Maud Olofsson flippfloppar om presstödet

POLITISK ROCKAD Presstödsfrågan är mediepolitikens motsvarighet till Let’s Dance. Hur det går beror på vem som för och vem som är beredd att byta fot. Den stora fotbytaren den här gången heter Maud Olofsson.

I dag klarnade bilden kring nedskärningarna av presstödet. I morse informerades konstitutionsutskottets ledamöter om det förslag regeringen tagit fram om en snabb och drastisk nedskärning av driftsstödet till storstadstidningarna enligt följande modell:

* Storstadsstödet tas bort; alla tidningar ska kunna få maxstöd
* Maxstödet sätts till drygt 17 miljoner
, vilket är en höjning med ungefär 2 miljoner för landsortstidningarna och en sänkning med ungefär 48 mkr för SvD och SkD
* Nedtrappningen av storstadsstödet ska ske på 3-5 år, med start 2009.
* Fortsatta diskussioner ska föras med EU-kommissionen i nästa vecka om nedtrappningstiden innan en notifiering kan presenteras för konkurrensdirektoratet. Därefter är planen att lägga fram en proposition under året för att förändringarna ska kunna börja träda kraft vid årsskiftet.

Under KU-mötet var åsiktslinjerna i frågan tydliga: alla alliansens partier står bakom förslaget, medan oppositionen tycker att nedskärningarna är för drastiska.

Så har det inte alltid varit.

I den parlamentariska kommittén
om presstödet för två år sedan såg sänkningslinjerna ut så här: s, v och c ville sänka stödet till storstadstidningarna med 4,5 miljoner, med tre års nedtrappning. Mp föreslog att nivån skulle sänkas med 7,5 miljoner. Kd ville avskaffa stödet helt på 5-7 år – och m och fp ville avskaffa hela presstödssystemet över huvud taget, utan angivande av tidsgräns.

Några månader senare
, när en proposition lades fram, hade s, v och mp skärpt till tonen: nu var budet 12 miljoner mindre, efter tre års nedtrappning. Detta fick centerpartiet att protestera så att flisorna rök kring mötesbordet i konstitutionsutskottet. Protesterna fick till slut regeringen att backa, till de tidigare föreslagna 4,5 miljonerna.

I ljuset av detta är det sensationellt att just centern ställer sig bakom en sänkning som är fyra gånger större än den som man tidigare slogs med näbbar och klor mot. Maud Olofsson har redan meddelat Skånskans ledning att partiet inte tänker ha någon avvikande hållning i frågan.

Ännu större positionsförflyttningar har alliansregeringen gjort, i sina diskussioner med EU-kommissionens konkurrensdirektorat. Men det har nog mest varit spel för galleriet. EU har ju krävt att den svenska regeringen ska ändra hela presstödsförordningen, då den anses vara konkurrensbegränsande. Regeringen har dock stått fast vid att stödet ska bevaras i stort sett som det är, såväl i en rapport i fjol som i uttalanden från kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, som talat varmt om presstödssystemets stora betydelse för den svenska mediemångfalden. De tidigare belackarna av presstödet iklädde sig rollen som dess främsta försvarare.

Att m, fp och kd nu, återigen, byter fot och driver fram en nedskärning av stödsystemet med nästan 20 procent är i sig inte så konstigt. Detta är ju vad de velat hela tiden. Nu använder de EU som murbräcka och skyller på att de tvingats till den här nedskärningen, men på partinivå är de alla sannolikt väldigt nöjda med att nedmonteringen av stödsystemet nu påbörjats.

Centerns position är svårare att förstå sig på. Maud OIofsson säljer ut Skånska Dagbladets ekonomi lika bekymmersfritt som hon tidigare sålde koncernens helägda dagstidningar. Kanske för att hon i grunden tycker att stödsystemet blivit alltför otidsenligt – en åsikt det är lätt att ha respekt för – kanske för att hon gör bedömningen att den politiska skadan av ett flippfloppande blir minimal. Mediepolitiska frågor, som presstöd, är ju inte precis det som driver stora förändringar i väljarkåren.

