Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

WALL STREET-DRAMAT Rävspelet kring Newscorps bud på Dow Jones har varit totalt de senaste dagarna. Men när USA-börsen öppnade för någon timme sedan rusade Dow Jones-aktien – och nyligen kom beskedet att tillräckligt många ja-röster kommit in för att affären ska kunna tas hem.

Uppdaterad 18.30

Dow Jones styrelse sade ja till Murdochs bud på 5 miljarder dollar
redan för två veckor sedan. Men beskedet från den splittrade
ägarfamiljen Bancroft drogs i långbänk. På måndagskvällen svensk tid
gick tidsfristen för omröstningen om budet ut, men utan något besked om
hur den utfallit, vilket fick Dow Jones-aktien att falla på USA-börsen.
Oron förstärktes av ett utspel från Newscorp om att det inte var
sannolikt att de skulle driva budet vidare om inte fler ur familjen
Bancroft röstade ja. Det uppfattades som ett tydligt hot till de
vacklande delägarna: bestäm er, annars spricker hela affären.

När USA-börserna öppnade steg Dow Jones-aktien, som fallit kraftigt de senaste dagarna, med 11 procent under den första timmens handel, efter rykten om
att röstmajoriteten nu var säkrad – och någon timme senare kom beskedet
om att mer än hälften av familjen Bancroft, som kontrollerar nära 64
procent av rösterna, sagt ja till affären. Eftersom de mindre
aktieägarna och en del institutioner bedöms vara för affären finns
därmed en betryggande majoritet för ett övertagande. Totalt beräknas
Newscorp nu ha 57 procent av rösterna på sin sida.

Den grupp som slutligen bytte sida var den som kontrolleras av den så
kallade Denver Trust, där även den öppet Murdoch-kritiske Christopher
Bancroft ingår. De har under hela processen krävt en högre premie för
de röststarka aktierna, dock utan framgång. Det som anses ha fått dem
att trots allt rösta ja är enligt amerikanska affärsmedier att Newscorp
gått med på att betala juristarvoden på minst 30 miljoner dollar för de
kostnader budprocessen inneburit för de inblandade aktieägarna inom
Bancroft-familjen. Men en bidragande orsak lär också ha varit att det
inte fanns några seriösa alternativ till Murdoch: utspelet i förra
veckan från förre Myspace-ägaren Brad Greenspan om att finansiera ett
aktieutköp avfärdades som oseriöst och Murdochs premie på drygt 67
procent blev till slut omöjligt att säga nej till.

Läs mer om upplösningen på WSJ och Ny Times.

Martin Jönsson

POLITIK 2.0 Politiker världen över har drabbats av Youtube-feber. Men vi bör vänta till efter nästa val innan vi vet om deras entusiasm över den ”nya” väljarinteraktiviteten är mer än en läpparnas bekännelse.

Demokraternas CNN/Youtube-debatt i Charleston, South Carolina, förra måndagen innebar kulmen på det senaste halvårets intensiva diskussion om vilken roll nätet i allmänhet och användarskapade sajter i synnerhet kommer att spela i nästa års presidentval i USA. Inför debatten uppmanades Youtube-besökarna att lägga upp sina egna filmer med frågor till kandidaterna, varav ett urval användes i debatten. Detta fick sajtens politikredaktör att hävda att debatten var ”den mest demokratiska någonsin” (läs mer hos Newsweek).

Han är inte ensam om att vara entusiastisk. I augustinumret av tidskriften Mother Jones ägnas tolv sidor åt politikens nya 2.0-era, med digitalt nätverkande, webbdebatter och Second life-seminarier, och sidorna är fyllda med nyfrälst tal om hur ”kollektivet kan förändra världen”. Howard Dean, som skrek sig ut ur den förra presidentvalskampanjen via ett populärt webbklipp, talar nu lyriskt om hur nätet är ”det viktigaste redskapet för att stärka demokratin sedan Gutenberg uppfann tryckpressen”.

Entusiasmen kring det som kallas för ”open source politics” är alltså stor, men den ekar också väldigt bekant från förr. Redan inför presidentvalet 2000 pågick en liknande boom för sajter som skulle möjliggöra ökat väljarengagemang – och boken som sålde mest just då var Clinton-rådgivaren Dick Morris ”Vote.com”, med undertiteln ”How Big-Money Lobbyists and the Media are Losing Their Influence, and the Internet is Giving Power Back to the People”. Men makten fastnade på vägen, den gången.

Och man behöver inte vara särskilt cynisk för att inse att det ur politikernas perspektiv mest handlar om nya sätt att nå ut för kampanjmakarna – och om möjligheten att runda de traditionella mediernas makt. Nätets nya användarskapade värld ritar om kartan, men partierna vill försäkra sig om att de bibehåller ett stadigt tag om pennan.

Martin Jönsson

SEMESTERSUMMERAT: Hur tre public service-bolag kan bli två, hur Metro ska klara sig undan splittring och hur presenter till läsarna verkligen kan fungera.

I veckan råkade Expressens ledarsida göra en liten lapsus: man illustrerade en kritisk artikel om Utbildningsradion med en bild på SVT:s vd Eva Hamilton (läs mer hos Resumé), när man rimligen borde bildsatt den med UR:s vd Christina Björk.
Hamilton svarade genast och skällde ut tidningen, men passade också på att göra ännu ett mediepolitiskt utspel om att hon inte skulle ha det minsta emot att ta över UR:s produktionsverksamhet.

När Hamilton var relativt ny som SVT-vd höll hon rätt låg profil i diskussionerna om, eventuella public service-sammanslagningar och sade defensivt att det ”inte var något hon skulle ha en åsikt om”, men sedan några månader är hon väldigt rak när det gällert just UR. Att hon vill inkorporera stora delar av deras verksamhet framgick både på vårens Stockholm Media Week och i en intervju i Sydsvenskan i juni.

SVT:s expansionsiver är så djärv att de kommer att presentera ett konkret förslag till public service-utredaren Rose-Marie Frebran, som har ett tydligt uppdrag att lägga fram ”förutsättningslösa” förslag på hur de olika public service-bolagens verksamhet ska bli mer kostnadseffektiva och bättre samordnade. Detta i förhoppningen om att Frebrans utredning, som blir startskottet för den politiska diskussionen om 2009 års public service-beslut, ska innehålla detaljerade avsnitt om ett möjligt SVT-övertagande av Utbildningsradions verksamhet.

