Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

TEKNIKDRÖM Newsweek faller i trans över Amazons nya e-boksläsare Kindle. Jag är något mer skeptisk.

Det var med allt större häpnad jag läste Newsweeks omslagsreportage förra veckan med rubriken ”Books aren’t dead, they’re just going digital”. En sak kan man säga direkt: reklamvärdet för Amazon måste vara enormt. Inte nog med att deras produkt exponeras över hela förstasidan; reportern Steven Levy faller också på knä för bolagets innovationskraft och är på väg att sopa bort hela Gutenberg-eran i en enda lång euforisk hyllning. Detta till en produkt som är nästan lika dyr som en Iphone, men med betydligt mer begränsad funktionalitet.

Min bloggarkollega Adam Erlandsson sammanfattade det klokt i förra veckan: ”Den fristående e-boksläsaren är att betrakta som ett kul experiment som möjligtvis kan attrahera några early adopters som bara måste ha alla nya prylar”. Men: ”Den kommer aldrig att bli det tryckta ordets Ipod, som är vad Amazon tror och hoppas”.

Hoppas är nyckelordet här. För det handlar mycket om visioner. Amazon-grundaren Jeff Bezos’ vision är att man med Kindle ska kunna ladda ner ”varje bok som någonsin tryckts” inom mindre än en minut. Det är en ganska fet ambition, men knappast särskilt sannolik.

Enligt Amazon är Kindle inte en produkt, utan en tjänst. Men det är en dyr produkt och en ojämnt prissatt tjänst. Att ladda ner en bestseller kostar tio dollar, att prenumerera på pappersversionen av New York Times 14 dollar/månad och att prenumerera på en blogg 1-2 dollar i månaden. Eftersom tidningsmaterial och bloggar är gratis för den som exempelvis använder en Iphone/Ipod Touch innebär det att man får betala extra för att få något levererat till den här plattformen. Vad är fördelen med detta? Möjligen två: en läsvänligare skärm (kanske, har ej kunnat testa) och en mer batterisnål läsare. Men det blir ändå svårt att motivera prisskillnaden. Och det faktum att man måste släpa runt på ännu en produkt.

Den största nyttan med Kindle lär därför inte bli som mediekanal utan mer begränsat: som e-boksläsare. För den som reser mycket och inte har alltför specialiserad smak kan den bli en perfekt pryl, som gör kabinväskan lättare än en trave böcker. Tiden lär också vara mer mogen för den här produkten, nu när nedladdningen av nya böcker går smidigare, än vad den var för tidigare satsningar från Sony, Barnes & Noble och andra.

Men den största revolutionen sedan Gutenberg? Pyttsan.

Martin Jönsson

GRATISKRIGET Bonnier flyttar över utgivningen av Citys Malmöedition till Sydsvenskan. Det är början på räddningsaktionen av koncernens gratistidning.

Nu händer det grejer i det alltmer konkurrenskärva gratistidningskriget i storstäderna. I förrgår kom beskedet om att Metro drar ner frekvensen på sin utgivning rejält, följt av Citys besked om indragen utgivning i juli (läs mer här). Och i dag meddelades att Sydsvenskan tar över City Malmö/Lund och därmed kliver in som gratisaktör och motpol till Metro Skåne.

Det är inget konstigt besked: Sydis var ju redan från början påtänkt som samarbetspartner för City. Men avtalet brann inne och istället körde City på egen hand. Vilket varit ekonomiskt vansinne: utan uppbackning har tidningen blivit trea i regionen och med annonsintäkter som varit försvinnande små.

Nästa steg
i denna nedmontering lär bli en nedläggning av City Göteborg. Även den är trea på marknaden, men där saknas samarbetspartner, eftersom Gp redan har ett samarbetsavtal med Metro.

Kvar finns då en Stockholms-City, som kalkylerar iskallt med att Schibsted snart lägger ner Punkt SE – och som då hoppas på att, till slut, nå lönsamhet under 2008 eller kanske 2009…om inget nytt drastiskt inträffar.

