Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

REKLAMSTATISTIK Det är fortfarande internetreklamen som ökar mest,
när Institutet för reklam- och mediestatistik sammanfattar reklamköpen
det andra kvartalet i år. Men någon anledning att räkna om prognoserna
finns inte.

Totalt ökade reklaminvesteringarna med 6,7 procent andra kvartalet,
jämfört med motsvarande period 2005. Det är en lägre ökningstakt än
första kvartalet, då uppgången var hela 11,1 procent. Totalt har
investeringarna ökat med 8,9 procent första halvåret, vilket är precis
vad prognosen för helåret 2006 ligger på.

Några segment fortsätter att utvecklas svagare än marknaden i sin
helhet: bland annat landsortstidningarna, som bara ökade sina
annonsintäkter med 1,8 procent, gratistidningarna och direktreklamen.

Starkt går däremot kvällspressen (+9,7 %), tv (+13,9 %) och – framför
allt – Internet. Alla segment av webbreklamen ökade med mer än tio
procent och totalt steg webbreklamen med 37,6 procent – och hamnade på
en högre nivå andra kvartalet än under det första, vilket tydligt visar
hur webben har en egen utvecklingstakt.

Sökordsmarknadsföringen fortsätter att vara den som ökar mest (vilket
delvis beror på att Google inte fanns med i siffrorna 2005). 118
miljoner uppgick den till andra kvartalet, vilket är detsamma som
första kvartalet – och totalt en femtedel av alla
webbreklaminvesteringar.

Martin Jönsson

BRA PRESS Den svenska dagstidningsbranschen går som tåget. Det
samlade resultatet för branschen 2005 var det fjärde bästa under de 30
år Presstödsnämnden granskat lönsamheten. Och pappersdöden är långt
borta.

Närmare bestämt 75 år. Första kvartalet 2081 ges den sista
papperstidningen ut i Sverige, spådde medieprofessorn Karl-Erik
Gustafsson när han i går presenterade rapporten Dagspressens ekonomi 2005. Det är 37 år senare än den prognos som The Economist hade för amerikanska dagstidningar i sin granskning More Media, Less News i förra veckan (läs min kommentar till den här).

Den gissningen kan man säga vad man vill om, men som tecken på att det
går betydligt bättre för svenska dagstidningar än för amerikanska och
brittiska är det ändå tydligt. Även om det ju faktiskt är så nu att
webben utgör en lönsam injektion för flera dagstidningsföretags
resultat – och inte längre bara en kostnad. Upplagan för
papperstidningarna fortsätter ju att falla – och har minskat med totalt
en miljon ex på 15 år.

Totalt var nettomarginalen i den svenska dagstidningsbranschen 7,6
procent i fjol. Schibsteds vinst var totalt 277 miljoner kronor,
Bonniers dagstidningars 229 miljoner och Ander-koncernens (Nya
Wermlands Tidningen) 161 miljoner. NWT är landets mest lönsamma tidning
räknat i nettomarginal (27 procent), tillsammans med Nya
LidköpingsTidningen. Fem tidningsföretag slog lönsamhetsrekord i fjol:
Dalslänningen, Hallandsposten, Lokaltidningar i Västergötland,
Smålänningen ochc Ulricehamns Tidning.

I botten syns tidningar som Eskilstuna-Kuriren (-22 mkr) och
Länstidningen Östersund (-12 mkr), som redovisade sitt sämsta resultat
någonsin. Den enskilt största förlusten redovisar DN: minus 86 miljoner.

Siffrorna säger dock inte nödvändigtvis så mycket om hur tidningarnas
framtid ser ut. Bakom flera av de mest lönsamma tidningarnas goda
resultat ligger inte alltid en blomstrande verksamhet, utan till stor
del beror de höga vinsterna på att företagen pressat kostnaderna
stenhårt och undvikit att investera i nya mediesatsningar. Att
Sveriges mest lönsamma tidning, NWT, inte alls finns på webben är bara
ett bevis på det.

Martin Jönsson

TRYCKFRIHETSKAMPANJ Köpte som vanligt Aftonbladet och Expressen i morse, rafsade till mig
tidningarna och började läsa. Men missade helt att det inte stod
Aftonbladet på förstasidan – utan att logotypen bytts ut mot ordet
Tryckfrihet. Frågan är om politikerna uppfattar budskapet – och tar till sig av det.

Det säger en del om styrkan i ett bra varumärke: man har så starka
associationer till en känd logotype (den är utbytt även på webben)
att det räcker att se själva bildsignalen för att göra kopplingen till
företaget. Vad där egentligen står ser man inte ens. Det var som när
Expressen skulle göras om under Joachim Berner: på förstasidan första
dagen med ”nya” Expressen stod det att tidningen var gratis den här
dagen, men kunderna slängde upp pengarna ändå: det sjönk inte in
eftersom man inte var van att titta på ettan på det sättet.

