Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

UTREDNING Är kulturministern rädd för oppositionen? undrade socialdemokraterna sedan det blev klart att det blir en ensam utredare som ska granska public service-företagens framtid. Nej, hon är nog snarare rädd för sprickorna inom alliansen.

Den senaste stora parlamentariska utredningen om public service, ”Radio och TV i allmänhetens tjänst” blev klar så sent som i januari 2005. Ändå tyckte oppositionen att det skulle sparkas igång en ny sådan, med representanter för alla riksdagspartier, redan i år. Så blir det dock inte: i dag meddelade kulturdepartementet att det bli en ensamutredare, som ska namnges senare i vår. Utredaren har sedan tid på sig till hösten 2008 att komma med sina förslag. Det blir därmed samma modell som i den senaste utredningen om finansieringen av public service, då Ulf Larsson höll i arbetet. (Att alla hans förslag kastades i papperskorgen är en annan historia).

Socialdemokraterna protesterade direkt. Margareta Israelsson, som är s-talesperson i kulturfrågor, ställde den retoriska frågan ”Är Lena Adelsohn Liljeroth rädd för oppositionen?” i en TT-intervju.

Nej, det tror jag inte. Skälen till ensamutredar-beslutet är snarare två andra.

Ett: det är ingen mastodontutredning som ska göras. Det som beställdes i fjolårets riksdagsbeslut var en särskild utredning för att titta på hur resurserna inom de tre public service-företagen ska kunna utnyttjas effektivare. Det är alltså en resurs- och samordningsutredning som ska göras: inte ett grepp över hela public service. Sedan är det naturligtvis upp till regeringen att formulera direktiven (eftersom den förra regeringen glömde bort att göra det, i valrörelsekaoset) och den kan då välja ett ganska öppet mandat – som till och med täcker in frågan om en eventuell sammanslagning av SR, SVT och UR. Men det mest sannolika är ändå en ganska avgärnsad utredning.

Två: om det blivit en parlamentarisk utredning hade den präglats av respektive partis agenda på området. Och då vet vi hur det hade sett ut, med tydliga reservationer som visat hur långt framför allt m/fp respektive c/kd står från varandra. Med en endsam utredare blir det lättare för alliansen att förhålla sig till helheten – och splittringen inom regeringen blir mindre uppenbar.

Det är ju inte frågan om ett demokratiskt underskott som är det största problemet när det gäller hållningen gentemot public service. Utan det faktum att regeringen saknar en gemensam politik.

Martin Jönsson

TV-KLIPP Vem drog flest tv-tittare på nätet: världens sämsta golfspelare eller en snuttifierad statsminister?

Via Beta Alfa uppmärksammas jag på att en svensk videosajt för förata gången uppnått över en miljon visningar på ett klipp. Klippet i sig är inget märkvärdigt: en mix av golftabbar,
mest ur amerikansk tv. Men via spridning viralt och via många bloggar
har länkklickandet nått en ansenlig volym. Och det finns onekligen en
viss bisarr humor i att nästan lika många sett på Bubblares golfklantar
som på ett avsnitt av Ordförande Persson

Ännu märkligare är det dock att SVT inte kan redovisa hur många som sett på Persson-material på svt.se. Vi vet att i snitt 1,5 miljon sett avsnitten på tv, inklusive repriser, men trots att jag efterlyst statistik över antalet streamade bildvisningar på webben den senaste veckan har SVT inte kunnat redovisa detta. De talar bara om att det är ”på Melodifestivalnivå”, men några siffror finns inte.

Om vi ska ta webb-tv på allvar krävs det bättre publikredovisningen även av webbtittandet.

Sidospår: Aftonbladets kultursida föreslår i dag att SVT bör ge hela Perssonmaterialet till två filmare: en som ska göra en nidfilm, en som ska göra en hyllningsfilm. För att visa på urvalets och redigeringens betydelse. Men varför inte ta steget fullt ut: lägg ut rubbet på svt.se och låt sedan publiken klippa ihop sin egen film. Så kan vi få en mångfald av varierade Perssondokumentärer på sajten…

Martin Jönsson

PERSSONS PROTEST Att Göran Persson mer eller mindre tar avstånd från SVT:s dokumentärserie väcker framför allt en fråga: vad hade han egentligen väntat sig?

I en debattartikel på SvD Brännpunkt i dag kommenterar Göran Persson för första gången SVT:s Ordförande Persson. Och hans dom är hård: serien är bara ytterligare ett exempel på ”mediernas snuttifiering av politiken”. Han hade hoppats på att SVT skulle bidra till en mer fördjupad diskussion om politikens processer. Men ”drivkraften att klippa, vinkla och
därefter spegla så många förment fientliga uttalanden som möjligt tog
över.”

