Annons

Idagbloggen

Per Söderström

Per Söderström

New York Times skriver om ett amerikanskt vardagsdilemma som rimligen också är svenskt. I varje fall har jag upplevt det. Och frågan är: Hur miljövänlig kan man vara utan att hemfalla till skitighet?

Det amerikanska exemplet var nya maskindiskmedel som av miljöskäl har mycket mindre andel fosfat än tidigare versioner. Fosfat innehåller fosfor som bidrar till övergödning av sjöar och kuster om det släpps ut. Men nu klagar konsumenter på att disken inte blir ren med de nya medlen och somliga ställer sig frågan varför man ska ha diskmaskin om de diskade glasen ändå kommer ur maskinen med en dimmig hinna.

Själv har jag undrat detsamma, fast då med en sprillans ny diskmaskin som misstänkt bov. Den gamla var minst tio år gammal när den hade tjänat ut. Den såg ut som skrot, men så länge den gick levererade den ett skinande resultat. Man kunde i princip stapla så mycket osköljd disk som gick att pressa in och trycka på knappen. Med hög ljudnivå och förmodligen lika hög vatten- och elförbrukning gjorde den sitt jobb till allas belåtenhet.

Den nya diskmaskinen däremot var en i alla miljöavseenden A-klassad pjäs som fick mig att känna mig som en god människa för en stund. God ända tills jag för tionde gången vittjade den på flottiga glas och tallrikar med vattenblästrade matrester.

Ett antal servicekillar besökte mitt kök och påpekade försumligheter från min sida. Jag hade vid något tillfälle glömt att låsa fast bottensilen och då var naturligtvis spolarmarnas munstycken fördärvade av matrester som stigit upp från den glappande silen. Vid ett annat tillfälle hade jag använt ett diskmedelsfabrikat som inte var välsignat av just den här diskmaskinstillverkaren. Vid ett tredje fick mina avloppsrör skulden, trots att de var rensade av yrkesmän ända ut till avloppsstammen i gatan utanför.

Servicekillarna ville inte berätta rakt ut, men av den information som de gav har jag dragit slutsatsen att moderna vitvaror inte frågar vad de kan göra för dig utan snarare vad du kan göra för dem. Min diskmaskin ville uppenbarligen ha noggrant sköljda, för att inte säga redan handdiskade, tallrikar och glas. Den yrkade på att jag placerade disken i korgarna med yttersta precision. Hade tallrikarna en annan välvning än vad som möjligen kan kallas Svensk Köksstandard var det fara värt att de lutade sig mot varandra på ett regelstridigt sätt, vilket naturligtvis maskinen protesterade emot och bestraffade genom att svetsa fast riskorn och annan stärkelse i porslinet. Glasen fick inte vara för djupa för då gick den bet på smutsen i botten. Maskinen krävde också regelbunden rengöring då den, föga klimatsmart, skulle köras tom så när på en flaska rengöringsmedel med oklart innehåll.

Dagens vitvaror förefaller mig vara skapta som formel 1-bilar – de kan prestera toppresultat om förutsättningarna är optimala. Men krånglar minsta detalj blir det depån och en massa skruvande. Eller också hankar man sig fram så gott det går och då vinner man inga skinande pokaler.

New York Times artikel fångades upp av nätmagasinet salon.com där skribenten Mary Elizabeth Williams passade på att ondgöra sig över andra vita produkter i hemmet, nämligen snålspolande toaletter. ”Hälften av gångerna – och jag tror ni vet vilken hälft jag menar – krävs det två eller tre spolningar för att få jobbet gjort.” Någon som känner igen sig?

Beträffande min diskmaskin försökte jag bemanna mig med en stoisk hållning. Jag skrapade bort intorkade matrester och undvek att granska glasen för noga. När allt kommer omkring är ju det yttersta syftet med renlighet att hålla sjukdomar och parasiter stången. Och ingen blev sjuk av mina tallrikar, vad jag vet.

För övrigt skrev jag för några år sedan en serie artiklar om hygienens psykologi. Du hittar dem här.