Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

TIDNINGSKÖP Nej, det blev inte Robert de Niro som köpte
Manhattan-veckotidningen New York Observer. Köparen blev ännu mer
sensationell: den 25-årige studenten och arvtagaren Jared C Kushner.

Den rosafärgade Observer, som grundades för snart 20 år sedan av
magnaten Arthur L Carter, är populär och omtalad, men med kroniskt
vacklande upplaga och lönsamhet. Förhandlingarna om en försäljning av
den krisdrabbade tidningen ha pågått hela våren och den senaste veckan
dökt ett helt nytt namn upp på listan över spekulanter: Jared C
Kushner, en 25-åring som studerar juridik och ekonomi på New York
University och som blev mångmiljonär i början av 00-talet, efter en rad
fastighetsaffärer. Hans far Charles B. Kushner är fastighetskung i New
Jersey och omtalad efter en fängelsedom i fjol.

I dag blev det klart att Kushner köper tidningen av Carter för tio miljoner dollar.
Läs mer om Kushners köp hos Editor & publisher och hos Observer
själva.Den skvallerintresserade läser mer om familjen Kushners affärer hos Gawker.

Martin Jönsson

SPARKAD Harri Roschier, vd för det finska förlaget Talentum, som i
fjol köpte svenska E+T Förlag – med bland annat Ny Teknik och
Affärsvärlden – har lämnat sin post. Enligt uppgifter ligger en
konflikt mellan de olika ägargrupperingarna bakom petningen.

Enligt ett pressmeddelande
från Talentum i dag har vd Harri Roschier slutat med omedelbar verkan,
eller rättare sagt sedan i fredags, efter 14 år som vd för
mediekoncernen. ”Jag har företagsanda i mig, och det är nu en
lämplig att lämna börsbolaget Talentum och se vad annat jag kan få till
stånd”, säger Roschier i pressreleasen – och utöver det verkar parterna
ha beslutat att inte kommentera någonting alls.

Resumé skriver
att uppsägningen beror på strider med minoritetsägaren Alma Media om
affärstidningsmarknaden. Det har också varit turbulent i Talentums
styrelse det senaste halvåret, med stora personförändringar. I början
av sommaren meddelades också att förlaget avbryter lanseringen av
samhällsmagasinet Focus i Finland; en lansering som meddelats enbart
några månader tidigare.

Martin Jönsson

ETIKDEBATT Sent omsider kommer debatten om hur pressetiken bäst efterlevs igång – i dag med två nya inlägg på DN Debatt.

Jag skrev i veckan (läs här)
om hur få reaktioner som inkommit på Jan Wifstrands utspel om att fler
etiskt tveksamma publiceringar borde prövas i rätten, att Pressens
Opinionsnämnd borde läggas ned och att det är en bra idé med en ny
lagstiftning mot allvarliga kränkningar av privatlivet.

I dag kom två till. Förre PO och ledamoten i Granskningsnämnnden Pär-Arne Jigenius skriver här
om hur han håller med om lagstiftningsförslaget, men inte vill skrota
det självsanerande systemet – och Journalistförbundets ordförande
Agneta Lindblom Hulthén skriver tillsammans med Yrkesetiska nämndens
ordförande Rino Rotevatn här
om hur de motsätter sig lagstiftning och istället vill stärka
självsaneringen – men medger också att systemet i dag står och stampar,
eftersom branschorganet Pressens Samarbetsnämnd inte längre kan
samarbeta.

Debatten blir snabbt yvig och glider in på sidospår. Det som skulle
behövas är en renodling i två frågor: hur kan man konkret få
självsaneringen att bli effektivare – och exakt vilka brister är
det som finns i dagens lagstiftning som skullle åtgärdas med en ny lag,

Martin Jönsson

NIDBILD? Norska Dagbladet publicerade en karikatyrteckning av Israels premiärminister Ehud Olmert som nazist. Det var inte populärt.

Norska Journalisten
berättar i dag om turerna kring karikatyren som väckt reaktioner sedan
den publicerades den 10 juli Kanske inte någon ny JyllandsPosten-storm,
men laddningen är uppenbar. Bland annat har Israel anmält publiceringen
till PFU, den norska motsvarigheten till Pressens Opinionsnämnd.

