Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

RESULTAT Det lilla mediehuset Axess har rika och långsiktiga ägare. Vilket behövs. 16 miljoner i förlust på en omsättning på en miljon är ju inte så bra…

Säga vad man vill om Ax:son Johnson, men kvartalskapitalister är de inte. När de bestämt sig för att gå in i ett projekt räds de inte förluster, utan agerar långsiktigt.

I dag redovisar Mediatrender att tidskrifts- och tv-projektet Axess gick med 16,5 miljoner kronor i förlust under sitt senaste, 15 månader långa, verksamhetsår. Detta på en omsättning som knappt nådde upp till en miljon.

Axess, som ägs av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, har drivit tidskriften med samma namn i fem år och började i maj i fjol provsändningarna i det digitala marknätet, som en av de nya frikanalerna. Hittills har sändningsambitionerna varit ganska modesta: verksamheten kom igång på allvar först i höstas och har varit begränsad till helgerna. Nu har bolaget dock meddelat att man vill börja sända varje dag, i det sändningsutrymme man delar med Aftonbladets Tv7.

Men tv-ambitionerna har sitt pris. I fjol sköt ägarna till 34 miljoner kronor i nytt aktiekapital och i år får man skjuta till ytterligare 25 miljoner, enligt Mediatrender.

Förlusterna är inte
i värstingklass, jämfört med Fokus, som tappade 18 miljoner i fjol, TV7, som kostat ungefär 100 miljoner sedan starten och Punkt SE, som kostat 107 miljoner enbart i år.

Men ändå: det kostar. Och potentialen för att nå några reklamintäkter som skulle kunna matcha de här kostnaderna förefaller minimal. Det är tur att ägarna är solida och klara över vad det är för verksamhet de driver.

Martin Jönsson

NEDLÄGGNING Överetableringen i tidskriftshyllan och modenischen kräver ännu ett offer. Men nätet funkar.

Tidningen Modette hade ingen chans trots dunderstark lanseringskampanj och läggs nu ner av Egmont, men sajten modette.se går bra och ska drivas vidare. ”Ång tv-kanalen” TV7 brydde sig ingen om, men Aftonbladets webbtv-verksamhet närmar sig 900 000 tittare per vecka. Och ingen tror väl att Allers köpte Hachette enbart för att de tycker att Café, Elle och DV Mode fyller luckor i magasinsutbudet; snarare är de för att Alelrs ska fortsätta sitt förvärv av webbkompetens. Cafe är ju en av de magasin som trots allt har en bra webbverksamhet; något man inte kan säga om Allers egna titlar.

Bara som en iakttagelse om inom vilka mediekanaler vi lär se nerdragningar på vägen mot nästa lågkonjunktur – och var det kommer fortsätta att satsas…

Martin Jönsson

GULDÅR Efter otaliga artiklar och krönikor om dagstidningarnas kris kan det kanske komma som en överraskning för vissa att 2006 var det mest lönsamma året någonsin för den svenska dagspressen. Men de feta annonsintäkterna i fjol säger rätt lite om hur den framtida ekonomin kommer att se ut.

Rapporten Dagspressens ekonomi, som presenterades av den statliga Presstödsnämnden i eftermiddags, innehåller en del motsägelser. Å ena sidan sjönk upplagorna med drygt 2 procent, vilket var en rekordkraftig nedgång. Å den andra slog vinsterna för tidningsbranschen alla rekord.

Totalt tjänade dagspressföretagen – gratistidningarna undantagna – 2,2 miljarder kronor i fjol. Nettomarginalen i branschen blev hela 12 procent, vilket är nästan dubbelt så mycket som snittmarginalen under de 30 år nämnden redovisat den här statistiken. Det är också, med råge, den högsta vinstgraden i branschen som någonsin uppmätts.