Den här sortens öppen krigföring mellan public service-bolagen är extremt ovanlig, men också logisk, så som situationen är just nu. Att löpa linan ut och argumentera för en total sammanslagning av alla public service-bolagen är Hamilton alldeles för smart för; det skulle hon inte vinna något på, eftersom politikerna inte lär vara redo för ett så drastiskt beslut. Men UR är ett möjligt byte, som Hamilton nu tar öppen strid om – och UR:s vd Björk försvarar sig än så länge ganska svagt, med kommentarer som ”Hon är bara ute efter våra resurser”. Eh…ja. Och hon har rätt starka argument om varför.

Vad vore då poängen med att låta SVT äta upp UR? I första hand handlar det om effektivitet. Många ifrågasätter varför vi måste ha ens två public service-bolag, men varför det måste vara tre är en ännu bättre fråga. UR har visserligen en särpräglad verksamhet, med andra intressenter än SVT, men det räcker inte som svar på varför det behövs en separat ledning, ett eget tv-hus och en egen produktionsapparat spridd över landet.

Väldigt mycket av det som UR gör skulle SVT kunna hantera själva, i synnerhet som bolagen redan delar på projektet Kunskapskanalen. Möjligen skulle distributionen, som jnu är väldigt speciell, kunna ligga kvar som en egen verksamhet, men produktionen skulle SVT utan problem kunna ta hand om. Den är ändå till stor del projekt- och produktionsbolagsbaserad och om SVT tog in den skulle det onekligen skapa bättre möjligheter för att bygga upp en starkare extern produktionsbolagsmarknad, med mer långsiktig produktionsverksamhet.

Ytterligare ett skäl för att låta SVT ta över är att UR är en så anonym
organisation. Den har i åratal kämpat för en egen distributionskanal,
utan att lyckas – och har knappast lyckats hitta nya tittarskaror via
projektet Kunskapskanalen. Styrkan ligger istället helt i
skolverksamheten och den institutionaliserade
folkbildningsverksamheten. Det är onekligen en kärnuppgift i public
service. Att förflytta den till SVT vore helt rätt signal. Återstår att
se om kd-utredaren Frebran är så djärv att hon vågar föreslå det.

Men UR är inte bara tv. Bolaget producerar ungefär lika mycket radio som tv. Därför vore det högst relevant att veta hur SR:s vd Kerstin brunnberg ser på saken. Kan hon tänka sig ett UR styrt av SVT? Eller skulle det rubba storleksbalansen inom public service-sfären för mycket? Svaret kommer sannolikt först under utredningsarbetet, men det vore onekligen intressant att veta.

* * * * * * * * *

Danske Per Mikael Jensen, han som tidigare hade det svårhanterliga globala chefredaktörsjobb som Sakari Pitkänen nu innehar, utsågs i veckan till ny vd för Metro. Inget dumt val: han har tidningens själ i blodet efter en tuff etableringsstrid i Danmark och verkar tänka som en modern mediechef. Men han har inte Pelle Törnbergs karisma och han har en uppgift framför sig som närmast tycks övermäktig. I korthet kan man beskriva den så här: övertyga aktiemarknaden om bolagets globala intjäningsförmåga, få bättre annonsutväxling på den globala närvaron och varumärkesstyrkan, hålla nere produktions- och distributionskostnaderna och samtidigt bygga starkare närvaro både på webben och med nischade specialtutgåvor.
Det är ett jobb värdigt en handlingskraftig dansk.

Och var så säker på att Jensen kommer att ha en fast hand när det gäller vad som gäller Metro Sverige. Han kan inte acceptera fortsatt skakiga siffror här: den svenska marknaden är alldeles för central som framgångsmodell.

* * * * * * * * *


Och så lite mer Murdoch.
I morgon, måndag, kan det kanske bli ett
besked från Bancroftklanen om resultatet av omröstningen om NewsCorps
bud på Dow Jones. I veckan har amerikanska affärsmedier varit fyllda
med delrapporter om vilka falanger som väntas rösta ja (läs hos
Washington Post) och vilka som lär rösta nej (läs hos WSJ). Läs också en intressant analys i Business Week om vad som kan hända om det till slut blir ett nej till Newscorps bud. Analytikern Jon Fine målar upp ett antal olika scenarier och slutsatsen är att i princip vad som helst fortfarande kan hända: ett kursras, nya budgivare eller andra strukturlösningar. Det enda Fine inte tror på är att Murdoch gör som delar av ägarfamiljen vill och erbjuder ett ännu mer sockrat bud eller ett bud som ger vissa ägargrupper bättre villkor. Det verkar vara take it or leave it som gäller från Murdochs sida. Och jag tror fortfarande att Bancrofts får väldigt svårt att säga nej.

* * * * * * * * * *

Det är många som vill locka tidningsläsarna med presenter eller subventionerade sådana i dessa sommar- och upplagekristider – från Mail on Sundays Prince-utdelning till de svenska kvällstidningarnas filmfrossa. Jag är, som ni kanske noterat, högst tveksam till hur framgångsrik den här strategin är. och en sak är i varje fall helt given: man kan inte ge bort vad som helst. Som tidskriftsdrottningen Amelia Adamo konstaterat: läsarna blir allt mer kvalitetsmedvetna och allt mer kräsna när det gäller bonusgåvor och premier.

Därför är det intressant att se hur musiktidningarna, som drev på presentutvecklingen med bonusskivor redan i slutet av 90-talet, blivit alltmer noggranna med vad de erbjuder sina läsare. Det räcker inte längre att rafsa ihop några aktuella spår som skivbolag är beredda att betala för att få promotade: skivorna måste matcha läsarnas behov och helst vara unika. Bäst i klassen just nu är brittiska Uncut, som tryfferar sin senaste utgåva med en personlig mix av favoritspår från Bob Dylans radioshow. Helt rätt för målgruppen (medelålders män med lite för stora skivsamlingar och en klart ohälsosam relation till His Bobness) och jag noterar med viss förtjusning att en hel del spår sammanfaller med de samlingar jag själv sammanställde åt rootsklubben Woody i början av 00-talet. Och att samlingen med skicklig fingertoppskänsla innehåller det som dessvärre varit sommarens perfekta soundtrack: Sexsmith & Kerrs ”Raindrops In My Coffee”… SÅ bygger man läsarrelationer.

* * * * * * * * *

Till sist: Tjuvlyssnat är, på alla sätt, en ytterst älskvärd sajt, värd alla sina framgångar – och den fungerade även ytterst väl i bokform. Men jag förstår ärligt talat inte ett smack om hur Egmont resonerat inför utgivningen av tjuvlyssnandet i tidningsform. För fansen är detta skåpmat, kryddat med halvtaskiga teckningar. Som introduktion för nykomlingar måste det finnas mer kostnadseffektiva sätt. Rocky har visserligen visat att det går att göra tidskrifter som bryter mot gamla genreregler, men det här försöket gr jag inte många månader. 19 spänn är inte mycket, men ibland kan det ändå vara ett rån.

