Hej, mitt namn är INTE Unik

Särskilt unik är jag inte – i alla fall inte när det gäller namnet. Anna är det vanligaste tilltalsnamnet i Sverige. Självaste fru Medelsvensson – som för övrigt borde kallas Medeljohansson – heter som jag.

Inte heller handlar det om någon tillfällig ”bubblare”. De senaste hundra åren har Anna intagit toppositioner på listan över populära namn. Sin absoluta kulmen nådde namnet under 70-talet, då jag är född.

Under arbetet med artikelserien Du är vad du heter, har jag pratat med många småbarnsföräldrar om namn. Några av de återkommande kommentarerna har varit: ”Mardrömmen vore om det dök upp en till i sonens klass med samma namn!” och ”Vad hemskt att behöva känna sig som en i mängden”

Det föräldrarna ger uttryck för, stämmer väl överens med det som namnforskarna kallar originalitetstrenden. Ju ovanligare namn, desto bättre. Högst status tycks namn ha som har nobbats av Skatteverket och godkänts först efter prövning i regeringsrätten. I USA och Storbritannien har namnforskare ställt diagnos på föräldrarna: originalitetssjuka.

Som bärare av det allra vanligaste kvinnonamnet, kan jag kanske stilla föräldraoron något. Det är faktiskt ingen mardröm om det dyker upp ytterligare en Alva eller en Vilgot i klassen. Tro mig. Tvärtom kan det faktiskt finnas vissa fördelar med ett vanligt namn. Själv var jag lite blyg under skolåren och kände mig benådad (vilket Anna också betyder på hebreiska), med ett så kort och neutralt namn. Mardrömmen för mig hade varit att behöva räcka upp handen och ge mig till känna när fröken ropade upp Oswaldina eller Eala på klasslistan.

Även om vissa av dagens föräldrar nästan slår knut på sig själva för att undvika vanliga namn, visar namnstatistiken dessutom att de flesta ändå följer strömmen: ”Oj, tre Leia till på dagis? Så konstigt. Vi hade aldrig hört talas om någon annan som hette Leia när vi bestämde oss för det.”

När det gäller namn är vi helt enkelt inte så självständiga och unika som vi tror – eller vill tro. För några år sedan berättad tidningen Times om två åttaåriga flickor i en Londonskola. De gick i samma klass och hade båda fått namnet – Unique.

Det är lätt att se scenen framför sig: ”Hej, jag är Unik”. ”Hej, jag är – också – Unik.”

Nej, den förälder som vill vara riktigt originell borde nog satsa på att ge sin bebis ett mer ordinärt namn. Vad sägs om Berit – eller Lennart?