Vart fjärde tidningsföretag slog vinstrekord i fjol och nästan vart femte hade en marginal på över 20 procent. För tre år sedan var det bara vart tjugonde företag som hade en så hög lönsamhet.

Allra mest tjänade familjen Anders Nya Wermlands-Tidningen, med tillhörande lokaltidningar och den delägda Helsingborgs Dagblad. De passerade för första gången en miljard i omsättning och hade en vinstmarginal på osannolika 52 procent. 52 öre vinst på varje intjänad krona; inte så konstigt att NWT tillhört de företag som stått i fokus för konflikten på tidningsområdet, eftersom det också är en av de tidningsägare i Sverige som betalar lägst journalistlöner.

NWT:s extrema lönsamhet ledde till att koncernens totala vinst blev högre än för såväl Bonniers som Schibsteds och Stampens dagstidningsdivisioner. Nästan en femtedel av all vinst som dagspressbranschen gjorde i fjol hamnade hos NWT/HD.
Inte så konstigt då att både Karlstad och Helsingborg står i fokus för många av de lokala webbsatsningar som presenterats de senaste tio månaderna, från bland annat Expressen och Aftonbladet. Det blir alltfler som vill vara med och dela på det lokala guld som Ander-familjen sätter täljkniven.

Alla dagstidningar går dock inte lika bra. Vart sjunde företag gick med förlust även rekordåret 2006. Framför allt är det de mindre, presstödsberoende andratidningarna på flera orter som går knackigt, som Dala-Demokraten, Länstidningen i Östersund, Sydöstran och Folket.

Men det är fler än dessa som behöver oroa sig inför framtiden. De rekordsiffror som branschen som helhet redovisar är resultatet av en extrem annonskonjunktur, där annonsintäkterna för dagspressen steg med 6,6 procent i fjol, från redan höga nivåer. Men i år väntas ökningstakten halveras, för att nästa år nätt och jämt nå ett plus.

Och i en hårdare annonskonjunktur kommer kostnaden för den accelererande läsarflykten att bli mer märkbar – om tidningarna inte lyckas matcha det med en webboffensiv som ger utslag även i resultaträkningen. Flera av landets mest lönsamma tidningsgrupper har i dag extremt låg andel webbintäkter. Hos Stampengruppen var den i fjol två procent, hos NWT noll. Det räcker inte för den som vill hålla vinsterna uppe i framtiden.

Martin Jönsson

WEBBKONJUNKTUR Mitt i brinnande högkonjunktur minskade reklaminvesteringarna andra kvartalet i år för flera av de viktigaste medierna. Men nätet fortsätter upp, upp, upp.

TV-reklamen minskade med 0,9 procent, enligt dagens kvartalsrapport från Institutet för reklam- och mediestatistik, IRM. Detta trots att nästan hela Sverige nu är digitaliserat och att de kommersiella kanalerna därmed fått fler tittare. För utomhusreklamen var fallet 11,6 procent, och i den upplagekrisande kvällspressen sjönk reklamköpen med hela 14,7 procent, eller en förlust av var sjunde reklamkrona. I och för sig i jämförelse med ett fotbolls-VM-år, men ändå: det är en mycklet kraftig nedgång.

Totalt sett stannade tillväxten på reklammarknaden på måttliga 3 procent, att jämföra med de 6,1 procent som var tillväxtprognosen för hela 2007 eller de 9,4 procent som reklamköpen växte med i fjol.

Det börjar alltså hacka i motorn, om man ser reklaminvesteringarna som en bra indikator på var i konjunkturkurvan ekonomin befinner sig.
Med ett, stort undantag. Internet.

Tillväxten för reklaminvesteringarna på nätet har, till synes, ingen hejd. Under andra kvartalet ökade volymen med 231 miljoner kronor, eller 32,8 procent. Totalt första halvåret är ökningen 38,2 procent – och om det fortsätter i samma takt under hösten kommer de samlade reklamköpen på nätet att för första gången passera 4 miljarder kronor i år och förmodligen landa på drygt 4,1 miljarder.