Martin Jönsson

REKLAMFÖRBUD? I går tog sommarregeringen beslutet att tillsätta en
utredning som ska ”kartlägga utveckling och omfattning av
könsdiskriminerande reklam i Sverige, samt lämna förslag på hur den ska
undvikas.” Det riskerar att bli en av utredningsväsendets verkliga
kalkoner.

Dagens Nyheter skriver klokt på ledarsidan i dag (läs här)
om varför tanken på ett förbud mot könsdiskriminerande reklam är fel
och varför regeringens beslut i går om att tillsätta en utredare som
ska granska frågan är slöseri med skattepengar.

Jag skrev om saken i en krönika i april (läs här) och efter att ha läst direktiven till statens utredare (läs dem på regeringens hemsida)
ökar bara intrycket av att detta är ett enda stort spel för galleriet –
igångdraget av Göran Persson i hans famösa tal på s-kvinnornas kongress
häromåret och därefter landat i Jens Orbacks knä.

Orback talar om hur ”Könsstereotypa framställningar begränsar
handlingsutymmet och livssituationen” för främst unga flickor och
kvinnor. Det är lätt att hålla med om. Men detta är inget man kommer åt
genom att lagstifta mot sexistisk reklam. I så fall får man dra gränsen
för vad som är sexistiskt orimligt tidigt – och förbjuda en mycket stor
del av det som i dag syns i den offentliga miljön och i medierna. Och
då pratar vi inte om att värna jämställdheten, utan om långt driven
censur

Martin Jönsson

SVT-DEBATT Olof Dahlberg, redaktör för Dokument Utifrån de senaste
tio åren, skriver i dag om hur SVT-ledningen ”agerar i panik” när den
skrotar hans program i jakten på unga tittare.

Debattinlägget, som kan läsas här,
visar på hur Dokument utifrån steg för steg nedmonterats de senaste
åren, med allt sämre sändnings- och repristider och indragna
introduktioner och studiosamtal.

Dahlberg gör direkt kopplingen mellan det minskande intresset för
kvalitetsdokumentärer och den intensiferade jakten på unga tittare. Han
tror dock att det är ett feltänk och att den unga publiken vill ha mer
fördjupande reportage i public service.

Det tror jag också. Verklig fördjupning, i ämnen som är aktuella och
engagerar, är SVT:s främsta konkurrensmedel i jakten på unga tittare.

Däremot är det möjligt att just Dokument utifrån inte är den bästa
plattformen. Det måste vara möjligt att lägga ner även etabelrade
program och söka förnyelse i andra former.

Problemet är att vi inte hört ett ljud om vilka dessa nya former ska
bli. Var och hur tänker SVT ge plats för engagerande och fördjupande
samhällsjournalistik om världen utanför Sverige? Innan Jutterström och
Jakobsson svarat på den frågan kommer det inte att finnas några andra
slutsatser att dra än att Dahlberg har rätt och att det är de
fördjupande reportagen i sig som man vill rensa ut.

Vilket onekligen vore ett allvarligt brott mot hela public service-idén.

Martin Jönsson

POLITISK REKLAM TV4 öppnar sina nischkanaler för politisk reklam i
valrörelsen – och flera partier har redan nappat. Men räkna inte med
att de här små reklamrullarna ska röra om alltför mycket i opinionen.

här ser det ut när moderaterna gör tv-reklam i årets valrörelse – och så här ser det ut när folkpartiet gör det.

Att partierna satsar på tv-reklam är inte mycket konstigare än att de
tidigare satsat på bioreklam. Lockelsen att få både vad statsvetarna
kallar urvalsmakten (d v s styra vilka ämnen som syns) och
redigeringsmakten (d v s styra hur presentationen i medierna går till)
är självklart övermäktig. Folkpartiet har till och med valt att göra ut
sin reklamfilm som en nyhetssändning, i hopp om att trovärdigheten ska
öka.

Genomslaget kommer dock att bli ungefär lika marginellt som det
tidigare blivit för bioreklamen. De kanaler som sänder reklam är Kanal
Lokal, TV4 Plus, TV400 och TV4 Fakta och av dem är det bara TV4 Plus
som har mer än en minuts genomsnittlig tittartid per dag bland
tv-tittarna.

Det mest intressanta med satsningen är att TV4 chansar på att det inte
ska bryta mot avtalet med staten att ta in politisk reklam i de
svensksända nisckhanalerna. Formuleringen i avtalet är luddigt, men där
finns åtminstone inget uttryckligt förbud, på det sätt som finns i SVT
och TV4.

