Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE Om några månader ska regeringens utredare komma med
förslag på hur finansieringen av public service ska utvecklas. I Danmark finns
redan ett nytt, ganska radikalt, förslag.

I kväll hålls en debatt med den danske kulturministern om det förslag som nu finns på bordet. I korthet innebär det att tv-licensen blir
obligatorisk och lika hög för alla. Om nivåerna blir desamma som i nuläget
innebär det cirka 2 500 kronor om året för hushåll, 900 kronor för företag och
180 kronor för den som enbart lyssnar på radio (en möjlighet som inte finns i
Sverige).

Men licenstvånget har ett viktigt undantag: den som anmäler att
han/hon inte har möjlighet att ta emot radio eller tv slipper betala.

Översatt till svenska förhållanden skulle detta innebära att
Radiotjänst enbart skulle administrera betalningarna och inte ägna sig åt
kontroll. På den punkten väljer politikerna att lita på medborgarna.

Förslaget möter dock invändningar. En del politiker vill ha en
differentierad avgift, andra vill ha en ren skattefinansiering, där alla
betalar.

Läxor att lära för Sverige? Kanske att kontrollverksamheten blivit alltmer otidsenlig. Men också att en ny finansieringsmodell inte behöver innebära att
man ger sig in i besvärliga och snabbt omoderna tekniska definitioner. Den danska linjen är istället en
extremt enkel modell, där den som verkligen inte är intresserad av
etermedier/internet heller inte ska betala. Någon möjlighet att välja bort
public service specifikt – som SvD:sPer Gudmundson föreslog i höstas – finns inte, utan det är bara total medievägran som är
laga förfall.

Enligt bedömningarna kommer den nya modellen att leda till en
förstärkt finansiering av public service. Men det bygger naturligtvis på att
inte en stor andel av danskarna väljer att bluffa.

Läs också:

13/2 Tre kritiska röster om public service

27/8 I dag inleds utredningen som ingen vill ha

9/3 V-licensen förlegad men svåravskaffad

Martin Jönsson

NYSTART Efter fem och ett halvt års kraftiga förluster ska gratistidningen City relanseras, med en delvis ny profil. Receptet är inte unikt, men väldigt logiskt.

De senaste veckorna har Citys chefredaktör Mikael Nestius visat upp Citys nya form och strategi för alla som velat se och lyssna. Det nya slagordet är ”den engagerande morgontidningen”, vilket förstås kan tolkas som att ingen av de nuvarande gratistidningarna, City inräknat, är tillräckligt engagerande, utan alltför allmänna och likartade.

Den bilden framgår också av de senaste räckviddsmätningarna från Orvesto, som visar att överlappningen mellan gratistidningarna är mycket hög, vilket är en förklaring till att tvåan och trean på marknaden haft så svårt att attrahera annonsörer trots höga läsartal.

Det nya Citykonceptet innebär färre allmänna, raka nyheter. Huvuduppgiften blir inte längre att orientera läsarna om vad som hänt, utan att väcka opinion i lokala ämnen och ha en mer systematisk koppling mellan nät och papper. Och ämnesmässigt ska fokus ligga mycket mer på det lokala än tidigare.

Fram till nu har ju City bränt mycket energi och pengar på att bygga upp en storstadseditionering. När man nu avhändat sig Malmö-editionen och lagt ner Göteborgs-diton finns möjligheter att satsa mer på Stockholms-profilen. Och om Bonnier skulle köpa Mitt i-tidningarna och fusionera dem med City – vilket jag i nuläget tror är det mest sannolika utfallet av Mitt i-försäljningen – skulle det finnas starka möjligheter att hitta en tydligare och mer egen läsarbas.


Att utnyttja nätet bättre var en del även av Punkt SE:s koncept, från starten. Däremot har det inte lett till så konkreta resultat, mer än lite vimmelbilder och några gästkrönikor. Och om City ska lyckas krävs det en mycket mer konsekvent satsning.

Men förmodligen är Nestius på rätt väg. I senaste laget, kan tyckas, men nödvändigt. Enda chansen för gratismarknaden att utvecklas är att tidningarna skiljer sig åt mer; inte samlas i mittffåran.

