Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

GRATISTIDNINGAR Ända sedan Metro drog igång sin satsning på utdelning i (nästan) hela landet har beskedet varit att det bara är den rikstäckande annonseringen tidningen är ute efter och att det inte är någon lokal satsning. Tills nu.

Svenska Metro kämpar hårt med sin drastiskt försämrade ekonomi. Tredje kvartalet i år gick tidningen med förlust med 4,5 miljoner, sedan Metro Bostad tappat nära 30 procent av sin marknad, och även om det går bra i julspurten kommer tidningen inte att hamna i närheten av det starka resultat den uppnådde i fjol.

Därför signaleras nu om den ena satsningen efter den andra. Metro Bostad, som redan gjorts om ordentligt i år då platsannonser släpptes in i den, ska – eventuellt – bli Metro Living, med finare papper och mer riktad distribution.

Men det mest intressanta beskedet är att Metro ska bli lokal, på annonsmarknaden. Enligt sajten Mediatrender ska Metro inleda annonsförsäljning i samarbete med Riksmedia på lokal och regional nivå i 35 orter och fyra regioner (Dalarna, Kristianstad, Norr, Värmland).

Detta är ett tydligt tecken på att Metro-ledningen är missnöjd med att den inte fått bättre utväxling på det faktum att tidningen numera är Sveriges största, räknat i antal läsare. Genom att lägga till lokal annonsering hoppas man kunna ta reklamandelar från den extremt lönsamma regionalpressen. Att detta innebär ett avsteg från Metros grundtanke om att annonsörerna ska slippa komplicerade annonspaket och bara kunna gå i en kanal är också intressant att notera.

Men beskedet från Metro kommer säkert att göra regionaltidningarnas ledningar allt mer nervösa. De har redan mött ny konkurrens på nätet, från kvällstidningarnas lokala editioner och olika lokala webbnätverk, och får nu även Metro att tampas med på annonssidan.

Metro är dock inte ensam
om att satsa nytt i ljuset av röda siffror. På måndag kommer krisdrabbade Punkt SE ut med nytt utseende: enligt uppgift för att skilja ut tidningen mer från modertidningen Punkt SE och få den att bli mer morgontidningsliknande. Om detta räcker för att täta hålen i ekonomin återstår att se: det stora problemet har ju inte varit att locka läsare, utan att övertala annonsörer.

Exakt hur dåligt det går för Punkt SE lär vi få en bild av i Schibsteds tredje kvartalsrapport på fredag. Enligt branschanalytikerna kommer koncernen att lämna en stark rapport, med 20 miljoner högre vinst än i fjol, trots avvecklingskostnader för Schibsted Sök och TV7 och ”omstruktureringskostnader” på Aftonbladet. Hur stor förlusten för Punkt SE blir framgår inte av analytikerenkäten, men mellan 40 och 50 miljoner, till totalt 140-150 miljoner i år, är nog en rätt rimlig gissning.

Så hög får inte förlusten bli de kommande kvartalen om tidningen ska tillåtas överleva, det är nog de flesta eniga om.

Läs också:
22/10 Nu sätter Metro sitt hopp till jultomten
12/10 Metroledningen borde tala ur skägget
30/9 Sargade ettåringar fortsätter gratiskriga
13/5 Landsortspressen viftar bort Metro

Martin Jönsson

NOMINERINGAR Sefastsson-affären nominerades inte; inte heller Politikerbloggen. Men Erik Fichtelius har, som väntat, chans att vinna Stora Journalistpriset för sin dokumentär och intervjubok om ”Ordförande Persson”.

Jag spekulerade i morse om tänkbara tankegångar hos juryn inför nomineringarna till Stora Journalistpriset 2007 (läs här). Nu är nomineringarna klara (läs på prissajten) och när det gäller de digitala avtrycken kan man väl säga att det blev lite, lite bättre än vanligt, men verkligen inget stort avsteg från de tunga, traditionella medierna. Men två sajter nämns i varje fall: aftonbladet.se (som nomineras för sin Världen Direkt-satsning, som tidigare i år vann pris i Medievärldens tidningstävling) och vk.se. Några renodlade bloggare var det dock inte tal om; inte ens Politikerbloggen.

