Annons

Idagbloggen

Maria Carling

Maria Carling

40 procent av tjejerna i gymnasiet rapporterar så många stressyndrom
att de ligger över gränsvärdena för utmattningssyndrom. Förbrukning av
sömnmedel och huvudvärkstabletter ökar i gruppen 16-24-åringar.

Siffrorna kommer från Christin Mellner, doktor i psykologi vid
Stockholms universitet, som höll ett 20-minutersföredrag i ett rappt tempo på
Bokmässan i Göteborg i förra veckan. Ämnet var den stora frågan om varför den
psykiska ohälsan bland unga kvinnor ökar.

Vi var många åhörare som hade bänkat oss får att få svar på vad som
döljer sig bakom siffrorna. ”Att duga eller inte duga – det är frågan” var rubriken för föredraget.

Individualiseringen av arbetslivet innebär att kraven ofta är otydliga,
framhöll Christin Mellner. Detta innebär att du själv ska avgöra hur duktig du
måste vara, när det är bra nog. När det går bra innebär det en enorm kick, när det går dåligt är det
”bara mitt fel”. Man sätter hela sitt värde på spel – och riskerar att ge sig
själv skulden även om felet beror på hopplösa förutsättningar.

Men drabbar inte detta killar lika hårt? Har de bättre självreglering,
en lägre ribba för ”good enough”? Ja, kanske.

Tjejer ställer ofta enormt höga krav på sig själva vad gäller både
prestationer OCH relationer. Båda är väldigt krävande.

Men kanske är vi ändå väl snabba att placera tjejerna i en offerroll?
Faktum är att de har bättre betyg och dominerar på många universitet.

Kanske blundar vi istället för att killarnas självförtroende under
tiden mals ned i skolvärlden? Kan det hänga ihop med att vi inte ser killar som offer och för att killar inte klagar – det ingår inte i bilden av hur ”en riktig man” är?

En annan förklaring till tjejers känsla av att inte duga, som Christin
Mellner gav, var att vi föräldrar är bättre på att stärka våra söners självkänsla
än våra döttrars. I mina öron låter det lite som gammal klassisk
”motherblaming”, allt är mammas fel. Men det kanske är helt rätt. Har vi en
tendens att berömma våra döttrar när de är ”duktiga” medan vi älskar våra söner
bara för att de ”är”?