Under 2006 ökade internet sin andel av reklamintäkterna från 6,5 till 8,9 procent – och hittills i år har andelen ökat ytterligare, till hela 11,5 procent, vilket är lika mycket som storstadstidningarnas andel. Landsortstidningarna (15%) och TV (14,8%) är fortfarande störst, men enligt den prognos som IRM lämnade i somras kommer nätet att bli störst redan 2008.

Och i kulisserna väntar ett helt nytt digital reklamområde som ingen riktigt kan värdera: mobiltelefonerna. De svenska reklaminvesteringarna i mobilen är dock fortfarande blygsamma, bara 13 miljoner kronor andra kvartalet i år, enligt IRM.

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE I dag håller regeringens public service-utredning sitt första möte. Av
dess uppdrag att döma ska den besvara alla de stora frågorna om public
service – och därtill förse bolagen med en tydlig framtidskarta. Men i
slutändan lär det, som vanligt, mest komma att handla om pengar.

Det vilar något snudd på övermänskligt över det uppdrag som regeringen lagt på public service-utredaren, förre kd-riksdagsledamoten Rose-Marie Frebran. På bara nio månader ska hon utföra ett utredningsarbete som på papperet är större än det som en parlamentarisk kommitté gjorde 2004-2005, med mer än dubbelt så mycket tid till sitt förfogande. Och på sjunde dagen ska hon vila.

Det finns ett par portalformuleringar i regeringsdirektiven som gör att utredningen i princip kan bli hur omfattande som helst. Utredningen ska bland annat redovisa ”vilka förändringar som behöver göras för att public service-företagen ska få bästa möjliga förutsättningar för framtiden”. Den ska också redovisa hur ”public service-företagen ska tillgodose allmänhetens behov i framtidens mediesamhälle”, vilket onekligen är frågor att grunna på ett par månader.

Därtill kommer en lång rad
specifika frågor som utredningen ska ge svar på angående allt från tekniska plattformar, organisation, sparpotentialen inom hela public service-området och den hyfsat problematiska frågan om hur tv-licensen ska kunna ”utvecklas”. Enbart det sistnämnda ämnet ägnade en tidigare ensamutredare, generaldirektören Ulf Larsson, nyligen ett drygt år åt , utan att komma till mer konstruktiva förslag än att regeringen kastade nästan allting i papperskorgen.

Public service är ju inget lätt område att hantera – inte ens för en regering vars partier ägnat decennier åt att kritisera dess verksamhet, inriktning och storlek. Så fort det ska nås politisk enighet om verksamheten fastnar partierna i sina positioner – och i det faktum att det är ganska knepigt att i regeringsställning föreslå åtgärder som kan leda till minskad mångfald i medierna.

Att denna utredning
skulle komma med alla viktiga lösningar förväntar sig därför ingen. Vad ska då regeringen ha den till? Det mest rimliga svaret är: för att vinna tid. När utredningen är klar i maj ska den ut på remiss, sedan finns nästan ett helt år till att använda för att – på partiledarnivå – ena de djupt splittrade regeringspartierna om en samsyn kring åtminstone vissa beslut gällande public service. Då, men först då, måste alliansen bekänna mediepolitisk färg, för att slippa få med detta som en fråga i nästa valkampanj. Och i det spelet är kulturministern ett rundningsmärke och utredaren på sin höjd en statist.

Hos public service-bolagen har ändå nervositeten varit påtaglig ända sedan korttidsministern Cecilia Stegö Chiló halverade tillståndstiden och det började talas om att den här utredningen – som enligt det tidigare riksdagsbeslutet egentligen bara skulle granska möjliga samordningsvinster mellan SVT, SR och UR – skulle få ett bredare uppdrag. Den nervositeten har sedan spätts på av diverse vaga uttalanden av kulturministern om att det är tveksamt om det är public service att visa ”Sopranos” och att public service-bolagen skulle kunna klara sig med betydligt mindre pengar.

