Annons

Idagbloggen

Agneta Lagercrantz

Agneta Lagercrantz

Det är inte lätt att vara katolska kyrkan på 2000-talet. Den
gillar inte kärlek mellan samkönade och tar in en bannlyst
förintelseförnekande biskop i värmen igen. Visserligen får denne
fortfarande inte låna katolikernas kyrkor för någon som helst
förrättning – men känns det lugnande? Knappast. I stället vill man
skrika: Hallå! Vi lever i en medievärld, där SIGNALER har en helt
avgörande betydelse. I dagens medielandskap rör det sig betydligt
fortare än i en värld där man har evigheten som referensram.
Länken mellan den katolska världen
och medierna är i Sverige pressekreteraren Maria Hasselgren. Hon kan i
radio säga att homosexuella borde låta bli att göra ”det” om de blir
kära. Å andra sidan kan hon i ett debattinlägg på Newsmill klargöra
sådant som journalister underlåtit att kolla – nämligen fakta i fråga
om vad det innebär att häva en bannlysning. Och det är oförsvarligt.
Men litet trött blir man
tyvärr på katolska kyrkan själv, som ibland tycks vara sig själv nog
och vilja odla ett forum för moralisk upprördhet över sådant som händer
i verkligheten – som att människor av samma kön vill manifestera sin
kärlek och att vanligt folk instinktivt vägrar att dunka en
förintelseförnekare i ryggen. Eller att någon väljer att vara öppen med
något så mänskligt som att bli kär i en kvinna fastän man är munk, som
i mina artiklar om Axel Carlberg (som efter 23 år bytt liv från
dominikanbroder till småbarnspappa). Det värsta tycks vara att han inte
lyckats sköta en sådan sak så perfekt som kyrkans folk skulle vilja.
Huvva!
Alltså läser pressekreteraren
in ett långt, långt meddelande på min telefonsvarare om att ”det känns
väldigt märkligt att SvD ger honom ett så här enormt stort
utrymme, det har varit oerhört, oerhört plågsamt för väldigt, väldigt
många i katolska kyrkan. Vi är många som är kränkta, ledsna, sårade, plågade av hur han har gjort …”
Och
då, nota bene, är Axel Carlberg sedan snart två år avstängd från all
ytterligare offentlig tjänstgöring inom den katolska världen.
Räcker inte det?
Eller ska han brinna i helvetet för att hans tidigare kolleger ska bli
nöjda? Tänk om någon av dem skulle fundera över orden förlåtelse, nåd
eller förbarmande, inte minst med tanke på hans två barn.