Erik Fichtelius blev inte nominerad som årets berättare, vilket jag gissat, utan som årets förnyare. Och visst på något sätt var det väl nyskapande att spela in en hemlig intervjuserie med statsministern samtidigt som han satt som inrikespolitisk kommentator i SVT…

Att ett av höstens mest uppmärksammade avslöjanden – Sefastsson-affären – inte nominerades, kan möjligen bero på att det just nu råder öppet krig mellan Sefastsson-avslöjarna Sundevall/Liljegren och Bonnier/TV4. Det hade nog blivit väldigt ansträngda miner kring pristagarborden annars.

Här är alla nomineringar. Mitt tips på vinnare i fetstil:

Årets avslöjande:
* Christian Holmén/Micke Ölander/Leo Lagercrantz, Expressen: Brillo-boxarna
* Sven Bergman, Joachim Dyfvermark, Fredrik Laurin, SVT: JAS – de hemliga avtalen
* Janne Josefsson, Lars-Göran Svensson, SVT: Historien om Louise

Årets berättare:
* Isabella Lövin, frilans: Om människan och havet
* Stina Jofs, Vi: Vändpunkten
* Martin Persson, TV4: I en annan del av Köping

Årets förnyare:

* Aftonbladet.se: artikelserie, bloggar och chattar från Irak, Världen Direkt
* Ingvar Näslund, vk.se: Kommunpolitiker bloggar
* Erik Fichtelius, SVT: Ordförande Persson

Martin Jönsson

NOMINERING I dag, vid lunchtid, avslöjas vilka som nominerats till Stora Journalistpriset 2007. Och nomineringskommittén har haft en del knepiga frågor att ta ställning till.

(uppdaterad)

Risktagning brukar inte vara journalistpriskommitténs starka sida: det som nomineras brukar oftast vara rekorderliga avslöjanden enligt klassisk grävmodell, känslostarkt berättande i traditionella medier och så några ”förnyare” som tillåts sticka av en aning, kommersiellt eller genremässigt. De stora medieföretagen ligger alltid bäst till, men viss rättvisefaktor tillkommer för att hitta rätt mix av medietyper, stad/landsort etc.

Det här året lär kommittén dock inte kunnat undvika en del känsliga diskussioner.

En sådan: ska Erik Fichtelius nomineras (som en av Årets berättare) för sitt mastodontprojekt med Göran Persson? Å ena sidan var det en monumental journalistisk insats, med tanke på projektets omfattning och dess genomslag, å den andra har hela projektet – sedan det avslöjades av tidningen Resumé – utsatts för hård kritik, för att Figge satt på två viktiga stolar på samma gång. Mitt tips: han nomineras.

En annan: kommer avslöjandet om Trond Sefastsson att finnas med bland Årets avslöjanden? Uppmärksamheten kring ”Trondgate” har varit enorm, men samtidigt finns det väldigt många ouppklarade detaljer kring hur avslöjandet gått till. Vilken roll spelade dömde kommissarien Olle Liljegren? Vilka pengar krävde Liljegren och journalisten Dick Sundevall för att släppa sitt material? Och: vad är Sefastsson egentligen skyldig till? Mitt tips: Sundevall nomineras inte.

En tredje: ska Niklas Svensson, en av få journalister som fällts i domstol det senaste året (för sin inblandning i dataintrångsskandalen i valrörelsen), vinna en nominering? Hans Politikerbloggen är egentligen given i kategorin Årets förnyare, men samtidigt är allt kring Svensson inte riktigt rumsrent. Mitt tips: han nomineras trots det.