Martin Jönsson

SEMESTERSUMMERING: Det här blir en observation i moll för alla inblandade dagstidningar. Men frågan är om mörkret för Metro är så kompakt som börsen vill göra gällande.

Metros kurs störtdyker på Stockholmsbörsen efter morgonens kvartalsrapport, rapporterar E24: senast jag kollade var den nere på 6,70 kr, vilket är nivåer som aktien inte varit nere på sedan hösten 2003.

Förklaringen bakom börsfallet är att resultatet efter finansnetto för Metro International bara blev 3,7 miljoner dollar andra kvartalet, vilket är 1,6 miljoner sämre än i fjol och 0,5 miljoner sämre än analytikernas förväntningar. Detta trots att dessa prognoser skrevs ner tidigare i vår, efter första kvartalets katastrofrapport.

I Sverige var resultatet också sämre än motsvarande period i fjol, om än marginellt. För första halvåret 2007 blir vinsten i Sverige därmed blygsamma 3 miljoner dollar mot det tredubbla i fjol, vilket gör att marginalen nu är nere på 6 procent. Det är sämre än vad genomsnittsmarginalen för svenska dagstidningar lär komma att landa på i år.

Gratis ser alltså inte längre ut att vara en så bra idé, i den allt hårdare konkurrensen från andra gratisaktörer – och analytikerna lär under dagen tävla om att döma ut aktien och tala om varför ägarna borde stycka bolaget och sälja ut verksamheten landsvis, till de spekulanter – och konkurrenter – som kan finnas.

Men jag tror att man är för tidig om man dömer ut Metro, baserat bara på den usla kursutvecklingen och på ett par svaga rapporter. Det finns ju också ljusglimtar i Metros rapport. Till exempel ökar annonsförsäljningen i Sverige med 7 procent – trots ett 30-procentigt fall för Metro Bostad. Det visar att de andra nischsatsningarna, som Metro Teknik och kanske rent av Nöjes-bilagan, går hyfsat – och att huvudtidningen inte tappat alltför mycket av sin annonsmarknad till konkurrenterna.

En annan positiv faktor är att försäljningen i Nordamerika ökar – vilket är smått sensationellt, med tanke på hur uselt dagstidningtsverksamheten där går. I förra veckan kom nya siffror om mycket snabbt fallande annonsintäkter för de flesta amerikanska tidningarna (läs mer hos Wall Street Journal och kommentar hos Greenslade). Försäljningsökningen i USA räcker dock inte till för att vända förlusttrenden: första halvåret 2007 ökade istället förlusten i USA, till drygt 5 miljoner dollar. Däremot går Metro bra på den stenhårda gratismarknaden i Holland, där det nu finns tre stora gratistidningar att tampas med.

Att sälja, eller stycka,
Metro när kursen ligger så lågt (det svenska börsvärdet är nu nere på 3 miljarder) verkar inte sannolikt. Men visst: inför ett bra bud lär ägarna få svårtatt säga nej. Och avsaknaden av en efterträdare till Pelle Törnberg är naturligtvis ett fortsatt bekymmer.

* * * * * * * *

Det är inte bara i USA som de betalda dagstidningarna går dåligt. Även i Storbritannien kämpar de mot usla upplagesiffror – och greppen för att möta nedgången blir alltmer spektakulär och kostsam. När Mail on Sunday delade ut det nya albumet med Prince gratis med tidningen förra veckan ledde det till ett upplagelyft med drygt 30 procent – och den högsta upplagan sedan prinsessan Diana dog.

Ett smart grepp? Pr-mässigt, möjligen, annars är jag lika tveksam till det som till Expressens Bond-strategi, om målet är att höja upplagan på sikt. Risken är att tidningsköparna blir väldigt besvikna: både när de lyssnar på plattan, som ju knappast verkar vara den lilla funkgudens främsta, och när de upptäcker att nästa veckas tidning inte medföljs av så praktfulla presenter.

* * * * * * * * *

I dag är det dagen B som i Bancroft: då ska majoritetsägarna i Dow Jones mötas för att få avtalet om försäljning till News Corp, som klubbades av DJ-styrelsen i förra veckan, presenterat för sig – för att sedan eller nej. Ett sista budskap på vägen fick de i form av ett avskedsbrev från tyske publicisten och styrelseledamöten Dieter von Holtzbrinck, som lämnar Dow Jones styrelse i protest mot att den sade ja till Murdoch. I brevet skriver han att budet i och för sig är generöst, men att han fruktar att det unika journalistiska värdet i Wall Street Journal kommer att lida skada om Murdoch tar över.

Martin Jönsson

SEMESTERSUMMERAT: Efter tre och en halv månads tålmodigt nednötande av motståndet mot hans övertagande av Dow Jones ser det ut som att 76-årige Rupert Murdoch får som han vill. Utan att ens behöva höja sitt bud.

I kväll, amerikansk tid, samlas Dow Jones styrelse för att ta ställning till det bud på företaget som Rupert Murdochs NewsCorp presenterade den 2 maj på 60 dollar per aktie, eller totalt 34 miljarder kronor.
Timmarna före mötet pekade allt på att det skulle bli ett ja till affären. Redan på måndagen tecknade Dow Jones-ledningen, efter ett avgörande möte mellan vd Richard F Zannino och Murdoch, en preliminär överenskommelse med News Corp om en försäljning, till den budnivå som tidigare presenterats.

Även om Dow Jones-styrelsen säger ja till försäljningen är det dock inte helt avgjort. De olika släktgrupperingarna i familjen Bancroft måste först rösta om avtalet. Den omröstningen inleds först i morgon, när familjen samlas för att få hela överenskommelsen presenterad för sig, och kan ta upp till en vecka.

Men det mesta tyder ändå
på att luften har gått ur till och med de starkaste kritikerna bland Dow Jones-ägarna. De första veckorna efter Murdochs bud var motståndet massivt, såväl på flaggskeppet Wall Street Journals redaktion som i Dow-styrelsen. Storägare och publicister tävlade om de mest slagfärdiga attackerna på mediemogulen Murdoch. En av dem var Jim Ottaway Jr, vars familj kontrollerar drygt 6 procent av rösterna med ett uttalande där han hävdade att det enda svar som behövdes var att Dow Jones ”inte var till salu till något pris som helst, så länge det är Rupert Murdoch som är köparen”.

Murdoch har sedan dess gjort allt för att visa att han är en pålitlig publicist – och i de sista samtalen uppges han bland annat sagt sig vara beredd att släppa in en av affärens kritiker, nyligen avgångne WSJ-chefen Paul Steiger i den nya bolagsstyrelsen, för att garantera kontinuiteten i tidningens inriktning.

