Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

MATREKLAM I dag är deadline för brittiska granskningsmyndigheten
Ofcoms diskussion om ett förbud mot reklam för mat och dryck riktat
till barn. Annonsörer och tv-bolag verkar ha böjt sig för Ofcom och
även om det finns kompromissinslag i den lösning som nu skissas så är
det en hård linje som gäller.

The Guardian sammanfattar läget kring Ofcom-förslaget.
Det blir av allt att döma ett totalt förbud för mat- och dryckesreklam
i de stora underhållningskanalerna under de tider då barn kan antas
titta. Möjligen kan det tillåtas undantag för reklam för vatten och
frukt.

För rena barnkanaler som Cartoon Network, Disney channel och
Nickelodeon blir det begränsningar över hela dygnet, så att det endast
tillåts 30 sekunders mat- eller dryckesreklam per timme.

Martin Jönsson

DOM Reklam eller redaktionellt? I dag fastslog marknadsdomstolen att Metro inte skiljer tillräckligt tydligt på de två.

Bloggarna Vassa Eggen och Redaktörn kritiserar mitt inlägg om Metros ”advertorial” (en annons i redaktionell form) tillsammans med Canon (läs det här).
Kanske har de rätt: kanske är det snarare ett osedvanligt tydligt exempel på vem som betalar och bestämmer.

Att det dock finns utrymme för missförstånd i Metros balanserande
emellanåt konstaterar Marknadsdomstolen, som i dag fällde tidningen,
efter en stämning från Konsumentombudsmannen (läs KO:s pressmeddelande här).
Stämningen gällde Metros omslagskappor där annonser utformats för att
efterlikna redaktionellt material. I det ena fallet friades tidningen,
i det andra – för ett X-boxspel – fälldes den.

Eftersom det inte längre finns något branschorgan för prövning av
sådana här fall, sedan Textreklamkommittén lagts ner, är det bara i
domstol fall som dessa kan prövas. Det lär blir fler.

Martin Jönsson

SAMARBETE Succén för videosajten YouTube har fått de medieföretag som tidigare kritiserade dem att vädja om samarbete.

NBC blir först ut av de stora nätverksbolagen att inleda samarbete med
YouTube. Tidigare har MTV och andra bolag gjort enstaka projekt
tillsammans med sajten, men med lanseringen av en särskild NBC Channel
på YouTube (läs mer hos Media Post),
med trailers för program som The Office och Jay Leno Show, visar NBC
att de har en strategi om att sova med fienden istället för att
motarbeta den.

Samtidigt skriver Wall Street Journal (ej på nätet utan lösenord) att
YouTube kommer att lansera ett särskilt annonspaket för de filmer som
visas i samarbete med NBC, för att få annonsintäkterna på sajten att
lyfta. Ambitionerna är, enligt WSJ, ”på Google-nivå”.

Martin Jönsson

RELANSERING Dagens Industris tv-kanal, en gång (i november i fjol)
stolt marknadsförd som den största tv-satsningen i Sverige på tio år,
gör nu ett (sista?) försök att få verksamheten att överleva.

Resumé
redogör i dagens tidning för hur Di-tv ska agera för att få tittare och
annonsörer att upptäcka den krisdrabbade kanalen. Åtgärdspaketet kommer
fyra månader efter beskedet om att kanalen inte fick någon plats i det
digitala marknätet.

Till största delen handlar det om att göra kanalen mer tillgänglig som
webb-tv och via bredband. Men inte gratis: det kommer att krävas ett
månadsabonnemang. Då ska man få ”livesänd feed” och möjlighet att se på
gamla program. Exakt vem som ska vara villig att betala för detta, med
tanke på hur få som hittills visat intresse för kanalen, är dock lite
oklart.

En annan åtgärd är, enligt Resumé, att inleda samarbete med Kanal Lokal
och leverera affärsnyheter dit. Detta lär dock inte räcka för att få
ordning på kanalens ekonomi, utan sannolikt krävs även
personalnedskärningar.

Kvar blir då en betydligt mer slimmad nischsatsning, med utgångspunkt
från webben. Det låter logiskt. Och som den satsning man borde gjort
från början, istället för ”Sveriges största på tio år”.

