Annons
X
Annons
X

Martin Jönsson om reklam & medier

Martin Jönsson

Martin Jönsson

WEBB-TV I dag är det premiär för Disneys nya satsning på visning av populära tv-serier.

Det innebär att man på Disneys webb kan se avsnitt ur ABC-serier som Lost och Desperate Housewives, dagarna efter att de visats på amerikansk tv. Program från Disneys kanaler ska läggas till i utbudet i mitten av juni. Före jul inledde ABC försöket med att sälja avsnitt av serierna via Itunes, för 1.99 dollar avsnittet – då utan reklam. De visningar som nu inleds innehåller reklamavsnitt, som det inte ska gå att spola förbi.

Martin Jönsson

DIGITAL-TV Bollnäs, Borlänge, Hudiksvall, Mora. På tisdag ansluter sig ytterligare fyra regioner till det digitala marknätståget. Omläggningen går som på räls – och den kritiska diskussionen om statens stora tv-projekt har nästan helt klingat av. Annat är det i Sydkorea.

I övermorgon inleds sista steget i den andra etappen av nedsläckningen av det analoga tv-nätet. Ett 60-tal sändare berörs, när bland annat Dalarna ska digitaliseras. Inte helt utan vånda, om man pejlar stämningen
i lokalpressen. Tidningen Dala-Demokraten berättar om de boende i Skräddarbacken, som länge levt i sändarskugga och inte kunnat få in TV4 analogt – och som nu tvingas konstatera att de nog inte lär kunna få kanalen digitalt heller.
De kritiska rösterna mot omläggningen är dock förvånansvärt få. Trots att det verk-
ligen inte saknas diskussionsämnen.

Ett sådant är vem som vinner mest på digitaliseringen. Att det statligt ägda Boxer är en av vinnarna blir allt tydligare. Första kvartalet 2006 var det Boxer som ökade antalet abonnemang mest av de digitala konkurrenterna: med hela 39 procent, till totalt 569 000 abonnemang. Därmed betalar sig bolagets intensiva reklamsatsning: i†fjol lade Boxer 66 miljoner på reklam för sitt digitala utbud – vilket, i förhållande till omsättningen, gör bolaget till den mest aggressiva aktören på marknaden.
En annan fråga är hur bra utbudet egentligen blir. Både Boxer och kulturdepartementet har dragit stora växlar på att det nu blir fler frikanaler i det digitala marknätet, efter den senaste tilldelningen av marknätslicenser, men utbudsförbättringen tycks redan ha drabbats av grus i maskineriet. Senast den 31 maj skulle de nya frikanalerna vara igång, enligt regeringens beslut i februari. Den tidsplanen kommer uppenbart inte alla de nya kanalerna att klara. Viasat gör det, genom att lyfta över innehåll från ZTV till nya TV6, och kan därför dra igång redan dem 9 maj, men när det gäller Aftonbladets Storstads-tv och Axess television verkar risken vara stor att det inte blir någon lansering förrän efter sommaren. Enstaka provsändningar kan det bli i maj, för att inte riskera att förlora licensen, men den fullständiga tablån lär inte vara på plats förrän i september. Alla frikanaler kommer dessutom inte att nå hela tv-publiken, eftersom räckvidden är begränsad. Därmed kvarstår bilden av fri tv-utbudet som väldigt magert, med bara 18 månader kvar innan hela Sverige ska vara tv-digitaliserat.
Och sedan finns ju den stora existentiella frågan: är digital-tv verkligen framtiden? En kartläggning i tidningen Variety visar att det kanske mest teknikskiftesbenägna landet i världen, nämligen Sydkorea, är bland de mest skeptiska till digital-tv. Medan mobil-tv snabbt tar marknadsandelar är det bara 17,8 procent av befolkningen där som bytt till
digital-tv, vilket är betydligt lägre än i Sverige, och enligt prognosen kommer bara drygt hälften av de koreanska hushållen att ha tillgång till digital-tv 2010.
Frågan är vem som kommer att ha bäst tv-utbud.

Martin Jönsson

REKLAMDOM Det går inget bra för TV4 i rätten just nu. Överklagandet i Sjöman/Eriksson-målet ogillades av hovrätten och lika illa gick det när kammarrätten tog upp målet om reklamavbrotten i filmen Léon.