Men i slutändan tycks det ändå
mest vara just priset som avgör – och Murdochs pengar verka inte lukta värre än andras. 60 dollar per aktie är ett rejält överpris – 67 procent högre än börskursen före budet – även om Dow Jones-aktien varit uppe och nosat på de nivåerna några gånger under den senaste månadens turer och rykten.
Wall Street Journal har ju inte precis varit någon vinstmaskin. Efter många år av förluster gick tidningen i fjol med en liten vinst, men så sent som i juni aviserades ytterligare sparprogram och risk för personalminskningar.

Det har också, trots många turer och rykten, visat sig vara svårt att hitta någon annan friare än Murdoch. Leslie Hill, en av de Bancroftkusiner som varit mest aktiv i arbetet med att hitta alternativa köpare, tycks nu ha accepterat att det inte finns någon annan seriös spekulant – och att Dow Jones/WSJ på sikt inte klarar sig på helt egna ben, i ett läge där marknaden för finansiell information blir alltmer koncentrerad, med sammanslagda Thomson-Reuters och Bloombergs som totala dominanter.
Hennes kusin Christopher Bancroft är den som in i det sista verkar stå för det mest aktiva motståndet. Han har försökt samla in kapital från hedgefonder och private equity-bolag för att köpa in så många röststarka aktier att han kan blockera affären på egen hand. Den planen verkar dock också ha stupat, att döma av kommentarer i amerikanska affärsmedier på tisdagen.

Murdoch verkar alltså vinna. Och då kan han på allvar börja bygga sitt nya affärsjournalistik-imperium, med Wall Street Journal – och framför allt dess sajt – som den ena pelaren och den nya affärstv-kanalen Fox Business Channel, med premiär om tre månader, som den andra.

Murdoch har antytt en del om vad han skulle vilja göra med sitt nya förvärv. Dit hör kortare artiklar, en ny helgbilaga – och en rejäl satsning på wsj.com, där han kan tänka sig att öppna sajten för alla användare för att på så sätt locka fler besökare och fler annonsörer. I dag har WSJ.com 930 000 betalande prenumeranter, men Murdoch verkar anse att tidningen skulle tjäna mer pengar på en öppen linje. I en stor intervju i Time Magazine nyligen sade Murdoch så här (via Jon Fine):

”What if, at the Journal, we spent $100 million a year hiring all the best business journalists in the world? Say 200 of them. And spent some money on establishing the brand but went global – a great, great newspaper with big, iconic names, outstanding writers, reporters, experts. And then you make it free, online only. No printing plants, no paper, no trucks. How long would it take for the advertising to come? It would be successful, it would work and you’d make … a little bit of money. Then again, the Journal and the Times make very little money now.”

* * * * * * * * * *

Hos Jon Fine i Business Week hittar man också den här intressanta diskussionen kring vilken av de amerikanska dagstidningarna som blir först med att lägga ner sin pappersupplaga. Vänta tre-fyra år, så har vi samma diskussion i Sverige.

* * * * * * * * * *

Det blev en enorm uppmärksamhet
när det i går blev känt att TV4 följer upp sin Peter Jihde-värvning med att norpa även Ernst Kirchsteiger – och nu avslöjas det att även Anders ”Allsång” Lundin också fått propåer från fyran.

Att TV4 är så aktiv i sin värvningspolicy handlar inte bara om att vi befinner oss i tv-marknadens silly season och att kanalen just nu har en extremt god ekonomi, eller om att det är bra att ha publikmagneter i stil med ”Sommartorpet” (med mellan 1 och 1,2 miljoner tittare per avsnitt) om fyran menar allvar med ambitionerna om att senast 2008 gå förbi SVT och bli Sveriges största tv-företag, räknat i sammanlagd tittartidsandel. För visst lär det bli ett program av Sommartorps-typ i fyran också så småningom: man har inte värvat honom bara för att leda auktioner.

I fallet Kirchsteiger och hans renoverande finns särskilda skäl att slå till, som mer påminner om varför TV4 köpte rättigheterna till Nobelfestligheterna, med de möjligheter som gavs för att göra de sändningarna sponsrade och mer lönsamma. Med de nya reklamregler som i våras klubbades i EU:s tv-direktiv blir ju produktplacering i tv tillåten i en helt annan omfattning än tidigare. Och få programserier är så väl lämpade för formatfinansiering och produktplacering som heminredningsprogram. Det har i årtal förekommit misstankar om att SVT tänjt på gränserna för den indirekta sponsringen i just Kirchsteigers program, men eftersom avtalen varit hemliga även för Granskningsnämnden har det aldrig gått att leda i bevis. Nu är det dock bara att tuta och köra, för en kommersiell kanal som fyran. Så håll noga koll på vilka produkter Kirtchsteiger viftar med framöver: de kan mycket väl vara köpta.

Martin Jönsson

SEMESTERSUMMERAT: TV8 fortsätter att skärpa sin profil som
näringslivets favoritkanal. Varför tennis ska ingå i det utbudet är
dock inte helt givet.

Det är inte så många som ser varje
enskilt program i TV8, men kanalen har ändå etablerat sig starkt det
senaste året som en av de viktigare nischkanalerna. Räckvidden har
ökats genom att kanalen tagit plats i allt fler kanalpaket:
penetrationen, dvs hur många som teoretiskt sett kan se kanalen, är nu
48 procent, vilket placerar TV8 bland de 15 mest spridda kanalerna. Det
är också ungefär där den ligger om man ser till tittarsiffrorna:
tittartidsandelen i vår har placerat kanalen bland de 14-16 största.
(Läs mer hos mätföretagetMMS)

TV8:s viktigaste varumärkesstyrka

är som seriös prat-tv. Kanalen ses inte längre som en smal högerkanal
som visar Fox TV, utan om den har en profil för tv-publiken så är det
som nischad samtals- och fördjupningskanal. Visst, lite Bert Karlsson
och Fredrik Virtanen har höjt graden av populism, men även de
programmen har faktiskt samtalen som sin styrka – i synnerhet Virtanen,
som efter en tafflig start byggt sig ett givet varumärke på samma sätt
som Knesset gjorde på ZTV-tiden. Det var inte heller så vackert att se
i början, men Virtanen har – precis som Luuk på den tiden – lärt sig
efter hand och är i dag överlägsen i sin genre av snäv
medieklass-talkshow.