Med andra ord: Persson tycker att SVT gjort en skandalklippning, där 100 timmars intervjuer förvandlats till mestadels pajkastning.

För den åsikten finns det möjligen ett visst fog. I klippningen har Erik Fichtelius och redigeraren Kjell Tunegård fastnat för en lång rad personkritiska utfall. En del högst relevanta även utifrån perspektivet att skildra vad som hände i politiken – till exempel mot Erik Åsbrink och Leif Pagrotsky – men andra mest intressanta för politiska skvallerkremlologer, som Perssons antipatier mot DN:s Henrik Brors.

Om detta kan man tycka mycket. Inte förrän hela materialet gjorts tillgängligt (en första chans finns den 25 april då SVTsläpper DVD:n med massor av extramaterial…) kan man dock se vad det var som valdes bort till förmån för alla dessa personpåhopp – eller om det i själva verket fanns ännu mer sådant, som filmades men klipptes bort.

Men det mest intressanta med dagens Perssonutspel är inte hur han uppenbart klipper vänskapsbanden med Fichtelius – med ett klart stänk av antingen bitterhet eller kalla fötter – utan frågan om vad Persson egentligen väntat sig. Ett äreminne? Fyra timmars statsmannamässig reflektion över sakernas tillstånd, utan något som skulle kunna tänkas slå tillbaka mot honom själv?

En så medievan person som Göran Persson måste rimligen ha förstått att allt han säger inför en rullande kamera någon gång kan komma att nå offentligheten. Han har säkert gjort väldigt medvetna avvägningar av vad han sade och inte sade, med det tydliga syftet att visa sin makt – även efter sin avgång. Att han skulle låtit sig invaggas i trygghet av den nära relationen med Erik Fichtelius låter helt enkelt inte troligt.

Alternativen är mer troliga. Det ena är att Persson känt sig säker på att dokumentären skulle bli mer statsmannaaktig eftersom han ansåg sig kontrollera relationen med Fichtelius och SVT. Det andra är att Persson ofta uttrycker sig så här bland journalister – men att han brukar klara sig undan att bli citerad. I så fall har Erik Fichtelius faktiskt gjort en berömvärd insats genom att lägga dokumentären på en så låg nivå.

Och ingen kan ju hävda annat än att Persson givits gott om möjligheter att slå tillbaka mot medierna. ”Herrugud vad jag har fått stå ut med”, säger han i en av extrafilmerna på svt.se. ”Medierna är snuskiga”, sade han i sista delen. Och i dag klipper han till med en attack som inkluderar hans ”hovfilmare” i det snusket. Om de hade en unik relation är den definitivt över nu.

Läs också:
26/3 Hur bevisar man att man inte är otäck?
23/3 Persson närmar sig 1,5-miljonstrecket
21/3 Öppenhet à la Sveriges Television
20/3 1,3 miljoner såg på Ordförande Persson
19/3 Inte ett ord om kritiken mot Persson-filmen
12/3
Perssonfilmen en helt liten industri
18/9 Fritt fram för Figges Persson-porträt

Martin Jönsson

UPPLAGERAS Kvällstidningarnas upplagesiffror är just nu ingen rolig läsning för ägarna. Och den som vill leka domedagsprofet kan börja räkna ner mot slutet.

När The Economist i höstas publicerade sin domedagsanalys ”Who Killed the Newspaper” var prognosen (med en viss glimt i ögat) att den sista dagstidningen på papper i USA skulle tryckas på hösten 2044 – om man extrapolerar den just nu ganska brant sjunkande kurvan över upplageutvecklingen ner mot noll. När medieprofessorn Karl-Erik Gustafsson gjorde motsvarande experiment för den svenska dagspressen landade han betydligt längre fram, närmare bestämt på våren 2081.

Men för de svenska kvällstidningarna kan det gå snabbare. I dag kom siffror för Expressens upplaga januari och februari 2007 – och som väntat var de lika dystra som för Aftonbladet. Eller faktiskt: ännu litet värre. I januari sjönk upplagan per utgivningsdag för Expressen/GT/Kvällsposten till 318 500 ex, vilket är den sämsta upplagesiffran på fem år och en minskning med 21 100 ex eller 6,3 procent jämfört med januari 2006. I februari var minskningen 4,9 procent, till 321 200 ex. (Läs mer hos TS)

Detta ska ses i perspektivet av att kvällspressen redan tappat kraftigt de senaste åren. I fjol tappade
Aftonbladet tre procent av sin upplaga och Expressen/GT/KvP 4,1
procent. Men nu accelererar alltså raset.