Risken med det blir naturligtvis att effekten av kampanjtricket inte
blir så stark som Aftonbladet önskat. Men i kombination med artiklar i
tidningen och en krönika av chefredaktören Anders Gerdin framgår förhoppningsvis budskapet ändå.

Aftonbladet är ju dessutom inte ensamma om att agera i dag: de flesta av landets dagstidningar är
med på Tidningsutgivarnas endagskampanj. Dagens SvD innehåller ett dussintal annonser som
uppmärksammar den, flera av dem på förstasidan. Katrineholmskuriren har
exempelvis en nästan tom etta, med tryckfrihetsvärnandet som enda
budskap.

Om kampanjen inte ska bli ett slag i luften gäller det dock att vara
väldigt tydlig om vad som är de stora problemen med tryckfriheten i
Sverige – och inte heller blunda för den stora opinion som anser att
medierna, inte minst kvällstidningarna, missbrukar denna genom att begå
upprepade etiska övertramp.

Att situationen försämrats när det gäller tryckfriheten i Sverige är
uppenbart för den som följt frågan de senaste tio åren. Det handlar om
kraftigt skärpt sekretess, kraftigt försämrade möjligheter att få ut
information från myndigheter, försämrad öppenhet via EU, tveksamma
ageranden när det gäller yttrandefriheten på nätet – och en allt
tydligare manifesterad lagstiftningsiver från politikernas sida, när
det gäller allt från reklam till journalistik. Förslaget från
justitiekanslern att lagstifta mot publiceringar som kan kränka
privatlivet är ett sådant exempel: det skulle i praktiken kunna
innebära att politiker och andra skulle kunna sätta upp gränser för vad
medierna kan rapportera om, med hänvisning till att det är ”privat”.

Via EU kommer också en rad andra förslag och tankar på skärpta lagar
när det gäller rätten att rapportera, där till exempel förslaget om att
införa begreppet ”ekonomiskt förtal” skulle kunna försvåra granskningen
av näringslivet och göra medierna betydligt mer återhållsamma.

Detta debatteras förhoppningsvis i dag. Sedan får vi se om det är glömt i morgon.

Martin Jönsson

VADÅ FÖRBUD? Det senaste året har det varit tydligt för alla och
envar att politikerna i riksdagen laddar för ett förbud mot
könsdiskriminerande reklam. Alla utom möjligen reklambranschens
självsanerande organ, ERK, som fortsätter att lunka på som om inget
hänt.

Även om debatten funnits sedan 1970-talet så började den nuvarande
diskussionen på allvar med Göran Perssons tal på s-kvinnornas kongress
i Eskilstuna i maj 2005, då han gick till attack mot ”sexualiseringen
av det offentliga rummet”. Till detta räknades allt från sexklubbarnas
reklambilar till lättklädda omslag på Slitz och Café, men efter en
politisk positionering har huvudlinjen blivit att försöka stoppa
”reklam med stereotypa och könskränkande bilder” – även om regeringen
inte helt släppt ambitionen när det gäller att också städa upp på
redaktionell plats i medierna.

I dag står till exempel kulturminister Leif Pagrotsky värd för en
heldagsdebatt om ”jämställdheten i medierna”, vilket är ett sätt att
antyda att det kan finnas lagstiftningsambitioner smygande i kulisserna
även på det området.
Men när det gäller reklamen är bollen redan i rullning. I juli beslöt
regeringen att tillsätta en statlig utredning på området. Formellt är
den till för att granska läget och peka på olika metoder för att
förbättra situationen, men redan i direktiven klargörs det att
nuvarande lagstiftning på området inte är tillräcklig.

Man kan tycka att detta vore all den larmklocka branschen behöver för
att ta tag i situationen och se till att självsaneringen, bland både
annonsörer och utgivare, fungerar bättre. Men icke. Den främsta
självsanerande instansen, Näringslivets etiska råd mot
könsdiskriminerande reklam, ERK,
verkar snarare ha fallit i dvala. Hittills i år har bara tolv kampanjer
fällts i rådet – och på rådets sajt är det senaste uttalandet, med
fällningar av bland andra Spray, Svenska Shell och Multipoker, mer än
fem månader gammalt.

När jag ringer upp rådets sekreterare, Jan Fager, och frågar om det
inte vore lämpligt att ERK blev lite vassare, för att mota
lagstiftningsolle i grind, blir svaret ”Vi håller på att se över våra
rutiner”.

Det är nästan så att man förstår de politiker som tröttnar, hur tokig en lagstiftning än vore.

Martin Jönsson

PRESSETIK I den nya antologin om medieetik, som ges ut i dag, finns
det massor med åsikter om vad som bör göras för att stärka förtroendet
för journalistiken. Men väldigt få av dem inkluderar dem som tappat
förtroendet. Nämligen läsarna, lyssnarna och tittarna.