Läs också:

15/2 192 miljoner i förlust för gratistidningarna

8/2 Metro öppnar dörren för en försäljning

24/1Nu krymper marknaden för gratispressen

24/1 Kannibalerna härjar på tidningsmarknaden

11/1 Gratistidningarna in i ett avgörande läge
16/12 Så blev gratistidningarna en krisbransch
14/12 En gratistidning mindre i Göteborg
28/11 Nu börjar nedmonteringen av City

Martin Jönsson

UPPLAGESTATISTIK Den dåliga nyheten för Aftonbladet är att försäljningen i januari fortsatte neråt. Den goda är att minskningstakten inte längre är lika drastisk.

Nye chefredaktören Jan Helin får glädjas åt det han kan dessa dagar. Och en minskning med ”bara” 4,6 procent i januari, enligt Tidningsstatistik, är trots allt bättre än raset under sommaren och hösten, som ledde till att upplagan i fjol minskade med 6,2 procent.

Totalt hade Aftonbladet i januari en upplaga på 378 400 ex, vilket är 17 200 ex färre än i fjol och den lägsta månadssiffran sedan i mars 2001. På tre år har upplagan nu minskat med 19 procent. Minskningen är störst på vardagar, medan söndagarna håller uppe bättre.

Expressen dröjer, som vanligt, med att redovisa sina siffror.

Det är ännu för tidigt för att säga vilket recept Jan Helin kommer att använda sig av för att försöka bryta trenden. Men efter de första månaderna finns ändå vissa indikationer. Framför allt: att skilja ut tidningen mer från nätet, med fler artikelserier och vardagsreportage och att mer aktivt locka nya, yngre läsargrupper.

Ett exempel på det senare är det nya måndagsmagasinet Sofis Mode, som i teorin kan tyckas vara ett ganska djärvt projekt (högt pris, tät utgivning, ganska lik Klick och i ett ämne där konkurrensen från webben är stenhård), men som mycket väl kan bli den tidning som får tonåringarna att byta Veckorevyn mot Aftonbladet – och på ett naturligt sätt koppla papperet med ett starkt webbengagemang. Och tricket är inte bara att visa upp massor med klädtips, utan det som framför allt profilerar tidningen är dess featuredel, som fokuserar på vardags- och livsfrågor på ett väldigt smart sätt.

Måndagar är normalt en av de sämsta upplagedagarna för kvällstidningarna. Om Aftonbladet kan vända den har man kommit en bra bit på väg.

Och om inte det funkar kan man ju alltid öka intäkterna genom att kränga Beckfilmer. Men det lär inte ha någon större effekt på upplagan.

Läs också:

24/1 Nytt jätteras för Expressens upplaga

Martin Jönsson

NISCHAT När TV4 på fredag lanserar sin nya nischkanal TV4 Science fiction är det den snävaste kanalsatsning ett stort svenskt tv-företag gjort, åtminstone sedan Viasat lanserade sin golfkanal. Men ekonomiskt är det förmodligen kassaskåpssäkert.

Upp till åtta timmars science fiction-tv om dagen blir det iTV4:s senaste kanalsatsning, med allt från långfilmer till serier som Babylon 5, androidsagan AI och mer Star Trek än ni kan tänka er.

Jag ska inte påstå att jag längtar. Visst, att återse Martin Landaus polisonger i den notoriskt ojämna 70-talsserien Månbas Alpha och enstaka scener ur klassikern Dr Who lär säkert kittla någon nostalgisk nerv, men i övrigt är mitt intresse för mer science fiction i rutan garanterat obefintligt (om inte de visar Tim Burtons ljuvliga sci fi-travesti ”Mars attacks!” släpps in i tablån, men den anses förmodligen inte tillräckligt renlärig).

Men: det finns garanterat de som gör det och som nu som bäst dammar av trekkieskostymerna i garderoben. I en av många bloggar som kommenterar kanalsatsningen konstateras ”Åh, så underbart! Jag har nog aldrig varit så lycklig. Tur att man har en DVD med stor hårddisk, annars skulle jag nog behöva säga upp mig från jobbet så att jag hinner se allt.”