Ännu tydligare är profilen
dock i
politik- och ekonomiprogrammen, som Världen i fokus, Sverige i fokus,
Finansnytt och Adaktusson. Några gäster runt ett ståbord, initierade
samtal och lite omvärldsöversikt. Ingen sensation, men enkelt,
effektivt – och faktiskt något som kompletterar den allt torftigare
samhällsbevakningen i public service. På försommaren utsågs TV8:s
Finansnytt till det bästa ekonomiprogrammet i TV, före både A-ekonomi
och TV4:s Ekonominyheterna, i Financial hearings/Hallvarsson &
Halvarssons affärsmedierankning, vilket var en viktig prestigevinst
för kanalen.

I höst kommer TV8 att fördjupa den profilen.
Programmet Sverige i fokus, med tidningen Fokus som medfinansiär, läggs
ner efter att inte lyckats nå mer än 35 000 tittare som mest. Istället
lanseras ett längre börsinriktat magasin varannan vecka.

Allt
detta är logiskt i kanalens allmänna profilarbete. Men jag har
fortfarande inte lyckats smälta fredagens besked – som jag fick på
plats i tennisens Båstad – om att TV8 köpt rättigheterna till Davis Cup-tennisen
under tre år, framför näsan på SVT, som därmed tappade ännu ett
klassiskt sportevenemang. Hur mycket SVT-sportchefen Albert Svanberg
bryr sig om det är dock oklart: SVT har på senare tid placerat
sändningarna i SVT24, som bara är marginellt större än TV8, och de har
knappast varit någon stor tittarsuccé. Men ändå: på marginalen är det
ytterligare en spik i TV-sportens kista.

Vad åttan ska med
tennisen till är mer oklart. Visst, kanalen kan behöva några få
rättigheter som kan dra storpublik till kanalen vid enstaka tillfällen
för att på så sätt bygga tittarsiffror på samma sätt som TV6 och Kanal
9 gjort med Champions League-fotboll, EM-kval och elitseriehockey. Men
SÅ många tittare drar inte Davis Cup, inte ens när Sverige nu lämnat
kvalträsket och är med och slåss i semifinalssammanhang.

Men TV8 kanske anser

att tennisen är så starkt kopplad till näringslivet att det är på de
meriterna matcherna platsar i kanalen? Tidigare har man ju sänt
America’s Cup-seglingar och lite golf skulle säkert heller inte sitta
fel. Efter att ha tillbringat ett par dagar i Båstad i veckan, där man
snubblar över lika många börsdirektörer som backslickbrats från Stureplan, är det lätt att ryckas med i ett sådant resonemang.

Men
jag tror ändå att TV8 tänker fel. Eller framför allt: dess ägare
Viasat. Köpet av Davis Cup-rättigheterna innebär att koncernen nu
pytsar ut sina olika sportsändningar över sex olika tv-kanaler. Lite i
de renodlade Viasat Sport-kanalerna, lite i trean, sexan och åttan.
Varför inte istället göra som man gjort i Danmark och bygga en stor,
renodlad sportkanal – helst i samarbete med någon annan aktör, för att
hålla nere rättighetskostnaderna. TV-tittarna skulle garanterat gilla
det.

* * * * * * *

Sveriges bästa tv-skribent,

Expressens outtröttligt nålvasse Anders Björkman, skriver i dagens
tidning (ej på nätet) en briljant kommentar om de mestadels meningslösa
tv-sändningarna från ett Almedalen som inte ens bastionen av tillresta
journalister lyckats uppbåda någon entuaism ifrån. Några få
pliktskyldiga sammanfattningar av olika miljö- och medieutspel har det
blivit, men annars är det som Björkman skriver: egentligen är det en
veckas betald semester för alla inblandade.

Kulturdepartementets
politiskt sakkunnige Carl-Johan Swanson var med i ett TV8-inslag om
mediepolitiken från Almedalen. Han tycker att kritiken mot bristen på
mediepolitiska beslut från den borgerliga regeringen varit orättvis.
Som ”bevis” presenterar han en (kort) lista
vad regeringen faktiskt gjort. Så här sade han, enligt Dagens Media:
”På åtta månader har vi gjort fyra stora saker. Vi har genomfört två
utredningsdirektiv, både för den kommersiella radion och för public
service. Sedan har vi tagit tag i frågan om digitala tv-sändningar i
marknätet, alltså Boxer-problematiken och sedan har vi tagit fram nya
reklamregler.”

Kort kommentar till den
verklighetsbeskrivningen: av dessa fyra ”stora” saker har EU stått för
de två viktigaste (tv-direktivet och upprivandet av Boxer.-monopolet),
i det ena fallet dessutom i rakt motsatt riktning mot vad regeringen
ville. De båda utredningsdirektiven hade Swanson själv kunnat skriva
ihop på några dagar i oktober om han velat: så vaga är de – och det
faktum att de dröjde åtta månader är bara ett tecken på
handlingsoförmågan i departementet, som en följd av den stora politiska
splittringen i allt som rör medier.

Att Swanson försvarar
departementet är självklart. Men facit av regeringens första
mediepolitiska riksdagsår är ändå pinsamt blekt: och framför allt i
avsaknad av allt som kan tänkas likna en egen politisk linje.

* * * * * * *

Var inne och kastade ett öga på den omdebatterade och kritiserade Metrobloggen en
månad efter premiären och noterade att det fortfaranade inte är möjligt
att starta en ny blogg. Det innebär att portalen bara varit öppet för
etablering i 36 timmar – och under den tiden har diskussionen mest
handlat om censur, upphovsrätt , dålig sajtstruktur och blygsamma
utbetalningar. Nu uppges 2 augusti som
ett nytt startdatum för den som vill blogga hos Metro. Det blir en
prövningens tid: om det inte blir bättre då kommer domen över Metros
bloggsatsning att bli obönhörligt hård.

* * * * * * * *

Ingen har väl missat att bloggaren Magnus Ljungkvist fått det första Nyhetspriset av
Politikerbloggen och PR-byrån Prime för årets medborgarjournalistiska
avslöjande, om Maria Borelius affärer. Hedersomnämnande gick till de
Forsmarksgranskande gymnasisterna Makan Amini, Hans Chen, Van Do och
Sebastian Mandrean och – väldigt välförtjänt – till den svenske
bloggorganisationskungen Johan Larsson, mannen bakom bland annat Knuff, Nyligen, Intressant och Bloggtips.

All heder åt vinnarna, även om jag själv tycker att Friktions Littorin-avslöjande egentligen var snäppet vassare. Men det mest intressanta med det nyinrättande Nyhetspriset är ändå hur Niklas Svenssons Politikerbloggen
så kort tid blivit en så viktig medieaktör. Satsningen på en daglig
tidning i Almedalen blev visserligen ett prakfullt journalistiskt
haveri, om man ska tro Vassa Eggen, men det går inte att förneka att själva sajten skapat sig en stabil digital plattform.