Frågan om Svensson tangerar också en annan: ska det bli lika mycket traditionella medier som vanligt, eller ska det smyga in sig några digitala medier – och kanske, hemska tanke för vissa murvlar, rentav en bloggare? Det saknas ju inte kandidater: Magnus Ljungkvist (Boreliusaffären), Friktion (Litttorinaffären) eller varför inte en av de största förnyarna på den svenska mediemarknaden de senaste åren, Knuff-skaparen Johan Larsson? Mitt tips: utöver Politikerbloggen blir det lika icke-digital som vanligt.

Historiskt sett har det inte precis varit webbvinnare i överflöd. När det fanns en särskild webbkategori fick vi ett gäng prisvinnare: E24 (den första versionen), Aftonbladet.se, Familjenätet och 24timmar.se (!) har vunnit varsin gång – och nättidningen Blixt (minns ni den?) har fått ett hedersomnämnande. Men sedan webbkategorin lades ned är det webbmörker, frånsett ett par enstaka nomineringar.

Här är hela listan över tidigare vinnare. Vid lunchtid i dag får vi veta vilka som kan vinna i år.

Läs också:
30/11 2006 Den gamla skolan tog hem prisen

Martin Jönsson

MEDIEDEBATT Är ”gamla” medier automatiskt finare än de ”nya”? Man skulle kunna tro att den frågan blivit irrelevant för flera år sedan, i takt med nätets explosiva tillväxt. Men det har den, dessvärre, inte.

Dagens heta debatt om bloggosfärens eventuella baksmälla har tydligt visat hur djup klyftan är mellan delar av den traditionella medievärlden och det jag brukar kalla den parallella medievärlden, med dess bloggar och läsarengagemang. Den kategoriska Kent Asp-beskrivningen av bloggosfären som en flopp är visserligen inte lika föraktfull som den här sågningen av bloggar, från Stora journalistpris-vinnaren Åke Stolt för några veckor sedan, men för att komma från en av våra ledande medieakademiker är den ändå märklig.

Men även inom den traditionella mediebranschen finns det en fortsatt djup klyfta, mellan gammalt och nytt – även om det inte är nyare än internet. Så sent som i helgen konstaterade Aftonbladets kultursida, en av de gamla mediernas tryggaste bastioner, att det är ett oskick av SVT och SR att hänvisa till nätet i tid och otid, med sitt gamla mantra om att ”det faktiskt är två miljoner svenskar som inte har dator hemma”.

Må så vara. Men i ett läge där 62 procent av svenskarna är inne på nätet varje dag (enligt Mediebarometern 2006) är det lätt verklighetsförnekande att fortsätta beskriva nätet som ”smalt” eller en kanal för ”unga högutbildade storstadsmänniskor”. I dag är nätet brett och folkligt och en av de största mediekanalerna jämte radio, dagstidningar och tv; det borde inte gå att blunda inför. Som jämförelse kan nämnas att 66 procent läser en betald eller gratis papperstidning varje dag. Skillnaden mellan de båda medieformerna är publikmässigt alltså marginell.

Ändå fortsätter förvånansvärt många journalister och andra medieproffs att negligera eller förakta nätet. Många webbjournalister kan vittna om hur de upplever att de automatiskt får lägre status än sina pappers-, radio- eller tv-kollegor och när många medieföretag nu lägger om sina organisationer, för att styra om mer resurser till den snabbt växande webben, sker det på sina håll under bistert knotande.

I Storbritannien
har den här diskussionen ställts på sin spets de senaste veckorna. Detta sedan den kommission om ”Multi Media Working” som journalistfacket NUJ tillsatt börjat komma med sina första slutsatser. En sådan fanns i den artikel som kommissionsledamoten Donnacha de Long skrev i facktidningen The Journalist, med rubriken ”Web 2.0 is rubbish”. Andra återfanns i intervjuer i tidningen (ej på nätet), där ledamöter i kommissionen beskrev webbjournalistiken i landet som en andra klassens journalistik – och därmed ett hot mot den mer kvalificerade traditionella journalistiken, genom att den ”stjäl jobb och resurser” (läs en sammanfattning av intervjuerna hos Press Gazette och kritiska kommentarer till dessa hos medieprofessorn Jeff Jarvis och Daily Telegraphs Shane Richmond).