Men någon slakt av verksamheterna lär det knappast bli. Både SR och SVT har i dagarna bombarderat utredaren med argument om att de snarare måste få ökade anslag; eller åtminstone återgå till 90-talsmodellen med en budget som automatiskt räknas upp med ett inflationsindex, för att undvika underfinansiering. De slåss också med näbbar och klor för att inte få en direkt skattefinansiering av verksamheten, vilket skulle ge finansdepartementet den yttersta, konjunkturberoende makten över anslagen. Och mycket tyder på att de kommer att bli nöjda: det mest sannolika är att utredningen modifierar formuleringarna kring ”tv-innehav” och gör det helt teknikoberoende; inte att den ritar om hela finansieringsmodellen.

Den enda som har skäl att vara verkligt orolig är UR:s vd Christina Björk. Det finns krafter inom alliansen som gärna skulle slå ihop alla tre bolagen – och SVT:s Eva Hamilton talar knappast däremot – men de är knappast i en majoritet och därför lär frågan inte ens luftas. Mer kan sannolikt vinnas genom frivilligt samarbete – kanske rentav med en gemensam webb för radio och TV? Att göra tre bolag till två vore däremot mer hanterligt – i synnerhet nu när Eva Hamilton nu så tydligt lobbar för att få inkorporera UR:s produktioner, och möjligen utlokalisera dem bort från Stockholm. UR:s oberoende är ändå rätt svårt att motivera: deras verksamhet skulle lätt kunna rymmas inom SVT:s paraply. Över huvud taget kan bolagen bli mindre som enheter – och köpa in fler tjänster externt, vilket gör dem mer flexibla.

Sådana frågor
– och frågor som smygkommersialiseringen via utökad sponsring – kan utredningen borra ganska djupt i. Det den bör hålla sig helt ifrån är det som Lena Adelsohn Liljeroth pratade mest om när direktiven presenterades: att se till att varje program bolagen gör är i enlighet med public service-uppdraget. Den sortens detaljstyrning slutar alltid med att tillfälliga opinioner – som de senaste dagarnas krav på mer dansbandsmusik i radion – blir politiserade. Och det tjänar allmänheten sannerligen inte på.

Det är inte ett smalare, hårdare reglerat public service som behövs. Utan ett effektivare.

Läs också:
24/8 Hamilton vill ha mer pengar till SVT
15/8 Därför händer det inget, Adaktusson
31/5 Regeringen köper sig tid om public service
30/5 Hon får makten över public service

Martin Jönsson

TV-REKORD Det är tv-branschens mest osannolika framgångshistoria – och nu är den på väg att upprepas. Det sockersöta tv-dramat High School Musical har ritat om tv-kartan och blivit en av Disneys viktigaste kassakossor.

Höstens största populärkulturella händelse? För den definierar ”stort” som något volymmässigt är svaret givet: den amerikanska premiären för High School Musical 2. Filmen visades på kabel-tv första gången förra fredagen och drog då hela 17,2 miljoner tittare. Den visades ytterligare två gånger samma helg och sågs då av ytterligare 15 miljoner. Det är osannolikt höga siffror och nytt all time high för kabelsändningar. Endast den amerikanska fotbollsfinalen Super Bowl för tre år sedan har lockat fler amerikanska tv-tittare genom alla tider.

Om någon förutspått detta innan den första tv-versionen av High School Musical hade premiär förra vintern hade den personen snabbt blivit förklarad vansinnig. Filmen hade inga kända namn, skådespelarna var alla tonåringar och handlingen minst sagt simpel: en ultralight-version av Romeo & Julia; en ”Grease” för lågstadiebarn. Eller som Time Magazine uttryckt det i en recension: ”Det är en backanal i mjölkdrickande och hålla-handen”. Men den blev en smygande jättehit, som sedan svällt över alla gränser, med soundtracket som listetta, musikaluppsättningar och konsertturnéer.