(Note to self: skriv inget om att vissa människor borde skaffa sig ett liv, utan ha respekt för att det finns starka särintressen bland tv-tittarna)

Ur ett marknadsperspektiv är jag därför övertygad om att detta är en smart satsning. Av flera skäl:

1) Det är billigt att driva en kanal av det här slaget, med relativt låga rättighetskostnader och minimala personalbehov.

2) Kanalen är lättexporterad och kan därmed vara en smygväg in i de övriga nordiska länderna för TV4.

3) Målgruppen är måhända inte jättestor, men väldigt trogen: kombinationen av nördighet och nostalgi funkar förmodligen mycket bättre än enbart nostalgi, som i de inte särskilt lyckade TV4 Komedi och TV4 Guld. Visserligen finns inte kanalen i alla nät och lär aldrig få någon jättehög räckvidd, men de som hittar till den kan komma att bli vanetittare.

4) Den kommer att sticka ut i ett nischkanalutbud som annars till väldigt stor del består av överlappande eller till förvillelse lika kanaler.

Och allmänt sett är det ju så att tittandet på nischkanalerna fortsätter att öka. Kanalerna utöver de fem stora stod i januari för 30 procent av tittandet – och i början av februari noterades en rekordnotering för en vecka, med 31,5 procent av tittandet, vilket var mer än vad svenskarna lade på att titta på SVT1 och SVT2.

Fragmentiseringen fortsätter att öka i tv-soffan. Och då vet vi ännu inte vilka nya smala kanalidéer som gömmer sig bland de 87 kanaler som sökt om plats i det digitala marknätet…

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE Varför public service? Så lyder titeln på den antologi som Timbro ger ut den här veckan. Varför ännu en antologi om public service? Den frågan är knepigare att besvara.

Så värst mycket nytt blir det nämligen inte sagt i den här skriftsamlingen, som snarare kan ses om ett slags remissvars-uppvärmning inför Rose-Marie Frebrans utredning om public service. Alla särintressen har redan varit och knackat på Frebrans dörr och nu börjar de vända sig utåt, i en bredare opinionsbildning.

Men det mest intressanta inlägget skrivs, ironiskt nog, av en av de få som inte har en egen lobby-agenda: frilansjournalisten Jan Gradvall. Han utgår från sin erfarenhet som tv-fantast och tillfällig SVT-medarbetare och beskriver målande och lysande ett par väldigt påtagliga problem med i synnerhet Sveriges Television.

Ett är koloss-statusen. Säga vad man vill om SVT, men det är inte landets mest effektiva och flexibla produktionsapparat. Vilket Gradvall effektivt visar med en liten budgetberättelse om hur det gick till när han ansvarade för programmet Studio Pop för några år sedan. Det var lågbudget-tv i stil med ett normalt TV8-program: en programledare och tre tyckare på obekväma stolar, i en snyggt ljussatt studio. Men innan de ens hunnit betala timarvode till studiogästerna hade programmet interndebiterats till 200 000 kronor per halvtimmesprogram. Onekligen en intressant anekdot att ta till sig för dem (Juttan) som föreslår att SVT ska bli ÄNNU större, genom att slås ihop med SR.

Gradvalls andra exempel visar på ett av de andra grundläggande problemen med public service-tv: dess kommersiella sliranden när det gäller bland annat sponsringen. Och Gradvalls formulering är så klockren att jag lånar den rakt av:

”Det är lika många sponsorskyltar i SVT:s Melodifestivalen som i TV4:s Idol. Så vad är det exakt som gör att Melodifestivalen kallas public service medan Idol inte gör det? Vad vi har i dag i Sverige är alltså en sponsorfinansierad statlig television som vi dessutom måste betala för att få titta på. Läs gärna den meningen högt en gång till. Och bildsätt med Ulf Thoréns klassiska inslag med två rävar som försöker raska över Riddarfjärdens is, men hela tiden halkar på samma ställe.”

Briljant. Jag har hört SVT:s chefer försöka försvara sponsringsstrategin många gånger, utan att få fotfäste för sina resonemang. Och i fortsättningen lär jag se rävarna framför mig varje gång de gör nya försök.

Läs också:
13/2 Tre kritiska röster om public service

Martin Jönsson

UPPLAGOR I ett par år har vi varit några som talat om överetableringen i tidskriftsbranschen – och hur tidskrifterna inte lyckats matcha konkurrensen från nya aktörer på nätet. I årets upplageredovisningen börjar effekterna av detta synas på allvar.

