När vår frilansjournalist Karin Elfving snart avslutar sin artikelserie om världspendlarna, kan man undra hur många i Sverige som tänker som algeriern hon mötte på biblioteket i Skärholmen i helgen.
När hon visade honom de första tre artiklarna på Idagsidan sa han förvånat ”Jag visste inte att det fanns tidningar här som skriver om utlänningar”.
Även om det var lite svårt med svenskan hade han genast satt sig för att intensivt läsa dem. Som pensionär hade han nu byggt upp en återvändartillvaro i Algeriet.
”Man köper hus och skapar allting där, som ett paradis, men när man väl är där inser man att man är långt från familjen i Sverige. Så man är ändå alltid ensam. Antingen är man här och saknar sitt land eller så är man där och saknar sina barn. Man bär alltid på en ensamhet inom sig”.
Så hade han förklarat att många unga, inklusive en gång han själv, skaffar barn i Sverige utan att tänka på att det innebär att man slår rötter här. Det är sen, när man vill återvända, som man inser att det – just tack vare barnen – är omöjligt.
”Jag är själv invandrare men har inte hittat någon väg ut ur det här” hade han sagt till Karin och sedan pekat en gång på artiklarna i SvD:
”Ni skriver ju om våra liv! Jag hade aldrig trott att en svensk tidning kunde intressera sig för det.”

Män går upp i vikt efter en skilsmässa, kvinnor redan under äktenskapet. Det är den korta versionen av en amerikansk studie, som presenterades i Las Vegas på måndagen. Den längre varianten berättar att trenden inte är entydig – endast en begränsad andel män blir ohälsosamt feta efter skilsmässan. Samma gäller i gruppen kvinnor efter giftermål.

Men resultaten skiljer sig från tidigare undersökningar som mätt den genomsnittliga vikten hos människor som gifter eller skiljer sig. Resultaten då har varit en svag ökning av vikten efter giftermål och en svag minskning efter skilsmässa.

– Dessa resultat kan maskera det faktum att somliga personer faktiskt går ned i vikt, medan andra varken ökar eller minskar och somliga går upp i vikt kraftigt, säger sociologen Dmitry Turmin vid Ohio state university.

 

Turmin använde data från National longitudinal survey of Youth ’79, ett år 1979 representativt urval amerikaner i åldrarna 14 till 22. Dessa har följts genom åren till i dag. I Turmins undersökning användes data från 10 071 personer.

 

Amerikanska forskare inom naturvetenskap har ofta problem att få ihop livspusslet med karriär och familj. 45 procent av de kvinnliga forskarna och 24 procent av de manliga klagar i en undersökning på att forskarkarriären hindrar dem från att skaffa så många barn som de önskar. Det paradoxala är att kvinnorna trots det är mer nöjda med sina liv än männen.

Någon som kan bena ut innebörden av den här amerikanska forskningsrapporten? Studiens författare har inget svar utan konstaterar att frågan behöver diskuteras mer inom forskningen.

Här är en länk till studien och här en till pressmeddelandet.

 

Personer som ogärna följer sociala normer kan också vara oväntat generösa. Det blev i alla fall resultatet när brittiska forskare lät försökspersoner spela ett spel som handlade om att arbeta tillsammans för gruppens gemensamma bästa. De som av forskarna kategoriserats som nonkonformister var mer benägna att satsa pengar i en gemensam fond som kom alla till del, särskilt sedan de fått uppmuntran för det. Konformisterna utnyttjade oftare möjligheten att berika sig själva.

I motsats till våra förväntningar går inte konformism och samarbete hand i hand, säger psykologen Piers Fleming vid University of East Anglia.

 

Han spekulerar i att de personer som bedömts som konformister blir mindre hjälpsamma eftersom de sneglar på andra mindre generösa personer i gruppen.

Om däremot en person är mindre konformistisk är det troligt att han eller hon tar ledningen och anstränger sig mer. Då kan andra i gruppen sporras att bidra mer, vilket gynnar både gruppen och individen, säger han i ett pressmeddelande.

 

Om du vill fördjupa dig i ämnet osjälviskhet har Idagsidan en artikelserie från 2010: Rik av att ge.