Ute i partidistrikten
lär det kunna hetta till betydligt mer kring Mauds presstödspiruetter framöver, i synnerhet om det förslag som nu bereds får en alltför snäv tidsplan.

Läs också:
25/1 Presstödsfrågan är kvar i långbänken
13/6 Regeringen är presstödets bästa vän
14/2 Professorns lovsång till presstödet
9/2 Beställningsjobb om presstödet
29/11 Vem tar Svarte presstöds-Petter?
23/11 Regeringens strid för presstödet
22/11 Många frågetecken om presstödet
25/10 Stockholm fria jagar presstöd
1/6 Pagrotskys presstödsrockad
23/5 Presstödsföljetongen fortsätter
2/5 Pagrotsky kuppade bort centern

Ryanairs reklam är inte billig, bara usel

OMSTRITT Varför hamnar alltid Ryanair i blåsväder för sin reklam? Svar: för att de vill det. Men någonstans går gränsen för när pr-tricken enbart slår tillbaka mot avsändaren. Och Ryanair flög över den för länge sedan.

I dagarna har det blivit ett väldigt rabalder i Frankrike för annonserna där lågprisflygbolaget Ryanair använder sig av president Nicolas Sarkozy och sångerskan Carla Bruni, utan deras tillstånd. Budskapet förmedlas i en tankebubbla: ”Om vi flög Ryanair skulle hela familjen kunna komma på bröllopet”.

Annonsen bygger på exakt samma koncept som när bolaget för två år sedan gjorde reklam innehållande statsminister Göran Persson och utrikesminister Laila Freivalds, med rubriken ”Dags att fly landet?”. Det resulterade i en stämning från båda politikerna – och slutade med att bolaget fick betala skadestånd på 75 000 kronor.

Om man fällts för något
och sedan begår samma brott igen är man antingen korkad eller återfallsförbrytare. Ryanair tycks definitivt vara det sistnämnda. I tron att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet bryter man konsekvent mot både god smak och gällande lag, utan att bekymra sig om det. Huruvida det är korkat eller inte får väl i slutändan kunderna värdera. Men jag vet vad jag tycker. Det Ryanair gör är inte kreativt, utmanande, provocerande eller något annat reklammakarna kan tänkas slänga sig med. Det är bara effektsökeri i stil med att visa rumpan i direktsändning. Och ibland grövre än så.

Den hittills mest frånstötande Ryanairkampanjen gick aldrig i Sverige, utan bara på Irland och i Storbritannien, men gällde bland annat resor till Stockholm. Den hade rubriken ”HOTTEST back to school fares” och visade en bild på en flicka i skoluniform i en utmanande pose. Anmälningarna strömmade, inte oväntat, in en masse.

Annonsen har tidigare fällts av Irlands motsvarighet till näringslivets etiska råd, ASAI, och nu har även Storbritanniens motsvarighet dömt ut den och uppmanat bolaget att sluta använda sig av den. Men Ryanair vägrar – och anklagar ASA för censur, med sedvanlig tomt bullrande retorik

Eftersom vi i Sverige
har en pågående diskussion om hur man ska hantera sexistisk reklam är det viktigt att påpeka att nej, vi bör inte införa förbud ens mot så huvudlös
reklam som den här. Branschen och näringslivet bör fälla, fördöma och stimulera till diskussion om vad som är olämpligt. Och sedan bör konsumenterna göra sitt. Till exempel genom att välja flygbolag med stor omsorg.

(Och ni har väl inte glömt hur deras senaste kalender såg ut?)

Läs också:
15/1 Förbudsförslaget lär hamna i papperskorgen
14/1 Perssons retorik hamnar i Sabunis knä

Slakten på Nyhedsavisen inledd

PERSONALMINSKNING Den nye huvudägaren till danska gratistidningen Nyhedsavisen behövde bara två veckor för att komma fram till sin första sparchock. Nästan hälften av journalisterna sägs upp – och distributionen bantas markant.

