Veckans måsteläsning för den som följer den nedåtgående spiral som är den amerikanska dagstidningsbranschen är nya numret av New Yorker, där Eric Alterman i ett långt reportage resonerar kring ”the death and life of the American newspaper.”

Sakinnehållet och exemplen är mestadels bekanta, för den som följt rapporteringen en tid: de har vi kunnat läsa förr hos Philip Meyer, The Economist, Charles M Madigan eller se iThe Simpsons.

Det är alltså totalmörker det handlar om: ”tidningsföretagen förlorar annonsörer, läsare, marknadsvärde och i vissa fall även känslan för sitt uppdrag, i en takt som ingen hade kunnat föreställa sig för fyra år sedan/…/tidningarna dör, bevisen finns överallt, och vad konsekvenserna i framtiden blir är svårt att överblicka”

Till stor del får tidningsföretagen skylla sig själva, konstaterar Alterman, helt korrekt. De levde för länge i en lukrativ snudd-på-monopolsituation, hade för stora och trögrörliga organisationer, tappade bort läsarnas behov – och var alldeles för långsamma att agera när det dök upp ny, digital konkurrens, från bloggar och slimmade nyhetstjänster som The Huffington Post.

Det som oroar Alterman mest är vad som ska komma i de stora tidningarnas ställe. ”Hur en internetbaserad nyhetskultur, utan de stora tidningsföretagens arméer av fotografer och reportrar, ska kunna sprida ljus över världens mörkaste platser är en fråga som vi kanske inte vill veta svaret på”.

Just där, i reportagets slutpunkt, blir bilden onödigt uppgiven – och alldeles för svartvit. Att göra bloggare och digitala nyhetskommentatorer till kvalitetsjournalistikens dödgrävare är en för enkel slutsats. Dagstidningarna kan inte beklaga sig över att andra surfar på deras nyhetsarbete: istället måste de själva bli bättre på att släppa in läsarna och bygga band med olika former av sociala medier. Och arbeta ännu hårdare med att höja kvaliteten och sin egen relevans.

Den bitterhet som anas i fonden av Altermans analys, lär ju knappast kunna vända utvecklingen.

Läs också:

21/2 Tickande bomber i tidningsbranschen

27/1 Blues för tidningsdystopiker

3/11Amerikansk kristerapi

Martin Jönsson

NISCHKANALER 87 ansökningar hade kommit in till Radio- och TV-verket. 33 av dem fick nobben, däribland en hel rad kanaler från TV4. Men det viktigaste var att verket öppnade famnen för tv-världens vassaste satiriker.

Förra gången det delades ut licensplatser i större skala var det regeringen som tog beslutet. Numera får Radio- och tv-verket själva förtroendet att hantera sållningen.

Det blev inte så dramatiskt som en del befarat. Alla kanaler som finns i Boxerutbudet i dag tvingades visserligen söka sina kanalplatser på nytt, men ingen fick avslag – inte ens de kanaler som sålts in under falsk flagg eller ändrat profil eller ägare under den senaste tillståndsperioden, som TV6, TV7 och Kanal 9.

Några kanaler som fick nobben 2006 försökte igen och lyckades nu bättre: bland dem National Geographic Channel och Discovery Science. Totalt blir det åtta nya nationella kanaler i marknätsutbudet: två nya sportkanaler (TV4 Sport och Viasat Sport 1) får plats, liksom barnkanalen Jetix, filmkanalen Showtime och – prisa Gud! – Viacoms The Comedy Central[/caption]


Det innebär att marknätskunderna nu kan ta del av program som South Park, The Daily Show med Jon Stewart och The Colbert Report (med mannen som för två år sedan utsågs till årets medieperson i USA). Vilket gör att man kan se fram mot valspurten i USA med betydligt större glädje: det är ju hos Stewart och Colbert som den absolut vassaste satiren över politiken och medierna återfinns.