I en annan artikelserie har vi skrivit om motsatsen: Avund.

 

Somliga män är som påfåglar. De gör sig till med fina bilar och andra lyxprodukter på samma sätt som påfågelhanar tuppar sig med stora stjärtfjädrar, allt med målet att få sex med det motsatta könet. Det påstår amerikanska forskare som undersökt saken med närmare 1000 försökspersoner. Resultaten redovisas i senaste numret av tidskriften Journal of Personality and Social Psychology.

 

Män som kör Porsche i stället för Honda Civic och visar upp andra dyra prylar ansågs av kvinnorna i experimenten vara mer attraktiva för ett kortare förhållande. Däremot tyckte kvinnorna att de inte var något att satsa på för ett långvarigt förhållande. Där var det mer Honda Civic på önskelistan.

– Resultaten talar för att iögonfallande produkter, som Porschebilar, kan ha samma funktion som stora och granna stjärtfjädrar hos påfåglar, säger Jill Sundie, en av forskarna, till Science Daily.

 

Påfåglar är återkommande exempel när biologer ska förklara det sexuella spelets roll i evolutionen. De talar ibland om den så kallade handikapprincipen: den påfågelhane som förmår bygga upp och släpa på stjärtfjädrar som för det mesta är i vägen när den ska överleva angrepp från rovdjur anses ha särskilt goda gener. Hanen med snyggaste fjädrarna får de flesta honorna och sprider därmed sina finfina gener.

Beträffande män rör det sig om lånta eller åtminstone köpta fjädrar. Och kvinnorna är, som nämnts, mycket medvetna om det och satsar på Hondamännen i det långa loppet.

 

Så här kommenteras resultaten av en annan av forskarna, Daniel Beal:

– Folk kanske tror att de blir mer attraktiva för en relation om de äger lyxiga prylar. Men i verkligheten kan många män sända fel signaler.

En lekmans fråga: Är det inte just det som många män vill? Få sex med så många kvinnor som möjligt.

 

 

Gäääsp… Ursäkta, och ledsen om jag fått även dig att gäspa. För nu när jag har öppnat munnen för en sömnig inandning är risken stor att även du inom kort kommer att göra detsamma, trots att du till skillnad från mig kanske sov alldeles utmärkt i natt. Ofta räcker det med att bara tänka på eller läsa om en gäspning för att de egna lungorna ska börja kippa efter lite extra luft.

Särskilt stor är risken att drabbas av denna smittsamma farsot om du är en empatisk person. Forskare har nämligen sett att personer som har lätt att känna empati också har lättare att smittas av gäspningar. Och eftersom de flesta av oss har allra lättast att känna medkänsla med personer som står oss nära, borde ju gäspningar smitta mest mellan släktingar och vänner.

Ett amerikanskt forskarteam vid Emory University bestämde sig för att testa den hypotesen på våra närmaste släktingar – människoaporna – vilka också smittas av varandras gäspningar. 23 schimpanser från två olika flockar fick se en 20 minuter lång video där apor från båda grupperna visades i bild antingen när de gäspade eller när de bara låg och vilade.

När schimpanserna fick se individer ur den egna flocken öppna munnen för en gäspning, gäspade de själva 50 procent mer än när de såg individer ur den främmande flocken göra samma sak. Enligt forskarna bekräftar detta att det finns en koppling mellan smittosamma gäspningar och nära relationer (åtminstone hos apor), skriver tidningen Scientific American.

De filmavsnitt som däremot fick schimpanserna att vakna till lite extra var när främmande apor ur den andra flocken dök upp i rutan. Medan det som är nytt och okänt alltså väckte apornas intresse, resulterade åsynen av en välbekant flockmedlem i en sömning – men empatisk – gäspning…

Det tycks inte finnas några gränser för vad man kan utläsa av hjärnan med hjälp av magnetkamera. Nu rapporterar amerikanska forskare att de kan förutspå försäljningssiffror för nya poplåtar genom att studera hjärnorna hos tonåringar.