Martin Jönsson

PARADIGMSKIFTE Kan någon definiera vad som är medier och vad som är
publik i dagens medievärld? Den långrandige, men alltid läsvärde Jay
Rosen gör ett försök.

På sin blogg Pressthink skriver journalistikprofessorn Jay Rosen
oändligt långa, men ofta väldigt läsvärda, inlägg om public journalism,
medborgarjournalistik och annat. I samband med konferensen Bloggercon
skrev han det här. Garanterat läsvärt.

Martin Jönsson

SMYGREKLAM Granskningsnämnden för radio och tv har slagit till igen.
En logotype för jeansmärket Evisu på programledarens bak i
SVT-programmet TV-huset syntes för tydligt i rutan. Ett klart lagbrott,
enligt nämnden.

En statlig myndighet har utrett saken och sex sakkunniga nämndledamöter
har diskuterat ärendet och kommit fram till att de 50 sekunder den 2
april då Evisus måsvinge-logga syntes i bild innebar ett otillbörligt
gynnande av jeansmärket, vilket strider mot bestämmelserna i radio- och
tv-lagen. (Läs mer om fällningen på Granskningsnämndens hemsida.)

I ljuset av det som sker på tv-marknaden, med alltmer indirekt
sponsring och programfinansiering blir det antingen rörande eller
löjligt (välj själv) när nämnden sitter och tittar på loggor på det här
sättet. Något måste ju programledare och gäster ha på sig (annars
bryter det mot andra avsnitt av lagen) – om man inte ska anamma Fredrik
Strages förslag i hans lysande lustmord på nämndens reklamgranskande i
Publicistklubbens årsbok 2006 om att alla som är med i SVT och TV4
borde ha på sig vita overaller för att slippa märkesklädesproblematiken.

Humorn i sammanhanget blir extra tydlig när man läser protokollet och
tar del av SVT:s försvar, där det påstås att ingen på redaktionen
”kände till att mönstret på jeansen var en logotyp för ett
klädföretag”. Vad trodde de då? Att någon kluddat dit lite färg på fri
hand? Att inte ens den som köpt de svindyra jeansen visste att det var
symbol för att av världens mest kända jeansmärken låter inte helt
sannolikt. Men det har heller ingen större betydelse. Problemet är ju
att lagtexten är så fyrkantig – och fixerad vid just loggor. Om man har
på sig ett par Cheap Monday-.jeans, som alla kids kan känna igen på en
kilometers håll, men utan att loggan syns är det okej. Om loggan syns
är det lagbrott. Typ.

Granskningsnämnden hävdar att de bara gör sitt jobb och tolkar lagen.
Men det de egentligen gör är att förvandla frågan om smygreklam i tv
till en fars.

Martin Jönsson

MEDIEKÖP Ytterligare en stor medieaffär i Norden togs hem av
riskkapitalisterna. Irländaren David Montgomery och hans Mecom får ta
över Orkla Media, om än med en norsk ägarryggsäck. Nu väntar alla på
styckningen av företaget.

Det är inte bara de upprörda reaktionerna från medarbetarna som gör
gårdagens aviserade försäljning av Orkla Media till Mecom till en dålig
lösning. Framför allt är uppgörelsen fjärran från den vision som
företagsledningen luftade i fjol om att utveckla koncernen till ett
”modernt medieföretag”, med hjälp av en europeisk samarbetspartners med
strategiska styrkor, exempelvis inom nya medier.

Denna goda cigarr är knappast brittiska Mecom. De är istället
riskkapitalister som, med stark finansiell uppbackning, specialiserat
sig på att köpa olönsamma tidningar och rationalisera hårt för att på
sikt kunna sälja med god lönsamhet. Senaste köpet var tyska Hamburger
Morgenpost, men Mecom har också köpt en andel av Berliner Verlag och
holländska Limburg Group – och utöver Orkla har bolaget också anmält
sig som spekulant på franska Delaroche och holländska Koninklijkje
Wegener.