När it-entreprenören Morten Lund tog steget upp som huvudägare i Dagsbrún Media, som ger ut Nyhedsavisen, var det inget dyrt förvärv. Enligt uppgifter i danska medier betalade han en krona för att få 51 procent majoritet. Det han övertog var risken att behöva skjuta till mer kapital, vilken var akut för en tidning som blöder 35 miljoner kronor i månaden. De tidigare isländska huvudägarna, Baugur Group, har varken intresse eller möjlighet att ösa in mer pengar, i nuvarande kreditfrossa, som drabbat den isländska finansmarknaden med brutal kraft.

Inte heller Lund
lär ha särskilt lätt att få in nya finansiärer i större skala. Istället läggs allt kraft på att krympa kostnaderna. Officiellt för att nå det uppsatta målet om break-even i november, men inofficiellt för att rädda tidningen från omedelbar nedläggning.

Det som nu händer är fyra saker på en gång:

* Massuppsägningar
(var fjärde medarbetare sägs upp, däribland 40 av 90 journalister). Läs mer hos danska Journalisten.
* Ny ledning (chefredaktören David Trads, som varit med sedan starten, går till konkurrenten Berlingske). Läs mer hos Berlingske Business.
* Kraftigt krympt distribution (hushållsutdelningen försvinner på flera orter och tidningen koncentrerar sig nu på att komma ut brett i Köpenhamn och Århus)
* Webbtjänst på entreprenad (de ambitiösa satsningarna på en bra sajt bantas – och nye delägaren Freeway, som Morten Lund tecknat avtal med, får ta över all webbdrift)

Dessa åtgärder ska leda till att målet om att minska kostnaderna med 25 procent till i höst ska nås, enligt Lund. Till Berlingske säger han att han är ”helt knäckt” över att behöva säga upp så många, men att det är nödvändigt för att tidningen ska klara den tuffa marknaden.

Resonemanget känns igen från City i Sverige, som strävar mot lönsamhet genom att göra sig av med lokaleditioner och dra ner på antalet utdelade ex.

Att gratistidningarna levt över sina resurser och haft redaktionella ambitioner som de inte kunnat betala för är alldeles uppenbart. Frågan är bara om sparpaketen räcker. Dels finns risken att de sänkta redaktionella ambitionerna leder till läsarflykt, dels krävs det också kraftigt ökade annonsintäkter – och många annonsörer lär snarare bli mer tveksamma att ge sig in i et projekt som har ett mörkt domedagsmoln hängande över sig.

Läs också:
24/1 Nu krymper marknaden för gratispressen
17/1 En halvgalen entreprenär om sin nya mediemakt
17/1 Skypefinansiär tar över Nyhedsavisen
11/1 Gratistidningarna in i ett avgörande läge
9/8 Danska gratiskartan ritas om snabbt
6/6 Gratiseffekten sänker dansk dagspress

Blues för tidningsdystopiker

PAPPERSTIDNINGSPROBLEM Ökad konjunkturoro och allt snabbare förändringar i mediekonsumtionen får papperstidningspessimisterna att bli alltmer svartsynta. Men det finns grader i helvetet och – trots allt – hopp om framtiden.

I sin bok The Vanishing Newspaper (standardverket framför andra när det gäller tidningsindustrins problem i USA) gjorde medieprofessorn Philip Meyer ett omskrivet räkneexperiment: genom att extrapolera kurvan över de fallande tidningsupplagorna kom han fram till att den sista amerikanska papperstidningen kommer att tryckas första kvartalet 2043.

Det var för optimistiskt,
hävdade en panel på World Economic Forum i Davos i veckan. Där hävdade debattörer som Paul Saffo på Stanford och Peter Schwartz på Global Business Network att papperstidningens död, åtminstone i USA, kommer att inträffa redan under nästa decennium. Recessionsoro och nya medievanor gör att många stora papperstidningar lär vara borta redan 2014, hävdade de.

David Simon
, manusförfattaren bakom de senaste årens allra bästa amerikanska tv-serie The Wire, var ungefär lika dyster i sin omskrivna artikel i Washington Post i måndags. ”Vad fan var det som hände?” undrade Simon retoriskt – och frågar sig, i rubriken,
”Isn’t the news itself still valuable to anyone?” Han kritiserar resursslakten på hans egen Baltimore Sun, precis som han tidigare kritiskt skildrat den sjunkande kvaliteten i medierna i The Wire.