Det är riktigt kraftiga upplagetapp som redovisas i årets helårssiffror från Tidningsstatistik. På område efter område minskar tidskrifternas upplagor med tvåsiffriga tal. Damtidskrifterna minskar med 11 procent, motionstidningarna med lika mycket. Mattidningarna ökar något, men det beror främst på Ica-tidningen Buffés kraftiga ökning.

För enstaka tidningar är statistiken förödande:

* Damernas Värld minskar med 10 procent

* Hennes och Må Bra minskar med 14 procent

* Plaza-tidningarna minskar med 15-20 procent

* Hela Allers-sortimentet rasar kraftigt

* Slitz minskar med 20 procent (och andra halvåret 2007 var minskningen hela 30 procent)

Och så vidare.


Några få tidskrifter står emot raset och redovisar rejäla ökningar. Världens historia, Cosmopolitan, I Form, Ny Teknik, Offside och Fokus är några av dem. Och det går inte att låta bli att vara imponerad av Amelia-imperiet. Visserligen minskar både Amelia och Tara, men M ökar med 10 procent och totalt har de tre tidningarna nu en upplaga på nästan 320 000. Starkt.

Läs också:

22/ Tickande bomber i tidningshyllan

Martin Jönsson

UPPLAGOR Åtta av tio svenska dagstidningar minskade sin upplaga 2007. SvD och Göteborgs-Posten är bland de få undantagen som ökar upplagan, men på sina håll handlar det om ras på upp mot 10 procent.

I ett avsnitt av den fortfarande lika geniala tv-serien Simpsons i början av januari blev en deppig reporter från Washington Post häcklad av den ständigt skadeglade skitungen Nelson Muntz: ”Ha ha, your medium is dying”.

Stackars papperstidningen: den har inte det lätt just nu, i synnerhet inte i USA, där både upplagor och intäkter befinner sig i fritt fall. Det senaste halvåret har det informerats om nya kraftiga nedskärningar på tidningar som San Fransisco Chronicle, Seattle Times, San Jose Mercury News, USA Today, San Diego Union Tribune och – efter ett besked så sent som i förra veckan – även New York Times, där 100 journalisttjänster ska bort i år.

Enligt en rapport
från Deutsche Bank har värdet av den amerikanske tidningsläsaren snudd på halverats på bara fyra år, räknat i intäkter till tidningsföretagen. Under 2007 minskade de totala annonsintäkterna, på både papper och nät, med sju procent i USA, vilket är den näst kraftigaste nedgången på 60 år.

I Sverige har både lönsamheten och upplagorna hållits uppe betydligt bättre. Men 2006 noterades den hittills kraftigaste upplagenedgången för svensk dagspress, då upplagorna i snitt föll med 2,6 procent.

2007 var det ännu dystrare – och nu rasar den svenska dagstidningsbranschen faktiskt i snabbare takt än den amerikanska. Totalt var nedgången i fjol rekordhöga 3,2 procent, räknat per utgivningsdag, enligt Tidningsstatistiks redovisning i dag.

I denna dystra branschbild fanns det 2007 ett drygt tiotal tidningar som faktiskt lyckades höja upplagan. SvD ökade för tredje året i rad (+1 700), medan Göteborgs-Posten hämtade sig från den kraftiga nedgången 2006 och nu ökade med 1 200 ex. Dagens Industri ökade antalet friexemplar med 700 ex och kunde på så sätt redovisa ett plus.

På västkusten fortsätter de hyperlokala Kungsbacka-Posten och Mölndals-Posten att vara upplagevinnare (plus 600 respektive 400 ex) och även Hallandsposten, som i fjol bytte till tabloidformat, ökade sin upplaga. Små ökningar noteras också för bland annat Bohusläningen, Borås Tidning, BLT, Norrtelje Tidning och Smålandsposten.

Men annars lutar det brant nedåt. Nedgången leds av kvällstidningarna, som minskade med 6,6 procent, men det visste vi ju redan. Det mest slående i redovisningen från Tidningsstatistik AB idag är istället hur kraftiga minskningarna är för många av de medelstora landsortstidningarna.