Riktigt het blev debatten när legendariske redaktören (bland annat för The Times) och journalistprofessorn Roy Greenslade på The Guardian meddelade att han nu begär sitt utträde ur journalistfacket, på grundval av dess ”föraktfulla hållning gentemot webbjournalistiken”.

Greenslade skriver i ämnet igen i dag och avslutar med slutklämmen: ”I cannot, in all conscience, remain within a union I now regard, albeit
reluctantly, as reactionary. The digital revolution is here and I am
digital revolutionary.”

Reaktionärt vs revolutionärt? Man behöver inte ta till så drastiska uttryck. Men så länge ”traditionalisterna” förnekar nätets betydelse för journalistiken riskerar diskussionen att bli precis så polariserad.

Martin Jönsson

FÄLLDA Allt är inte tillåtet ens i den nya digitaliserade nischkanalsvärlden. Det upptäcker nu den efter den andra nya tv-kanalen, efter att Granskningsnämnden för radio och TV slagit ner på dem. Den här veckans drabbade är Kanal Lokal.

Granskningsnämnden – de bevakar väl bara public service och TV4? Så naiv tycks världsbilden vara hos många av de nya tv-kanalerna, att döma av hur lättvindigt de bryter mot grundläggande regler om reklammängd och otillbörligt gynnande (byråkratsvenska för smygreklam) i den svenska radio- och tv-lagen.

Men den lagen gäller alla kanaler som sänder från Sverige. Det blev Aftonbladets TV7 varse i våras, när de drabbades av något slags rekord i fällningar från nämnden – och nu händer samma sak Kanal Lokal, i en fällning på en lång rad punkter.

Kanalen fälls framför allt för att den sänt för mycket reklam – nästan dubbelt så mycket som är tillåtet – vilket resulterar i att nämnden begär att länsrätten ska döma ut en straffavgift på 25 000 kronor. Men sändningarna har också brutit mot reglerna mot exponering av varumärken på programledarnas kläder, filmtrailrar som ses som ohämmad reklam, otillåtna sätt att utforma sponsringsmeddelanden och även gynnande i form av att programledarna uppmanat tittarna att köpa enskilda skivor och filmer.

Man kan tycka vad man vill om rimligheten i en del av reglerna, men de stora kanalerna har med åren lärt sig vad som gäller och anpassat sig till det. Men på de mindre, nyare kanalerna tycks uppvaknandet inför granskningen rätt yrvaket.

Eller så struntar man helt medvetet i reglerna, eftersom påföljden för dem som bryter mot dem ändå inte är så hårda.

Läs också:
28/5 Granskningsnämnden slaktar TV7

Martin Jönsson

BLOGGBAISSE ”Baksmälla i bloggvärlden” är rubriken på en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter i dag. Men den huvudvärk som antyds finns nog mer hos förändringsovilliga delar av medieetablissemanget än i bloggosfären.

Uppdaterad med blogglänkar

”När de politiska bloggarna dök upp förutspåddes en revolution för den politiska opinionsbildningen. I dag talar forskarna om en flopp”. Så dramatiskt inleds artikeln i dagens DN om politikbloggarna. Den tyngsta expertrösten i sammanhanget är JMG-professorn Kent Asp, som hävdar att ”för den politiska opinionsbildningen har bloggen inte haft någon betydelse alls”.