Läs också:

26/11 Så ska gratis göras mer lönsamt
20/11 Siffran som gör gratistidningarna nervösa
2/11 Aftonbladets gratisnota över 200 miljoner
11/10 Så är ställningen i gratistidningskriget
11/10 Tidningarnas tävling mot botten
29/9 Sargade ettåringar fortsätter gratiskriga
17/8 Punkt SE över 100 miljoner i förlust i år

Martin Jönsson

TRONSKIFTE Den som efterträder Anders Gerdin på chefsposten på Aftonbladet har en
svår uppgift framför sig. När mediebranschen förändras i rekordfart är
det just nu kvällspressen som får några av de hårdaste törnarna.

Att Anders Gerdin avgår som chefredaktör på Aftonbladet, efter 37 år på tidningen varav tio som dess högste redaktionelle chef, är en nyhet som branschmedierna länge haft på avtryckarfingret.

Redan för två år sedan var branschtidningen Resumé ”säker” på att Gerdin skulle avgå, under 2006. För några veckor sedan var tidningen lika säker på att Gerdin skulle gå i höst. Den här gången blev de sannspådda, så som man ofta blir när man upprepar en spådom tillräckligt ofta.

När Anders Gerdin
nu avgår är det med ålderns rätt, men också med resultatets. På avskedsfesterna framöver lär ”Gubben”, som Gerdin kallas i huset, hyllas som en av de sista gammaldags kvällstidningsredaktörerna: en före detta dammsugarförsäljare, med rötter i lokal- och sportjournalistiken, som i decennier slipat den folkliga fingertoppskänslan för vad som fungerar på löp och ettor.

Han har inte varit någon karismatisk publicist och estradör i stil med Bo Strömstedt, snarare en folklig men småbutter Lars Lagerbäck-typ som undvikit rampljuset och hellre låtit siffrorna tala. Han har erkänt att det ibland blivit några ”skitlöp” för mycket – vilket bland annat lett till en förtalsdom och en del präktiga rubrikskandaler – men har alltid tagit strid för den klassiska kvällstidningens uppgift, som en folkets lägereld för dagens största samtalsämnen.

Hans karriärresa på Aftonbladet har gått parallellt med tidningens egen framgångsresa: från rollen som kvällspressens misskötta underdog till ett höglönsamt mediehus med vinstnivåer räknat i hundratals miljoner. Det var visserligen under föregångaren Thorbjörn Larssons tid som chef som tidningen gick förbi Expressen, men som en av Larssons tre redaktionschefs-”knattar” var Gerdin i högsta grad delaktig i den framgången. Och med honom vid rodret har framgången fortsatt och förstärkts.

Åtminstone är det vad vi hade skrivit om Gerdin valt att utnyttja möjligheten att gå i pension i fjol, 62 år gammal. Nu stannade han möjligen ett år för länge, och fick då uppleva hur framgångsmaskineriet plötsligt började gnissla. TV7, som Gerdin var en varm anhängare av, fick avpolletteras efter skenande förluster, gratissatsningen Punkt SE kostar långt mer än kalkylerat – och även själva moderskeppet, Gerdins älskade Aftonblad, läcker nu upplaga i en oroväckande hög takt, vilket fått det att muttras alltmer högljutt i organisationen och ger avskedstalen en viss dissonans i moll.

I tidningens årsredovisning för 2006 skrev vd Carl Gyllfors att målet för 2007 var att ”bromsa och vända den nedåtgående upplagetrenden”. Det blev precis tvärtom. Konkurrensen från nät och gratistidningar slår just nu stenhårt mot kvällstidningens upplaga, som nu minskar i dubbelt så snabb takt som i fjol, vilket gör att framtiden plötsligt ser betydligt mer osäker ut.

Det är en brytningstid; både utanför och innanför Aftonbladets väggar. Inne i lokalerna vid Globen handlar det om ett generationsskifte, inte bara på Gerdins post. Även Kalle Jungkvist, chefredaktör för aftonbladet.se, lär kliva ner inom några år – och kanske blir det den nuvarande redaktionschefen Jan Helin som på lite sikt innehar bådas jobb, med uppdraget att smälta samman den vacklande papperstidningen och det växande nätet till en gemensam multikanalsorganisation, med en affärsmodell bättre anpassad till framtidens snabbrörliga mediekonsumtion.