Tidningen Ångermanland tappade i fjol 9,7 procent av sin upplaga. Folket i Eskilstuna minskar med 8,8 procent, Norrbottens-Kuriren tappar 6 procent, Dala-Demokraten 5,9 procent, Örnsköldsviks Allehanda 5,6 procent, Skånska Dagbladet 4,8 procent, Norrländska Social-Demokraten 4,5 procent och Helsingborgs Dagblad 3,8 procent.

Över nästan hela linjen handlar det om ett rejält hack nedåt i kurvan. Landsortspressen har haft en sluttande upplageutveckling under en lång period, men oftast har minskningen räknats i hundratal – inte i tusental, som den här gången. Ett dussin dagstidningar tappar mer än tusen exemplar, enligt TS-statistiken. (utöver kvällstidningarna är det Dagens Nyheter som tappar mest, 7 600 ex, följt av Helsingborgs Dagblad med 3 100).

Den rimligaste förklaringen är att konkurrensen ökat snabbt på det lokala och regionala medieområdet. Både TV4, SVT och Kanal Lokal satsar alltmer på lokalt medieinnehåll. På nätet är konkurrensen ännu hårdare, med lokala kvällstidningssajter och andra uppstickare som alternativ till de tidigare så starkt dominerande lokal- och regionaltidningarna. Men siffrorna speglar också allt större problem med återväxten: landsortspressen har stora svårigheter att attrahera framför allt de yngre åldersgrupperna, som generellt sett föredrar nätet.


Effekter av upplagekriserna
ser vi redan. I spåret av de stora strukturaffärerna i dagspressen presenteras nu rationaliseringar och nya bolagsbildningar på löpande band, från Dalarna/Gästrikland till Halland och nu senast Östergötland. De nya regionala koncernerna kostnadsbackar sig in i den försvagade konjunkturen och skär och jagar synergier varhelst de kan. I många av företagen är man helt öppen med att man räknar med att upplagetappet kommer att fortsätta i allt högre takt: flera stora regiontidningar ser en nedgång på fem procent per år framåt 2010 som en högst reeell framtidsvision.

Men det kan mycket väl
bli värre än så. Det finns ett par tickande bomber i tidningsföretagens upplageprognoser, som gör att det inte går att utesluta att vi även i Sverige snart har kriscase som Los Angeles Times, där mer än en tredjedel av upplagan försvunnit på sju år.

Den ena bomben är klimatfrågan, som kan bli en stor konkurrensfördel för dem som hanterar den smartast, men som för andra kan leda till att alltfler konsumenter av miljöskäl väljer bort en hemkörd dagstidning.

Den andra bomben kan vi kalla för ”fast telefoni”-syndromet. Hushållstäckningen är fortfarande hög, både för fast telefoni och en prenumererad dagstidning, men vi närmar oss snabbt den dag då alltfler svenskar inser att de inte använder sig av den tillräckligt ofta för att motivera kostnaden – och att de därför börjar fråga sig om den är nödvändig.

Just med tanke på det är det extremt viktigt att de rationaliseringar som nu sker inte går ut över kvaliteten på tidningarna, utan att de matchas av ambitiösa satsningar på att göra tidningarna viktigare för läsarna. För det är vad papperstidningens framtid handlar om: att erbjuda något som andra medier och mediekanaler inte har. Och att kunna kapitalisera på det, via både upplageintäkter och annonser.

Att enbart en hög räckvidd och hushållstäckning inte längre räcker lär bara bli mer uppenbart. De stora breda räckviddstidningarna blöder just nu mest såväl räknat i upplaga som när det gäller annonsmarknadsdelar. Den allt starkare nischningen och fragmentiseringen av medielandskapet, där allt träffsäkrare utbud och sökfunktioner på nätet kan matcha annonsörer med målgrupp på ett helt annat sätt i dag, har ökat betydelsen av att ha rätt läsare, med ett större engagemang för produkten, snarare än många.

I en färsk undersökning
från Sveriges Annonsörer får annonsörerna svara på frågan varför de inte annonserar i dagspress. Det vanligaste svaret är att det inte är effektivt nog för att nå rätt målgrupp. Och bland de som annonserar där säger majoriteten att de gör det för att bygga varumärke och driva försäljning; inte specifikt för att nå så många som möjligt.