Att det är tv och inte bio och inte animeringar, utan vanlig film som driver Disneys framgångar är nytt för mediejätten. Men de har snabbt lärt sig kapitalisera på det. Uppföljaren åtföljs till exempel av en prylförsäljning, med mer än 300 olika produkter, som slår alla rekord. Det slås också rekord i försiktighet för att inte stöta sig med någon målgrupp: manuset till uppföljaren har testats på fokusgrupper in i minsta detalj för att inte reta någon.

I Sverige dröjer det ytterligare en dryg månad innan High School Musical 2 har premiär på Disney Channel, men redan är tablån sprängfylld av trailers, videor och ”bakom-kulisserna”-reklamfilmer så att inga tittare i målgruppen – främst barn 6–13 år – ska missa den.

För Disney Channel har filmen varit en viktig förklaring till att kanalen blivit marknadsledande bland barnkanalerna i Sverige. Disney-kanalen var i juli den tionde största svenska tv-kanalen, i nivå med MTV, snäppet större än den gratisdistribuerade SVT Barnkanalen och mer än dubbelt så stor som konkurrenterna Cartoon Network och Nickelodeon. Övriga kanaler, som Jetix och Disneys småbarnskanal Playhouse Disney, ligger långt efter.

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE Regeringens public service-utredning börjar snart sitt arbete med att titta på bolagens uppdrag och resurser. Från Sveriges Televisions vd Eva Hamilton får de med sig ett tydligt önskemål: ändra finansieringsmodellen så att SVT:s budget inte krymper med inflationen.

Det är i en krönika i interntidningen Vipåtv som vd Eva Hamilton gör sitt utpel om public service-finansieringen. Hon vill gå tillbaka till den modell som fanns på 90-talet, då anslagen till public service-bolagen räknades upp enligt ett inflationsindex. Denna modell övergavs för ett antal år sedan, då det istället infördes en fast indexuppräkning på 2 procent per år.

Detta räcker inte, enligt Hamilton, då SVT:s kostnader ökar med 4 procent per år och då den kommersiella branschen ökar sina investeringar i programköp med mera med runt 8 procent. SVT ”kan tvingas prioritera bort allt som inte ovillkorligen krävs av oss om inte våra anslag säkras på minst dagens nivå”.

Diskussionen om hur anslagen till public service ska räknas upp har tidigare främts drivits av Sveriges Radio, vars styrelseordförande Ove Joanson gått till hårda angrepp mot regering och riksdag för att ”medvetet underfinansiera” public service.

Nu ger sig Hamilton in i samma strid. I klartext kräver hon mer pengar till SVT, i ett läge då många tolkar regeringens utredningsuppdrag som ett sätt att se över hur verksamheten kan drivas mer kostnadsaffektivt. Det är en tydlig markering om att SVT är berett att ta politisk strid för sina resurser.

Martin Jönsson

FANTAS(I)TISKT Det har varit en tråkig sommar, då landets bästa humorsajt haft ett låååååångt uppehåll. Men nu är den igång igen!

UPPDATERAD

Ja, jag talar förstås om Fantasinyheter – humorbloggen som förvaltar arvet från både Spermaharen och the mother of alla satirnyhetssajter, The Onion, men ännu rappare och ännu mer skruvat.
I går var det nypremiär och nyheterna bara sprutar ur dem. Som dessa:

* Pekka Heino byter namn till Pekka Haiku
* Sahara Hotnights startar maffia
* Peder Lamm utvecklar Facebook-applikation
* Christian Olsson missar VM (men inte av det skäl ni tror)
* Ulf Larsson nekar till doping

Om det nu blir en stor tidningssajtkonflikt nästa vecka är det i princip bara Fantasinyheter (och Bamse) som kommer att stå för nyhetsrapporteringen. Det är inte helt fel.