– Vi har vetenskapligt visat att man kan använda hjärnscanning av en grupp människor för att till viss del förutsäga kulturell popularitet, säger professor Gregory Berns, psykolog, psykiater och chef för Center for Neuropolicy vid Emoryuniversitetet i Atlanta.

 

Nu vattnas det säkert i munnen på musikproducenter, men professor Berns skyndar sig med några reservationer: antalet försökspersoner var bara 27 och de var alla tonåringar, som trots allt utgör blott 20 procent av alla musikköpare. Men resultatet är kittlande och historien bakom är skojig. Så här gick det till:

 

De 27 tonårshjärnorna undersöktes redan 2006 i samband med en studie om tonåringar och grupptryck. Försökspersonerna fick lyssna på 120 låtar från My Space av vid tiden tämligen okända artister utan skivkontrakt, detta för att lyssnarna skulle höra dem för första gången. Under lyssningen mättes hjärnaktiviteten.

Tre år efter den studien satt Gregory Berns hemma och tittade på American Idol med sina två döttrar och fick höra Kris Allen, det årets vinnare, sjunga hitten Apologize av One Republic.

– Hallå! Vi använde den låten i vår studie, minns Berns.

Han insåg att han satt på unikt grundmaterial och ställde sig frågan om han med hjälp av dessa data hade kunnat förutspå låtens försäljningsframgång. En analys visade att det stämde i grova drag:

– Det är inte precis en hit-detektor, men vi fann en signifikant överensstämmelse mellan hjärnaktivitet i denna grupp av tonåringar och antalet låtar som slutligen såldes, säger han.

 

De områden i hjärnan som är särskilt intressanta i det här sammanhanget är vissa områden i belöningscentrum. Ännu bättre fungerade metoden för att identifiera kommande floppar. Där gav hjärnbilderna klara besked i 90 procent av fallen.

Experiment är blott ett myrsteg, påpekar Berns, som intresserar sig för svar på större frågor om hjärnaktivitet och mänskligt beslutsfattande. I ett annat projekt studerar han okränkbara normer och deras potential för att utlösa våldsamma konflikter.

– Mitt långsiktiga mål är att förstå kulturella fenomen och trender. Jag vill veta varifrån idéerna kommer. Det är idéerna och vårt sätt att tänka som avgör riktningen för den mänskliga historien. Och ytterst försöker jag förutspå historien.

Om du vill höra låten Apologize, så klicka här nedan.

Äldre människor är sämre på att ljuga än yngre, enligt en studie från Nya Zeeland. De har också svårare att genomskåda en lögn, vilket sägs bero på åldersrelaterad försämring av förmågan att känna igen i känslouttryck.

Resultaten visar att såväl äldre som yngre hade lättare att genomskåda en lögn om talaren var en äldre person. Det kan bero på att äldre människors kognitiva förmågor har avtagit, enligt en av forskarna, psykologen Jamin Halberstadt. Att ljuga kräver skärpta sinnen i flera avseenden. Inte minst måste du minnas vad du har sagt så att du inte trasslar till historien i ett senare skede.

Forskarna vid universitetet i Otago delade upp 60 försökspersoner i två jämnstora grupper där den ena bestod av människor med en medelålder av 21 år. Den andra gruppen var i snitt 71 år. Deltagarna tittade på videoklipp med 20 personer som uttryckte åsikter om bland annat storskaliga jordbruk och medicinsk behandling med stamceller. Hälften av talarna var under 30 år och hälften över 60. Två klipp av varje talare visades, en med ett sant påstående och en med en lögn.

Forskarna undersökte också förmågan att uppfatta små och snabba ansiktsuttryck, exempelvis skuld, rädsla och avsmak. Slutsatsen blev att enbart ansiktsuttryck inte gav utslag på åldersskalan, där var de två grupperna jämnspelta. Att yngre ändå är bättre på att känna igen en lögn kan enligt Jamin Halberstadt bero på att lögnaren sänder ut även andra signaler i form av kroppsspråk och röstläge.

 

 

– Titta, den där dinosaurien kallas… öhhh … tyrannosaurus rex. Den levde för ungefär … hmm.… 65 miljoner år sedan, i slutet av … ehhh… kritaperioden.