Att Nyhedsavisen nu är Danmarks mest lästa tidning, men fortfarande förlorar en dryg miljon om dagen, är bara ett exempel på det, att Punkt SE passerat 600 000 läsare men ändå förlorar 50 miljoner per kvartal är ett annat.

På den överetablerade
gratistidningsmarknaden har alla aktörer kunnat se hur fler läsare inte längre automatiskt innebär fler annonsörer; åtminstone inte så länge produkterna är så utbytbara. Det har fått både Metro och City att kraftigt minska på antalet utdelade exemplar (-14,2 procent för City i Stockholm i fjol), för att istället försöka spara sig till framgång. Det ledde till att antalet storstadsmänniskor som läste en gratistidning i fjol minskade, för första gången, trots att Punkt SE klivit in som en ny konkurrent.

Att detta lär leda till en utrensning på gratismarknaden under 2008 tar de flesta för givet. Men lika viktigt lär en annan fråga bli: om vissa tidningar snarare inte kan börja ta mer betalt?

Inte alla.
Expressen och Aftonbladet har ju försökt, med 25 procents prishöjning på drygt ett år, för att finansiera nya medieprojekt i koncernerna. Om det är förklaringen till att de tidningarna så snabbt tappat i upplaga vet vi inte, men det är inte osannolikt. Erfarenheter från USA har tidigare visat att det framför allt är de som köper tidningen 2-4 gånger i veckan som är mest känsliga för prishöjningar – och det verkar onekligen som om det är i denna grupp halvtrogna köpare som kvällstidningarna tappat mest.

Men därmed inte sagt att en prissänkning skulle bryta trenden: The Sun kapade i höstas priset ordentligt i London-regionen och Skottland, men sjönk ändå i december till den lägsta upplagan på 44 år.

Financial Times, med en tydligare premiumprodukt, har dock lyckats gå åt andra hållet. I somras höjdes priset med 30 procent, men upplagan gick ändå upp – och efter nyår kom en ny prishöjning, med ytterligare 15 procent. Fler exempel finns i USA, där bland annat Philadelphia Inquirer höjt priset utan att tappa läsare till Metro och andra gratistidningar.

”Kvalitetsjournalistik är en värdefull och undervärderad vara”, sade Financial Times vd John Ridding, i en kommentar till den senaste prishöjningen – och Business Weeks eminente mediekrönikör Jon Fine var nyligen inne på samma linje i en av sina körnikor.

Läsarna kan vara beredda att betala lite mer för rätt erbjudande. Ibland kan det vara att få en Ipod Touch på köpet, som i det aktuella fallet med Sydöstrans värvningskampanj. Men möjligen kan det också vara för att få en lite bättre journalistik.

(En version av denna text publiceras i dag i TS-tidningen, som kommentar till 2007 års dagspressupplagestatistik.)

Läs också:
23/2 -07 Svart dag för trycksvärtan

Martin Jönsson

REKLAM I RÄTTEN I morgon inleds rättegången i Högsta domstolen om TV4:s reklamavbrott i regissörerna Claes Eriksson och Vilgot Sjömans filmer. Men det som började som en kamp mot okänslig hantering av långfilmer i tv har reducerats till en enkel avtalsfråga. Och mängden reklam i TV4 har aldrig varit större.

Tvisten mellan Eriksson/Sjöman och TV4 är inne på sitt sjätte år och når nu högsta rättsliga instans. Det började när TV4 sommaren 2002 visade Vilgot Sjömans drama ”Alfred” och Claes Erikssons börskomedi ”Hajen som visste för mycket”.
De båda filmerna bröts två respektive tre gånger, för elva respektive 15 minuters reklam – för allt från Pripps Blå och Bingolotto till en Tomas Ledin-cd , dambindor och medicin mot magkatarr.

Eriksson/Sjöman stämde TV4
för att ha kränkt deras upphovsrätt, påeldade av bland andra Ingmar Bergman – och har, överraskande för många, vunnit i två instanser. Jag stod precis bakom dem i Stockholms tingsrätt när de hämtade ut domen i målet 2004 och hörde hur en för-vånad Claes Eriksson mumlade ”Det ser ut som att vi vann”. Vilgot torkade en tår och sade, med en klump i halsen, ”Fantastiskt”.