Frågan om hur reklamavbrotten i TV4:s långfilmer hanteras tillhör följetongerna hos Granskningsnämnden för radio och TV, som i anmälda fall kontrollerar om företaget följt de regler för avbrotten som finns i sändningstillståndet. Det gör de inte alltid (även om fyran faktiskt friades i nämnden när det gällde Erikssons och Sjömans filmer) och då begär nämnden att länsrätten ska pröva om TV4 ska betala en särskild avgift för sitt regelbrott.
Ett sådant fall var Luc Bessons film ”Leon”, som visades i december 2003. Där fälldes TV4 för att ha placerat reklamavbrott när dramatiken var som störst: precis när Leon uppmanade Mathilda att skjuta en joggare bröt fyran för 26 minuters reklam och nyheter. Vilket onekligen är vad man kan kalla en cliffhanger, som inte är önskvärd enligt regelverket.
Länsrätten befriade dock TV4 från att betala de 50 000 som nämnden ville döma ut, då den ansåg att det var en ”smaksak” att avgöra om annonsavbrottet skett vid ett olämpligt tillfälle – och att det faktum att regissören givit sitt tillstånd för reklamavbrott talade till TV4:s fördel.
Kammarrättens dom i dag vände dock på kuttingen: nämnden vann och TV4 får betala (även som summan prutas ner till 25 000), vilket är första gången i ett sådant här fall som en sådan avgift döms ut.
Kammarrätten går alltså inte på länsrättens ”smaksaks-resonemang”, utan tycker att rättsläget är tillräckligt tydligt och att TV4 agerat nonchalant. Därför fälls de.
På ett sätt är detta en betydligt viktigare dom än Sjöman/Eriksson-målet. Där var ju knäckfrågan huruvida regissörerna givit sin tillåtelse till reklamavbrotten. Här har vi en regissör som tydligt givit sitt tillstånd, men ändå fälls TV4 – och måste därför tydligt se över sina rutiner om hur avbrotten görs.
Det mediala intresset för Leonmålet är dock betydligt svagare, men det kanske inte är så konstigt. Här finns ju inga kulturarbetare som talar högt om sin upphovsrätt och integritet.

Granskingsnämndens ursprungliga hantering av ärendet hitter du i en pdf här.

Martin Jönsson

VM-KAOSET Jösses, vilken röra. Ministern mästrade SVT, som svarade med att hämnas genom att hoppa ännu djupare i säng med TV4. Förlorare: alla. Inklusive krögarna och alla andra som vill visa sommarens fotbolls-VM på storbild.

Det var länge sedan fotbolls-VM var en hemmens anglägenhet. I sommar lär de flesta fotbollsintresserade svenskar se åtminstone någon match utanför hemmet: på krogen eller på någon annan offentlig specialvisning, som de stora VM-jippona på Stockholms stadion.
Rättigheterna att visa VM i sådana här sammanhang (så kallad public viewing) ingår som en del av många i de rättighetspaket som tv-bolagen köper, jämte Internet-visningar, nyhetsbilder och annat. Och det man betalar för vill man ha finansiering för: därav de berömda breven till krogarna med krav på 15 000 kronor för samtliga VM-matcher.
Liknande betalningskrav ställer bolag som Viasat och Canal+ för sina mest attraktiva matchsändningar. Det som väckte reaktioner i just det här fallet var tre saker: att breven gick ut till så många krogar, att det handlade om public service och att formuleringarna i brevet väckte lite för många OS-pizza-vibbar.
Frågan om SVT:s möjlighet att ta betalt, exempelvis för särskilda webbvisningar, var väckt redan i och med framtagandet av public service-proppen förra månaden. Därför var politikerna inte sena att ta tag i frågan, med dagens första utspel som följd: om att SVT inte hade rätt att ta betalt (läs här).
I det läget blev det hela väldigt komplicerat för tv-bolagen. Eftersom kravbrevet skickats ut av båda bolagen tillsammans, via en gemensam juristfirma, skulle det bli komplicerat att backa. Halva priset, eftersom det bara går att ta betalt för hälften av matcherna, lät inte direkt som ett smart koncept. Därför kom dagens utspel nummer två, att SVT skulle överlåta sina rättigheter till TV4 (läs här). Som en blandning av praktisk lösning och en hämnd på politikerinblandningen, med en osedvanligt vass retorik från Christina Jutterström, som inte direkt brukar bita den statliga handen. Pagrotsky försökte försvara sitt agerande (läs här), men hade svårt att dölja att han blev tagen på sängen av mothugget.
Vem vinner då på dagens soppa? Ingen, är det enkla svaret. Krögarna är de omedelbart konkreta förlorarna, efter att bara ha kunnat pusta ut i några timmar. Pagrotsky framstår som alltför klåfingrig gentemot den ”fria televisionen”. SVT framstår som precis så ofria som de emellanåt är – och dessutom med lite för intrasslade band med TV4 för att det ska kännas riktigt bra. Om SVT nu bjussar fyran på VM-matcherna; vad får de då tillbaka?
Scherman då? Han löper kanske den största risken av alla, eftersom han nu ensam sitter med kravbrevs-Svarte Petter. Det räcker med en enda ”OS-pizza” för att fyran ska drabbas av den stora badwillbacklashen. Och för vad? En möjlig intäkt på mindre än en miljon? Riskabelt, minst sagt.