Kvällstidningen på papper är fortfarande fundamentet för mediehuset Aftonbladet. Men dess konceptmix av nöjen och nyheter finns i dag i överflöd i olika medieformer och den därför kan inte drivas som den alltid gjort, utan måste sannolikt genomgå en ”extreme makeover” för att behålla sin ställning på mediemarknaden. Det jobbet var Anders Gerdin tvungen att lämna till någon annan.

Martin Jönsson

SPARÅTGÄRD SVT kommer inte att satsa några nya programresurser på nischkanalen Kunskapskanalen. Det retar upp samarbetspartnern UR, men är i grunden rätt beslut.

För en dryg vecka sedan berättade SVT:s vd Eva Hamilton i SvD om företagets nya utbudsstrategi, som innebär att alla programsatsningar ska göras i ettan, tvåan och Barnkanalen, medan övriga kanaler får bli repris- och lågbudgetalternativ. Det är en strategi som är i direkt motsats till den som förra vd:n Christina Jutterström torgförde. Hon lovade stora satsningar i både 24:an och Kunskapskanalen och pratade om att SVT i framtiden skulle kunna bestå av sex olika kanaler.

Denna nischsatsning har dock genom åren mött en hel del intern kritik. Förre programdirektören Mikael Olsson kritiserade satsningarna för att de enbart skulle leda till utspädning, att det ”blev mindre i varje kastrull”. Hamiltons besked om att koncentrera resurserna på huvudkanalerna har därför mött interna applåder från många håll, inte minst fackligt.

Men jag undrar
om alla tv-kritiker – och de få som tittar – har förstått vad den nya strategin betyder för kritikerfavoriten Kunskapskanalen? Den lär bli en skugga av sitt forna jag, med mest repriser och UR-material.

DN debatt i dag lyfter UR:s vd Christina Björk fram detta, i en sällsynt opinionsyttring från bolagets håll, och skriver att ”Vi ser redan oroande tecken från SVT som vill nedprioritera sin del i Kunskapskanalen”.

Jag tror dock att Hamilton gör rätt: i synnerhet om man istället lyfter in mer dokumentärsmaterial i SVT2. Kunskapskanalen har misslyckats kapitalt med att nå någon publik att tala om. Trots att alla svenskar i dag kan få in den finns den nätt och jämnt med bland de 30 största kanalerna. Då är det bättre att samla resurserna och göra tvåan smartare och attraktivare.

Den erfarenheten har även finska public service-bolaget YLE gjort. De lägger nu ner nischkanalen YLE Extra och även två radiokanaler för att spara pengar när licensmedlen minskat.

Att satsa på en hel kanalbukett var en vacker tanke i digitaliseringens barndom. Men så som tv-marknaden ser ut i dag är den bara ett säkert sätt att slösa bort resurserna.

Läs också:
19/11 SVT förbereder sig för rollen som tvåa

Martin Jönsson

ÅRETS MEDIEPERSON I fjol var det tv-komikern slash kommentatorn Stephen Colbert som utsågs till Årets Medieperson, året före var det nyhetsstjärnanAnderson Cooper. Och 2007? En gissning: valet står mellan Rupert Murdoch och Mark Zuckerberg.

Det är sajten I want media som varje år utser årets medieperson. Eller rättare sagt: de listar tio kandidater och sedan får läsarna rösta fram en vinnare. Under de 5 år omröstningen skett har det varit tunga namn som tagit hem det; dock ej alltid under entydigt positiva omständigheter: Martha Stewart, Bonnie Fuller, Jon Stewart, Anderson Cooper och Stephen Colbert.

Tio kandidater finns att välja mellan och det går fortfarande att rösta. Bland kandidaterna finns kändisbloggaren Perez Hilton, sparkade radiorösten Don ”nappy-headed hos” Imus samt …Google, som visserligen inte är en person, men som ju dominerar allt annat och som därför får vara med här också.

Två kandidater framstår dock som storfavoriter: Rupert Murdoch, som varit nominerad flera gånger men som i år var ännu mer i fokus än tidigare efter kuppen mot Wall Street Journal, och Facebookgrundaren Mark Zuckerberg, vars skapelse fick sin första riktiga värdering i och med Microsofts 1,6 procentsköp för 1,5 miljard kronor.

En gissning: i år vinner Rupert.

Och en fråga: vilka skulle nomineras i en motsvarande svensk omröstning om Årets Medieperson? Göran Persson? Alex Schulman? Jarl Alfredius utan slips? Trond Sefastsson?