Om man leker med tanken att minskningen fortsätter i samma takt som den gjorde i januari skulle Aftonbladets upplaga vara nere runt 300 000 ex år 2013, under 200 000 ex år 2020 och under 100 000 år 2033. Expressen skulle halka under 200 000 redan år 2015 och under 100 000 tio år senare, år 2025. Det tar sedan många decennier innan den når noll, men ni förstår nog poängen.

Hur allvarligt krisläget är kräver dock en något mer avancerad analys, som inbegriper den mycket snabba tillväxten för kvällstidningarna som mediehus – med tv, webb och mobilt som allt starkare plattformar. Lönsamhetsmässigt är det fortfarande goda tider och goda prognoser. Men pappersupplagans nedgång får inte gå så mycket snabbare än den gör just nu utan att det börjar slå hårt mot resultatet.

Läs också:
21/3 Aftonbladet sjönk under kritisk gräns

Martin Jönsson

GRATISTIDNINGAR Aftonbladets Punkt SE går sämre än väntat – intäktsmässigt. Annonsförsäljningen går ”mycket långsamt”, konstaterades på Schibsteds kapitalmarknadsdagar i dag.

Redan när Aftonbladet presenterade sitt resultat för 2006 konstaterade vd Carl Gyllfors att tidningen räknar med att förlora mer än 100 miljoner kronor på Punkt SE under 2007. Under 2006 beräknades lanseringen av tidningen och tv-projektet TV7 ha gått på ungefär lika mycket pengar.

Siffrorna börjar därmed stiga raskt över de totalt 130 miljoner kronor Aftonbladet sade att man budgeterade med i förlust för 2006-2007, när tidningsprojektet presenterades i september. Då var målet att Punkt SE skulle gå med vinst 2009; om det fortfarande är det får väl vara osäkert. Men vid dagens kapitalmarknadsdag för Schibsted konstaterade Sverigechefen Gunnar Strömblad att annonsförsäljningen går mycket trögt, vilket är första indikationen på att det finns visst grus i gratismaskineriet.

Samma motstånd fanns det ju även för City när den lanserades för drygt fyra år sedan – trots väldigt kraftiga annonsrabatter. Punkt SE har haft uppbackning av Aftonbladets olika annonspaket, men har ändå inte lyckats färsla marknaden.

En förklaring är avsaknaden av starka räckviddssiffror. I premiärmätningen, gjord samma vecka som tidningen lanserades i fjol, nådde den 161 000 läsare i Stockholms A-region, vilket är ungefär hälften av vad Stockholm City nådde i sin första mätning efter lanseringen.

Punkt SE:s mål är att bli lika stor som City inom tre år, vilket knappast blir lätt att uppnå – och framför allt inte billigt. Ju hårdare gratiskonkurrensen blir, desto mer måste tidningarna öka sin tryckta upplaga för att nå den räckvidd som eftersträvas. Under 2006 ökade till exempel Metro Stockholm sin upplaga med 4,3 procent utan att öka i räckvidd – och nådde därmed sin lägsta nivå hittills när det gäller antal läsare per tryckt exemeplar.

Punkt SE ökade sin tryckta upplaga i januari med 25 procent och ska öka med 25 procent till i vår. Det kostar – och om det inte ger snabb effekt annonsmässigt blir det lätt att kalkylerna spricker.

Hela presentationen från Schibsteds kapitalmarknadsdagar finns att ladda ner här.

Martin Jönsson

PAPPERSKRIS? Hur djup är krisen för pappers-dagstidningen? Det beror på vem man frågar.

I USA är dagstidningsproblemen som bekant väldigt allvarliga. Phil Bronstein, chefredaktör för den krisdrabbade San Fransisco Chronicle, uppges ha fällt följande citat på redaktionen: ”The news business is broken, and no one knows how to fix it. And if any other paper says they do, they’re lying.” (Läs mer hos Tim O’Reilly).

En färsk rapport om det ekonomiska läget för dagspressen iu februari är inte mycket ljusare. Annonsintäkterna på USA Today minskade förra månaden med 14 procent, på New York Times med 7,5 procent och på Wall Street Journal med tio procent. (läs mer hos New York Times). En medieanalytiker på Jupiter Research kommenterar: ”those are scary numbers, especially when we’re not in a recession.”

