Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

NEDSKÄRNINGSDIMRIDÅER Sveriges Radio ska spara och minska antalet anställda. Detta likställs i ett synnerligen inlindat pressmeddelande med att ”värna lyssnarna”. Men det är ganska uppenbart att styrelsen i det här fallet inte har några kläder på sig

När Sveriges Television hösten 2003 beslutade om ett sparpaket motsvarande 400 tjänster kamouflerades detta av vd Christina Jutterström i ett smått klassiskt pressmeddelande som talade om ”den största investeringen i företagets
snart 50-åriga historia”, om ”mer pengar till programverksamheten” och
”ökad flexibilitet”.

När Sveriges Radio nu, av allt att döma, står inför en ny hårdbantning, är strategin densamma. I det pressmeddelande som skickades ut tidigare i kväll slår styrelsen fast att de ”värnar lyssnarna”, genom att ta beslut som balanserar företagets ekonomi.
Bakom dessa dimridåer döljer sig hårda besparingar och personalminskningar. Hur stora kommer att meddelas först senare i vår.

I styrelsebeslutet läggs hela skulden för SR:s dåliga ekonomi på riksdagen, för att det anslag SR fått – eller rättare sagt: den årliga uppräkningen av detta – inte räckt för att täcka SR:s kostnadsutveckling. Styrelsen kallar detta underfinansiering; man kan också hävda att SR levt över sina tillgångar.

Att skylla på politikerna är dock riskabelt, i det läge som public service nu befinner sig i, med en stundande utredning som ska titta på hur SVT, SR och UR ska kunna utnyttja sina resurser mer effektivt. Styrelsen lär inte kunna räkna med någon större förståelse från politikerna för att den själv skjutit problemen framför sig.

Den styrelse som tillsattes efter vd-krisen med Joachim Berner skulle vara den mest professionella hittills. Men den har inte agerat professionellt. Först styrde den mot dab-undergången utan reservplaner, när försöken att utpressa politikerna misslyckades. Sedan har omorganisationen och utbudsflrändringen i projektet SR2010 blivit en oändlig långbänk, som skapat missnöje och förvirring inom företaget.

Nu ser 2007 ut som det mest kaotiska året sedna den nya styrelsen och vd tog över. Nya program, ny organisation, nytt sparpaket och nytt politiskt läge. Och om detta har styrelsen inget annat att säga än att de ”värnar lyssnarna”. Det inger knappast förtroende.

Martin Jönsson

VIDEOKLIPPTÄVLING Ikea har anammat trenden med användargenererat innehåll på webben.

I en tävling som drog igång i USA i dag efterlyser man, via sajten Shycast, de bästa filmerna på hur man bäddar en säng. Förstapris: 5000 dollar, vilket borde kunna få alla korpraler på landets lumparluckor att ladda videokamerorna. Hittills har det bara kommit in fyra filmer till sajten, så chansen att synas är god.

Idén kommer naturligtvis från You Tube, där det länge funnits hundratals med hemmagjorda filmer med Ikea som tema.

Läs mer hos Media Post (Via Media Culpa)

Martin Jönsson

FIASKO? Lars Adaktussons programpremiär i TV8 lockade 20 000 tittare. Det är 405 000 färre än i hans sista Agenda i SVT i oktober 2005. Men Adaktusson bör ha varit medveten om att han skulle tappa de flesta av sina tittare i och med bytet av tv-kanal.

När det blev känt att Lars Adaktusson skulle lämna SVT för TV8 och ett eget magasinsprogram skrev jag att han ”som mest kan hoppas på mellan 20 000 och 40 000 tittare i starten.” Det blev 20 000 för premiären och 10 000 för den sena reprisen, enligt dagens siffror från mätföretaget MMS. Därmed fick han internspö av programmet Världen i fokus, med 25 000 tittare, tidigare på kvällen. Han fick också stryk av kanaler som TV4 Plus (som drog 85 000 tittare samma tid) och Discovery (45 000).,

Siffrorna är dock normala för TV8. Under hela 2006 hade kanalen aldrig mer än 50 000 tittare på ett enstaka program. Fredrik Virtanen och Bert Karlsson har som mest haft 35 000 respektive 45 000 tittare på sina talkshows.

Möjligen hade TV8-ledninge hoppats att den utökade penetrationen (det är fler som kan få in TV8 i dag) i kombination med den offensiva marknadsföringen av Adaktusson-premiären (både via reklamsatsningar och via nyhetsläckor till kvällspressen) skulle få upp premiärsiffrorna något, men det lär säkert ta lite tid för tittarna att hitta till programmet.