Läs också:
5/12 2006 Klart att Colbert är årets medieperson

Martin Jönsson

NERDRAGNING Nu blir det inte lika mycket gratis i storstäderna. Utgivningsfrekvensen på Metro och City stryps, i ett försök att spara pengar. Men frågan är hur stor lättnad det blir på nedersta raden.

När Metro i dag meddelade att tidningen ska dra ner på sin lördagsutgivning, och dra in på sin sommarutgivning – med ett sommarmagasin som ersättare för dagstidningen under hela juli månad – tog det inte många timmar innan Bonniers City meddelade att även de ska ta sommarledigt.

Så ser den alltmer krisdrabbade gratismarknaden ut just nu: ingen har råd att tacka nej till en chans att minska blodflödet och spara lite pengar (Punkt SE gjorde som bekant detta redan i somras). Att bara komma ut en lördag i månaden och en månad mindre per år innebär på papperet en besparing av tryck, papper och distribution med nästan 20 procent (i verkligheten ser der säkert något annorlunda ut, beroende på hur avtalen ser ut). Vilket fungerar som någon form av plåster på de blödande kalkylerna; oklart dock hur stort.

Ännu verkar ingen av gratistidningsägarna ha kommit fram till slutsatsen att man sparar 100 procent av kostnaderna om man drar in utgivningen alla dagar i veckan. Chicken racet fortsätter alltså, men med nya spelregler och något lägre insatser.

Att tidningarna släpper taget om juli är ganska logiskt. Alla dagstidningar har svag annonsingång i juli och i synnerhet gratistidningarna, eftersom annonsörerna är måttligt intresserade av att nå turisterna.

I somras halverade
både Metro och City nästan sina annonsintäkter i juli jämfört med juni, enligt statistik från Sifo Reklammätningar. Men vad värre var: intäkterna sjönk också jämfört med juli 2006, vilket slår direkt mot tidningarnas budgetar.

Men trots detta: självklart är minskad utgivning ett svaghetstecken för de hårt pressade tidningarna. Det sparar pengar, men sänder också ut krissignaler till annonsörerna, som rimligen också bör vara ganska trötta på alla turer fram och tillbaka med vilka utgåvor som ska finnas och när de ska komma ut. Sannolikt hade det varit ekonomiskt smartare av City att behålla full utgivning i Stockholm, men lägga ner editionerna i Göteborg och Malmö, som ju inte bidrar med särskilt mycket intäkter.

Men kanske hoppas
Metro och City på att Schibsted redan till årsskiftet ska strypa pengatillförseln till Punkt SE, om intäkterna fjärde kvartalet inte når upp till plan – och att det därför bara handlar om att hålla sig flytande till dess och invänta att marknaden ska bli mindre konkurrensutsatt.

Läs också:

20/11 Siffran som gör gratistidningarna nervösa
2/11 Aftonbladets gratisnota över 200 miljoner
11/10 Så är ställningen i gratistidningskriget
11/10 Tidningarnas tävling mot botten
29/9 Sargade ettåringar fortsätter gratiskriga
17/8 Punkt SE över 100 miljoner i förlust i år

Martin Jönsson

VINNARE Ett rätt och två fel – och fel gissning när det gäller det svårtippade hederspriset till Lukas Bonniers minne. Så blev mitt tipsfacit när Stora Journalistpriset i kväll delades ut i Stockholm.

Tidigare i dag skrev jag vilka jag trodde skulle vinna. Här är den korrekta vinnarlistan:

I kategorin Årets Avslöjande vann Sven Bergman, Joachim Dyfvermark, Fredrik Laurin, Uppdrag Granskning, Sveriges Television, för dokumentärserien ”JAS – de hemliga avtalen” med motiveringen ”För en uppfinningsrik och enträgen granskning som avslöjade det smutsiga spelet bakom vapenexporten”.

Det var som fan”, var vinnarnas spontana kommentar: de trodde själva
inte på vinst. Och inte jag heller. Deras reportage om vapenexporten
och det skumma spelet kring den var oerhört välgjort och intressant och
med stor tyngd, men jag trodde att det raka, överraskande avslöjandet
om Brilloboxarna skulle ta hem det, även om det möjligen är mer
lättviktigt.