Det är ett märkligt uttalande, eftersom Asp bland annat ägnar sig åt att mäta hur olika medier rapporterar om politik och om hur mycket olika partier gynnas eller missgynnas av olika mediers rapportering. I de mätningarna borde han onekligen ha noterat två stora debatter: dels den om Maria Borelius ekonomi (som avslöjades av bloggen Magnus tankar och som ledde till att Borelius fick gå), dels den om Sven-Otto Littorins tveksamma akademiska meriter (som avslöjades av bloggen Friktion). Han borde också ha noterat den mängd nyheter som kommit från Niklas Svenssons Politikerbloggen och det genomslag de haft.

Samtidigt som Asp totalsågar bloggarnas betydelse lyfter han, i sin eget arbete som medieprofessor, fram hur journalisterna blivit en allt större maktfaktor i den politiska opinionsbildningen. I den rapport som han nyligen presenterade på DN debatt, dit Asp likt många traditionella mediemakthavare tycks ha en konstant gräddfil, beskrev han hur medierna är den enda grupp som fått ökad betydelse för sättandet av den politiska agendan på senare tid.

Man kan ju tycka att professorn borde kunna se sambandet mellan desssa två faktorer – och att han skulle förstå att ”medierna” i dag inte bara består av den traditionella medievärlden, utan att det som sker i den parallella medievärlden (bland annat på bloggar) också har stor betydelse. Som källor, som avslöjare, som kommentatorer eller bara som allmän temperaturhöjare.

Det konstigaste i talet om ”flopp” för bloggosfären är dock att forskarna och experterna inte kan se fenomenet för vad det är: en lång svans av många nya röster, inte någon ny Agenda eller DN Politik.

Och denna långa svans har betydelse, för mångfalden och det demokratiska samtalet, även om inte Kent Asp förstår det.

Ett av mina favoritexempel, i ett dagsaktuellt ämne, är det här:
I juni skrev en rad politiker (bland dem Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson och Ingegerd Troedsson en debattartikel på, just det, DN debatt, om att det är ett ”biologiskt faktum att homoäktenskap är fel”. Denna minst sagt kontroversiella ståndpunkt kunde läsarna inte bemöta på DN Debatt på nätet, som inte tror på läsarinteraktivitet. Däremot kunde den kommenteras i bloggosfären – vilket också skedde. Hela 274 bloggar länkade till den aktuella debattartikeln, vilket gjorde att debatten i frågan blev mycket mer livaktig och synlig än vad den annars blivit.

Det är här bloggosfären, inte minst den politiska, har sin största betydelse: genom att släppa fram fler röster. Alla har ju inte fribrev på DN Debatt.

Vad det är för baksmälla som DN talar om förstår jag därför helt ärligt inte. Jag tror inte att enskilda bloggare förväntar sig att det de skriver ska toppa Ekot varje dag, eller att de ska nå storpublik. Däremot tror jag att de inser att de som grupp – som en del av den parallella medievärlden – har fått en allt större betydelse för debatten och agendasättandet. Om det är på bekostnad av de traditionella debattörerna och politiska journalisterna, vilket verkar rimligt, så är det nog snarare de senare som lider av den värsta huvudvärken.

Uppdatering:

DN-artikeln har, inte oväntat, väckt en flitig bloggdebatt. I nuläget (kl 12) har 35 olika bloggar länkat och kommenterat. Se mer r.
Läs en bra sammanfattning av bloggreaktionerna (och en kul Kreml-parallell) på Springtimes blogg.

Läs också:
18/6 Politik och mode dominerar bloggosfären

Martin Jönsson

WEBB-TV Andelen svenskar som tittar på tv och film på datorn en genomsnittlig dag är nu nästan lika hög som andelen som tittar på DVD. Ändå har vi, av allt att döma, bara sett början av webb tv-explosionen.

I veckan presenterade konsultbolaget Mediavision sin kvartalsrapport över tv-tittandet på nätet. Det handlar om en extremt snabb tillväxt, framför allt av det dagliga tittandet: det har tredubblats sedan första kvartalet i år, så att 10 procent av svenskarna mellan 15 och 74 år nu ser på webb-tv varje dag. Räknat över en vecka har 18 procent av svenskarna sett på webb-tv, på en månad är det 24 procent och under hela kvartalet har 28 procent, eller 1,9 miljoner svenskar, sett tv via nätet.