De flesta av oss kryddar omedvetet vårt talspråk med små utfyllnadsord som ”öhhh”, ”ehhh”, ”ba”… Många retar sig på dessa till synes ”onödiga oljud”, särskilt när de kommer från andra: ”Sluta mumla och kom till saken!”

Men de här små orden innehåller faktiskt en hel del information. Tidigare forskning har visat att i samtal mellan vuxna signalerar ett …”öhh” eller ett ”ehh”… att en ny tanke är på väg att föras in i konversationen.

En studie från University of Rochester visar nu dessutom att dessa inskjutna småord kan underlätta språkinlärningen för barn. När vi vuxna famlar efter ord och lägger in ett ”öhhh” mitt i en mening, signalerar vi omedvetet till barnet att nästa ord vi kommer att uttala troligtvis är okänt och därför kräver lite extra uppmärksamhet för att förstå.

I ett försök lät forskare tre grupper av barn i åldrarna 1,5 år, 2 år och 2,5 år sitta i sina föräldrars knän och titta på en skärm med två bilder. En föreställde en välbekant sak, exempelvis en banan eller en boll, medan den andra bilden visade ett påhittat abstrakt föremål. En inspelad röst kommenterade sedan bilderna på lite olika sätt, exempelvis: ”Jag ser en banan” eller ”Där är en… öhhh… banan.” När rösten tvekade och lade till ett utfyllnadsord, tittade de äldre barnen oftare på det okända objektet än på det välkända, enligt Scientific American.

Forskarna förklarar detta med att barnen när de blivit 2,5 år har hunnit lära sig att det ofta dyker upp ett nytt och okänt begrepp efter en sådan ”språklig krydda”. När den inspelade rösten började famla efter ordet, riktade barnen därför blicken mot det okända föremålet på bildskärmen och gjorde sig mentalt förberedda på att ta in ett nytt ord i sin begreppsvärld.

Så nästa gång du hjälper barnen med kemi- eller biologiläxan och märker att koncentrationen kanske inte riktigt är på topp – lägg gärna in ett utdraget ”öhhhh” innan du uttalar ordet ”fotosyntesen” eller den kemiska formeln för salpetersyra.

Personer med vanföreställningar om det egna utseendet, så kallad BDD, uppfattar synintryck fel. Även när de betraktar bilder på andra personer eller livlösa föremål förmår de inte se ”den stora bilden” utan fokuserar på små avvikande detaljer.

Forskare vid UCLA i USA kom fram till detta sedan de jämfört hjärnaktiviteten hos 14 patienter med BDD, body dismorphic disorder, med 14 friska försökspersoner. Alla fick titta på bilder på hus samtidigt som deras hjärnor scannades med magnetkamera. När bilderna var väldigt skissartade och endast visade husets konturer och fönster och dörrar gick hjärnaktiviteten kraftigt ned hos personer med BDD. Det fanns inga detaljer att fastna vid.

– Studien antyder att BDD-patienter har allmänna problem med synintryck. Men vi har ännu inte konstaterat om det bidrar till att utveckla BDD eller om det är en effekt av att ha sjukdomen. Det är alltså ett kyckling-eller-ägg-fenomen, säger psykiatern Jamie Feusner, studiens ledande forskare.

 

BDD, som också kallas dysmorfofobi och ibland ”inbillad fulhet”, beräknas plåga 2 procent av invånarna i USA och anses vara särskilt vanlig bland människor med tvångssyndrom. 30 procent av patienterna med BDD lider också av ätstörningar. Personer med BDD är ständigt upptagna av det egna utseendet och kan låsa sig vid en enstaka finne eller näsans form istället för att se hela bilden av sitt ansikte. Somliga vill inte visa sig ute, andra genomgår upprepade skönhetsoperationer och en del funderar till och med på självmord.

Många psykologiska forskare har länge trott att människor som har problem med kroppsuppfattning endast tänker på fel sätt, inte att de har problem i hjärnans syncentrum som föregriper medvetna tankar, säger Jamie Feusner.

 

2009 intervjuade Idagsidan 20-åriga Josefin som lider av BDD. Du hittar intervjun här.