Hans attacker har väckt en hel del reaktioner i tidningsbranschen: läs några hos Poynter, Romenesko, Slate och Guardian. Och de sätter ytterligare fokus på själva kärnfrågan: vad som händer med kvaliteten i medierna när pappersupplagorna störtdyker – framför allt i USA och Storbritannen, men med ras som Expressens minus 12 procent i höstas uppenbart även här hemma – och intäkterna på nätet fortfarande har 14-15 år kvar (om man ska tro Rebekah Wade på The Sun) innan de kan kompensera för de fallande pappersintäkterna.

I USA sker just nu nedskärningar brett över hela mediefältet, påspätt av recessionsoron, och analyserna för 2009 är mörka. Försäljningsrykten varvas med varsel: senast var det Metros amerikanska editioner som ska minska antalet anställda med 27 personer. Los Angeles Times färske chefredaktör James O’Shea vägrade acceptera nedskärningarnas omfattning där och fick själv sparken, efter bara ett halvår.

Den bild Dagens Nyheters
debattredaktör Mats Bergstrand ger i inledningen till sin antologi ”Hotat revir” (Juridisk Reportagebyrå) är inte heller särskilt ljus. (Läs Andreas Ekströms recension av boken i Sydsvenskan här)

Bergstrand skriver
att det inte bara handlar om ett minskande intresse för dagstidningar, utan om ett minskande intresse för nyheter över huvud taget Han saknar de ”gemensamma nyhetstorgen” och dömer ut den ytliga nyhetszappningen i allt snabbare medier. Men han kritiserar också själva journalistiken och dess glidning mot agendastyrd åsiktsjournalistik, som göder både politiker- och medieförakt. Denna glidning har, enligt Bergstrand, skett på bekostnad av ambitionen att vara en exklusiv nyhetsproducent.

Slutsatsen är dyster: ”Vi ser en övergång från en form (papperstidningen) till en annan (nätet), som visar sig svårare att finansiera. Mindre pengar brukar betyda färre journalister vilket, allt annat lika, betyder sämre journalistik”.

Kanske, men inte
nödvändigtvis. Om tidningsföretagen enbart möter de sämre tiderna och det sviktande läsarintresset med sparpaket av osthyvelskaraktär går det oftast ut över kvaliteten. Men det dagstidningarnas utsatta situation kräver är snarare något annat: en insikt om varför publiken lägger mer tid på nätet och en verklig förnyelse av det man erbjuder i olika mediekanaler, för att återigen bli mer angelägen. Och det måste inte alltid sluka mer resurser, däremot kräver det tydliga val och insikter. Som att en dagstidning inte längre kan räkna med att vara läsarnas primära nyhetskälla i det allmänna händelseflödet, utan att den måste gå länge än så, både när det gäller fördjupning och att sätta samtalsagendan.

De som kommer
att få det svårast när tidningsbluesen drabbar även Sverige på allvar är de mest allmänna, breda räckviddsmedierna – i synnerhet de som har stora och kostsamma organisationer. Det som är lättkopierat och allmänt spritt – som snabba, raka nyheter och lättviktigt underhållningsmaterial – blir i längden sannolikt omöjligt att ta betalt för.

Men i andra ändan av spektrat kommer det att finnas stora möjligheter att växa för de medier som är tydliga i sin inriktning, som agerar i samspel med sin publik och som kvalitetsmässigt höjer sig över mängden, i alla sina kanaler. Varje tidningsföretag måst sträva för att bli viktigare för sin publik – och det blir man bara om man stärker den egna särarten, inte genom att glida mot en allmän mittfåra av förväntade nyhetsleveranser.

Dystopi är alltså inte
det enda möjliga synsättet. Det enda som är omöjligt är att låtsas som att allt kan förbli som förr.

Svar på tal i Davos

INTERAKTION Mediebevakningen av World Economic Forum i Davos, där alla från Ban Ki-Moon till Magnus Böcker deltar, har varit milt sagt massiv. Men det finns bara en mediekanal som ingen vågar ignorera.


Vilken? Svaret är självklart Youtube. I december presenterade videosajten sin satsning på publikinteraktivitet i Davos under vinjetten ”The Davos Question, enligt samma mönster som man tidigare, tillsammans med CNN, gjort i primärvals-debatterna i USA.