När domen i hovrätten meddelades våren 2006 var Sjöman död och Eriksson knöt näven extra hårt. Även där fick de rätt: domstolen slog fast att det gjorts en kränkande ändring i filmerna och att reklampauserna i något fall gjort att regissörernas eftersökta dramaturgiska effekt har suddats ut.

De båda regissörernas
envetna slagsmål mot tv-jätten har blivit en stor symbolfråga i filmkretsar. Alla cineaster och filmmakare som ondgjort sig över sönderhackandet av långfilmer i tv-rutan har applåderat utslagen i domstolarna och gjort storvulna uttalanden om vilken betydelse detta får i kampen mot kommersialiseringen.

Men även om Eriksson/Sjöman vinner även i HD är den principiella betydelsen snudd på obefintlig.

Det domarna tydligt klargjort är att detta är en fråga om avtalsbrott, inget annat. Reklamavbrotten gjordes enligt lagens alla regler. Men domstolarna har valt att tro på att regissörerna inte varit medvetna om att deras filmer sålts till en kommersiell kanal – och bedömer det hela därför som att TV4 agerat utan tillstånd.

Sett till frågan om
reklamavbrott är därför HD:s utslag ointressant. Regissörernas kamp har inte haft den minsta betydelse för reklamkanalernas möjlighet att lägga in reklampauser. Snarare har utvecklingen gått åt andra hållet.

Sedan förra domen föll har lagen i Sverige ändrats, så att TV4 nu får sända mer reklam än någonsin tidigare, med tolv minuters avbrott per timme. Om ”Hajen som visste för mycket” skulle visas i dag skulle den därför sannolikt brutits för upp mot 20 minuters reklam.

Till ironin hör också
att det lagen inte kunnat göra något åt håller marknaden nu på att ordna på egen hand. Med on demand-tjänster och hårddisk-dvd:er som spolar förbi reklamen har det aldrig varit så lätt att se reklamfritt som nu. Utan dyra rättsprocesser.

Martin Jönsson

STRUKTURAFFÄRER Försäljningen av Centertidningar var första steget. Stampens omstrukturering av landsortspress-koncernerna det andra. Och det vi nu ser, i allt snabbare takt, är det tredje steget i förvandlingen av svensk lokalpress till stora regionala mediehus. En nödvändig process, men den får inte stanna bara vid jakten på kostnadsmässiga synergier.

Mittmedia samlar ihop Gävletidningarna (Gefle Dagblad och Arbetarbladet) i ett bolag för att ”skapa synergier”. Stampen stoppar ihop Hallandsposten och Hallands Nyheter i ett bolag för att ”skapa synergier”. Och i går kom beskedet att Norrköpings Tidningar och Östgöta-Corren kan komma att samlas i ett bolag för att…ja, ni hajar.

Att just NT och Corren
ska fusionera har en mycket enkel förklaring: som självständiga enheter, klämda mellan det stora Stampen/VLT/Nerikes-bältet och det småländska snålbältet från Herenco, var pressen hård på de båda tidningarna. Särskilt Corren står väldigt ensam. NT har en bredare position – och extremt stark soliditet – men den är utspridd över mer än halva Sverige. Tillsammans blir de en stor regional spelare, med en omsättning som tar in dem på 5 i topp bland de största svenska tidningsgrupperna, efter Stampen/Mittmedia, Bonnier och Schibsted och i nivå med NWT/HD.

Och om man i en förlängning tänker sig att NT/Corren också slår ihop sina påsar med koncernen Gota Media, som befinner sig i ungefär samma situation, så har vi helt plötsligt fyra riktigt stora regionaltidningsgrupper i Sverige.

Nyckelordet
i sammanhanget är just: regionalt. Genom att driva på samordning kring tryck, distribution, sidproduktion och annons ytterligare finns det stora möjligheter att bli mer kostnadseffektiva. Även det redaktionella samarbetet lär samordnas, kring sådant där det i dag finns dubblering. Till ett visst minskat mångfaldspris, självklart, men möjligen nödvändigt, för att göra tidningarna starkare rustade för en hårdare konjunktur.