Årets Berättare blev Isabella Lövin, frilansjournalist. ”För hennes chockerande berättelse om vad människan gör med havet, och till vilket pris.” Som jag tippat och till stort jubel i salongen. ”Ett kafkaartat rotande i fiskepolitiken” kallade hon det själv – och beskrev processen som att sitta på en bomb som ingen lyckats få ut tidigare.

I klassen Årets förnyare vann – väldigt oväntat – Erik Fichtelius, Sveriges Television, för dokumentären ”Ordförande Persson”. ”För
att ha förnyat metoden att porträttera en politisk makthavare, och med
tv, webb och bok givit svenska folket unika insikter om vad ordförande
Persson tyckte och tänkte – egentligen.”

Fichtelius konstaterade efter, på frågorna om den omstridda dokumentären, att ”när jag står här i dag, då känner jag att jag gjorde rätt”.

Och visst: framför allt boken, med dess kontinuitet och dess skickliga intervjuande, är ett journalistiskt praktverk. Men förnyare? Njae, Inte i den konkurrensen.

Lukas Bonniers stora journalistpris gick till tv-veteranen Bo ”Lägg ut” Holmström för att han ” i decennier bedrivit journalistik på hög nivå, med egen röst och tillbakalutad skärpa.” Till stående ovationer tog han emot priset. Ett populärt val, trots att han själv konstaterade att han passerat ”bäst före datum för länge sedan”. Och han har inga planer på att sluta, snart 69 år gammal: ”Jag har precis skrivit på ett nytt treårskontrakt. Fan vad trist att sitta hemma!”

Alla tidigare vinnare hittar du här.


Läs tidigare inlägg om Stora Journalistpriset:

22/11 Om journalistiken ska förnyas måste publiken få vara med

22/11 Och vinnarna blir…

30/10 Jodå, Fichtelius kan få pris för Persson
30/10 Vågar juryn nominera Persson-dokumentären?
30/11 2006 Den gamla skolan tog hem prisen

Martin Jönsson

FÖRNYELSE När Stora Journalistpriset delas ut i kväll handlar en av kategorierna om Årets förnyare. Vilket är något av en ”contradiction in terms” för medierna, vars största problem i dag sannolikt är just den bristande innovationsförmågan.

När Tom Wolfe skrev förordet till The New Journalism för snart 35 år sedan (en reportagebibel för de flesta som kommer att sitta i salongen på Operaterrassen ikväll och hoppas på ett pris; åtminstone de manliga gästerna) konstaterade han att inte en enda av de journalister som medverkade i antologin närmade sig sitt uppdrag med någon som helst ambition att förnya; att skapa det som åtminstone kom att etiketteras som en ”ny journalistik”.

Det är inte så konstigt.
Journalister är inte så mycket för förnyelse. Generellt sett är vi en kår av ganska konservativa traditionalister, med en stadigt cementerad definition av hur bra journalistik ska se ut och en stor röd varningslampa för allt vad tekniska innovationer gäller. I synnerhet sådana som påverkar hur vårt eget arbete ska produceras och presenteras. Vilket på sitt sätt naturligtvis går att försvara: själva grundidén i vad som är bra journalistik har ju inte förändrats med tiden. Den handlar fortfarande framför allt om en sak: att berätta nya historier, på ett sätt som engagerar publiken, i ämnen som är viktiga och relevanta för dem

Eller säg så här:
journalistiken i sig behöver inte förnyas. Den behöver bara förbättras. Bli noggrannare och kunnigare. Mer angelägen. Engagera mer. Och här är tekniken – och nätets och mobilens nya möjligheter till nischning, snabbhet, visuellt berättande och interaktivitet – naturligtvis en enorm möjlighet.

Problemet är att alltför många, i journalistkåren och i medieföretagen, inte ser det så. Vilket resulterat i en alltför stark passivitet i de nya medierna när det gäller verklig utveckling och innovation. Vilket i sin tur resulterat i att publiken i dag lägger alltmer tid i den ”parallella medievärlden”, med bloggar, sociala medier och olika nätverk, och får en allt svagare relation till den ”traditionella medievärlden”. Och det är vårt problem; inte deras.