Tittarna fick ställa en fråga på temat ”Vilken enskild sak anser du att länder, företag och individer måste göra under 2008 för att göra världen till en bättre plats?”.

De frågor som fått flest röster visades på storskärmar i Davos – och det fanns inte en makthavare som vågade gå förbi den mikrofon som ställde en Youtube-fråga.
Bono i U2 var, som väntat, en av de första som letade rätt på en Youtube-utfrågare. Efter den modesta introduktionen ”Hi, I’m Bono, I’m a rock star…of sorts” lämnade han sitt svar: se till att politikerna i första hand lever upp till de löften de redan givit. Om inte är lösningen inte att byta glödlampor, utan att byta ledare.

Att sajter som
Youtube får en så central roll i sådana här sammanhang, precis som de fått i det amerikanska presidentvalet, beror på en väl skolad modern mediehållning hos deltagarna. De har accepterat att det i sådana här sammanhang inte längre går att styra och regissera budskapen som förr och att användarskapade medier är nog så viktiga som CNN och Financial Times.

Allt kan filmas och rapporteras: inte bara via hundratals Youtube-filmer utan också via mikroblogginlägg på sajter som Twitter, där alla från demonstranter till debattdeltagare skickar digitala vykort. Ett sådant, från i torsdags kväll, rapporterade kort om vad Pakistans president Musharraf just sagt: instant journalism, om något.

Det är ett rätt underbart kaos att följa på nätet, men också – om man tillåts vara allvarlig – en högst reell del i en medial öppenhetsprocess. Transparensen är maximal och möjligheterna att delta, i någon bemärkelse, större än någonsin tidigare.

De Davosfilmer som finns på Youtube är av varierande kvalitet. Det tycks ibland handla lika mycket om starspotting som om att förmedla budskapen – och filmerna på Bono, Shimon Peres, Henry Kissinger med flera har självklart en hel del jippostatus.

Men det går inte att låta bli att reflektera över hur smart det vore av företag och politiker även i Sverige att anamma den hållning som fanns i Davos. Släpp in fler, låt fler rapportera och håll inte så hårt på de formella kraven. Att allt kan nå alla på alla tänkbara plattformar är, faktiskt, inte en dålig sak.

Presstödsfrågan är kvar i långbänken

PRESSTÖD En radikal förändring av presstödet är nära förestånde, har Ekot och flera tidningar hävdat i går och i dag. Men från EU-kommissionens konkurrensdirektorat kommer andra besked.

Att hänga med i presstödsdebatten är inte helt enkelt. Här är en snabb summering, till att börja med:

Vad diskussionen handlar om är stöd på drygt en halv miljard. 85 tidningar får driftsstöd. SvD
och Skånska Dagbladet får mest: 65 miljoner, följt av Sydöstran, Västerbottens Folkblad,
Östra Småland, Dagbladet, Arbetarbladet, Länstidningen Östersund och
Dala-demokraten, med 15,3 mkr vardera. Nästan alla dagstidningar (145 tidningar) får distributionsstöd,

I den pressutredning
som lades fram i januari 2006 föreslogs en gradvis
sänkning av stödet till storstadstidningarna. Regeringens proposition fyra månader senare gick längre än kommittén: istället för en sänkning med
4,5 miljoner om året från 2009 blev sänkningen 12 miljoner. Förslaget mötte dock hårt motstånd från centerpartiet, som inte vill att Skånskan ska drabbas – och efter
en mangling i konstitutionsutskottet backade regeringen och återgick till nivåerna som föreslogs i
betänkandet.

När EU informerades om de beslutade förändringarna i
presstödssystemet blev reaktionen oväntat stark: kommissionen ifrågasatte inte förändringarna i sig utan snarare hela stödets
”förenlighet med det gemenskapsrättsliga regelverket”. I alliansens första budget frystes
därför presstödet på befintlig nivå, i väntan på att regeringen skulle
lyckas motivera för EU-kommissionen att förändringarna var rimliga.