Det i övrigt mest intressanta med de nya kanalerna är att så mycket lokal-tv bereds kanalplats. Norrköpings Tidningar (som i dag slog till och köpte ägarmajoriteten i Östgöta-Corren) får plats i marknätet för sina kanaler 24 NT, 24 Västra Östergötland och 24 Norrbotten, Borås Tidning fick napp med sin BTTV och Kanal Lokal expanderar och får totalt sju lokala kanaler.

TV4-Gruppen hade sökt plats för 13 kanaler, men fick nej i sju fall: verket var måttligt intresserat av skåpmatskanaler som TV4 Komedi och Tv4 Guld. Viasat hade sökt för nio platser och fick in både Viasat Sport och TV1000, men fick nobben för fyra andra kanaler.


I och med dagens beslut är kanalutbudet spikat i sex år framåt. Men allt är inte glasklart. Till exempel inte när de nya kanalerna kommer att kunna beredas plats: för att kunna ta in nykomlingarna ska det öppnas ett sjätte sändarnät, men exakt när det öppnar återstår att se.

Dessutom: eftersom det nya sändningsnätet kommer att kräva komprimering i det nya formatet mpeg4, för att ge plats till fler kanaler och för att kunna möjliggöra hdtv-kvalitet. Det gör att det kommer att behövas nya digitalboxar för att ta del av hela kanalutbudet i marknätet. Så ett tag till kanske man får nöja sig med att se Colbert och Stewart på nätet…

Martin Jönsson

PRESSTÖD I morgon klubbar regeringen en departementspromemoria om förändringar av presstödet, efter lång tids spekulationer. Få lär ha synpunkter på att regeringen ser över presstödssystemet. Däremot är det svårt att bli klok på varför den inte gör en mer genomtänkt förändring.

När regeringen i morgon formellt rullar igång beslutsprocessen om ett nytt presstödssystem är det ett relativt lätt beslut att ta (utom möjligen för Maud Olofsson och övriga centerpartister, som riskerar en hård svekdebatt från sina skånska medlemmar). Det lär dock bli betydligt svårare att övertyga opinionen om att frågan hanterats på rätt sätt.

Hittills har regeringen försökt odla bilden av att den egentligen vill ha kvar presstödet som det är, men att EU-kommissionen tvingar dem att riva upp det. Det köper dock ingen längre: det krävs bara ett par samtal med Bryssel för att få klart för sig att EU inte har några sådana detaljkrav som regeringen antytt, utan att EU snarare används som en yxa för att undvika kritik på hemmaplan.

Det förslag som regeringen nu vill driva igenom är som väntat en kraftig förändring av stödnivåerna – långt mer än presstödsutredningen och de flesta reservanterna till det ville göra för två år sedan. Grunden utgörs av det förslag som då klubbades i riksdagen lägre upplagegränser och höjd nivå för landsortstidningarna, men med en betydligt större minskning för SvD och Skånska Dagbladet, i och med att storstadsstödet tas bort.

Processen går fort: den inleds med morgondagens beslut, följs sedan av en notifiering hos EU-kommissionen (som redan godkänt det nya förslaget inofficiellt), en proposition i början av hösten och träder sedan i kraft från årsskiftet, med en rak nedtrappning från 65 till 17 miljoner på 5 år.

Att ha synpunkter på det blir knepigt för en SvD-medarbetare – och det har jag egentligen inte heller. Men om det nu ska göras en så stor ändring är det onekligen förvånande att det inte görs en mer genomgripande översyn, där man kunnat återgå till den ursprungliga tanken med systemet: att skapa förutsättningar för mer mångfald.

Presstödet har, som många andra stödsystem, vuxit sig alltmer otympligt och ologiskt. När politikerna nu tar sig an det igen borde de göra ett mer grundligt jobb och försöka skapa ett system som förhåller sig till nutidens medielandskap, med exempelvis möjlighet till stöd för webbsatsningar, istället för att bara försöka karva till något lite mindre snedvridet av ett 70-talsklumpigt system.

Även med det nya förslaget kommer det att finnas kvar många ologiska konstruktioner i presstödssystemet. Det må bara vara en knappt halv miljard av statens medel, men ändå: de hade kunnat användas bättre.