En
förklaring är förstås att forne Expressen-reportern Svensson vet precis
vilka knappar han ska trycka på för att få medieuppmärksamhet. Han har
ett enormt kontaknät, har pr-sinnet i blodomloppet, och lyckas alltid
väcka maximalt intresse för det sajten gör. Men det finns också
tillräckligt mycket substans på sajten för att makthavarna ska lockas
att medverka, som både aktörer och publik. Ett litet steg för
mediemångfalden – och ett bra exempel på hur man med rätt mediekunskap
kan göra rätt mycket med rätt små medel i dag.

* * * * * * *

Mediemakt:
Det är populärt att lista de största mediemakthavarna. Men The Guardians Media Guardian 100 har onekligen en annan dignitet än Resumés 99 Mediemäktigaste. Listtoppare: Googles Eric Schmidt, före Rupert Murdoch.

* * * * * * *
Sommarläsning: Pocketförlaget
har lanserat sig som en mjukpärmsvariant av Piratförlaget. Där släpptes
i veckan ”bloggboken med stort B”: Linda Skugges Blogg 2005-2007. Bläddrar mig igenom den på samma sätt som jag bläddrade mig igenom hennes förra dagboksvariant, Men mest av allt vill jag hångla med nån,
med nedslag på ämnen som lockar och fortsätter sedan att läsa fler
sidor än jag tänkt. Och jag kan inte låta bli att imponeras av hennes
benhårda konsekvens som mediepersonlighet under alla dessa år som gått
sedan hon satt moltyst på ett av tidningen Pops första redaktionsmöten
hemma hos AD:n Lasse Sundh. Ingen annan har lyckats identifiera sig så
totalt med så många livsfaser som Linda – och lyckats göra läsvärd
journalistik av det. Det var för läsartillvända journalister som Skugge
som begreppet 2.0 uppfanns. Man behöver inte gilla allt hon gör, men
man kan inte låta bli att bli beundra hennes sätt att transformeras med
tiden. Blogg 2005-2007 är ingen stor bok, men precis som Fredrik Virtanens Olyckligt kär i ingen speciell och Olle ” Mats Hård” Svalanders Konsten att förlora fungerar det digitala realtidsbabblet förvånansvärt väl i retroaktiv inbunden form.

* * * * * * *
Sommarlyssning:
countrypopdrottningen Kelly Willis har
slagit sig ihop med Chuck Prophet och levererat ett sommaralbum,
”Translated from love”, som får regnmolnen att skingras till och med på
Hallandskusten. Roligast: hennes version av Iggys/Bowies 30 år gamla
”Success”, med en orgelslinga så uppenbart lånad från Jimmy Cliffs
resebyråreklamlåt ”You can get it if you really want”.

Martin Jönsson

SEMESTERSUMMERING, DEL 1: Lite Paris-hyckleri, mediepolitik,
upplagekris och annat, i väntan på att det ska hända något RIKTIGT
stort på mediefronten i sommar.

I våras genomförde nyhetsbyrån AP en bojkott av
Paris Hilton under en vecka. Efter att ha publicerat nyheten om att
Hilton gripits för misstänkt rattfylleri bestämde sig byrån för att
det fick vara nog – åtminstone för ett tag. Totalt Hiltonembargo
infördes i rapporteringen, i sju dagar.

ironiskt nog var det den
händelsen – rattfyllan, inte bojkotten – som var startskottet på vårens
och sommarens stora mediehändelse, kring Hiltons fängelsedom. Fast det
förstod förstås inte AP då. Men deras bojkott har också satt sina spår.
Bland annat i en kort uppblossande svensk debatt häromveckan om
huruvida det är rätt att rapportera om Hiltons olika äventyr.

SVT:s
Rapport hade ett 20 sekunders inslag om frigivningen av Hilton. Det
borde de inte haft, enligt många medarbetare – och möjligen också
enligt redaktören Göran larsson, som uttalade sig kryptiskt om inslaget. I Tv-kanalen MSNBC vägrade nyhetsankaret Mika Brzezinski
läsa inslaget om Hilton, vilket uppmärksammades av medier i hela
världen – bland annat Dagens Nyheters kulturredaktion, som hyllade
hennes tilltag och talade om kräkkänslor inför hela Hiltonhysterin.
Varpå Aftonbladets Ronnie Sandahl anklagade DN för en von oben-attityd som gjorde honom illamående.

Inget
nytt så här långt. Men om man ägnar några sekunders eftertanke åt hela
historien är den väldigt illustrativ för mediesituationen i dag. Å ena
sidan: fulmedier som öser på med allt som finns till hands från kändisvärlden. Å andra sidan: finmedier som inte vill ta i
sådana företeelser med tång. Och mitt i allting: en väldigt
fördomsfull syn på populärkultur.

Vad journalisterna på Rapport,
DN, MSNBC eller andra medier tycker om Paris Hilton är naturligtvis
helt ointressant. Ingen begär att de ska rapportera om hennes
relationsproblem, bantingskurer, klädesplagg eller hundar. Men att
kategoriskt hävda att man inte bör uppmärksamma Hilton överhuvudtaget –
ens när frågan om hennes fängelsevistelse håller på att välta upp och
ner på hela rättsdebatten i USA – är bara hycklande snobberi och von
oben-tänkande. På den punkten har faktiskt Ronnie Sandahl helt rätt.

Bara
för att man
rapporterar om kändisar innebär det inte att rapporteringen
per definition måste vara ytlig. Det är att ge upp sina journalistiska
ambitioner i förväg. Det finns dussintals olika inslag och rapporter
man kan göra om de senaste Hilton-turerna – om allt från medieindustrin kring
henne till frågan om lika-för-lagen-principen och huruvida kändisar,
från Stureplan till Los Angeles, lever i en egen rättsordning. Inget av
dem behöver bli ytligt och dåligt, om man tar ämnet på allvar. Det kan
tvärtom bli lysande journalistik.

En av de viktigaste
principerna för bra journalistik är att det går att få publiken att bli
intresserad av precis vilket ämne som helst, om bara historien är
tillräckligt bra berättad. Men först måste journalisterna själva visa
intresse – och inte bara vifta bort vissa ämnen som ”fula”, ytliga och
ointressanta.