Den främsta förklaringen till att webb-tv nu fått sitt stora genombrott – och nu kan mäta sig med det dagliga DVD-tittandet i omfattning – är förstås att alltfler hushåll fått tillgång till bredband. Första halvåret 2007 hade 61 procent av de svenska hushållen bredband; en ökning med 13 procent från året före.

Med detta som grund kan man rimligen anta att den snabba tillväxten för webb-tv kommer att fortsätta. Mediavision räknar med att hälften av svenskarna kommer att vara webb-tv-tittare inom ett år, men till och med det kan faktiskt vara för lågt räknat.
I USA har tv- och filmtittandet blivit ett av de allra vanligaste sättet att använda internet. 72 procent av internetanvändarna ser i dag på rörlig bild på nätet under en månad, enligt färska siffror från E-marketer – och inom två år beräknas den andelen ha stigit till 84 procent.

Den andra förklaringen till den snabba tillväxten är att utbudet av webb-tv formligen exploderar. Alla svenska dagstidningssajter har nu 5-15 tv-länkar på sina förstasidor och tv-bolagen nöjer sig inte längre med att lägga ut programmen i efterhand, utan börjar nu använda nätet mer som en nyhetskanal. SVT-sporten är ett exempel: när Helsingborg och Elfsborg spelade Uefacup-matcher i veckan tog det bara några minuter efter slutsignalen innan man kunde se alla mål på svt.se: självklart fanns det ingen anledning att vänta tills den tablålagda sportsändningen på ”ång tv”-skärmen en dryg timme senare.

Eller självklart
och självklart; den sortens tänkande har verkligen inte varit givet för bolag som SVT, utan det är först de senaste månaderna som man börjat se webben som den främsta nyhetskanalen och arbetat aktivt med att nyhetsrapportera i rörlig bild och inte i text, som tidigare – och även med att mer aktivt plocka pärlorna ur sin egen produktion och lägga ut dem på SVT-kanalen på Youtube. Fortfarande finns dock mycket att göra just i nyhetstempot: det är ingen slump att aftonbladet.se fortfarande har nästan tre gånger så många webb tv-tittare per vecka som SVT.

Och i ett internationellt perspektiv är det fortfarande småsmulor som de svenska mediesajterna erbjuder. Brittiska The Sun har i nuläget 53 (!) olika webb tv-kanaler, från kändisklipp och wrestling till raka nyhetsinslag, och annonsmarknaden i den här medieformen ökar där rekordsnabbt.

Men allra snabbast växer webb-tv hos de smalt nischade sajterna – kolla bara tidningen Vice och deras supersnygga vbs.tv eller smarta konstsajten Vernissage-TV – och i de sociala nätverken. Här finns också de mest spännande funktionerna, som att kunna mejla vidare tv-länkar, dela med sig av tv-inslag på Facebook eller flytta vidare tv-inslag till sin egen blogg.

I de här sammanhangen märks det tydligast hur webb-tv är så mycket mer än bara en alternativ skärm. Den som vill ta en stark position inom det här nya mediet måste utgå mycket mer från tittarnas behov – och de helt nya möjligheterna att stycka upp material, göra det sökbart, interaktivt och flyttbart.

Att bara ”lägga ut tv-material” är redan lika passé som att bara lägga ut innehåll från en papperstidning på en tidninbgssajt.

Läs också:
23/10 Aftonbladet dominerar när webb-tv ökar
17/9 SVT trevar sig fram på Youtube
16/9 Nu är nätet SVT:s tredje största kanal

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE En frivillig prenumerationsavgift på public service
istället för en mer eller mindre obligatorisk tv-licens? Ursäkta, men
det är ett riktigt dåligt förslag.