Martin Jönsson

BUDKAOS ”Det är svårt att jämföra de olika buden”, sade Orklas koncernchef Dag J Opedal på dagens bolagsstämma – och förvarnade därmed om att säljprocessen lär ta tid. Men det kan inte skyllas på några andra än Orkla själva, som så tydligt signalerat att de kan tänka sig alla möjliga styckningsscheman för sitt mediebolag.

Tidningen Kampanje listade i går de olika sätt som Orkla skissat som möjliga för utförsäljningen av mediedivisionen. Antingen säljer de hela bolaget, utom förlagsdelen (som danska Egmont har budrätt på) och den tyska verksamheten (som är en av få verksamheter med en stark webbdel), eller kan köparna plocka bland olika delar. Uppdelningen är främst geografisk: man kan välja mellan Danmark, Östeuropa, Danmark eller Norge. DR-bolagen kan också köpas separat – och för att krångla till det hela ordentligt har Orkla också klargjort att de kan tänka sig att sälja ägarandelarna i regiontidningarna Bergens Tidende och Adresseavisen separat.
Exakt hur många bud som kommit in vill Orkla inte offentliggöra, trots att tiden för de indikativa buden gick ut i dag. Kända är buden från norska Dagbladet, som erbjuder åtta miljarder för hela rasket – vilket knappast lär räcka – och regiontidningskoalitionen Fire Store (Bergens Tidende, Adresseavisen, Stavanger Aftenblad och Faedrelandsvennen). Sannolikt har också norska A-pressen lämnat ett bud, liksom Schibsted, om det går att förena med de norska ägarkoncentrationslagarna. Isländska Dagsbrun uppges ha lagt ett bud på den danska dagstidningsdelen, Det Berlingske Officin, och en lång rad riskkapitalbolag – bland dem Providence, Apax, Goldman Sachs Capital Partners, Nordic Capital och Mecom – lär också finnas med bland budgivarna. Däremot uppges Bonnier helt ha dragit sig ur processen, enligt norska medier.
Ägandet av regiontidningarna är komplicerat. Schibsted har 34,3 procent i Adresseavisen och 24,4 procent i BT. Svenska Ander-koncernen (NWT) äger 20 procent i BT och kan säkert tänka sig öka. Den andel som Orkla nu kan tänka sig att sälja ut är 18,7 procent i Adresseavisen och 28,5 procent i BT.
Ett besked om försäljningen kan komma före semesterperioden, sade koncernchefen Opedal i dag.

Martin Jönsson

NYA MEDIER The Economist är en tidning med förmågan att nästan alltid sätta fingret på det relevanta, utan överdrifter. Deras bilaga om nya medier, i veckans nummer, är det mest sansade jag läst i ämnet på länge – eoner från den svenska blogggdebattens pajkastning.