Bara för att påminna om detta letade jag upp Jan Gradvalls briljanta intervju med
Ebba von Sydow i Publicistklubbens årsbok i fjol, där hon bland annat
resonerade om vad det var som var så intressant med Paris Hilton, när
hon först fick upp ögonen för henne. Ett kort citat: ”Det var verkligen
en märklig tid när olika världar möttes. Jag minns att jag läste ett
New Yorker-reportage om P. Diddy där det refererades till två rika
systrar som hela tiden dök upp på hans fester med visselpipor och
dansade på borden: systrarna Hilton. Paris Hilton flöt ihop med P.
Diddy och R. Kelly. Det blev ett nytt fokus i media kring kändisar, en
ny sorts kändisar. Om Cameron Diaz hade haft på sig något spektakulärt
på en fest kunde man nästa dag läsa om det i tidningen. Det var en kul
värld med massor av energi och roliga tidningar med massor av åsikter.”

Ja,
jag är också extremt trött på Paris Hilton. Men jag blir faktiskt ännu
mer trött på finjournalister som delar upp ämnen i godkända och
icke-godkända och som tror att bra journalistik har någonting att göra
med den kulturella statusen på sakerna man rapporterar om.

* * * * * * *

Sommarens viktigaste branschnyhet så här långt? Svårt att säga. Peter Jihdes avhopp till TV4? Det faktum att Alex Schulman tillåts plagiera en hel krönika utan att få sparken? Mats Odells hyllning av bloggarna som ett debattalternativ till DN Debatt?
Nej, jag är trist nog att rösta på beskedet om att de norska konkurrensmyndigheterna av allt att döma tycks sätta stopp för bildandet av den Schibstedstyrda tidningsjätten Media Norge; en affär värd nära 9 miljarder kronor.

Det
har varit en affär omgiven av strider och kontroverser, med
aktiekupper, utköp och högljutt politiskt motstånd. (läs delar av de
tidigare turerna här).
Men få trodde nog att Schibsted skulle misslyckas med att driva igenom
affären. Att koncernen sålde ut strategiska poster väntades räcka;
resten förväntades lösas i förhandlingarna med konkurrensmyndigheterna.

Men
norrmännen tar sina ägarkoncentrationslagar på stort allvar – och ser
inte bara till lagens bokstav, utan också till dess mening. Därför är
det tillsvidare tvärnej för Schibsted – och en enorm prestigeförlust –
och högst osäkert om deras överklagande ska få någon verkan.

Om
Media Norge-affären spricker öppnar det för nya ägarkonstellationer i
Norge, men också för att Schibsted satsar mer i exempelvis Sverige. Det
finns ju gott om tänkbara affärsobjekt här, både i gratistidnings- och
tv-branschen…

* * * * * *

Att den stora, Stampen-styrda svenska strukturaffären i svensk landsortspress godkändes av Konkurrensverket
var väntat och är inget att säga om. Om Konkurrensverket skulle haft
invändningar borde dessa ha framförts redan i samband med
Stampen/Mittmedias köp av Centertidningar 2005, då grunden lades till
snudd på regionala tidningsmonopol i Västsverige och längs
Norrlandskusten. Årets affär är bara den naturliga uppföljningen av det
köpet – och även om det självklart ger de inblandade tidningsföretagen
en kraftigt förstärkt konkurrensposition skapar affären i sig inte en
dominans som strider mot lagstiftningen.

Det Stampen-affären
framför allt leder till är ett allt snabbare uppskruvat tempo i
strukturarbetet i dagspressen. Utan den hade knappast Norrköpings
Tidningar tagit ägarkontrollen över NSD/Norrbottens-Kurirens gemensamma bolag. I det nya konkurrensläget krävs det allt starkare allianser – och alliansbildningen är långt ifrån färdig än.

* * * * * *
Konsekvenserna av gratistidningskrigen börjar bli allt tydligare. I Danmark drar 24 Timer in stora
delar av sin hushållsutdelning och satsar istället mer på
trafikdistribution, som konkurrent till Urban och Metro Xpress. Det kan
vara första steget mot nedläggning, för JP/Politikens riskprojekt.

Samtidigt ger ytterligare ett par av de mindre gratisaktörerna i Danmark upp, rapporterar Newspaper Innovation. Och i Sverige förlorade City i fjol 68 öre per krona, enligt den årsredovisning som precis lämnats in till PRV.

Vem
förlorar mest i Sverige 2007? Metro, City – eller Punkt SE? Det kan
bli en hård kamp, att döma av de siffror som hittills finns
tillgängliga.

* * * * * * *
Normalt
redovisar kvällstidningarna
sina upplagesiffror för läsarna varje
månad. Men nu har varken Expressen eller Aftonbladet presenterat några
siffror sedan i mars. Det enda vi fått veta är det som framgick av ett
kort pressmeddelande
från Schibsted i samband med Aftonbladets prishöjning i juni: att
Aftonbladets upplageminskning andra kvartalet varit 31 000 ex.

Men
den siffran är å andra sidan så anmärkningsvärd att man förstår om
tidningarna tiger med mer detaljerade siffror: den innebär att
Aftonbladet tappat 7,2 procent av sin upplaga under kvartalet; en
dubbelt så kraftig nedgång som i januari-mars. Den innebär också att
snittupplagan andra kvartalet var under den viktiga 400 000 ex-gränsen,
vilket den inte varit sedan 2001.

Hur det gått för Expressen vet vi inte alls. I början av maj hävdade tidningens marknadsdirektör
att satsningen på James Bond-paket lett till minst ”50 000 fler sålda
tidningar”, men efter det har det varit tyst. Vilket förmodligen ska
tolkas som att Bondsatsningen inte lyckats vända den snabbt fallande
upplagetrenden.

Intäktsmässigt kan affären fungera ändå för
kvällspressen, dels beroende på sidoaffärerna – filmer och bilagor –
dels på grund av att lösnummerpriset nu höjts med 25 procent på drygt
ett år. Men upplageraset kan ändå inte fortsätta i den takt det gjort i
vår, då kommer det att börja slå på allvar mot annonsintäkterna.

Sidospår: I Norge har Dagladet givit
sig in i ”presenter till läsarna för att inte tappa i upplaga”-kriget,
enligt brittisk och svensk modell. Men VG tror inte på idén.

* * * * * * *

TV4 har som bekant
problem med
kanalen TV4 Fakta. Först hävdade kanalen i alla trailers att det var
”Sveriges snabbast växande tv-kanal”. När det blev en alltför uppenbar
lögn gick fyran över till att, i varje promotioninslag, beskriva kanalen som ”Sveriges
succékanal”. Men då har man en väldigt generös definition av ordet
succé.

Fakta är att TV4 Fakta knappt är en succé ens inom
fyranfamiljen: den är mindre än TV4 Film och bara snäppet större än
ungdomssatsningen TV400. Totalt sett ligger den runt 18e-20e plats
bland de största kanalerna i Sverige, med mindre än en minuts
genomsnittlig tittartid per dag – mindre än en tredejdel av vad
exempelvis Discovery har – och en daglig räckvidd under 2 procent. Det
är en fördubbling mot våren 2006, men ändå alldeles för lågt för att
kanalen ska räknas in bland de stora svenska tv-kanalerna. För att inte
tala om bland succéerna. I synnerhet med tanke på den intensiva marknadsföring den backats upp med.