Filmerna, då?Nja, inga kioskvältare. Moderaternas
demonstrationstågsfilm är bara märklig och helt poänglös. Folkpartiets
film är sakfrågebaserad och fungerar bättre – fram till den fejkade
väderleksrapporten på slutet, då allt kollapsar.

Martin Jönsson

PRESSETIK Självsanering eller rättslig prövning? DN:s chefredaktör
föredrar det senare, för att hålla medierna rena från grova övertramp.
Men varför inte både och?

Möjligen är det sommarstiltjens fel. I vilket fall som helst blev det
färre reaktioner än jag väntat på debattinlägget från Dagens Nyheters
chefredaktör Jan Wifstrand på DN Debatt
förra fredagen, där han sågade Pressens Opinionsnämnd (som han vill
lägga ner), visade förståelse för JK Göran Lambertz förslag om en ny
lag mot kränkningar av privatlivet och allmänt drev linjen att
publicisterna på landets redaktioner är alltför snabba med att
ryggradsmässigt avfärda alla diskussioner om lagändringar som
allvarliga hot mot tryckfriheten

Några dök dock upp: tryckfrihetsdebattören Åke Wredén sågar Wifstrand totalt (saknar länk), liksom Expressen och Torsten Carlsson
på Länstidningen Södertälje, som anser att Wifstrands faiblesse för
fler tryckfrihetsmål och färre prövningar i självsanerande nämnder
skulle leda till ”en amerikansk situation med advokater som ständigt jagar nya klienter för stämningar mot tidningarna.”

Själv tycker jag att Wifstrands artikel var högintressant: framför allt
därför att han väljer att gå ut i en öppen och generell debatt om
”medierna” (normalt brukar han bara vilja debattera sådant som rör DN
specifikt, medan mer allmänt mediekritiska diskussioner brukar avfärdas
som ”svepande”). Mediedebatten behöver lämna branschtidningar och
publicistklubbar och föras mer inför och tillsammans med allmänheten;
det är enda sättet att ta tillbaka det förtroende som medierna tappat.

I sakfrågorna håller jag med om somt, men långt ifrån allt. Liksom
Wifstrand skulle jag välkomna fler tryckfrihetsmål; att pröva var
lagens gränser går är i sig inget hot mot journalistik och tryckfrihet. Snarare håller det gränsdragningsdiskussionerna mer
levande – och kan driva fram en reell förändring på redaktionerna.

Det är dock svårt att driva ett sådant mål i dag: de
ekonomiska riskerna är för stora – och möjligheterna att
kunna få rättshjälp från samhället, exempelvis via JK, för att få
publiceringar prövade inför rätta, borde absolut utredas. Så som
ordningen är i dag krävs det ”särskilda skäl” och då blir varje
JK-agerande, som spelmålet mot Bo Strömstedt och Persbrandt-målet mot
Otto Sjöberg, alltför principiellt laddade.

Det man bör akta sig för är lagändringsförslag som seglar på opinioner
och populism, eller som bara är ogenomtänkta. JK:s Lex Caroline-förslag
(som jag tidigare skrivit om här)
är ett sådant. Självklart ska vi inte ha allvarliga kränkningar av
privatlivet i spalterna, men ett skydd mot sådana finns redan i dagens
lagstiftning: för detta behövs ingen ny lag – i synnerhet inte om det
finns risk att en sådan skulle kunna användas som underlag för
gränsdragning om vad medier får respektive inte för publicera för typ
av material, om exempelvis offentliga personer.

Den punkt där jag är mest oense med Wifstrand gäller dock inte de
rättsliga prövningarna, utan självsaneringen. Enligt Wifstrand är detta
en fråga som bäst hanteras på respektive redaktion, möjligen med
Allmänhetens pressombudsman som rådgivare. Jag tror inte att det
räcker. Ett regelverk och en branschgemensam prövning, som är lätt för
allmänheten att hantera och förstå, är viktigt för att branschen inte
bara ska ha lagtexten som gemensam lägstanivå. Snarare bör
självsaneringen stärkas och bli tydligare, öppnare och mer aktiv. Det
är ingen tryckfrihetsfråga, utan en förtroendefråga. Därför hör den
hemma i branschen och inte enbart i domstolarna.

Martin Jönsson

STATISTIKEXERCIS TV4 når nya rekordnivåer – inte bara
resultatmässigt, utan även när det gäller att redovisa siffror på ett
sätt som gynnar dem så mycket som möjligt.