Läs också:
13/2 Regeringen svarar om presstödet
31/1 Maud flippfloppar om presstödet
25/1 Presstödsfrågan är kvar i långbänken
13/6 Regeringen är presstödets bästa vän
14/2 Professorns lovsång till presstödet
9/2 Beställningsjobb om presstödet
29/11Vem tar Svarte presstöds-Petter?
23/11 Regeringens strid för presstödet
22/11 Många frågetecken om presstödet

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE Ska andra än Sveriges Television och Utbildningsradion kunna få vara med och dela på licensmedlen för tv-produktion? Ja, hävdar flera politiker. Men jag har fortfarande inte hört någon bra förklaring om varför.

Det faktum att olika kommersiella tv-bolag bjudits in till ett public service-seminarium för kulturutskottet har tolkats som en indikation om att regeringen kan tänka sig att låta fler bolag än SVT få del av public service-finansieringen – om de gör program som ”håller public service-kvalitet”. Det systemet finns redan i bland annat Storbritannien och det har , emellanåt, haft starka politiska förespråkare även här, framför allt inom folkpartiet.

Under ett halvt decennium har fp-företrädare föreslagit en ny form av public service-finansiering där licensen ersätts av ett system av public service-fonder. Grundkapitalet skulle tas in via utförsäljning av statliga bolag och årliga tillskott från koncessions- och nätavgifter. Resultatet skulle fördelas mellan både public servicebolagen och kommersiella bolag och garantera mer resurser till alla, som av ren marknadsmagi. Men inga andra har stöttat förslaget i riksdagen.

För drygt ett år sedan gjordes ett nytt försök, i partiets mediepolitiska program, där det talades om en fond på 300 miljoner kronor om året som skulle kunna komma hela tv-branschen till del, för att göra kvalitetsprogram. De enda som jublade då var TV4 och Bonnier, som tyckte att det lät som en utmärkt idé.

Sannolikt är det något liknande som spökar i kulisserna även denna gång. Finanseringen av public service ska ju finnas med som en huvudpunkt i Rose-Marie Frebrans utredning i juni – och då trycks det på från alla håll för att lyfta gamla kampfrågor.

Men tanken bakom denna nya finansieringsfördelningen är fortfarande dödfödd. Att staten ska agera smakdomare och bestämma vad som håller ”public service”-klass, i synnerhet för medel som är småpengar i sammanhanget, är ingen bra idé. Om riksdagen vill skärpa kraven på vad SVT ska göra i kvalitetsväg går det att göra via sändningstillståndet. Men att sprida resurserna på fler företag leder inte till något annat än urvattning. Något bra skäl till detta är svårt att hitta. Det är ju inte så att SVT är totaldominerande längre: i dag tittar bara en dryg tredjedel av svenskarna på SVT och siffran är på väg neråt.

TV4 hade en gång ambitionen att vara ”kommersiell public service”. Det ser man inte lika mycket av i dag, trots storsatsning på Kalla Fakta: sett till koncernens hela utbud, med åtta-nio nischkanaler, är det mer av en tv-produktionsfabrik, där kvantitet går före kvalitet, åtminstone på kultur-, samhälls- och dramaområdet – och om bolaget vill satsa mer på dyrsådan produktion har de i år en väntad vinst på uppemot en miljard att hämta resurserna från, så där skulle några statliga miljoner inte göra någon större skillnad.

Den större tv-aktör som gör mest ”public service-liknande” tv, åtminstone om man räknar fördjupande aktualitetsprogram dit, är TV8, ägd av Viasat. Den kanalen är nu under hård ekonomisk press från ägarna och måste gå med vinst, för att kunna leva vidare. Men även där finns andra finansieringskällor: åttan samarbetar redan i dag med ett stort antal mediebolag (DI, SvD, Resumé, Metro, Vi m fl) för att hålla nere sina produktionskostnader – och det förefaller väldigt märkligt att staten skulle gå in som en garant för att rädda den verksamheten om inte ägarna själv skjuter till medel.