Kanalen är ju fortfarande väldigt liten. Årssiffrorna för MMS visar att den i fjol var den 22:a största kanalen, med en genomnittlig tittartid per dag på bara 0,5 minuter sett till hela tv-publiken. Siffrorna är dock på väg uppåt: december var kanalens bästa måpnad hittills, med plats nummer 18 och en tittartid på 0,8 minuter. 1,6 procent av svenskarna såg då minst 5 minuter på kanalen en genomsnittlig dag.

Läs också:
16/11 Frihet hellre än tittare för veteranerna

Martin Jönsson

STATENS REKLAM De statliga verksamheternas reklamkampanjer har vållat politisk strid i åratal. Men ännu märks inte maktskiftet nämnvärt i marknadsföringsbudgetarna.

Staten i alla dess former, från monopol och myndigheter till hel- och delägda intressebolag i kommersiell konkurrensmiljö, är en mycket stor aktör på den svenska reklammarknaden. Dess medieköp har närapå fördubblats de senaste tio åren, vilket är en kraftigare ökningstakt än marknaden totalt. Kurvan flackades av något under 2006, då en del stora bolag – som Nordea, Posten och SAS – drog ner på sina medieinvesteringar, men totalt sett blev det ändå en ökning på runt 3 procent för de verksamheter som ingår i SvD Näringslivs årliga genomgång. Och för enstaka aktörer var ökningen mycket kraftig. (Läs mer i reportage från dagens SvD(.

En del av dessa marknadsföringssatsningar är helt okontroversiella. De handlar om att statens bolag och organisationer ska kunna leva upp till sina mål om god lönsamhet (för de konkurrensutsatta bolagen, som Telia och Nordea) respektive samhällsuppdrag (för de mer opinionsinriktade aktörerna, som Alkoholkommittén och Lafa, Landstinget förebygger aids).

Känsligt blir det först i de fall där de kraftfulla reklamsatsningarna, med en statlig legitimitet i ryggen, kan få konkurrenspåverkande följder. Reklamstrategin för Svenska Spel, Boxer och Apoteket bygger ju på en aggressiv marknadspositionering, inför en tid då monopolet kanske inte längre finns kvar. Förra regeringens spelansvarige minister Sven-Erik Österberg hävdade visserligen att syftet med Svenska Spels marknadsföring enbart var att informera, inte att uppmuntra till ytterligare spel, men den världsbilden är han nog ganska ensam om.

De kraftigaste invändningarna mot statens reklamboom handlar om hur kampanjerna präglas av en intressepolitisk agenda. Exempelvis i kampanjerna för Systembolaget, med brev till EU-kommissionen om det förträffliga i en svensk alkolholpolitik och telefonkampanjer där Anitra Steen argumenterade om monopolets stora fördelar, eller SVT:s omstridda Fri Television-kampanj.

Den här sortens marknadsföring sågades av den senaste demokratiutredningen som en ”stötande misshushållning med skattemedel”. I maj 2006, efter att SvD Näringsliv redovisat omfattningen av den statliga reklamtillväxten, blev ämnet fråga för en het interpellationsdebatt i riksdagen, där moderate riksdagsledamoten Henrik von Sydow anklagade s-regeringen för att använda ”monopolbolagen som politiska propagandaapparater”.

Nu är det Alliansen som har möjlighet att sända ut signaler om hur den statliga reklamstrategin bör se ut. En sådan finns naturligtvis indirekt i den aviserade utförsäljningen av några av de största statliga bolagsinnehaven. Om det också blir en hårdare linje när det gäller reklam som kan uppfattas som direkt opinionsbildande återstår att se. Där har regeringen ännu inte tagit bladet från munnen.

Martin Jönsson

FONDFROSSA Något är grundläggande fel i den alltmer teknokratiska diskussionen om olika fonder för att höja kvalitetsnivån i medierna. Nämligen: synen på kvalitet som ett extra tillbehör, som inte ska ingå i basutbudet.

DN Debatt i dag skriver TV4:s vd Jan Scherman en oändligt lång debattartikel som kommenterar de senaste veckornas utspel (från bland andra Lars Adaktusson, Eva Hamilton, Lars Leijonborg och Gunnar Strömblad) om public service-fonder och andra sätt att höja kvalitetsnivån i medierna.

Scherman motsätter sig alla former av statliga kvalitetsfonder – även om det är pengar som skulle kunna komma TV4 till del. Däremot föreslår han att TV4-ägaren Bonnier ska bygga upp en egen kvalitetsfond, exempelvis genom att avsätta en procent av omsättningen på TV4, DN, Sydsvenskan, Expressen och DI. Runt 100 miljoner skulle man lätt kunna få in på det sättet, konstaterar Scherman.