I dag ska det debatteras pressetik. Hela dagen! Statsvetarprofessorn
Olof Petersson inleder med en debattartikel i Dagens Nyheter (läs den här),
där han slår ett slag för ett nytt regelverk för att granska etiken
inom medierna. Den tanken har stötts och blötts i flera år nu utan att
något har hänt, trots att de flesta är överens om att dagens system med
många olika instanser (en för vad som publiceras i tidningar, en för
journalisters arbetsmetoder, en för vad som sänds i public service och
TV4 och en utländsk för vad som sänds i flera av de kommersiella
kanalerna) är förvirrande för allmänheten och leder till en urholkning
av trovärdigheten.

En gemensam Medieombudsman – istället för PO, Yrkesetiska nämnden,. den
statliga Granskningsnämnden med flera – skulle öka tydligheten för den
som vill anmäla. Går det inte att införa kan man åtminstone skapa en
gemensam intagsfunktion för alla som har klagomål – och sedan hjälpta
till att slussa dem rätt, skriver Petersson.

Artikeln publiceras just i dag därför att boken Medietik under debatt, med Petersson som redaktör och med 25 av branschens företrädare som medskribenter, släpps i dag – och även debatteras, på ett seminarium anordnat av SNS.

Jag har läst boken. Den är en utmärkt översikt över diskussionen om
pressens vacklande etiska ställning; om sjunkande publikförtroende och
övertramp – men också om hur detta ökat risken för lagstiftning och
andra former av reglering.

I boken finns en lång rad konkreta förslag: en del drivna av
egenintresse, andra av genuin oro inför det uppkomna läget, där en allt
större del av svenskarna tydligt förklarar att de inte längre har
förtroende för stora delar av medierna. Här finns allt från
organisatoriska storbyggen när det gäller regelverket till
”mikrolösningar” ute på redaktionerna, i medieföretagen och bland
branschens parter.

Men en part saknas nästan helt. Publiken. Vilket är märkligt. Om det är
något som präglat de senaste årens medieutveckling så är det ju att
allmänhetens roll blivit allt mer central. Som leverantörer av material
till medierna, som kommentatorer och som medieaktörer på egen hand, på
bloggar, i nätverk och i användardrivna medier. En utveckling som till
en del är kopplad till teknik, men som till lika stor del handlar om
just ifrågasättande av de traditionella medierna.

Dessvärre tror jag att det är signikativt för stora delar av
journalistkårens och medieföretagens syns på publiken: att den helst
ska förhålla sig passiv och – med fullt förtroende – låta sig
översköljas av journalistik.

Jämför gärna med hur exempelvis New York Times och BBC resonerade efter
skandalerna med Jayson Blair-bluffen och Kelly-affären. De tog också
fram handlingsprogram för att återskapa förtroendet – men satte helt
och hållet publiken i fokus.

Fler bloggar, ökad transparens kring vad som rapporteras, mer
publikdialog, ökad användarvänlighet – raden av publikorienterade
förslag var lång.

I Medieetik-antologin finns några av dem med, i marginalen. Men till
stor del domineras den ändå av synsättet att det där med etiken är
något som redaktionerna ska fixa själv, bara politikerna och publiken
låter dem vara ifred. Och då har man förstått väldigt lite av vad som
är grundproblemet.

Martin Jönsson

SVT-SÅGNING Frilansjournalisten och tv-kännaren Kjell Häglund är
ingen stor vän av Sveriges Television. Just nu krigar han på två
fronter mot public service-jätten.

I Dagens Nyheter har Häglund (som bland annat har tv-bloggen Weird Science)
slängt käft med programdirektören Leif Jakobsson om SVT:s brister när
det gäller att köpa in och hantera kvalitativa dramaserier.

Och i dagens utgåva av Journalisten, dit jag en gång plockade Häglund
som krönikör för just hans engagemang och breda kunskap när det gäller
tv-utbudet, ger han SVT:s nyhetsorganiation en riktig käftsmäll. ”SVT:s
nyheter är på komisk lågstadienivå”, hävdar Häglund i rubriken – och
det är bara början. ”Bena ut Rapport och Aktuellt och du hittar lite
fett, lite senor – men ingen hjärna, inga muskler”. (Läs hela attacken här).

Mer om SVT:s nyhetsprogram: här.

Martin Jönsson

LONDONLIKT? Nya gratistidningen London Lite har stulit utseendet
från kommande gratistidningen London Paper. Det hävdar
Murdoch-koncernens News International, inför utgivingsstarten på onsdag.

Framflyttade startdatum och ett allt mer hätskt ordkrig. Så är läget när det gäller de nya gratistidningarna i London.