I måndags debatterade Publicistklubben i Stockholm de nya villkoren för journalistiken, i en medievärld som gått från passiv masskonsumtion av medier till masskommunikation och interaktion, mellan medier och dess publik. Eller skulle debattera: istället blev det mest den vanliga pajkastningen (jag satt i panelen och får ta mitt ansvar för att det hela inte lyfte), med synpunkter som att bloggandet mest handlade om ”dynga” och att det bara var relevant för några promille ur mediepubliken; mestadels lattesörplande Söderbor.
The Economists survey om new media i det nummer som finns ute nu är lite intressantare än så och lyckas, utan att komma med så mycket nytt, fånga upp några av de centrala frågorna i den massmediala revolution som faktiskt pågår. Den visar betydelsen och tyngden i det ökande publikdeltagandet i medieflödet – och pekar på hur detta faktiskt kan få journalistiken att bli bättre. Och den ställer den kanske viktigaste frågan just nu: Vad är, egentligen, ett medieföretag?

Läs ett smakprov ur rapporten här.

Martin Jönsson

STATLIG REKLAM Ju mer konkurrensutsatt den offentliga verksamheten blir, desto mer behöver den satsa på reklam. Det är hur logiskt som helst. Att det är de mest hotade statliga monopolen som ökar mest blir bara logiskt om man ser de bolagen som politiska aktörer.

Ett ifrågasatt spelmonopol som lägger drygt 400 miljoner på reklam varje år – kanske så mycket som en halv miljard, om man även tar med internetreklamen, som inte ingår i de siffror som SvD Näringsliv sammanställt i dagens tidning.
Ett ifrågasatt apoteksmonopol som femdubblat sina reklamköp på tio år. Ett ifrågasatt spritförsäljningsmonopol som fyra år i följd ökat sina reklamköp, från 10 miljoner till nästan 50.
Där har ni de hetaste potatisarna i vår skildring av statens reklamboom de senaste åren. De siffrorna kan inte förklaras med en allmän reklamtillväxt, med ökad marknadsorientering eller med enbart satsningar på upplysning och samhällsinformation. Istället växer det fram en bild av bolag som inte bara nöjer sig med att förvalta de uppdrag de fått av staten, utan även sysslar med opinionsbildning för sin egen existens.
Det accelererande reklamintresset finns dock inte bara där, utan på precis alla nivåer, från departement och statliga verk till kommersiellt verksamma bolag.
Socialdepartementet, som i slutet av förra decenniet bara la några hundratusen på
reklam, köpte 2002 och 2003 reklam för 5 miljoner per år. Riksdagen själv har köpt reklam för som mest 10,7 miljoner (2003), regeringskansliet för nästan lika mycket (9,3 miljoner 2001).
Skatteverket har höjt sin budget med ungefär 10 miljoner de
senaste åren. Boxer, som driver övergången till digital-tv i intimt samarbete med kulturdepartementet, har klivit fram som en riktigt stor aktör, med reklaminvesteringar som inte ligger långt efter konkurrenterna Canal Digital och Comhem. För att bara ta några exempel.
Svenska Spel: satsade 2005 lika mycket på reklam som mobiloperatören 3.
Posten: satsade lika mycket som mobiltillverkaren Nokia.
ATG: satsade lika mycket som klädkedjan JC.
SJ: satsade lika mycket som kabel tv-bolaget Comhem.
Boxer: satsade lika mycket som bredband och teleföretaget Glocalnet.
Riksgäldskontoret: satsade lika mycket som OLW snacks.
Systembolaget: satsade lika mycket som spelbolaget Unibet.
Alkoholkommittén: satsade lika mycket som klädkedjan Gina Tricot.
Apoteket: satsade lika mycket som bensinkedjan Statoil.
Vägverket: satsade lika mycket som tv-programmet Bingolotto.
Skatteverket: satsade lika mycket som filmbolaget Universal.
Vin & Sprit: satsade lika mycket som tidningen Metro.
Lernia: satsade lika mycket som klädkedjan Gant.
Casino Cosmopol: satsade lika mycket som tidningen Dagens Nyheter.
Sveriges Television: satsade lika mycket som vitvarutillverkaren Whirlpool.

Om de här tendenserna skrev redan demokratiutredningen, ledd av förre ministern Bengt Göransson, i ytterst kritiska ordalag.
”Med oro ser vi hur verk och myndigheter allt oftare uppträder som opinionsbildare utifrån ett snävt verksamhetsintresse. Vi finner det stötande och anser att det är en misshushållning med skattemedel”.
Det var år 2000. Sedan dess har statens reklaminvesteringar ökat med inte mindre än 43 procent.

