Annons

Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

På lunchen igår blev jag kallad ”fröken” två
gånger på en halvtimme. Jag? En 40-plussare? Båda frökenanvändarna var i
servicebranschen, yngre än jag och män. Unga herrar, alltså. Fast så säger man
ju inte. Men fröken? Jo, en googling visar att jag inte är ensam om ha blivit
tilltalad på detta vis.

Är det en ny frökenreform på gång? Vi har faktiskt haft
en förut, för drygt 140 år sedan, när ståndsriksdagen avskaffades. Då var det
en jämlikhetsfråga, anförd av Aftonbladet. Dittills hade bara adelsflickor förbehållits
rätten att kallas fröken. Nu skulle här inte göras skillnad på ogifta kvinnor.

Sedan dess har tiden gått och sist jag checkade av mina
föreställningar om ”fröken” innebar hon i ökande grad något förtorkat
och tragiskt ju äldre hon var. Såvida hon inte jobbade på förskola eller som
restauranganställd, förstås. Hade då varit nu, hade alltså smockan hängt i
luften.

Men nu är det 2009 och åldersfaktorn i begreppet
”fröken” har fått en annan innebörd. De unga baristorna och
gatuförsäljarna spinner med allra största säkerhet på den tabubelagda
övertygelsen att ung är lika med vacker är lika med lyckad, härlig och
köpsugen. Genom att kalla mig fröken ska jag antagligen bli så smickrad att jag
tar en kaka till.

Samtidigt sätter frökenfrågan fingret på vår skriande
brist på tilltalsord. Behovet blir akut, som alla föräldrar känner till, när
ens barn på bussen eller i affären, oförblommerat pekar och stirrar på
främlingar som man då måste försöka relatera till på ett avspänt sätt.
”Mannen”, ”killen” och ”pojken” går ju bra. Men
hur fyller man luckan mellan ”tjejen”, ”flickan” och
”tanten”? Jag har försökt med ”kvinnan”, ”damen”,
”människan” och ”personen”. Alla alternativen känns aviga.

En gång för länge sedan var det helt i sin ordning att
tilltala okända kvinnor som ”fruntimret”. Men man ska kanske inte
väcka den björn som sover.