Att innehållet i kanalen sågas av SvD:s
tv-kritiker Magnus Eriksson i dagens tidning (ej på nätet) och avfärdas
som ”slask-tv” är en annan historia…Men onekligen har TV4 Fakta mycket kvar att bevisa på alla områden.

* * * * * * *

Youtube fortsätter att växa
snabbast av alla videosajter. Enligt färska siffror från Hitwise
ökade Youtubes andel av alla webbesök i USA med 70 procent från januari
till maj. Om man enbart ser till videosajterna är Youtubes särställning
markant: de har en marknadsandel på 60 procent, mot 16 procent för
Myspace Video, 8 procent för Google Video och 3 procent för Yahoo Video.

Med den nya satsningen på lokala Youtube-sajter lär
den tillväxten bara fortsätta. Och på många sätt lär Youtube nästan få
funktionen av ett globalt public service. Att nationella public
service-bolag som NRK och BBC lägger ut material här är ett tecken på
det; den roll Youtube väntas få i den amerikanska
presidentvalskampanjen ett annat. Arkivfunktionen och sökbarheten, att
man har goda chanser att hitta det men letar efter på Youtube, är
fortfarande sajtens stora styrka, trots alla rättighetstvister.

Men
SVT är uppenbart fortfarande väldigt ambivalent i sin hållning gentemot
Youtube. I våras pratade vd Eva Hamilton om vikten av att synas på
sajten och i slutet av juni meddelade SVT att
de kommer att börja lägga ut material där. Men det är fortfarande stor
oklarhet kring strategin: vad och hur mycket. Om SVt enbart ska lägga
lite programtrailers där är det inte mycket till samarbetsavtal.

Och
under tiden läggs det naturligtvis ut massor av SVT-material på
Youtube, helt osanktionerat. Måns Zelmerlöv på Allsång på Skansen?
Självklart ligger den ute. Användarna väntar inte på några avtal.

Jeff Zucker, vd för NBC (som inte direkt tillhör Youtubes fanclub), hävdar i en intressant Financial Times-intervju
att annonsörerna inte är intresserade av att synas i sammanhang med
användargenererat material, som Youtube. Det är inte många som håller fast vid den
åsikten i dag, men Zucker gör det tjurskalligt, trots alltfler bevis på
motsatsen.

Ett bevis på hur motståndet mot användarnas deltagande bryts ner: NY Times meddelar att de ska tillåta artikelkommentarer i större skala. En liten revolution, i den konservativa tidningsvärlden.

* * * * * * *

Juni avslutades med sommarens mest väntade storaffär i mediesammanhang: tyska Pro Sieben Sat 1:s köp av SBS,
för drygt 30 miljarder. Räkna med att nästa storaffär, Murdochs köp av
Dow Jones/Wall Street Journal blir klart innan juli är slut. Den iver
med vilken både Murdoch och familjen Bancroft dementerade veckans rykte om att affären är klar är ett tydligt tecken på att den mycket snart kommer att vara det.

Och nästa storaffär kan vänta runt hörnet, att döma av uppgifterna om riskkapitalbolaget Carlyles samtal om köp av Virgin Media.
En affär på runt 130 miljarder, eller fyra gånger så mycket som
Murdochs köp, och med betydligt större konsekvenser för den europeiska
mediemarknaden.

* * * * * *

Slutligen:
förra
årets sommarböcker var Chris Andersons The Long Tail och Anderson
Coopers självbiografi. Årets läsning: Andrew Keens ”The cult of the
amateur” (gärna i kombination med James Surowieckis ”The Wisdom of
Crowds” för att få en motvikt till Keens webbfundamentalism)

Martin Jönsson

TITTARFLOPP Även i juni lade de svenska tv-tittarna mindre än en tredjedel av sin tid på public service.

Totalt blev SVT:s tittartidsandel i juni måttliga 31,3 procent enligt mätföretaget MMS, trots start för Allsång på Skansen, Ernst Kirchsteiger och Morden i Midsomer. Gapet till TV4 totalt är nu bara 5,4 procentenheter och det krävs en rejäl succé för de stora publikmagneterna för att SVT inte ska halka under 30 procentgränsen i sommar.

Det största problemet för SVT är att man tappar tittare i den stora gruppen 25-39-åringar, där SVT1 nu bara är fjärde största kanal – slagen av TV4, Kanal 5 och TV3. SVT är bara störst bland barn och pensionärer.

Bland SVT:s ”förlorade generation”, 15-24-åringarna, är TV6 nu lika stor som SVT1 och Discovery och MTV lika stora som SVT2.

De stora vinnarna jämfört med fjolårets junimätning är TV6, TV4 Plus, Discovery, Eurosport och Kanal 9. TV3 klarar sig också bra, med EM-kvalfotbollen som självskriven topp.

TV4:s tittartidsandel är något högre än i maj och gapet till SVT något mindre, men fortfarande harf fyran problem med att dra en trogen publik till nischkanalerna. Totalt har Tv4 med fem kanaler bland de 20 största, men det är bara huvudkanalen och Tv4 Plus som har en större publik: TV4 Film, TV4 Fakta och TV400 ligger fortfarande under en procent i tittarandel – och både TV4 Sport, TV4 Komdei och TV4 Guld har långt upp till 20 i topp.

Kanalerna med störst tittartidsandel juni 2007

1. TV4 20,4 %
2. SVT1 17,9 %
3. SVT2 10,6 %
4. TV3 9,1 %
5. Kanal 5 8,3 %
6. TV6 4,9 %
7. TV4 Plus 3,9 %
8. Discovery 2,3 %
9. Eurosport 1,6 %
10. MTV 1,3 %
10. Disney 1,3 %
10. Kanal 9 1,3 %
13. SVT Barnkanalen 1,2 %
13. SVT 24 1,2 %
15. TV4 Film 0,9 %
16. TV8 0,8 %
16. Cartoon 0,8 %
18. Animal 0,6 %
18. TV4 Fakta 0,6 %
18. TV400 0,5 %

Läs också:
4/6 Inte ens the Ark vände SVT.s siffror
6/5 SVT under en tredjedel av tittartiden
5/4 SVT sätter upp mål för tittarjakten
2/3 Sexan och åttan månadens uppstickare
5/2 Småkanalerna tar allt mer tittartid
7/1 SVT-skryt trots svajiga siffror