Frontfiguren David Montgomery äger själv bara tre procent av Mecom, som
istället kontrolleras av en rad investmentbolag, bland dem Jupiter
Asset Management och Lansdowne Partners. Men det är Montgomery som
symboliserar företaget. Han har en gedigen bakgrund inom brittisk
dagspress, med chefsjobb på Daily Mirror, News of the World och The
Sun. På 1990-talet var han koncernchef i Mirror Group och höll då i de
hårdhänta nedskärningarna i koncernen – sparpaket som givit honom en
stämpel som ”tidningsslaktare”. Sedan hans Mecom tog över Berliner
Zeitung i fjol har missnöjet med honom där också varit stort – och
bland annat tagit sig uttryck i öppen kritik på förstasidan i den egna
tidningen.

Att någon form av styckning av Orkla är att vänta nu betvivlar ingen,
trots ledningens försäkringar om motsatsen. Den finansiella styrkan hos
ägarna är knappast sådan att de kommer att klara sig utan att relativt
snart sälja av enskilda delar – bland dem den polska verksamheten, där
det inte saknas lokala intressenter.

Läs mer om Orkla-affären hos norska Kampanje och Dagens Näringsliv.

Martin Jönsson

KÄNSLIG AFFÄR I dag sammanträder Orklas styrelse för att fatta
beslut om försäljningen av koncernens mediedel. Utanför väntas
demonstrationer av Orkla-anställda, som inte vill se
investeringsbolaget Mecom som ny ägare.

Efter en utdragen och kaotisk hantering av Orkla Media-försäljningen
kan det bli ett avslut under dagen. Vid förra styrelsemötet beslutades,
om än med knapp majoritet, att gå vidare i försäljningsdiskussionerna
med Mecom.

Detta är dock extremt kontroversiellt. Styrelseordföranden Stein Hagen,
journalistfacket och många andra motsätter sig en sådan uppgörelse. I
tidningen Kampanje i dag säger journalistklubbens ordförande i
Orklaägda Sandefjords Blad att personalen är ”livrädd, förbannad och
frustrerad” och till norska Journalisten säger Kjetil Haanes,
personalrepresentant i Orklas styrelse, att detta kan bli den ”mörkaste
dagen i norsk mediehistoria”.

Klockan 12 inleds demonstrationer med Orklaanställda utanför koncernens huvudkontor i Oslo, där styrelsemötet pågår.

Martin Jönsson

PRISCHOCK Det tog bara två dagar. Sedan ledde Expressens oberoende
bedömning av prisläget på kvällstidningsmarknaden till att de höjde
priset med en krona.

Aftonbladet
höjde i måndags och hänvisade till att det var åtta år sedan senast. I
dag höjde Expressen och hänvisade till att det var åtta år sedan senast
(fast min tidningshandlare konstaterar att de glömt ändra
streckkoderna, så vi får se vilken effekt höjningen ger…). Ibland är
enigheten i branschen rörande.

Martin Jönsson

TEXTREKLAM Produktplacering i redaktionella texter eller ren och skär textreklam är vardagsmat i medierna. Dessvärre. Nu finns det siffror på det – åtminstone amerikanska sådana.

Tidskriften PR Week frågade 266 marknadschefer om de någonsin betalt för att få redaktionell reklam. Nästan hälften svarade ja (läs via New York Times).

Förvånande? Tyvärr inte. Gränsen mellan redaktionellt och kommersiellt har, i de flesta medier, blivit så flytande att den snart inte syns. Värst har det varit i de stora livsstilstidskrifterna och i tv-branschen, men det var länge sedan man kunde hävda att dagspress och andra medier var förskonade från sådant. Samarbetena mellan medierna och deras sponsorer och annonsörer har blivit alltmer intima och det man möjligen kan förvånas över är att marknadscheferna varit tvungna att betala.

Ett aktuellt exempel i svensk press där det definitivt gått för långt är i Metro, som under sommaren har en artikelserie om europeiska städer, i intimt samarbete med Canon. På ett uppslag presenteras smultronställen i olika städer med bilder tagna med en Canon-kamera. Canon står med på uppslaget både som annonsör och med byline: att artikeln producerats i samarbete med Canon. Vem som betalar vem är lite oklart, men att det inte enbart äör redaktionella värderingar som styr över uppslaget är tämligen tydligt.

Reklam har alltid sitt pris. Trovärdighet är svårare att prissätta.