SvD:s ledarskribent Per Gudmundson skriver i dag att
han hoppas på att public service-utredaren Rose-Marie Frebran ska ska
föreslå att tv-licensen avskaffas. Just finansieringen, eller ”hur
tv-licensen ska kunna utvecklas”, är en av de frågor hon ska titta på i
utredningen, som ska vara klar i maj 2008.

Det vanligaste

alternativ som diskuterats är en skattemodell, där finansieringen av
SVT, SR och UR helt enkelt blir en budgetfråga för regeringen, efter
någon form av direkt eller indirekt skattefinansiering. Gudmundson går
dock betydligt längre än så: han tycker att licensen är otidsenlig och
att den kan ersättas av en modell där ”man skulle kunna prenumerera på
public service, precis som man prenumererar på Canal Plus”.

Jag håller inte med.

Att licensen är otidsenlig är i och för sig korrekt. Med
tanke på den
omvälvande förändring vi just nu är mitt uppe i när det gäller
medievanorna, där tv,
dator och telefoni snabbt smälter samman, är det helt meningslöst att
ta betalt för ”tv-innehav”, vilket ju är vad licensen bygger på i dag.

Men att bara
ta betalt av dem som faktiskt tittar på SVT/UR och lyssnar på SR är en
ännu sämre idé. Det, om något, skulle öka risken för att public service
skulle flirta med tillfälliga publiktrender: om man vore helt beroende
av att få folk att öppna plånboken skulle utbudet bli mer korsiktig
styrt och därmed faktiskt mer ”kommersiellt”. Det public service
behöver är snarare det omvända: mer långsiktighet i finansieringen för
att kunna satsa ännu mer på det verkligt fördjupande.

Då är det
bättre att tala klarspråk kring vad tv-licensen är: en garanti för ett
public service-utbud, som inte bara styrs av kommersiella hänsyn.
Fortfarande finns det ju ett väldigt starkt folkligt stöd för public
service som idé, även om det faktiska tittandet på public service-TV
minskar snabbt och nu ligger runt en tredjedel av all tittartid.
Förtroendet för SVT och SR är fortfarande starkt: svenskarna tycks
vilja ha dem att tillgå, även om deras sändningar inte alltid är deras
förstaval.

Visserligen har
Gudmundson helt rätt när han
konstaterar att det i dag finns fler än SVT/SR som erbjuder ”public
service”-innehåll: den ökade nischningen av tv-marknaden har gjort att
det i dag finns gott om fördjupningsalternativ även utanför public
service. Men detta borde snarare användas som argument för SVT att
satsa ännu mer på verklig fördjupning, inte för politikerna att tvinga
in bolaget i en prenumerationsintäktsstyrd tvångströja.

Den som vill läsa mer i ämnet bör läsa boken Can the Market Deliver?,
som är en debattbok om licensfinansierad public service på den
brittiska marknaden. Den utgår från det förändrade medielandskapet och
frågan om ”public value”, med läsvärda inlägg av bland andra förre
BBC-ordföranden Gavyn Davies och Channel 4-direktören Andrew Graham.

I
boken redovisas bland annat en undersökning av hur mycket britterna
skulle kunna tänka sig att betala för BBC om det infördes en
prenumerationsmodell i linje med det Gudmundson föreslår. Resultatet
blev att 81 procent kunde tänka sig att betala lika mycket som dagens
licens uppgick till; sedan sjunker andelen snabbt i takt med att
prislappen stiger.

Om så många som 81 procent tycker att dagens
licenskostnad är rimlig verkar det inte finnas någon större poäng i att
gå över till en prenumerationsmodell, bara för att ha en modell med
total valfrihet för alla. Kostnaden i form av osäkerhet om
resurstilldelningen – och risken för ett mer kortsiktigt styrt utbud –
skulle ju drabba alla.