I diskussionerna som följt har EU krävt att den svenska regeringen ska ändra hela presstödsförordningen
och presentera ett förslag till ny lagstiftning. I juni i fjol presenterade regeringen en rapport som skulle visa att presstödssystemet enbart är mångfaldsfrämjande
och inte konkurrensbegränsande. I samband med det föreslogs också vissa förändringr, bland annat när det gäller hur stort stödet
får vara i förhållande till en tidnings totala kostnader.

Men inte mycket
har hänt sedan dess. EU-kommissionens konkurrensdirektorat är fortfarande kritisk till systemet som sådant och efter att ha sonderat med källor i Bryssel verkar det klart att regeringen fortfarande inte lagt fram en så kallad notifiering om förändringar, vilket är vad som behövs för att direktoratet ska kunna ta ställning. Enligt källorna finns alltså ännu inte något konkret förslag från regeringen – och definitivt inte från EU:s sida.

Det som tycks ha hänt
under det senaste besöket i Bryssel, när parterna i förra vecka ndiskuterade frågan, är att regeringen har sonderat om hur en sådan notifiering skulle kunna se ut för att EU skulle godkänna den. Men att det fortfarande är en bit kvar till ett konkret förslag – och sedan ännu längre innan en proposition kan presenteras för riksdagen

Räkna alltså med fortsatt långbänk i presstödsfrågan, trots de senaste dagarnas uppgifter. Men en sak är säker: någon form av nedskrivning av stödet blir det – och kanske också tydligare förslag på hur stödsystemet ska kunna stimulera mer mångfald och inte bara bevara den gamla.

Läs också:

13/6 Regeringen är presstödets bästa vän
14/2 Professorns lovsång till presstödet
9/2 Beställningsjobb om presstödet
29/11 Vem tar Svarte presstöds-Petter?
23/11 Regeringens strid för presstödet
22/11 Många frågetecken om presstödet
25/10 Stockholm fria jagar presstöd
1/6 Pagrotskys presstödsrockad
23/5 Presstödsföljetongen fortsätter
2/5 Pagrotsky kuppade bort centern

Murdoch vill ha både gratis- och betalkakan

BETALT PÅ NÄTET Nej, Rupert Murdoch är inte redo att ta bort betalspärren på Wall Street Journal än. Istället vill han försöka få det bästa av två världar: både mer annonsering och mer betalintäkter.

Hela hösten har det surrat rykten om att wsj.com ska bli helt gratis – och i januari togs ett första viktigt steg i den riktningen, när åsiktsmaterialet på sajten blev tillgängligt fritt för alla.

Men längre än så går inte Wall StreetJournals nya ägare. Åtminstone inte nu. I går, på World Economic Forum i Davos, fick Rupert Murdoch en fråga om detta och svarade då så här: ”Vi kommer att bygga ut och förstärka gratisdelen av Wall Street Journal på nätet, men det kommer också att finnas ett starkt erbjudande för prenumeranter. De riktigt specialiserade delarna kommer fortfarande att vara en betaltjänst och, tyvärr måste jag säga, kommer de troligen att bli dyrare”. (Läs mer hos WSJ)

I dag kostar det 99 dollar om året att prenumerera på wsj.com. Enligt bloggrykten i går höjs priset till 119 dollar redan i vår.

Att gå den vägen är förstås en delikat balansakt. Å ena sidan will WSJ driva upp trafiken: 5,4 miljoner besökare i december räcker inte för att ta så stor del av annonsmarknaden som Newscorp anser att sajten borde göra. Att göra mer innehåll gratis lockar förstrås fler besökare – och gör det också lättare att utnyttja effekten hos sökmotorer och nyhetsaggregerare som Google News fullt ut.

Men samtidigt
är WSJ till delar så specialiserad att det helt klart finns en stark betalningspotential, även i ett mer gratispräglat webbklimat. Trenden av att kunna ta bra betalt för verkligt kvalificerat innehåll, av ”premiumkaraktär”, samtidigt som det allmänna nyhetsmaterialet i allt störr eutsträckning blir gratis – både på papper och webb – är tydlig. Titta bara på Financial Times, som är en av få brittiska tidningar som ökar sin upplaga, trots två prishöjningart på kort tid.