Martin Jönsson

BETALBLOGG Krönikören, författaren och flitiga bloggaren Linda Skugge testar en ny tjänst: en särskild betallogg. Räkna med att delar av bloggosfären lär gå upp i atomer…

För 69 kronor i månaden kan man på Linda Skugges hemsida få ta del av alla inlägg och bilder på underloggen ”Saker som växer”. Som Lina själv skriver: ”Ni får följa hur min mage växer vecka till vecka och hur jag anlägger en liten radhusträdgård. Ni kommer peppras med fina bilder på allt från fula mammakläder, min växande mage och på det som växer upp ur jorden.”.
Förstqa svenska betalloggen? Möjligen. Och naturligtvis väldigt provocerande för alla som hävdar att informationen på nätet – och i bloggosfären i synnerhet -. ska vara gratis. (Läs exempelvis kommentarerna här.)
Men varför bli ilsken? Om tillräckligt många vill betala för det finns det uppenbart en marknad – och då är det bara att gratulera Linda Skugge för att hon lyckas undvika att arbeta gratis. Merparten av de saker hon skriver kan man ju fortfarande ta del av kostnadsfritt.

Martin Jönsson

REKLAMKRITIK Det är inte bara Göran Persson och Laila Freivalds som är sura på Ryanairs annonser. Brittiska konsumenter är det också.

Media Guardian redovisar i dag listan över de annonser som orsakade flest anmälningar i Storbritannien under 2005.
Listan toppas av Kentucky Fried Chicken, som kritiserades för att de i en kampan javisade hur folk pratade med munnen full av mat. Ett ohyfsat uppträdande och ett dåligt exempel för barn, hävdade många anmälare – dock utan att vinna gehör hos granskningsinstansen ASA. Andra kampanjer som ogillades handlade bland annat om könskränkande reklam (Mazda) och smaklöshet (en reklamfilm för Pot Noodle som visade hur en man försökte dölja ett blåsinstrument av mässing i sina byxor).
Femma på listan, med 319 anmälningar, var Ryanair, som nyligen stämdes av statsministern och förra utrikesministern för brott mot lagen om namn och bild i reklam. Här gällde det dock en annan kampanj: en tidningsannons åtta dagar efter bombdåden i London i juli 2005, med rubriken ”London fights back”. Anmälarna hävdade att annonserna inte visade respekt för offren – men fick ej gehör hos ASA.

Martin Jönsson

PUBLIC SERVICE Det mest fascinerande med BBC just nu är deras öppenhet. Såväl inför nya tekniska utmaningar som när det gäller dialogen med publiken. Det nya handlingsprogrammet Creative Future är högintressant läsning.

När svenska public service-bolag talar till sina tittare och lyssnare tenderar tonen att dra åt antingen politiskt korrekta klyschor (Peter Örn) eller till intet förpliktande klyschor (Jutterström). Att ta publiken på allvar, erkänna sina problem och vara konkret om sina åtaganden är ganska långt borta.
Men BBC post Kelly-affären har agerat precis på det sättet. Redan det tidigare åtgärdsprogrammet för att återupprätta företagets trovärdighet, efter skandalerna kring David Kellys självmord, präglades av stor ödmjukhet och ambitiösa åtaganden.
Det nya handlingsprogrammet, som presenterades i dag – samtidigt som politikerna hotade med sänkt licenstilldelning – är ännu mer intressant och konkret. Tio arbetsgrupper har det senaste året skissat hur framtidens BBC (läs: år 2012) kan komma att se ut och listar ett antal rekommendationer för hur bolaget ska nå dit.
Förslagen handlar inte, som i Sverige, om att ändra organisationen eller köpa in mer externt material. Medan SVT just nu, till exempel i förra veckans utgåva av interntidningen Vipåtv, diskutrerar frågor som tidsåtgången för redigering av program, så tar BBC-rapporten nästan bara upp innehåll och publikbehov. Public value är ett uttryck som nämns lika ofta som public service.
Och teknik, förstås. ”Den andra digitala vågen kommer att vara mycket kraftigare än den första – och kommer att svepa iväg hela fundamentet för traditionella medier. BBC måste se till att utveckla ett kreativt svar på den här förvirrande, fantastiska, märkliga och inspirerande förändringen”, slås fast i rapporten.
När hörde vi en svensk public service-chef uttrycka sig på det sättet?