Men. Det lär inte hjälpa hur stora synergieffekterna blir om inte tidningarna också lyckas bli starkare på sin absoluta kärnverksamhet: det lokala och regionala innehållet. I ett läge där allt fler svenskar lär ifrågasätta behovet av en tidningsprenumeration kan inte tidningarna bara ta till defensiva medel, utan måste också starkare på en förstärkt och mer angelägen lokal journalistik, i alla kanaler.

Det har vi ännu hört rätt lite om.

Nästa strukturaffär?
Den kommer att äga rum på gratistidningsområdet. Att Schibsted skulle köpa svenska Metro är en vanlig gissning. Den modellen försvåras dock av två saker: dels att Metro ogärna gör sig av med en av sina mest lönsamma marknader, dels att tidningen redan har ett framgångsrikt annonssamarbete med Stampen i Göteborg.

Stampen, Schibsted och Bonnier har alla nyckelroller i det här dramat och det handlar inte bara om gratistidningarna, utan om hela tidningsmarknaden. En ny bricka i det spelet dök upp när beskedet kom om att Mitt i-tidningarna är till salu. Stampen, som är starka i Mälardalen skulle gärna expandera in i Stockholmsregionen via ett sådant köp. Men även Bonnier lär se Mitt i-tidningarna som ett starkt regionkomplement till City, som då tydligare skulle bli en stark lokal aktör.

En större omritning av den kartan är helt klart på gång. Och den lär inte dröja så länge.

Läs också:
5/2 Nätet kan bli räddningen när Stampen sparar
18/12 Mittens rike växer i landsortspressen
20/4 Så blev Hjörne större än Bonnier
21/1 Hjörne stärker greppet om landsorten

Martin Jönsson

TVETYDIGT Guden Janus i den romerska mytologin hade dubbla ansikten. Hans snudd på namne på TV4, Jan Scherman, verkar ha något liknande.

Janus ena ansiktshalva blickade bakåt, den andra mot framtiden. Den del av Schermans ansikte som blickar framåt och utåt gör det med ett upprört och bekymrat sinnelag, som i veckans debattartikel i GP, där han anklagar SVT, med dess fyra miljarder i statlig intäkt, för att ”misskreditera konkurrenter” och ” betala konsulter för att räkna ihop hur stor verksamhet konkurrenterna har ”.

Den bekymrade Jan(us) diskuterar också begreppet mångfald: ” När allt färre läser tidningar och i stället går över till
bland annat radio och tv blir mångfalden inom utbudet här lika viktigt.
Ett resonemang om att det för demokratins skull är viktigt med
statsfinansierad television som sätter agenda känns främmande. Det ger
faktiskt lite obehagliga känslor.”

TV4 har det inte lätt,
under attackerna från public service-jätten, det är uppenbart.

Men den del av Jan(us) ansikte som blickar inåt och tillbaka, som i dagens bokslutsrapport, har ett helt annat sinnelag. Tittartidsandel steg (bilden), omsättningen steg till 3,1 miljard (bara en miljard kvar till SVT!), vinsten ökade med 59 procent, efter nedskrivningen av koncessionsavgiften, och landade på rekordstora 628 miljoner. TV4:s andel av annons- och sponsorintäkterna på den svenska reklam-tv-marknaden uppgick till hela 55 procent (jan-nov). 55 procent, det är väldigt mycket. Spontant kan jag bara komma på ett medieområde där det finns en så dominerande aktör och det är på sökområdet, där Google väl ligger ännu högre.

Och notera:
detta var innan fyran fått fritt fram av regeringen att öka reklammängden i rutan med 50 procent. 2008 kan marknadsandelen stiga ytterligare.

Jan(us) är nöjd: ”Resultatet är en framgång för den strategi TV4-Gruppen har valt – att snabbt bygga ut nischkanalssystemet, nya medier-området och fortsätta att investera i huvudkanalen TV4. Det syns både i tittartidsandelar, omsättning och lönsamhet. Nu gäller det att fortsätta hålla ett högt tempo inom alla våra affärsområden.”

För mångfaldens skull, kan tänka.

Läs också:
8/1 TV4 har (nästan) alla trumf på hand