Ursprungstext utlagd 22/8. Uppdaterad 23/8:
Nu har Fantasinyheter fått en konkurrent. Det är sajten Faktumé som presenterar dagliga ”Nyheter oberoende av journalistisk etik”. Lite mer ren nyhetsparodi och samhällssatir – dv s närmare The Onion och The Daily Show än de snävare populärkulturellt fokuserade Fantasinyheterna. Men (nästan) lika kul. För vem vill inta läsa artiklar som:

* Varför Bono vill bli Smålandspostens gästredaktör
eller
* Göran Persson avancerar till svår sudokunivå

Martin Jönsson

NÄTVANOR Aftonbladet och Expressen har nästan hälften av sina läsare på nätet . Se där, en väldigt tydlig förklaring på varför pappersupplagorna rasar.

I juni kom årets upplaga av mediebarometern, som sammanfattar svenskarnas medievanor. Den visade på en mycket kraftig ökning av internet-användandet bland alla svenskar – och i synnerhet de unga. Rapporten slog bland annat fast att tiden som svenskarna lade på internet en genomsnittlig dag ökade
från 32 minuter 2005 till 53 minuter i fjol och att andelen av svenskarna som är ute på internet en
genomsnittlig dag ökade från 47 procent till 62 procent. Samt att 15–24 åringarna nu lägger
97 minuter per dag på nätet, vilket gör internet till den största mediekanalen i den åldersgruppen.

I dag släppte Nordicom, som står bakom Mediebarometern, ytterligare en del statistikmaterial i sin särskilda Internetbarometer. Och där finns en del intressanta siffror:

* 25 procent av internetanvändarna läser i dag dagstidningar på nätet (mot 15 procent 2005)
* nästan varannan kvällstidningsläsare läser tidningen på nätet
* nära en fjärdedel av 15-24-åringarna tittar på webb-tv varje vecka

Detta är bra nyheter för de traditionella medieföretagen – om de utnyttjar dem på rätt sätt. Det finns en stor potentiell publik på nätet, men de har betydligt större krav, är mindre kanaltrogna och följer inte traditonella konsumtionsmönster. Därför måste man möta dem på deras villkor och utifrån deras behov; inte genom att se nätet som ett komplement som inte behöver lika mycket resurser som huvudmediet.

Läs också:
3/6 Nu är internet större än tv- bland unga
24/5 Detta är en liten medierevolution

Martin Jönsson

NAMNTVIST Det fanns mer än en förlorare när Aftonbladet tvingades göra sig av med sin floppkanal TV7. Även den lilla flerspråkskanalen Canal 7 har fått det besvärligt på grund av försäljningen.

Canal 7 är en av landets minsta rikstäckande tv-kanaler, men också en av de mest ihärdiga. Den har funnits i flera inkarnationer, bland annat med distribution via Kanal 5 på 90-talet och tog plats i det digitala marknätet redan 2001, under namnet DTU7, med vidaresändning av kanaler från Turkiet, Rumänien, Iran med mera – och även arabiska al-Jazira. I fjol bytte den namn till Canal 7.

Sjuan i namnet står för det antal språk den sänder nyheter på. Men när Aftonbladet förra våren lanserade sin TV7 blev konkurrensen om siffrab uppenbar, även om kanalernas målgrupp och profil inte är identisk.

Canal 7 försökte få Aftonbladet att byta namn, men utan framgång. Och när nu TV7 är till salu ställer det till nya problem, konstaterar producenten Bijan Salehi. Tittare och annonsörer hör av sig och undrar: ska ni lägga ner?

Dessvärre, för Canal 7, lär de inte slippa problemen. Ett av de största värdena för den som köper är just kanalnamnet. Så namnkonkurrensen blir kvar. Om inte Bijan & co köper ut Aftonbladet själva…