Självklart är det många aktörer som gör ”public service”-liknande tv i dag; gränsen mellan kommersiell tv och SVT blir allt suddigare från båda hållen. SVT:s vd Eva Hamilton hävdar ändå att enbart SVT kan kalla sig public service, eftersom de har ”hela utbudet”.

Det ligger en del i det, förstås, även om skillnaden är mindre än Hamilton vill göra gällande. Och det skulle onekligen ligga i SVTs intresse att ytterligare renodla sin icke-kommersiella och fördjupande profil. Både för att förstärka den skillnaden och för att se till att den här sortens politiska förslag inte kommer längre än det skrivbord där de hör hemma.

Läs också:
28/1 -07 Prisvärd public service?

Martin Jönsson

REKLAMSKIFTE Kommer reklamen för Coop att bli bättre med en ny reklambyrå? Det är ingen särskilt intressant fråga. Betydligt viktigare vore att få veta om storannonsörerna egentligen bryr sig om vad de kommunicerar.

I veckan blev det klart att ett av Sveriges allra största reklambyråkonton byter innehavare. Lowe Brindfors, som i 14 år haft Coop som uppdragsgivare, ska ersättas av en ny reklambyrå – och runt 700 miljoner kronor i årliga bruttoinvesteringar ska därmed få en ny profil.

Det kan tyckas som en nyhet enbart värdig den snävaste branschpressen och några nyckelpersoner i de berörda före- tagen, men eftersom det handlar om ett så stort och allmängiltigt företag och så utbredd och allmängiltig reklam blir det ändå ganska intressant även för den vanlige matkonsumenten.

Två frågor som vi omedelbart rafsar ner i marginalen på våra shoppingslistor är:

• Är det reklamen som varit dålig – och varför har de i så fall tagit kunden 14 år att komma på det?
• Eller var varumärket så otydligt att det inte gick att göra något åt?

Om det finns ett svar på de frågorna är det förmodligen inlindat många varv någonstans mitt emellan. Men det är onekligen ganska intressant att reklambranschen i åratal hävdat att Coops reklam är bra. Det vet vi genom alla nomineringar och priser som Coops reklam lett till: senast 2006 blev det ett silverägg för reklamskyltarna som visade grönsaker som kropps- delar. 2007 var en ny inkarnation av samma kampanj nominerad igen, men blev då utan pris.

Det var en fantastiskt s
kickligt genomförd reklam, sett ur ett rent estetiskt perspektiv. Bilderna på ben som sparrisar och blomkålshuvuden som hjärnor gick inte att motstå för den som gillar vackra reklambilder.

Men – och nu närmar vi oss pudelns kärna – de hade inte särskilt mycket med just Coop att göra. Och då kan det per definition inte vara bra reklam, åtminstone om man vill att reklam ska vara något mer än en påklistrad image, som begonior runt ett kärnkraftverk eller en gris iklädd kostym. Om man ska kommunicera ett varumärke måste det vara varumärket själv som kommunicerar. Reklamens roll är att förstärka det, inte att leva ett parallellt liv bredvid varumärket.

Men så är det alltför
ofta i dag, inte minst i detaljhandeln. Vi ser Ica-Stig i olika utklädnader och Coops grönsaker i mänsklig form, men vi ser väldigt lite av förtydligande av strategin kring service, utbud och priser, i synnerhet inte när vi jämför med vad vi sedan upplever i butikerna. Och då är det lätt att ställa sig frågan om huruvida kedjorna egentligen är intresserade av att kommunicera på allvar med sina kunder och förändra sina varumärken på riktigt.

Jag vet inte vem som blir Coops nya reklambyrå. Men jag vet vilket som borde vara deras första krav: att uppdragsgivaren inte ser reklamen som en specialeffekt, utan som en naturlig förlängning av affärsidén. Även om det tvingar dem själva att leva mer som de lär.

