Annons
X
Annons
X

Idagbloggen

Susen Schultz

Susen Schultz

Idagsidans serie just nu handlar om ilska. Idén till den har delvis sin upprinnelse i en händelse som jag delgav arbetskamraterna i något som vi här på Idagsidan kallar för ”må-rundan”, instiftad av ingen mindre än Idagsidans grundare, Marianne Fredriksson (som förresten skulle ha fyllt 86 år just idag). Må-rundan inleder våra veckomöten och går ut på att var och en berättar om vad som är viktigt i livet just nu. Någon kanske ”kört fast” i en artikel, en annan oroar sig över en sjuk anhörig, eller som i mitt fall: skäms över ett offentligt vredesutbrott.

Det hände sig en shoppinghektisk storhelg i en galleria i Stockholm. Jag och familjen höll just på att göra entré. Eftersom vi hade barnvagn tog vi rampen istället för trappen ned. Halvvägs blev det stopp. Vi stod front mot front med en annan barnvagn, det smala utrymmet medgav ingen passage.

”NU ÄR DET FAKTISKT MIN TUR – SKA JAG STÅ DÄR NERE OCH VÄNTA HUR LÄNGE SOM HELST – NU FLYTTAR NI PÅ ER – BACKA!!!” Den högröda och svettiga mamman, ensam med två barn, hade uppenbarligen tvingats åse det ena ekipaget efter det andra ta rampen i besittning för att komma ned i gallerian utan att tänka på att det fanns människor som behövde gå åt andra hållet. Jag hade nog sett att hon stod där nere och väntade, men ändå inte riktigt kopplat utan bara självupptaget stolpat på med vår vagn. Därmed blev vi droppen.

Så vad gjorde jag? Bad om ursäkt och backade? Nej. Jag blev lika arg tillbaka.

Först vägrade jag bara flytta mig. Sedan försökte jag vara iskallt föraktfull och dräpande. Någonstans i höjd med att vi började trycka vagnarna emot varandra hörde jag mig själv skrika. Hota. I ett egensinnigt försök att bli lite mer konstruktiv, tog jag bryskt tag i hennes vagn för att hjälpa henne förbi oss så att ingen av oss skulle behöva backa. För hennes del var det en krigsförklaring och hon vrålade DU RÖR INTE MINA BARN!!!

Då fick jag blodsmak i munnen. Det smakade gott. Hade jag haft huggtänder hade jag inte tvekat att använda dem.

Men det var just då jag kände den – en fast, varlig hand på min axel och en mild röst som viskade ”kom nu”. Och då gjorde jag det: backade.

Det var min man som räddade oss alla; han som själv är så hetlevrad, men som vet att aldrig vara gränslös. Som vet när det är nog. Och nu var det nog.

Plötsligt försvann tunnelseendet och jag fick syn på alla runt omkring oss som stannat upp med alla sina kassar och bara stod och gapade. Jag var fortfarande för adrenalindarrig för att säga något och det kanske var lika bra det. Den andra mamman ångade förbi oss, ut ur gallerian, bort. Och redan då kände jag tacksamhet över att mina båda barn hade somnat innan vi rök ihop – men också en skam över att hennes båda lite äldre barn, som redan var trötta och ledsna, skulle behöva uppleva detta också. För deras skull borde jag ha varit vuxen nog att inte välja att genast känna mig så kränkt och hämndlysten.

Tänk om jag hade vetat då vad jag vet nu efter alla artiklarna om ilska – då kanske, kanske vi hade sluppit bli så onödigt arga, jag och den andra mamman. Ilska kan dölja andra känslor, som vanmakt och nedstämdhet. Hade jag tänkt att det kanske var så för den andra mamman, hade jag nog inte brusat upp själv (fast man kan naturligtvis också fråga sig varför jag reagerade så häftigt som jag gjorde).

Och alla som vi på Idagsidan talat med säger att det inte är bra att direkt och okontrollerat leva ut sin ilska – att det bara gör att man blir ännu argare. Den vetskapen hade nog också bidragit till ett lugnare förlopp där i barnvagnsrampen.

Men problemet, åtminstone för mig, är att just när jag blev så där arg, så ville jag såra och skada. Det är den impulsen man måste tygla. Kanske kan man lära sig göra det genom att ta del av sedelärande historier. Må detta vara en sådan.

Och till den andra mamman, och till hennes barn, vill jag bara säga:

Förlåt.