Läs också:
27/8 I dag inleds utredningen som ingen vill ha
31/5 Regeringen köper sig tid om public service
9/3 Fördjupningen är SVT:s överlevnadsfråga
9/3 TV-licensen förlegad, men svåravskaffad

Martin Jönsson

FINANSIERING Microsoft-affären, där it-jätten köpte 1,6 procent av Facebook för 1,5 miljarder, var bara början. Ytterligare tre miljarder i förstärkt finansiering väntas nu in i Facebook, enligt amerikanska medier.

Gårdagens affär kring Facebook fick extremt mycket uppmärksamhet, trots att det var så liten del av bolaget som såldes: 1,6 procent. Det beror naturligtvis på två saker: dels att det inte var vem som helst som köpte (det finns många Microsoft-hatare där ute, som knappast lär ”poka” Bill Gates med någon vänlig virtuell hälsning, utan snarare ser aktieköpet och den tilltagande kommersialiseringen som en utförsäljning av Facebooks själ), dels att marknaden i och med köpet fick en åtminstone hypotetisk värdering på företaget, som överskred alla tidigare beräkningar.

Men det riktigt
intressanta är om Microsofts värdering inte var en engångshändelse (det fanns ju starka skäl för Microsoft att betala en extra premie, eftersom de inte hade råd att hamna utanför ytterligare en viktig webballians, i stil med AOL/Google, Yahoo/Ebay och Google/Myspace), utan om fler företag är beredda att betala lika mycket.

Och så kan det vara, enligt Wall Street Journal. De skriver i dag om att Facebook för samtal med flera tänkbara investerare för att få in ytterligare 1,7 miljarder kronor. Forbes skriver att det rör sig om två olika hedgefonder och att det totalt handlar om ännu mer pengar: drygt 3,2 miljarder kronor. Pengarna behövs både för att anställa mer personal (International Herald Tribune skriver i dag om en möjlig fördubbling av antalet anställda till 700 inom bara ett år) och för att vidareutveckla sajten, inte minst på mobila plattformar.

Om totalvärderingen på 100 miljarder för bolaget förstärks, via fler affärer à la Microsoft-dealen, innebär det att grundaren Mark Zuckerbergs andel i bolaget är värd nästan 20 miljarder kronor. Men han är inte ensam om en bra värdestegring. Riskkapitalbolaget Accel, som köpte in sig i bolaget 2005, har sett sin investering stiga från 80 miljoner kronor till en nuvarande möjlig värdering på drygt 10 miljarder. Bland storägarna finns också Peter Thiel, från Pay-Pal, Greylock Partners och Meritech; alla med kraftigt uppskrivna innehav.

Läs också:
25/10 Då vet vi: Facebook är värt 100 miljarder

Martin Jönsson

NEDLAGD Försvenskningen av For Him Magazine blev aldrig någon bra idé. Nu försvinner tidningen från marknaden, saknad av få.

Beskedet i förmiddags om att Bonnier lägger ner sitt silikonstinna grabbmagasin FHM i Sverige (som givits ut via danska filialen Benjamin för att inte stänka för mycket på Bonnier Tidskrifter…) var den mest väntade nedläggningen på tidskriftsmarknaden sedan Tara-klonen Tove gick samma öde till mötes tidigare i år.

FHM har, som jag skrev i ett inlägg om silikonnischens ekonomiska problem i september, haft en svag utveckling. Upplagan föll ifjol med 17 procent, till 27 300 ex, och antalet läsare var bara 80 000 – betydligt lägre än konkurrenterna Slitz och Moore.

Någon som lär sakna tidningen, utöver den egna redaktionen? Det är högst tveksamt. FHM:s profil har varit som den grabbigaste av grabbtidningarna: mycket hormonstinnhet och hö-hö-kolla-rattarna-jargong. Nu försöker Slitz lämna den nischen och bli något mer rumsren. Kvar blir då bara Moore, som inte tycks ha några som helst sådana tankar.

Läs också:
11/9 Silikonfixeringen börjar bli dålig ekonomi