Man skulle kunna tänka sig att den här innovationsskräcken skulle ha försvunnit vid det här laget, när nätet nått tonåren, bloggar belönas som bra litteratur och för publicistiska avslöjanden. Till och med en gammal ärketraditionalist som Seymour Hersh hyllar ju numera de digitala tidningarna och dess interaktiva grannar som ännu mer fantastiska än de kräftgående papperstidningarna i USA.

Men det har den inte. Bara det senaste halvåret har det förekommit en lång rad uttryck för skepsis och till och med förakt för nätet i allmänhet och bloggar och sociala medier i synnerhet, från det svenska journalistetablissemanget. De går inte lika långt som den internethatande aktivistgruppen Internot (vars kampanjfilmer på Youtube kan beskådasexempelvis här – gör det, de är väldigt kul), men det är inte långt därifrån.

Några exempel:

Så här skrev Sydsvenskans krönikör och Stora journalistprisvinnare Åke Stolt i oktober: ”
Blogg är, om ni ännu inte lyckats lista ut det, en slags sopstation på
internet där kända och okända skrapar ihop resterna av ett liv och
lägger ut till allmänt beskådande”. (Han fick dock så mycket mothugg att han faktiskt reviderade sig själv en smula, i den här uppföljarkrönikan)

Och så här skrev debattören och tryckfrihetskämpen Anders R Olsson, i våras: Bloggare
kan aldrig påverka något ideologiskt viktigt/…/Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd.”

Det finns många fler exempel, både på hur journalister och mediemakthavare uttrycker en nedvärderande hållning gentemot nätet och där de sågar värdet i det publiken kan bidra med. Tidningsutgivarnas tillträdande vd Anna Serner fick till exempel en del av oss att höja på ögonbrynen när hon i september sågade läsarkommentarer på nätet och undrade : ”Vem är intresserad av vad folk tycker? Folk som tycker till har för mycket tid över”.

Till en del har de här bloggdissarna förstås rätt. Det finns mycket skit på nätet och i bloggosfären. Men det gör det i journalistiken också. Och journalistkårens självbild behöver ses över, det visar om inte annat gårdagens omskrivna undersökning från Medieakademin om svenskarnas syn på journalisternas moral. Journalister kan inte bara slå sig för bröstet och tala om den viktiga, livsnödvändiga och demokratifrämjande journalistiken, som ska värnas med tryckfrihet, meddelarfrihet och källskydd – och hävda att det bara är journalister som kan rapportera om något viktigt. Den bilden måste kompletteras med en lika högljudd och engagerad diskussion om de många bristerna i journalistiken, både etiskt och kvalitetsmässigt. Och om det faktum att läsarna, bloggarna och de sociala medierna faktiskt också kan bidra med en hel del när det gäller både avslöjande, berättande och förnyande.

Man behöver inte bli en Dan Gillmor och hävda, likt en Jon Landau på en Springsteenkonsert, att han sett mediernas framtid och att det var i gräsrots- och medborgarjournalistiken (som han skrev i bloggstandardverket ”We the Media”). Läs intressanta synpunkter om detta hos David Leigh i The Guardian).
Men jag är övertygad om att medierna och journalisterna både skulle vinna i trovärdighet och kunna höja kvaliteten på sitt journalistiska arbete om de hade en mer ödmjuk hållning inför det som skett i den parallella medievärlden. Hur den blivit alltmer professionell. Hur den blivit alltmer fördjupande. Hur den blivit alltmer kreativ och innovativ när det gäller klassiskt journalistiska arbetsmetoder som att gallra, sortera och erbjuda översikt.

Det är inte ”no journalism”, som alltför många redaktörer fortfarande hävdar eller tror. Det är snarare, faktiskt, en ”new journalism”. Men dess styrka ligger inte i att ersätta den gamla, utan i att komplettera den.

Den mest förnyande journalistiken kan mycket väl finnas på papper, fortfarande om tio år. Eller kanske i bokform, som vi sett många exempel på de senaste åren. Men om man inte utnyttjar de möjligheter som finns i teknik, bloggar och ökad publikinteraktivitet, missar man fantastiska möjligheter att utveckla även det journalistiska grundhantverket.