Lite mer hopp finns i den stora enkätundersökning som World Editors Forum och Reuters genomfört (läs om den hos Greenslade på The Guardian). Drygt åtta av tio tidningschefer ser där – trots allt – positivt på framtiden. Men att den inte nödvändigtvis finns på papper. Fyra av tio chefer tror att webben är den viktigaste medieplattformen om tio år, medan 35 % tror att papperet håller ställningarna. Sju procent (!) tror att e-papperet då tagit över, vilket kan få en att tvivla på kvaliteten hos undersökningen (eller de undersökta…)

Synen på hotet från gratistidningarna är högst ambivalent, medan tidningscheferna är mer positiva till trenden med användargenererat material: det anser 75 procent är en bra sak för branschen.

Huruvida Bronstein på SF Chronicle ingick i undersökningen framgår inte av sammanhanget…

Martin Jönsson

MOBIL-TV Underskatta aldrig sportens betydelse för att driva publik till nya medier. Det har Telia uppenbart förstått.

I måndags kunde SvD Näringsliv avslöja att Telia tecknat ett fyraårigt avtal som ger bolaget rätt att sända allsvensk och landslagsfotboll till mobilerna, både direkt och i sammandrag. Om avtalet hunnit träda i kraft hade det alltså gått att se höjdpunkterna från kvällens EM-kval mot Nordirland direkt i telefonen.

Nyheten ger vissa dèja vu-vibbar: lät det inte likadant inför fjolårets fotbolls-VM, fast då i 3:s telefoner? Jo, att använda fotboll som dragplåster in i mobiltevens underbara värld har varit ett mantra för både teleoperatörer och rättighetsinnehavare under ganska lång tid nu. Men det var inte många tusen som såg VM-målen i mobilen – och snacket om genombrottet för mobil-tv fick förlängas ytterligare en period.

Men nu finns det mer som talar för att det ska börja hända saker. Användarintresset har ökat via alla tester och nya tv-mobiler och om Telia kan utnyttja suget kring allsvenskan, fotbolls-VM i Kina och Em-kvalet till att få fart på datatrafiken i mobilnäten kan publiksiffrorna öka snabbt.

Fotboll och ishockey är ju det klart mest effektiva sättet för en ny medieaktör att locka till sig publik. Det är bara att titta på nya tv-kanalen Kanal 9 som exempel. När den hette One och satsade på drama och dokumentärer hade den noll tittare och låg bortglömd i ett hörn i det digitala marknätet. Men när ägaren SBS bytte namn på den och slängde in lite sporträttigheter från Canal Plus tog det snabbt fart.

Via Royal League-matcher i fotboll och slutspelsdramatik i ishockey har kanalen rekordsnabbt hittat sin publik. 50 av programmen i mars har dragit mer än 50 000 tittare, med en toppnotering på 215 000, vilket gör att den helt nya kanalen redan konkurrerar med Eurosport, Discovery och MTV om en plats bland de tio största tv-kanalerna i Sverige.

Sport funkar. Så varför inte mobilt?

Martin Jönsson

MOTSTÅND Så fort branschföreträdare ska diskutera bloggosfär och medborgarjournalistik görs det till en skråfråga, med ”amatörerna” som hot mot ”proffsen”. Jag är övertygad om att det i själva verket är tvärtom.

För ett par veckor sedan rasade den senaste debatten mellan yrkesjournalister och bloggosfär. Efter helgens Guldspade-utdelning, där Expressen fick pris för ett avslöjande som redan låg ute i bloggosfären, tog det fart igen.

I dag skriver Journalistförbundets styrelseledamot Pnina Yavari-Molin ett debattinlägg i Journalisten om ”farorna med medborgarjournalistiken”.

Så här skriver Yavari-Molin bland annat:

”När idén presenteras på redaktionerna talas
det om läsarmedverkan, att komma närmare användarna och knyta dem till
tidningen/mediehuset. Men det
handlar självklart om helt and­ra saker: drömmen att kunna producera
material utan att behöva anlita dyra och kritiska journalister lockar
många utgivare. Som journalist
och facklig representant finns det många skäl att oroas över
utvecklingen. Tanken att journalistjobb försvinner till förmån för
gratismaterial är självklart mycket bekymmersam.”

En klassisk defensiv hållning: kom inte och ta våra jobb. Den kan jämföras med det Yrsa Stenius brukar skriva om i Aftonbladet: att bloggandet sig kan leda till mindre kvalificerad journalistik.