Martin Jönsson

INTERAKTIVT I dag meddelar Bonnier och Proventus att de blir huvudfinansiärer bakom satsningen på en ”nyhetsdriven social mediekanal”. Initiativtagare är den dynamiska debattduon PM Nilsson och Leo Lagercrantz.


Att det var en debattsajt av något slag som Expressen-avhopparna PM Nilsson (tidigare chef för ledarredaktionen) och Leo Lagercrantz (tidigare debattredaktör) skulle ägna sig åt när de startade eget var en lågoddsare. Att Bonnier skulle vara inblandad på något sätt var detsamma, i synnerhet som det framgick att de båda numera huserar i ett kontor i Bonnierskrapan på Torsgatan.

Och nu blir det officiellt: i dag meddelas att det handlar om en gemensam satsning från Bonnier och Robert Weils Proventus (som senast samarbetade med Bonnier som tillfällig ägarinhoppare i TV4). PM och Leo blir delägare i bolaget, som någon gång det närmaste halvåret ska lansera en sajt, vars namn ännu inte är spikat.


PM Nilsson bekräftar dock att det rör sig om en sajt för aktualitetsdebatt: ”ett nyhetsdrivet social medium”, som ska ha formen av en social sajt à la Facebook, men som ska vara redaktionsdriven, för att ha rätt aktualitetskänsla – och med en ton som påminner en hel del om den rakare, personliga och högaktuella debattstil som präglade Expressens sidan 4 under Lagercrantz styre som debattansvarig. Finansieringen ska ske via annonsplattformar för företag som på olika sätt vill profilera sig och bjuda in till dialog i olika ämnen.

Det hela är fortfarande ganska luddigt, men låter onekligen väldigt intressant. Positionen som ledande debattforum på nätet är fortfarande fri – om man inte tycker att Sourze är en bra plattform – och med rätt satsning kan det här mycket väl bli stort (även om det är för tidigt att säga om det också håller för en internationell lansering, som Bonnier antyder).


I dag sker den viktigaste debatten på nätet inte på någon enskild sajt och de traditionella mediernas tal om interaktivitet och läsarmedverkan är till stora delar bara en läpparnas bekännelse. Maktplattformen DN Debatt är fortfarande – 2008! – inte öppet för kommentarer direkt och i övrigt är det framför allt via bloggar som debatten sker. Vill man följa aktualitetsdebatten är det till bloggportaler som Knuff och Bloggportalen man får gå, för att sedan leta sig vidare. Den största makten över debatten ligger därmed hos blogglänkningverktyget Twingly.

En redaktörsdriven, smart konstruerad sajt för aktualitetsdebatt låter därför som en bra idé, förutsatt att den bygger på total användarfrihet, så att debattinlägg kan delas och visas på egna bloggar, Facebooksidor och andra communities. Med en tung aktör i ryggen kan det också bli lättare att attrahera makthavare och opinionsbildare,. för att höja statusen på debatten.

Men att jag låter så positiv kan förstås bero på att jag själv en gång försökte åstadkomma just detta. Det var hösten år 2000, då jag drev och lanserade sajten Dagens Debatt (se bild från ett skärmdumpsakriv härintill) – även den gången från ett av de högre våningsplanen i Bonnierskrapan, som en del i Bonniers storsatsning på webben med bolaget Bonnier Net. Det var då man skulle lansera den redaktionella portalen Koll och driva ett antal profilsajter, som Kvinnor.net, Dagens Debatt, en svensk variant av kändisbörsen Hollywood Stock Exchange (som aldrig hann se dagens ljus) och det som i dag heter SF Anytime, med on demand-tjänster för film på nätet. Allt utom filmtjänsten skrotades när dotcombubblan sprack: Bonnier lade ner bolaget, sparkade nära 50 personer och ägnade sig sedan åt att slicka sina sår och förbanna internet, efter ännu en misslyckad satsning.