Och sorry: men jag får lust att skrika högt, inför detta snåriga resonemang om teknikaliteter och finansieringslösningar, som är på väg att tappa allt sans och vett. Bonnierkoncernen, för att ta Schermans utgångspunkt, omsatte i fjol ungefär tio miljarder i Sverige. Innebär detta att 9,9 av de miljarderna INTE ska sträva efter hög kvalitet? Sedan när blev kvalitet en accessoar; en lyx som man piffar den övriga anrättningen med?

Så som debatten förs just nu kan den bara leda till ett sjunkande förtroende för mediernas kvalitetsambitioner, om dess chefer sänder ut signaler om att de inte kan producera hög kvalitet för sin publik utan en särskild finansiering.

Läs också:
28/1 Prisvärd public service?

Martin Jönsson

MÖTESPLATS Medelålders och äldre lägger mer tid och pengar på nätet. Därför blir det alltfler som slåss om deras uppmärksamhet.

I dagarna drar den nya ”mötesplatsen för vuxna”, Dax, igång på nätet. Initiativtagarna bakom sajten påstår att det är ”världens första Lunarstorm för vuxna” vilket är någonstans mellan en sanning med modifikation och en fet lögn.

I själva verket är det ju så att det är ganska trångt i portgången när det gäller sajter, nätverk och communities som vänder sig till medelålders/äldre – och i synnerhet kvinnor.

Redan i slutet av 90-talet fanns Kvinnor Net, med viss framgång, och i dag finns både Silvergen och Lev om,med tydlig communitykaraktär för 55-plussare. Det finns också flera chattsajter som är mer än bara kontaktannonstorg, som Seniorkontakten. Och de renodlade kvinnotidningarna, som salong K och M, har också stor aktivitet i sina olika forum.

Att publikintresset – och annonsörsintresset – är växande råder det inga tvivel om. Men det krävs tydliga produkter för att vinna publik och annonsörer och succén inte är på något sätt given för nya aktörer. Att bedöma möjligheterna för Dax är för tidigt. Ännu har sajten inte någon tydlig profil, utan lägger sig rätt i mittfåran, med lite golf, lite vin och lite privatekonomi.

Och fortfarande är det en stor, bred och bra community för vuxna i åldern 30-45 år som är den riktigt tomma nischen.

Martin Jönsson

VINSTDELNING Med 12 miljarder i fickan är det ganska naturligt att You Tubes upphovsmän får frågor om huruvida de som lägger ut filmer på sajten också ska belönas för sina insatser.

Inlägget uppdaterat.

You Tube-grundaren Chad Hurley har varit en av de mest uppmärksammade unga, moderna ledarna på World Economic Forum i Davos den senaste veckan.

På ett seminarium fick Hurley inte oväntat många frågor om upphovsrätten och av svaren att döma kommer You Tube att vidta en rad åtgärder för att gradvis sänka andelen upphovsrättsskyddat material (och därmed hotet om skadestånd en masse) – och i gengäld stimulera användarna att lägga ut eget material. Eller om man å vill: se till att de mest kreativa användarna inte går till andra videoklippcommunities, där de kan få betalt för sina bidrag.

För BBC berättade Hurley att de arbetar med att utveckla ett system för att ” belöna kreativitet” på sajten. Hur det ska fungera – enligt tävingsmodell eller enligt en mer avancerad intäktsdelningsmodell – gav han inga mer detaljer om, mer än att musikvideor ska taggas på ett sätt som gör att skivbolag ska få ersättning för de filmer som visas. Uppenbart är alltså att You Tube börjar ta frågorna om ersättning och upphovsrätt på större allvar

Till Financial Times säger Hurley i dag att skälet till att You Tube hittills inte haft något ersättningssystem är att de velat hålla ”communityn så ren som möjligt”

Se mer hos Buzz Machine och på Beta Alfa 2.0

Martin Jönsson

REKLAMBUDSKAP Vet ni vad? Hästens ska höja priset på sina sängar. Det är säkert – och inte bara ett reklamtrick.

I helsidesannonser i dag har Hästens satt ett datum på när nästa prishöjning ska ske (det är om en dryg vecka, om ni undrar). För alla som genomlidit Hästens reklamfilmer känns det som en befrielse. (Ni minns säkert konceptet: en man har somnat i en Hästens-säng och väcks av en försäljare som säger att han måste stiga upp, eftersom de ska skylta om inför prishöjningen – vilket naturligtvis får honom att slå till på en gång.

Tricket med prishöjningen har Hästens kört i åratal – åtminstone sedan 2001. Den nuvarande filmen, som rullar flitigt, har gått med samma utseende sedan i juni 2006.
Så: antingen höjer Hästens sina priser väldigt ofta. Eller utgår de från att tittarna fattar att innehållet bara är ironi.