Det finns både
en gratis- och en betalkaka att äta av på mediemarknaden. Och Rupert Murdoch vill uppenbart ha båda.

Läs också:
10/1 Murdoch gläntar på gratisdörren
14/1 Gratischocken på Murdochs Wall Street
1/10 Google driver gratistrenden i medierna
22/9 Därför vinner gratiskulturen på nätet
18/9 New York Times ger upp betalmodellen på nätet
8/8
Snart kan ännu mer bli gratis på nätet

Nytt jätteras för Expressens upplaga

UPPLAGESTATISTIK Rekordraset på 10,9 procent i oktober var inte nog. I november gick det ännu sämre för Expressen/GT/Kvällsposten: då störtdök försäljningen med hela 12 procent – det största fall som någonsin noterats i Tidningsstatistiks tabeller.

Raset gör att Expressen i november hamnade under 300 000 i upplaga per utgivningsdag. Den nya bottensiffran lyder på 290 300 ex, vilket är den lägsta tidningen någonsin redovisats i TS månadssiffror. Eftersom Aftonbladet samma månad ”bara” tappade 7,1 procent innebär det också förlorade marknadsandelar.

I december var utvecklingen inte lika katastrofal: då tappade Expressen 7,7 procent, till 308 800 ex per dag. Aftonbladet tappade då 6 procent till 380 400 ex.

Om man räknar ut genomsnittet av Expressens månadsupplagor 2007 landar tidningen på ett årsgenomsnitt på 319 800 ex, vilket är 7,2 procent lägre än 2006.
Aftonbladet
faller under 400 000-gränsen: till 390
100, vilket är 6,2 procent lägre än 2006.

Läs också:
24/1 Så stenålders är det inte, Otto Sjöberg
20/1 Hoppsan, en ny bottensiffra
5/1 Bottenrekord för Expressen
11/12 Inget drömläge för Helin på Aftonbladet
28/11 Generationsskifte på Aftonbladet
2/11 Aftonbladets gratisnota nu över 200 miljoner
11/10 Tidningarnas tävling mot botten
24/9 Bättre väder räddar inte kvällspressen
3/9 Mission impossible: stoppa upplagefallet
20/8 Bond kunde inte vända Expressens ras
10/8 Kvällstidningarna tiger om sina siffror

Kannibalerna härjar på tidningsmarknaden

RÄCKVIDDSSIFFROR Det finns ett ord som mediehusledningarna skyr som pesten och det är ”kannibalisering”. Men med siffror som dagens Orvestotal blir det allt svårare att förneka att det är just det vi ser på tidningsmarknaden.

Egentligen är kannibaliseringsdiskussionen väldigt gammaldags av sig. Självklart kan en mediekoncern ha flera konkurrerande produkter inom samma nisch, på samma sätt som en betald tidning kan ”konkurrera” med en gratis sajt, utan att det behöver få negativa effekter. Snarare tvärtom: det är ett utmärkt sätt att, via flera varumärken, ta andelar från konkurrenterna.

Men när det gäller
gratistidningsmarknaden ställs det hela ovanligt tydligt på sin spets. Tidningsmarknaden i storstäderna är tydligt överhettad, vilket tvingar gratistidningarna till marknadsförings- och innehållssatsningar som de dels inte har råd med, dels gör att skillnaden mellan gratistidningarna och de betalda alternativen blir mindre. Det slår i synnerhet mot kvällstidningarna, när läsarna upplever att skillnaden mellan nollkronorsalternativet och tiokronorsalternativet inte är tillräckligt stor. Men det sätter också press på de betalda morgontidningarna.

Hittills har medieföretagen
med emfas förnekat att det skulle finnas någon kannibaleffekt efter lanseringen av de senaste gratistidningarna. Men dagens Orvestosiffror visar något annat:

* I Malmö
minskar Bonniers Kvällsposten och Sydsvenskan med 28 000 respektive 36 000, medan Bonniers City (numera ägd av Sydsvenskan) ökar med 3 000.
* I Stockholm minskar Bonniers Expressen och DN med 27 000 respektive 26 000, medan City minskar med 94 000.
* Schibsteds Aftonbladet minskar med 38 000 i Stockholm, medan koncernens gratistidning Punkt SE ökar med 138 000 och nu når fler stockholmare än både Aftonbladet och SvD.