Dagens Debatt sveptes med i nedläggningsfloden efter att bara ha varit uppe i ett knappt halvår. Men jag hävdar fortfarande att den var en bra idé: den var tidig med att ta interaktiviteten på verkligt allvar och hade en tydlig redaktionell nyhetsprofil. Under de månader den fanns skrev nästan alla partiledare och hälften av regeringens ministrar inlägg här, varvat med inlägg från särintressen och ”vanliga” skribenter – och med en stundtals väldigt livlig kommentarsfunktion.

Utöver debatten fanns här inslag som en daglig nyhetsintervju, länkning till aktuella debatter på andra sajter, en debattskola och profiler på samtliga ledande politiker och riksdagsledamöter. Tidningen Internetworld utnämnde den till ”den perfekta debattsajten” och gav den betyget 10 av 10 möjliga – ironiskt nog samma vecka som Bonnierledningen tog beslutet att lägga ner den…

Men nu gör Bonnier ett nytt försök: utan att ha sett något av Nilsson/Lagercrantz skapelse verkar det tydligt att det rör sig om ganska likartade tankegångar. Men förhoppningsvis med en mer modern design…

Martin Jönsson

MEDIEPOLITIK En stunds ouppmärksamhet i plenisalen – och plötsligt hade en rikdagsmajoritet bestämt att det är dags att granska ägarkoncentrationen i svenska medier, igen. Men regeringen lär göra sitt bästa för att glida undan frågan.

Helene Petersson (s) från Stockaryd i Jön-köping är en av riksdagens mest engagerade politiker i mediefrågor. Under hela hösten har hon tagit upp frågan om mediekoncentrationen i Sverige: först i en fråga till kulturministern, sedan i en interpellation och till slut som en motion.

Motionen hävdade att det var ”hög tid att se över mediekoncentrationen och/…/ belysa helheten på marknaden”. Den behandlades i konstitutionsutskottet, men avstyrktes som väntat – och hade därmed kunnat läggas i högen av demokratisk pappersexercis, om det inte varit för den där detaljen att man måste debattera och rösta om det först.

Debatten i onsdags var minimal: det var bara Helene Petersson som yttrade sig. Men i omröstningen hände något. 138 ledamöter från s, v och mp röstade för Petersson, men bara 137 från allianspartierna röstade för utskottslinjen. Elva borgerliga ledamöter befann sig i plenisalen, men hade uppmärksamheten på annat håll och missade att rösta. Fyra ledamöter försökte i efterhand anmäla att de tänkt rösta för utskottets linje, men det hjälper inte: en häpen Helene Petersson kunde konstatera att hon fått som hon ville. För så är det ju: ”democracy is made by those who show up”, som det brukar heta i USA-valet. Och av dem som kommer ihåg att rösta, får man numera tillägga.(Läsprotokollet här)

Vad händer nu då? Inte nödvändigtvis så mycket. Oppositionen väntar sig en ny utredning om mediekoncentrationen – den senaste lämnade sitt betänkande 1999, vilket ledde till Marita Ulvskogs lagförslag om en ”Lex Bonnier”, för att begränsa medieägandet, framför allt från Torsgatan.

Det föll dock i riksdagen och nuvarande kulturministern, som föredrar att låta marknaden eller EU styra än att bedriva en aktiv egen mediepolitik, har inte det minsta intresse av att väcka frågan på nytt. Hon lär därför hänga sig fast vid det faktum att ordet ”utredning” inte nämns i motionen, utan att det bara talas om att ”se över” läget. Och det kan man ju göra över morgonfikat, om det är där man vill lägga sin ambitionsnivå.

Sakfrågan då: har mediekoncentrationen ökat? Ja och nej. På många sätt myllrar en ny mediemångfald, men på andra områden finns en eller få aktörer med snudd på totaldominans, som inom regionalpressen, kommersiella etermedier, film, kabel-tv och sök. Det botas förstås inte genom lagstiftning, i synnerhet som en stor del av den nya medie-koncentrationen är globalt driven, men däremot skulle en rejäl översyn säkert kunna bota en del naivitet bland politikerna om hur maktpositionerna verkligen ser ut.