Men det finns väldigt få belägg för att det här skråtänkandet stämmer. För det första handlar läsarmedverkan i de flesta fall inte om att spara pengar. Det är knappast så att medieföretagen kan plocka in folk från gatan för att göra samma jobb som de anställda journalisterna. Ja, Metro försökte med någon sådan modell, men insågs snabbt att den var hopplös.

Läsarmedverkan i olika former – från bloggflöde till användargenerat material – är komplement, inte konkurrens. Det kräver redaktörskap, engagemang och journalistisk idérikedom. Eller för att citera Rachel Sterne (News Assignment): ”How does a blog become journalism? By getting organized”.Redaktörshanden försvinner inte, den får bara nya arbetsområden.

Att enbart se på användargenerat material och bloggar som gratismaterial är att blunda för den stora möjlighet som finns i det här materialet. De medieföretag som blir bäst på att släppa in sin publik blir också bäst på att bygga engagemang hos läsarna, tittarna och lyssnarna. Vilket lägger grunden för en mer långvarig och djupare relation, som stärker mediernas särart. Respekt för publiken belönas, av publiken. Med den av Yavari-Molin så omhuldade trovärdigheten. Det är bra även för journalistiken. Den seriösa, kritiska, professionella journalistiken.Att inte släppa in publiken ökar bara klyftorna, vilket är av ondo för båda parter.

Och dessutom kan det vara rätt nyttigt att inse att journalisterna faktiskt inte är de enda som klarar av att bedriva relevant journalistik. Det kan även medborgarna emellanåt prestera.(Läs till exempel Terry McDermotts artikel ”Blogs can top the presses” i Los Angeles Times.)

Martin Jönsson

KABELAFFÄR Den svenska tv-verksamheten – i synnerhet de reklamfinansierade kanalerna TV3, TV6 och TV8 – är ett av MTG:s största problembarn. Med dagens avtal med Comhem hoppas Viasat kunna öka tittarbasen.

På listan över Sveriges 20 största tv-kanaler finns Viasat på fjärde och sjätte plats, med TV3 och TV6 – med drygt en tiondel av den sammanlagda tittartiden. Betydligt längre ner på listan, på 15:e plats, finns TV8.

Tillväxten för Viasats kanaler är dock svag, både när det gäller publik och reklamintäkter – och verksamheten har varit ett sänkte för MTG-aktien i de senaste delårsrapporterna.

Ett sätt att bemöta detta är att öka tillgängligheten för kanalerna. I november togs ett stort steg, då TV8 fick tillträde till Canal Digitals utbud. I dag kom nästa, då Comhem meddelade att de släpper in en rad av Viasats kanaler.Det innebär bland annat att TV8 tar plats i Com Hems analoga basutbud och TV3, TV6, ZTV, Viasat Explorer och Viasat Golf i Com Hems digitala utbud.

Fortfarande kvarstår dock marknadens största mysterium ur tv-tittarnas horisont: att TV3 (och TV6) inte finns med hos Canal Digital (och Telia) och att Kanal 5 inte finns hos Viasat. Och den enda vinnaren på det heter förstås Boxer.

Läs också:
1/11 Viasat och Canal Digital blir kompisar

Martin Jönsson

UTMANARE Beskedet i förra veckan om att flera mediejättar tänker lansera en ny webbvideotjänst till sommaren, med ”mestadels gratis material”, får storannonsörerna att göra vågen.

Problemet med det nya tv-tittandet på internet. åtminstone enligt de kommersiella aktörerna, är att det saknats naturliga reklamplattformar. Nya kanaler som Joost, med samarbetspartnern Viacom, kan ändra på det, men ännu större förväntningar finnns det bland annonsörer på den webb tv-plattform som NBC och News Corp ska komma med till sommaren. Den ska göra det möjligt att titta på video och tv-serier på AOL, MSN, My Space och Yahoo – mestadels gratis, men finansierat av reklam
(Läs mer hos Wall Street Journal.)

Advertising Age rapporterar i dag hur storannonsörerna reagerat på NBC/News Corp-beskedet: med stor entusiasm. Annonsörer som GM och Esurance tackade ja till annonsering efter bara ett par timmar. Ett gemensamt reklamformat för tv-serier på nätet – oavsett sajt – är en våt dröm för branschen. Nu återstår bara för NBC och News Corp att visa upp tjänsten…

Läs också:
25/3 Tv-bolagen har nedladdningsångest
18/3 Bakom krigsförklaringen mot You Tube
20/2 Så ska Joost konkurrerna ut You Tube