Martin Jönsson

LICENSSTRID Veckans ord blev, något oväntat, public service-fonder. Men bortom diskussionen om finansieringsformer finns en viktigare fråga: om hur SVT, SR och UR lyckas leva upp till publikens kvalitetsförväntningar.

Förslaget om public service-fonder har folkpartister i riksdagen motionerat sig blå i ansiktet om, utan att få något större gehör för. Entusiasmen hos andra än partifränderna är kanske inte större nu, men frågan har i varje fall hamnat högre upp på agendan den här gången jämfört med tidigare utspel. Dels på grund av det politiskt pikanta i att folkpartiet försökte kuppa till sig initiativet i alliansens mediepolitik, dels på grund av att före detta SVT-profilen Lars Adaktusson veckan tidigare dammat av samma begrepp i sitt försök att presentera sin nya arbetsplats TV8 som en tänkbar mottagare av sådana fondmedel.

Hösten 2003 gjorde folkpartiet sitt största utspel om public service-fonder, då tio liberaler i riksdagen motionerade om att byta ut hela licensfinansieringen av public service mot ett fondsystem, som skulle finansieras genom utförsäljning av statliga bolag och årliga tillskott från koncessions- och nätavgifter. Resultatet skulle bli rena ymnighetshornet av kvalitetsresurser. Public service skulle få betydligt mer pengar – och samtidigt skulle de kommersiella bolagen också kunna få del av medlen.
Denna goda cigarr ratades dock av riksdagen. Samma resultat blev det i våras, när villkoren för SVT, SR och UR från 2008 skulle spikas. Förslaget om public service-fonder fanns då med i en reservation till betänkandet, men utan att någon annan nappade.

När idén dök upp på nytt i veckans mediepolitiska program för folkpartiet hade den krympt till en tummetott. Nu handlar det inte längre om att bära finansieringen av hela public service, utan om en extra pengapåse för särskild kvalitetsproduktion – nu nere i blygsamma 300 miljoner kronor om året, med hela etermediemarknaden som potentiella mottagare och staten som smakdomare i någon form, när pengarna ska fördelas.

Den sågades, mestadels, även denna gång. Men diskussionen väcker en intressant fråga: varför handlar debatten om public service så mycket om finansieringsformer – och så lite om publikens intressen?
Självklart har finansieringsformen betydelse, inte minst för graden av politisk styrning. I en Temo-undersökning i veckan, beställd av Radiotjänst, fastslogs att en majoritet av svenskarna fortfarande är mer positivt inställda till licensfinansiering än andra modeller.

Men undersökningen visar också att andelen som anser att de får mycket för licenspengarna sjunkit över tiden. Den trenden lär förstärkas av övergången till digital-tv, där alltfler tittare ställs inför direkta beslut om vad de vill ha för utbud och vad de är beredda att betala för det. Och av den självklara insikten att det inte bara är de licensfinansierade bolagen som levererar program av ”public service-kvalitet”.

Att leva upp till licensbetalarnas förväntningar är den stora framtidsfrågan för Eva Hamilton och hennes nya bantade ledningsgrupp på SVT. Inte hur pengarna hamnar i huset.

Martin Jönsson

NYTT UTRYMME Efter en testlansering i Japan i november väntar nu den största asiatiska utmaningen för Rupert Murdochs My Space: att kliva in på den kinesiska marknaden.

Murdochs News Corp-koncern har i många år odlat en god relation med Kinas mediala matkhavare. Den relationen ligger till grund för den lansering som nu ska göras med den digitala mötesplatsen My Space i Kina.

Satsningen blir i form av ett samägt bolag, där News Corp äger 50 procent och kinesiska intressenter och riskkapitalbolag den andra hälften. News Corp har ansökt om en licens hos de kinesiska myndigheterna och hoppas kunna finnas ute på marknaden inom ett par månader, enligt The Guardian.

My Space nådde i juli ifjol 100 miljoner registrerade medlemmar, men med en snabb internationell expansion är prognosen att nå 200 miljoner till sommaren. Mexiko, Italien och Spanien är de senaste testmarknaderna. Sedan tidigare finns My Space i lokala versioner i USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Australien och Japan.
Konkurrensen i Asien är dock hård: nätverkssajter som koreanska CyWorld och japanska Mixi är stora aktörer som också vill ta andelar på den växande asiatiska communitymarknaden. Bara i Kina tillkom 26 miljoner nya nätanvändare i fjol och i dag uppges var tionde kines använda nätet regelbundet.

Satsningen i Kina är känslig av flera skäl. I förra veckan meddelade Kinas president Hu Jintao att han vill ”rensa upp Internet” och ”stärka administrationen och utvecklingen av landets IT-kultur”, för att ytterligare skärpa kontrollen av kinesernas nätaktiviteter.

Läs också:
16/11 50 miljarder över? Köp My Space