Två av de nominerade till Stora journalistpriset i kväll har bloggar och interaktivitet som en central del i sitt upplägg. Västerbottens-Kuriren gör det ganska traditionellt, men väldigt sympatiskt, genom att använda både läsar – och redaktionsbloggar för att skapa en ny diskussionsplattform. De såg inte, som en del högljudda journalister gjort angående Carl Bildts blogg, det som ett problem att politiker och andra makthavare får en plattform för att kommunicera direkt – utan snararare som något positivt, som fördjupar och skärper kraven på deras journalistik.

Aftonbladet gjorde det mer i nyhetsflödet och mer raffinerat, med sin Irakbevakning, där de utnyttjade blogg och chatt som redskap för att föra publiken närmare em det rapporteras om. Båda exemplen är lysande på hur journalistiken faktiskt kan förnyas och utvecklas.

Man kan bara hoppas på att deras synsätt blir mer utbrett. Det kommer journalistiken att vinna mycket på.

Journalistikens förnyelse är en alldeles för viktig fråga att enbart lägga i händerna på journalisterna.

Läs också:
22/11 Och vinnarna blir…
1/11 Inte bloggarnas baksmälla som är värst
30/10 Jodå, Fichtelius kan få pris för Persson
30/10 Vågar juryn nominera Persson-dokumentären?
29/10 Journalistföraktet mot nätet är märkligt
29/10 Baksmällan är nog värst i debattetablissemanget
3/10 Stenius sågas för sin bloggkritik
1/10 Om PO hatar bloggar lär hon få problem
5/9 Tidningsutgivarnas vd dissar läsarna
27/3 En förlegad syn på medborgarjournalistik
14/3 Bloggare bannlysta på journalistfesten
13/3 Beröringsskräcken för bloggarna är märklig
30/11 2006 Den gamla skolan tog hem prisen

Martin Jönsson

NISCHTV Många har undrat när Dagens Industris fiaskostämplade satsning Di-tv ska läggas ner som egen tv-kanal. Svaret kommer i dag: till årsskiftet. Och lösningen är sensationell: deras nyhetsprogram tar plats i TV8:s tablå och petar därmed ut Finansnytt därifrån.

Di-tv lanserades med buller och bång hösten 2005 som ”den största svenska tv–satsningen på
tio år” enligt chefredaktören Gunilla Herlitz. Kanalen räknade då med att få en plats i det digitala marknätet, men gick bet på det och har trots intensiv marknadsföring inte lyckats komma upp i någon mätbar daglig tittartid enligt mätföretaget MMS, utan ligger fortfarande på 0,0 minuters tittande en genomsnittlig dag och 0 i daglig räckvidd (dvs de som tittar på kanalen minst 5 minuter en genomsnittlig dag).

Tv-tablån och personalen har också skurits ner ordentligt, med fokus på nyheter snarare än studiosoffor och reportage. Istället har det gjorts en storsatsning på ip-tv och webb-tv, med di.se som bas.

Att själva tv-kanalen inte skulle överleva var väntat; jämte Aftonbladets TV7 var den det största fiaskot i nischkanalsutbudet. Men lösningen, som väntas offentliggöras i dag, är oväntad. Kanalen läggs ner, men nyhetsprogrammet tar plats i TV8:s tablå, efter en ohelig och högst oväntad allians mellan Bonnierägda Dagens Industri och Stenbeck-ägda Viasat/TV8.

Det hade möjligen varit mer väntat om Di-tv tog plats i TV4:s tablå, istället för Veckans Affärer-samarbetet Ekonominyheterna, men det var tydligen inte TV4 intresserat av. Så då blev det åttan.

Detta innebär, av allt att döma, att TV8-trotjänaren Finansnytt, som funnits med sedan starten för tio år sedan och som så sent som i somras vann pris som årets bästa affärs-tv i börs-vd:arnas ranking av svenska affärsmedier, försvinner ur tablån i TV8, som därmed tar ytterligare ett steg mot en tablå bestående av program från andra kända medievarumärken (Metro Teknik, Resumé, Fokus, E24, Vi, SvD Kultur m fl). Ett sätt för TV8 att kapa kostnader, men också ett brutalt offer av ett av kanalens starkaste varumärken. Finansnytt har legat runt 25 000-35 000 tittare per sändning, vilket är högt för den kanalen.