Minskningarna i Stockholm är större än vad de är i hela riket procentuellt sett, vilket visar att de egna gratistidningarna uppenbart slår hål i de betalda tidningarnas räckvidd. Detta hade inte varit ett problem för ägarna om gratistidningarna varit lönsamma och annonsmarknaden ökande. Men så är det som bekant inte. Istället är vi i ett läge där både betalda och gratis tidningar får ekonomin urholkad – men där ingen vågar ge upp marknadspositionen, av rädsla för att det skulle gynna konkurrenterna för mycket.

Räkna med att den situationen inte tillåts fortsätta hur länge som helst.

Tidskrifterna lockar tillbaka läsarna

LÄSARSIFFROR Efter ett par år med snabbt sjunkande läsartal ser det ut som om tidskrifternas räckvidd börjar plana ut och till och med öka igen.

Överetableringen på tidskriftsmarknaden 2005 och 2006 tog ut sitt pris, med magasinsdöd och sjunkande läsartal. I de senaste mätningarna har mer än två tredjedel redovisat sjunkande tal, med all-time-low på många håll.

Framför allt blev distributionen ett problem: tidskrifterna fick helt enkelt inte plats i butikernas hyllor – eller försvann bakom inplastade lockbeten. Det var inte lika illa som i USA, där butikskedjan Wal-Mart stoppat distributionen för nästan 1000 magasinstitlar, men marknaden har varit väldigt kärv, vilket lett till priskrig och en viss gallring.

I dagens Orvestomätning ökar dock hela 60 procent av tidskrifterna sin räckvidd, medan 5 procent har oförändrad räckvidd. De som framför allt börjar återhämta sig är titlarna i livsstilssegmentet, inte minst kvinnomagasinen. Där redovisar nu nästan alla förbättrade siffror, med undantag för Vecko-Revyn, som når en ny bottennotering (-35 000). Dåligt går även männens Café och Slitz, som både redovisar all time low-siffror: minus 37 000 respektive 43 000.

Kvällstidningarnas bilagor har en ojämn utveckling, men merparten sjunker – bland dem fredagsbilagorna och Expressens Leva och Bo.

Några hårt prövade tidningar vänder uppåt efter lång tids nedgång: bland dem Ica-Kuriren och Vi. Fokus går, som jag tidigare redovisat, också betydligt bättre nu och ökar från 25 000 till 41 000 läsare.

Tystad
Efter en tid på Baptistsamfundets tidning Veckoposten kom Berit Önell 1987 till Norra Skåne. ”Jag blev journalist för att jag ville förändra världen”, säger hon.

”Pressfriheten är den största förloraren”

Lång historik av politisk censur.

FOTO: Staffan Löwstedt

Nordiska rådets pris
går till Kjell Westö

Krönika

"Fångar Finlands trauma."

Pris till ”Black box music”

Stockholm stadshus stod värd.

Hur svensk kultur reducerades till gnäll

Kulturdebatt

Sårade nationella känslor.

”Hon blir så förrådd att det gör ont att skriva”

Chatt

Lotta Lundberg svarade på läsarfrågor.

”En skådespelerska större än livet”

Kim Anderzon död

Erika Hallhagen minns väckelsemöte om könet.

Kim Anderzons karriär i bilder

bildspel

Inledde teaterkarriären i slutet på 60-talet.

Berättelsen om
Husby fortsätter

Nya bilder av Husby-kravallerna.

Kulturinstitut offras för kaffepengar

Kulturchefen

Bidrar till negativ Sverigebild.

Vad ägnar ni er åt egentligen?

Kulturinstitutionerna svarar

”Vi förvaltar ett arv”.

Blir det okej att rösta på böghat i nästa val?

Krönika

Harry Amster om SD-väljarna

När ebola-nojorna
har tagit över

Sthlmsnatt

"Du skrämmer hela kvarteret”

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

”De ökade klyftorna
trivialiseras i Sverige”

Krönika

Om viktigt bränsle debatten.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.