Martin Jönsson

TIDSKRIFTER I dag var det försäljningspremiär för den mest omskrivna magasinslanseringen sedan Fokus – åtminstone i journaliskretsar. Och premiärnumret av Filter lovar gott, utan att vara sensationellt.

De flesta nya mediesatsningar kämpar hårt för att nå igenom mediebruset och få någon form av uppmäksamhet. För nya magasinet Filter är situationen en annan: de riskerar snarare att älskas till döds, så att publiken tröttnar innan de ens hunnit köpa premiärnumret. Inför lanseringen har det varit stora och positiva förhandsjobb i de flesta tunga medier i radio, tv, dagspress och branschpress. Och alla har konstaterat samma sak: här har vi några av Sveriges bästa magasinsmakare (med erfarenhet från Offside, SEX och New York Times Magazine) som satsar på riktig (okommersiell!) långläsningsjournalistik: inte konstigt att saliven rinner i mungiporna från trottoaren utanför JMK till premiärfesten på Södra Teatern i Stockholm.

Mattias Göransson, en av grundarna till det här magasinet, har summerat det hela bäst i en av de många intervjuerna: det här är tidningen som alla (åtminstone alla journalister) längtat efter, men som de inte kan kommentera utan att i nästa andetag säga ”fast det kommer aldrig att gå ihop ekonomiskt”. Tidningen är dyr (den kostar som en pocket),kommer ut sällan, innehåller långa texter (längsta reportaget är på 22 sidor, det kortaste på nio) och är ganska vag i profilen, med en retrosnygg logga (tänk tidiga Rolling Stone/Esquire) och en plastanka på omslaget och med puffar om mannen som var med ocg gjorde Robyns senaste hitsingel och om en guldkrog i Göteborg. En tidning för dig? Kanske inte.

Fast jag vet inte. Det finns en del som talar för att den här kalkylen trots allt kan hålla.

För det första: de som gör den är realister. Om man tidigare gjort ett kvartalsutgivet magasin i pocketformat med litterära texter om fotboll – och fått det att fungera, genom att steg för steg söka upp rätt sorts läsare och övertyga genom rätt sorts journalistik – har man en bra känsla för vad som är möjligt och en klarsyn om vad finansiärernas pengar bör användas till.

För det andra: nischen är inte direkt utsliten. I ett allt mer hårdnischat medieklimat är det väldigt få som siktar brett och träffar säkert. Den sorts bred men vass reportagejournalistik som filter verkar vilja göra har vi knappt sett på tidskriftsmarknaden sedan Månadsjournalen i början av 90-talet eller Nöjesguiden några år senare. Filter är på sätt mycket mer unik än Fokus, som kämpar hårt mot dagstidningarnas ökande reportagefokusering.

För det tredje: det är rätt att satsa svenskt. På dagens tidskriftsmarknad konkurrerar alla med Vanity Fair och Wired, då är det smart att satsa på svenskt innehåll nästan rakt igenom.

För det fjärde kvaliteten är hög. Allt i premiärnumret är inte fantastiskt – en intervju med Kerstin Ekman och en del försök till aktualitetsförankringar lämnar mig helt oberörd och bildgreppen känns inte helt övertygande – men mycket är väldigt bra. Tidningens längsta reportage, om Thörnströms kök i Göteborg och dess jakt på en stjärna i Guide Rouge, är också det bästa: bra svensk matjournalistik är ju lika sällsynt som svensk tv-dito. Nästan lika bra är porträtten av Wasabröds-arvingen och Pirate Bay mannen Carl Lundström och den sordinerade, mångbottnade berättelsen om Acnegrundaren Jesper Kouthoofd. Och så finns en bra Schyffert-intervju, men det har ju alla.

Det de bästa jobben lämnar efter sig är inte en känsla av aktualitet, men väl av samtida relevans – och längtan efter mer.

Det är gott nog.

Läs också:

5/12Länge leve tilltron till journalistiken

Se inslag om Filter i SvD Kultur på TV8.