Läs också:
17/8 Dyra lärpengar när Aftonbladet skrotar TV7

Martin Jönsson

PRISFEST En konstnyhet, en debattbok och ett nytt sätt att bedriva utrikesbevakning . Det är de nomineringar som jag tror kommer att vinna Stora journalistpriset, som delas ut i kväll. Och så tror jag, precis som i fjol, på en SVT-veteran…

Jag
levererade mitt tips på vinnare redan för drygt tre veckor sedan, när
nomineringarna presenterades, och ser ingen anledning att ändra på det.
Alltså:

Årets avslöjande:
Christian Holmén/Micke Ölander/Leo Lagercrantz, Expressen: Brillo-boxarna
Favorit redan tidigare och sedan bekräftelsen på sanningshalten i deras avslöjande kom i helgen har deras aktier förstärkts ytterligare. Uppdrag Gransknings Fallet Louise var ett oerhört starkt socialt reportage, som också fått förnyad aktualitet i veckan med beskedet om att en tjänsteman ska åtalas för tjänstefel, men här var stora delar av fallet omskrivet och känt redan tidigare, vilket talar till deras nackdel. Uppdrag gransknings andra nominering, om de misstänkta JAS-mutorna, kan skrälla och vinna. Men i så fall beror det nog mest på att juryn fortfarande har dåligt samvete för att de inte gav Laurin & co pris för Egypten-avslöjandet 2004…

Årets berättare:
Isabella Lövin, frilans: Tyst hav
Ett år då klimatfrågor stått i fokus för medierna är det logiskt att miljöjournalisten Lövins starka reportage- och debattbok om jakten på den sista matfisken belönas. Det vore också en bra markering om att mycket av den bästa journalistiken i dag kommer i bokform. Konkurrensen på nomineringslistan känns inte mördande.

Årets förnyare:

Aftonbladet.se: artikelserie, bloggar och chattar från Irak, Världen Direkt
En värdig vinnare i denna konstiga kategori, där juryn hittills inte lyckats bestämma sig om det är kommersiellt, tekniskt eller journalistiskt nytänkande som ska belönas. Här finns alla de ingredienserna, där Aftonbladet agerade globalt och interaktivt i ett nytt sätt att bevaka Irakkrisen. Vann tidigare i höst pris i tävlingen Årets dagstidning och borde sopa banan med konkurrenterna här. Västerbotten-Kurirens breda satsning på bloggar, bland såväl politiker som vanligt folk, är mycket sympatisk, men knappast någon revolution (vi gjorde snudd på samma sak med debattsajten Dagens Debatt redan år 2000…). Och Erik Fichtelius mastodontprojekt med Göran Persson är visserligen nyskapande på flera sätt – från upplägget med de hemliga intervjuerna till presentationen på nätet, med skickligt paketerad webb-tv – men det vore onekligen märkligt att belöna ett projekt som tvingade huvudpersonen att lämna sin roll som politisk kommentator.

Det sista priset,
där det inte finns några förhandsnominerade, är Lukas Bonniers Stora journalistpris. Ifjol gissade jag där på att någon av SVT-veteranerna Sverker Olofsson eller Lars Adaktusson skulle få priset. Istället blev det Cecilia Hagen, för lång och trogen Bonnier-tjänst. I år upprepar jag mitt fjolårstips, med Sverker som förstaval, men kryssar med redaktörsdoldisen Sven Vrang (Aktuellt/Agenda/Adaktusson) ifall juryn vill lyfta fram någon bakom-kulisserna doldis och DN:s ledarsidesveteran Barbro Hedvall. En skrälloutsider vore Sakari Pitkänen, global chefredaktör för Metro och den som byggt upp tidningen till Sveriges största tidning. Det vore en intressant och värdig pristagare, men också rejält provocerande i många kretsar.

Men Lucke-priset styrs lite av slumpgenerator och okända faktorer, så man vet aldrig vem som får det. En sak är i varje fall säker: det blir inte Trond Sefastsson.

Vinnarna blir klara i kväll vid 19-tiden. Alla nomineringar och listor över tidigare vinnare finns här.

Läs också:

30/10 Jodå, Fichtelius kan få pris för Persson
30/10 Vågar juryn nominera Persson-dokumentären?
30/11 2006 Den gamla skolan tog hem prise