Redan på onsdag kommer Associated Newspapers ut med London Lite (som
ersätter Evening Standard-spinoffen Standard Lite) – och nästa vecka
kommer Murdochs London Paper.

Men nu hävdar News International att det mesta i London Lite är stulet
från London Papers dummy, som visades upp för mediebyråer och
annonsörer för en månad sedan. På en lång lista anges allt som
plagierats: från upplägget på skvallerspalten och sportsidorna, till
kommentarsfunktioner på webben, sidmärkning och den lila loggan. På
Associated Newspapers blev svaret ett lakoniskt: ”skitsnack”.

Bara så att ni vet vad som är att vänta när det svenskla gratiskriget i Göteborg och Malmö drar igång…

Läs mer hos The Guardian.

Martin Jönsson

PEJLING Fler tv-kanaler än SVT:s borde få ta del av de medel
svenskarna betalar i tv-licens. Det hävdar 54 procent av de tillfrågade
i en Temoundersökning som i veckan publiceras i Bonnierkoncernens
Medienytt. Och gissa vilken kanal som ligger bäst till för att få
pengarna…

Gissat färdigt? Japp, det är Bonnierdominerade TV4. Av de som tycker
att fler kanaler borde få del av licensmedlen anser 41 procent att
fyran är bland de kanaler som är förtjänta av den sortens finansiering.
Tvåa på listan, av de icke-licensfinansierade kanalerna, är TV3 med 21
procent, följt av Kanal 5 med 20 procent.

Undersökningen, som är en av de attitydpejlingar som Bonnierledningen
regelbundet gör i mediefrågor, ger ett aningen svajigt intryck –
och gör det uppenbart
att svenska folket har väldigt dålig kunskap om hur licenssystemet
fungerar.

Men Bonnier lär förstås ändå använda sig av den, som påtryckningsmedel
i mediepolitiken. Det är ju två frågor som är viktigast av alla i
Bonniers allt mer aktiva påtryckningskampanj mot politikerna: frågan om
presstöd och villkoren för TV4.

Att TV4 ska få licenspengar är det naturligtvis ingen som tror. Däremot
kommer Bonnier att göra allt för att få regeringen att agera när det
gäller de villkor som gäller för reklamen i TV4, så att de likställs
med de som gäller för TV3 och Kanal 5, som sänds från England.

Martin Jönsson

AVISKRIGET De tidningsutgivare som väntar sig att de nya
gratistidningarna i Danmark snabbt ska rita om mediekartan får nog
lugna sig lite. Den första läsarundersökningen sedan gratiskriget
brutit ut visar att läsarna förhåller sig avvaktande.

Det är Institutet för Konjunkturanalys, IFKA,
som gjort 770 telefonintervjuer för att pejla läsvanor och preferenser
sedan den danska tidningsmarknaden fått ett nytt utseende i och med
lanseringen av Berlingskes Dato den 16 augusti, 24 timer den 17 augusti
och eftermiddagsversionen av Metro Xpress den 18 augusti.

Det undersökningen visar är att de etablerade gratistidningarna Metro
Xpress och Urban fortfarande är klart störst, med en räckvidd på 14
procent vardera. 7 procent har läst 24 Timer och nära 5 procent Dato.

15 procent av de tillfrågade läste två eller fler gratistidningar dagen
före intervjun, medan 75 procent inte läste någon gratistidning.

På frågan om vilken gratistidning läsarna föredrar vinner Metro Xpress klart över Urban och 24 Timer klart över Dato.

Den 6 oktober inleds nästa fas: då kommer islandsägda Nyhedsavisen –
förutsatt att konkurrensmyndigheten inte sätter stopp för
distributionssamarbetet med danska Posten. Frågan ska avgöras på onsdag
den här veckan.

Martin Jönsson

TABLOID Det handlar inte bara om gratistidningar på den danska
tidningsmarknaden för tillfället. I dag byter Berlingske Tidende, som
första prenumererade riksmorgontidning, också format – från broadsheet
till tabloid.

Bytet till det mindre tabloidformatet har skett stegvis, ungefär som
för Dagens Nyheter, Göteborgs- Posten och Sydsvenskan i Sverige. Först
har bostads- och magasin-delen bytt och nu är det dags för hela
tidningen, inklusive näringslivsdelen Business.

Bytet kommer efter en period av hård ekonomisk prövning för den
Orkla/Mecom-ägda tidningen. En lång tids upplagefall bromsades i fjol,
då upplagan låg kvar på 124 000 ex, och då lyckades tidningen också
redovisa en vinst, på 43 miljoner kronor. Men med den turbulens som nu
råder på marknaden, med stenhård gratiskonkurrens och den påtvingade
lanseringen av en egen gratistitel, Dato, är det en tuff ekonomisk
framtid tidningen möter.

Den som vill se hur nya Berlingske ser ut kan se här: på webben görs en bra presentation av omgörningen via webb-tv.