All form av publikmätning, från Orvesto och Kia till TS och MMS,
har sina brister. Men för att undvika alltför stor förvirring för
reklamköpare och analytiker är det ändå bra att hålla sig till de
standardvalutor som finns och inte trixa alltför mycket med valet av
mätperioder och olika mått.

Just nu finns det dock en tydlig tendens att slira på statistiken, inte
bara på internet-området, där det länge funnits många varianter, utan
även när det gäller tidningar och tv. Båda kvällstidningarna, som just
nu befinner sig i en nedåtgående upplageutveckling, försöker allt
oftare argumentera för att man ska redovisa den sammanlagda räckvidden
för papper och webb. Detta naturligtvis eftersom besöken på webben ökar
mer än vad den sålda upplagan minskar. Rimligt? Tveksamt. Visst ger det
en mer rimlig bild av det samlade genomslaget, men så länge vi har
tydligt åtskilda medieformer bör de redovisas var för sig, för att det
ska bli lättare att följa utvecklingen.

På tv-området gör TV4 allt just nu för att revidera standardmåtten.
Under fotbolls-VM dömde företaget ut MMS-mätningarna och hävdade att de
redovisade för låga tittarsiffror, eftersom offentligt tittande och
arbetsplatstittande ej fångas upp. TV4 gjorde därför egna mätningar,
med betydligt bättre resultat. (Läs TV4:s version här och MMS svar här).
TV4 har också regelbundet kört med alternativa redovisningssiffror, som
”räckvidd per vecka”, för sina nischkanaler, när de knappt nått mätbara
siffror i den dagliga räckvidden, som är MMS mer etablerade mptt.

När delårsrapporten för andra kvartalet redovisades i förra veckan (läs hela här) var det dags igen. Då gjorde TV4 stor sak av att företagets ”totala tittartidsandel” uppgick till drygt 28 procent.

Normalt redovisas kanalerna var för sig. Varken SVT, SBS eller Viasat
har hittills fått för sig att slå ihop alla sina kanaler för att få en
mätsiffra. Men det gör TV4 gladeligen, eftersom tittandet på
huvudkanalen TV4 är i dalande. Första halvåret 2006 var tittarandelen i
snitt 21,2 procent. Under andra kvartalet låg den högre, 23,5 procent,
beroende på VM.

Problemet med att redovisa sammanlagda siffror är att detta inte ingår
i MMS sammanställningar och att jämförbarheten blir svår. ”Drygt 28
procent” kan stämma, men det låter högt: TV4 och TV4 Plus hade under
perioden en andel på 26,1 procent. Att övriga nisckhanaler skulle nå en
sammanlag andel på två procent eller mer låter högst osannolikt. Men
som sagt. vi vet ju inte hur de räknar.

Martin Jönsson

SLUTDEALAT Med en parafras på förre finansministern skulle man kunna
säga att försäljningen av Orkla Media blev en jävla skit, men nu har
den baxats ända hit – till en slutförd försäljning.

I morse blev detaljerna helt klara: brittiska Mecom betalar 7 miljarder
kronor för hela Orkla Media, med undantag för tidskriftsförlaget
Hjemmet Mortensen (hälftenägt) och tyska Netzeitung. Mecom, som haft
problem med upplåningen, ska dessutom upp med ytterligare 1,3 miljarder
inom två år, eftersom de beviljats en köpkredit från Orkla. Orklas
ägandepost i Mecom kommer att uppgå till 20 procent, vilket gör att
Orkla gått från att vara helägare av Nordens femte största mediekoncern
till att vara minoritetsägare i en splittrad och underfinansierad
europeisk tidningsgrupp.

Visserligen med några miljarder extra på banken, men ändå: det är
oerhört långt från den ambition som ursprungligen fanns om att hitta en
vital europeisk partner med stark internetverksamhet, för att kunna
växa som mediegrupp, i konkurrens med Schibsted och Bonnier. Eller för
att tala klartext: det är Nordens största mediedeal på många år, men
sannerligen inte den bästa – för någon av parterna.

(Läs mer om affären, plus en intervju med nye Mecom-basen Björn Wiggen
– han som en gång drog igång hela försäljningscirkusen, men som nu fått
sitt eget bolag tillbaka i knät, via en köpare som han enligt uppgift
varit motståndare till – hos norska Kampanje. Där finns också en intervju med köparens frontfigur David Montgomery)